Stefan Sachs
( Reached my blog by mail lg )
I cannot resist to wire a reply to this text. As a former citizen of Stuttgart, I
definitely do not share the opinion, that a well planned and democratically
legitimated project is obstructed by violent demonstrations. The gap between a
formally correct procedure and and the widespread opposition to the results by the
citizen of this town reveals in my opinion a little more about the considerable loss
of confidence in our leading classes.
The communication patterns described in this text are well known; different media
may cause a quantitative, but not a qualitative change. The "many to many" pattern
described is not necessarily related to the new phenomenon of social media. The main
difference is a quantitative; the number of persons taking part in this
communication is of course higher but the quality and the mixture of messages is not
so different, from what may have been exchanged on a middle age market or on the
campus of a university in 1968.
IMHO the impact of such communication is related to the perceived need for
directions. In stable times, where a general consensus about values in a society
exists, this kind of communication is more or less meaningless, limited to private
communication without much of a public impact. This changes as soon, as the
broadcasting protagonists loose their credibility. A typical sign for such a
situation is the visibility of the many to many pattern. This pattern uses the
available resources, from "fliegende Blätter" in the late fifteenth century to
social networks today. Typical for a campus in the seventies were the competing
messages on public pinboards, not so different from the fence of the Stuttgart
building site. The main motivation for the public, to seriously consider such
sources of information is the loss of confidence in broadcasting.
So, the real challenge for democracy is, to reestablish credibility in broadcasting
and this may be related in the inability of the individuals involved in
broadcasting, to perform just the inverse pattern (what H.M. Enzensberger once
diagnosed with hospitalism).
In Stuttgart, the credibility of the democratic decision process was definitely
impaired by deliberately false cost estimates, broken promises of politicians and
strange involvements of politicians in related real estate affairs. The planning by
the railway corporation turns out to be inferior.
Representative democracy depends on integrity of the representatives. When this
integrity is damaged, it is natural, that, other, more direct forms of democracy
become more attractive to citizens. In southern Germany, people feel some envy, when
looking at the situation in Switzerland, where direct democracy is well established
and performing astonishing well, even in such difficult times (there is definitely
no battle, any decision of the representatives can become subject of a direct
decision by the people, which restricts their power and makes a strong incentive for
compromise and transparency).
Lack of confidence in the competence and integrity of political leaders will result
in a loss of identity. But the more important task for governments is, to restore
their credibility and in Germany a viable way to do so, would be to make use of the
mechanisms for direct democracy, the german constitutions offer, instead of
vigorously fighting any attempts of participation. I could imagine, that this would
restore identification of citizens with their state.
Stefan Sachs, Lübeck, Germany (ssachs@acm.org)
Answer:
I have read Mr Sachs contribution with interest and respect.However,I cannot see any contradiction between his passionate plaidoyer for ´´direct democracy and my misgivings about th efuture of representational democracy.
My only concern is: what will result from a system which seems to make historically given forms obsolete ?
Lars Gustafsson
Friday, December 24, 2010
Friday, December 17, 2010
THE END OF BROADCASTING Reflections on the future challenges to democracy
There are obviously sources of unrest and confusion in contemporary political life which seem to challenge not only political parties but the entire political culture of parliamentary democracy in its entirety..The citizens of Stuttgart turn a city planning project,democratically decided since years, into a battlefield of violent demonstrations. The Sweiss cantons are in these years witnessing a continuos battle between direct and representational democracy,the continuos medial presentation of the Swedish health insurance system is that of an enemy of the people, devoted to the sole purpose of humiliating and impoverishing the citizens.
Let us assume that there are what might be called patterns of communication,caracteristic of different societies and technologies; fiffering in what type and number of participients we talk about.
One individual communicates to another individual and the exchange is symmetric.(Conversation ,private correspondence,lovemaking)
One individual communicates to another individual and the exchange is asymmetric. (Poetry,literature in general,the patient to the psychoanalyst )
One individual communicates to the many and the many are supposed to listen, which makes the situation asymmetric. (Broadcasting,the public speech,sermon,totalitarian leader speaking to his subjects)
The many communicate asymmetrically to one individual.Does the asymmetric case exist ? The relation between a parlamentarian and his constituence might be an example ?
Many individuals communicate with many individuals. This is the situation,made possible by the social media. The new situation,if you prefer.
Furthercombinatorically possible cases, the reflexive variant (one to herself) and the partially empty cases seem to lack practical interest.
Obviously something is lost. Two systems of communication,one embodied by the broadcasting of the Twentieth century - one speaking to the many - and the social media of the twentyfirst - where the many speak to the many - seem to clash and to give rise to competing or even adversial forms of public life.This might be the end of broadcasting in the sense defined above,and the beginning of a new realm,the realm
of densified political communication.
A political program, carefully planned and presented by a political party or its professional advisers ,can be scrutinized,punctuated,rejected practically in minutes. The number of perspectives has multiplied immensely .The obvious problems of political parties to define their own identity is related to the existence of cyberspace.
The strong nationalistic and often - by consequence - xenophobic, tendencies in Europe and outside are often explained as a consequence of the distributional welfare state reaching the limits of its effectivity.As Jayati Ghosh of New Delhi recently remarked : the explanation does not hold for the simple reason that the nationalisms are strongest where there is no welfare whatsoever to compete about. Obviously the crisis of identity goes much deeper.Exclusion - inclusion become the more or less artificial means of restoring a lost feeling of identity.This might be the place where ”religion”so much more a political than whatever else,comes into place.
A strikingly new phenomen, the flight from investors from the modern financial instruments to pure old gold, might serve as a metaphore for this new world. There is an urge for touchable,physical presence,nearness.
The crisis of the political culture is a crisis of identity, and itcannot be solved by adding more of the same sort.Inability to handle these new need will in the longer run provoke social changes of considerable proportions. Government which cannot handle the urge for identity in the present world is lost.
Let us assume that there are what might be called patterns of communication,caracteristic of different societies and technologies; fiffering in what type and number of participients we talk about.
One individual communicates to another individual and the exchange is symmetric.(Conversation ,private correspondence,lovemaking)
One individual communicates to another individual and the exchange is asymmetric. (Poetry,literature in general,the patient to the psychoanalyst )
One individual communicates to the many and the many are supposed to listen, which makes the situation asymmetric. (Broadcasting,the public speech,sermon,totalitarian leader speaking to his subjects)
The many communicate asymmetrically to one individual.Does the asymmetric case exist ? The relation between a parlamentarian and his constituence might be an example ?
Many individuals communicate with many individuals. This is the situation,made possible by the social media. The new situation,if you prefer.
Furthercombinatorically possible cases, the reflexive variant (one to herself) and the partially empty cases seem to lack practical interest.
Obviously something is lost. Two systems of communication,one embodied by the broadcasting of the Twentieth century - one speaking to the many - and the social media of the twentyfirst - where the many speak to the many - seem to clash and to give rise to competing or even adversial forms of public life.This might be the end of broadcasting in the sense defined above,and the beginning of a new realm,the realm
of densified political communication.
A political program, carefully planned and presented by a political party or its professional advisers ,can be scrutinized,punctuated,rejected practically in minutes. The number of perspectives has multiplied immensely .The obvious problems of political parties to define their own identity is related to the existence of cyberspace.
The strong nationalistic and often - by consequence - xenophobic, tendencies in Europe and outside are often explained as a consequence of the distributional welfare state reaching the limits of its effectivity.As Jayati Ghosh of New Delhi recently remarked : the explanation does not hold for the simple reason that the nationalisms are strongest where there is no welfare whatsoever to compete about. Obviously the crisis of identity goes much deeper.Exclusion - inclusion become the more or less artificial means of restoring a lost feeling of identity.This might be the place where ”religion”so much more a political than whatever else,comes into place.
A strikingly new phenomen, the flight from investors from the modern financial instruments to pure old gold, might serve as a metaphore for this new world. There is an urge for touchable,physical presence,nearness.
The crisis of the political culture is a crisis of identity, and itcannot be solved by adding more of the same sort.Inability to handle these new need will in the longer run provoke social changes of considerable proportions. Government which cannot handle the urge for identity in the present world is lost.
Sunday, November 28, 2010
Tomrummet i mitten.Om en utställning i Berlin
Tomrummet i mitten
Visst är den stora hitlerutställningen på Museum für Deutsche Geschichte i Berlin värd att besöka. Om man är villig att köa en eller en och en halv timme. Utställningen är unik såtillvida att den är den första i sitt slag efter 1945. Publiken, där alla åldrar tycks representerade, från de gamla som har minnen till de unga som inte har det, är påfallande tyst.
Tyst är också utställningsmiljön. Man har konsekvent avstått från alla möjligheter att illustrera den med de våldsamma akustiska effekter - inklusive diktatorns egen röst - som vi brukar förknippa med den nazistiska katastrofen.
Så känsligt är i själva verket ämnet att muséet måste begära ett särskilt tillstånd för att visa hakkorset, en symbol som det är kriminellt att bära eller exponera i Förbundsrepubliken. Ett förbud som kan förekomma excentriskt för dagens ungdom som har vant sig att se detta ondskans mest framgångsrika logo använt i de mest vårdslösa - och inte sällan omdömeslösa - satiriska syften.
Man måste ha en relativt ingående kännedom om Tyskland för att förstå hur ytterligt känsligt hela detta ämne är. Det finns inte - i dagens förbundsrepublik väl att märka - en familj som inte på det ena eller andra sättet är märkt av den nazistiska katastrofen, moraliskt, fysiskt, sociologiskt. Av mina kamrater i Akademie der Künste är det en som var enrollerad i SS och en vars bror dog i Ryssland under samma fanor. Detta är ingen indiskretion; både Günther Grass och Uwe Timm har berättat om det i böcker. I samma akademi har vi ledamöter ur forna tyska familjer som numera bor i Israel eller som bara med största möda har återvänt från decennier av landsflykt. Och vi hade tills för några år sedan minst en ledamot, Stephan Hermlin, som utkämpade sitt krig på den sovjetiska sidan, i den grupp av endast, motvilligt accepterade tyska kommunister i exil som sattes i arbete i den sovjetiska krigspropagandan.
Vad alla dessa människor har gemensamt är en oerhörd katastrof. Det är en egendomligt ofta bevittnad upplevelse som man kan höra överlevande tyskar ur krigsgenerationerna berätta om: när vapnen tystnar i april 1945 och befolkningen, uthungrad och skräckslagen, försöker orientera sig i sina till ruinlabyrinter förvandlade städer, tycker man sig ha vaknat upp ur en skrämmande dröm. Plötsligt har alltsammans, de jublande människomassorna, sångerna, kanonaderna, segerrapporterna, de nattliga arresteringarna antagit overklighetens prägel.
Jorge Luis Borges, den store, hade en märklig artikel sommaren 1944 i den argentinska tidskriften Sur , där han kommenterade invasionen i Normandie: ”Nazismen lider av overklighet, liksom Erigenas helvete. Den är inte beboelig; män kan bara dö för den, såra och döda för den. Ingen, i sina intimaste inre djup, kan önska den framgång. Jag skall riskera denna conjectur: Hitler vill bli besegrad.”
På ett egendomligt, rätt ruskigt sätt, bekräftar Deutsche Museums utställning detta - metafysiska - intryck. Det har kanske att göra med att man konsekvent har undvikit diktatorns egen person. Här finns inga personliga tillhörigheter, inga autografer eller annat som brukar höra hemma i sådana sammanhang. Denna vägran att psykologisera ett fenomen som är alldeles för stort och skrämmande för att rymmas inom psykologin har kritiserats av en del enfaldiga skribenter. De vill för säkerhets skull, liksom femtiotalets amerikanska psykoanalytiker, ha litet i grunden lugnande psykopatologi. Men psykiska egenheter förklarar inte ett helt folks massvisa och entusiastiska omvandling till en kollektivistisk mordmaskin.
I själva verket är denna utställningsstrategi mer än ett försök att undvika allt som kan likna personfixering .Det är fullt tänkbart att Hitler i själva verket var en helt ointressant person, som dagens rockstjärnor, eller som en bokstav i ett alfabet, som hämtar hela sin betydelse ur sin kontext.
Här finns alltså bilder, otaliga bilder.En utbränd spaningspansarvagn tillhörig skandinaviska SS-divisionen Nordland, den sista som försvarade regeringskvarteren, mitt i den söndersmulade gatan. Besättningen som kolsäckar vid sidan. Ett slags estrad i Ukraina med patrioter eller judar hängda på rad och utställda uppenbart till beskådande. Massmöten. Bombräder. Riksdagshusbrand.
Det verkligt ruskiga är att man lyckas på något sätt förmedla den totalitära statens ohyggliga kollektivism. Ett avsnitt i utställningen som fängslar och skrämmer på ett särskilt sätt är de montrar som ägnas uniformer, tjänste- och rangtecken, hedersmärken.
Detta är en totalitär stat som på ett fullständigt maniskt sätt uniformerar alla människor. Precis som renässansutopisten Tommaso Campanella i hans ”Solstat”. Från luftskyddsvakten till SS-översten i Luftwaffe har alla sin särskilda uniform, sin särskilda mössa, sina särskilda tecken på axelklaffar och rockuppslag. ( Den olycksalige filosofen Martin Heidegger lät, under sin korta tid som partifilosof och rektor i Heidelberg sy upp en särskild rektorsuniform i svart ylle.) Och inte nog med det: här finns en veritabel flodvåg av olika märkesnålar att sätta i rockuppslaget: kampanjer, äretecken,medlemskap .Mest sällsamma ter sig också fältmarskalkstavarna, omsorgsfullt utformade stycken av konsthantverk i dyra material,guld,silver,elfenben, en gång burna av män som Keitel, Göring och Rommel.
Kort sagt: här är varje medborgare tilldelad sin plats,sin rang och sin funktion. Denna form av inkludering kräver naturligtvis exkludering. Det märkliga är att Tredje Riket tilldelar till och med sina fångar, slavar och dödsinvigda ett slags uniformer; ett tecken för judar, ett annat för romer, ett tredje för homosexuella. Här gäller att aldrig behöva tveka om vem man har att göra med.
Hela detta system bidrar till intrycket av Borges overklighet, av det skrämmande tomrummet i mitten. Det är inte psykologi som är på gång här, det är något större och mera skrämmande. Det är socialantropologi.
Lars Gustafsson
Visst är utställningen värd att stå i kö för: Museum für Deutsche Geschichte, Unter den Linden i hörnet vid Kupfergraben, strax intill Humboldtuniversitetet.
Visst är den stora hitlerutställningen på Museum für Deutsche Geschichte i Berlin värd att besöka. Om man är villig att köa en eller en och en halv timme. Utställningen är unik såtillvida att den är den första i sitt slag efter 1945. Publiken, där alla åldrar tycks representerade, från de gamla som har minnen till de unga som inte har det, är påfallande tyst.
Tyst är också utställningsmiljön. Man har konsekvent avstått från alla möjligheter att illustrera den med de våldsamma akustiska effekter - inklusive diktatorns egen röst - som vi brukar förknippa med den nazistiska katastrofen.
Så känsligt är i själva verket ämnet att muséet måste begära ett särskilt tillstånd för att visa hakkorset, en symbol som det är kriminellt att bära eller exponera i Förbundsrepubliken. Ett förbud som kan förekomma excentriskt för dagens ungdom som har vant sig att se detta ondskans mest framgångsrika logo använt i de mest vårdslösa - och inte sällan omdömeslösa - satiriska syften.
Man måste ha en relativt ingående kännedom om Tyskland för att förstå hur ytterligt känsligt hela detta ämne är. Det finns inte - i dagens förbundsrepublik väl att märka - en familj som inte på det ena eller andra sättet är märkt av den nazistiska katastrofen, moraliskt, fysiskt, sociologiskt. Av mina kamrater i Akademie der Künste är det en som var enrollerad i SS och en vars bror dog i Ryssland under samma fanor. Detta är ingen indiskretion; både Günther Grass och Uwe Timm har berättat om det i böcker. I samma akademi har vi ledamöter ur forna tyska familjer som numera bor i Israel eller som bara med största möda har återvänt från decennier av landsflykt. Och vi hade tills för några år sedan minst en ledamot, Stephan Hermlin, som utkämpade sitt krig på den sovjetiska sidan, i den grupp av endast, motvilligt accepterade tyska kommunister i exil som sattes i arbete i den sovjetiska krigspropagandan.
Vad alla dessa människor har gemensamt är en oerhörd katastrof. Det är en egendomligt ofta bevittnad upplevelse som man kan höra överlevande tyskar ur krigsgenerationerna berätta om: när vapnen tystnar i april 1945 och befolkningen, uthungrad och skräckslagen, försöker orientera sig i sina till ruinlabyrinter förvandlade städer, tycker man sig ha vaknat upp ur en skrämmande dröm. Plötsligt har alltsammans, de jublande människomassorna, sångerna, kanonaderna, segerrapporterna, de nattliga arresteringarna antagit overklighetens prägel.
Jorge Luis Borges, den store, hade en märklig artikel sommaren 1944 i den argentinska tidskriften Sur , där han kommenterade invasionen i Normandie: ”Nazismen lider av overklighet, liksom Erigenas helvete. Den är inte beboelig; män kan bara dö för den, såra och döda för den. Ingen, i sina intimaste inre djup, kan önska den framgång. Jag skall riskera denna conjectur: Hitler vill bli besegrad.”
På ett egendomligt, rätt ruskigt sätt, bekräftar Deutsche Museums utställning detta - metafysiska - intryck. Det har kanske att göra med att man konsekvent har undvikit diktatorns egen person. Här finns inga personliga tillhörigheter, inga autografer eller annat som brukar höra hemma i sådana sammanhang. Denna vägran att psykologisera ett fenomen som är alldeles för stort och skrämmande för att rymmas inom psykologin har kritiserats av en del enfaldiga skribenter. De vill för säkerhets skull, liksom femtiotalets amerikanska psykoanalytiker, ha litet i grunden lugnande psykopatologi. Men psykiska egenheter förklarar inte ett helt folks massvisa och entusiastiska omvandling till en kollektivistisk mordmaskin.
I själva verket är denna utställningsstrategi mer än ett försök att undvika allt som kan likna personfixering .Det är fullt tänkbart att Hitler i själva verket var en helt ointressant person, som dagens rockstjärnor, eller som en bokstav i ett alfabet, som hämtar hela sin betydelse ur sin kontext.
Här finns alltså bilder, otaliga bilder.En utbränd spaningspansarvagn tillhörig skandinaviska SS-divisionen Nordland, den sista som försvarade regeringskvarteren, mitt i den söndersmulade gatan. Besättningen som kolsäckar vid sidan. Ett slags estrad i Ukraina med patrioter eller judar hängda på rad och utställda uppenbart till beskådande. Massmöten. Bombräder. Riksdagshusbrand.
Det verkligt ruskiga är att man lyckas på något sätt förmedla den totalitära statens ohyggliga kollektivism. Ett avsnitt i utställningen som fängslar och skrämmer på ett särskilt sätt är de montrar som ägnas uniformer, tjänste- och rangtecken, hedersmärken.
Detta är en totalitär stat som på ett fullständigt maniskt sätt uniformerar alla människor. Precis som renässansutopisten Tommaso Campanella i hans ”Solstat”. Från luftskyddsvakten till SS-översten i Luftwaffe har alla sin särskilda uniform, sin särskilda mössa, sina särskilda tecken på axelklaffar och rockuppslag. ( Den olycksalige filosofen Martin Heidegger lät, under sin korta tid som partifilosof och rektor i Heidelberg sy upp en särskild rektorsuniform i svart ylle.) Och inte nog med det: här finns en veritabel flodvåg av olika märkesnålar att sätta i rockuppslaget: kampanjer, äretecken,medlemskap .Mest sällsamma ter sig också fältmarskalkstavarna, omsorgsfullt utformade stycken av konsthantverk i dyra material,guld,silver,elfenben, en gång burna av män som Keitel, Göring och Rommel.
Kort sagt: här är varje medborgare tilldelad sin plats,sin rang och sin funktion. Denna form av inkludering kräver naturligtvis exkludering. Det märkliga är att Tredje Riket tilldelar till och med sina fångar, slavar och dödsinvigda ett slags uniformer; ett tecken för judar, ett annat för romer, ett tredje för homosexuella. Här gäller att aldrig behöva tveka om vem man har att göra med.
Hela detta system bidrar till intrycket av Borges overklighet, av det skrämmande tomrummet i mitten. Det är inte psykologi som är på gång här, det är något större och mera skrämmande. Det är socialantropologi.
Lars Gustafsson
Visst är utställningen värd att stå i kö för: Museum für Deutsche Geschichte, Unter den Linden i hörnet vid Kupfergraben, strax intill Humboldtuniversitetet.
Monday, November 8, 2010
Start the Week
Message to the world:
BBC:s popular cultural program "Start the week" Monday November 8th features a discussion where a journalistt,two authors and Lars G.discuss the profounder moves of contemporary civilisation.
http://www.bbc.co.uk/programmes/b006r9xr
BBC:s popular cultural program "Start the week" Monday November 8th features a discussion where a journalistt,two authors and Lars G.discuss the profounder moves of contemporary civilisation.
http://www.bbc.co.uk/programmes/b006r9xr
Monday, November 1, 2010
Tre uppfattningar om Helvetet
1. På bokmässan.
Bokmässan ,som nyss tedde sig så lovande,slutar aldrig.Den fortsätter bara.Dag efter dag samma lämmeltåg av mörkklädda människor som trängs i gångarna,stannar upp och bläddrar i samma likgiltiga snyftromaner med omslagsbilder av uppstylade tjugoåringar.Men värst av allt.Varje timme samma läsning ur en bristfällig högtalaranläggning som inte lyckas överrösta bakgrundsbruset från stånden till höger och till vänster.Samma text ,som för varje ny uppläsning ter sig allt torftigare ,alltmera inställsam.
Och det är du som läser.
2. I tunnelbanan.
Du sitter på förarplatsen och ser tunnelns sidoljus flimra förbi,som det verkar, i allt snabbare takt.Det gäller att vara uppmärksam;med helt oförutsägbara mellanrum kommer försignaler och nästan omedelbart stoppsignaler som har hunnit växla till rött.Just när du tror att du inte har hunnit bromsa upp tåget och att katastrofen - något slags katastrof - är nära,växlar signalen till grönt.Det gäller att accelerera,eftersom man ju inte vet vad som kan hinna upp en bakifrån i mörkret.
Men denna tunnelbana har en egenskap som skiljer den från alla andra.Den har inga stationer.Bara linjer i oändlighet som på olika ställen förefaller förgrena sig eller åter löpa samman med andra i oändligt invecklade knutmönster.
3. Valkampanj
Några dagar efter den stora debatten upptäcker politikern ett egendomligt knastrande i vänster öra.Det tilltar några dagar i styrka.Det kan förefalla som om någon obehaglig insekt slagit sig ner därinne.
Så småningom urskiljer han en kvinnlig stämma,släpigt monoton som hos en sömngångerska,dröjande och samtidigt insinuant.Denna röst förefaller tala till honom och ingen annan. Hon tilltalar honom hela tiden med ”du”.
Vad säger hon ? Idel förebråelser ,bisarra förebråelser,omöjliga förebråelser;”Du Sixten Saxberg har velat ta ifrån de fattiga deras skedar.Du Sixten Saxberg har rakat av de gamla kvinnorna deras hår och sålt det till minkfarmare.Du Sixten Saxberg vill beröva alla kvinnor deras vänstersko för att de skall halta.Du föredrar i själva verket kvinnor som haltar när de går.”
Mot dessa förebråelser är det svårt att värja sig. Rösten i örat fortsätter sitt egendomliga mässande dag och natt.
Bokmässan ,som nyss tedde sig så lovande,slutar aldrig.Den fortsätter bara.Dag efter dag samma lämmeltåg av mörkklädda människor som trängs i gångarna,stannar upp och bläddrar i samma likgiltiga snyftromaner med omslagsbilder av uppstylade tjugoåringar.Men värst av allt.Varje timme samma läsning ur en bristfällig högtalaranläggning som inte lyckas överrösta bakgrundsbruset från stånden till höger och till vänster.Samma text ,som för varje ny uppläsning ter sig allt torftigare ,alltmera inställsam.
Och det är du som läser.
2. I tunnelbanan.
Du sitter på förarplatsen och ser tunnelns sidoljus flimra förbi,som det verkar, i allt snabbare takt.Det gäller att vara uppmärksam;med helt oförutsägbara mellanrum kommer försignaler och nästan omedelbart stoppsignaler som har hunnit växla till rött.Just när du tror att du inte har hunnit bromsa upp tåget och att katastrofen - något slags katastrof - är nära,växlar signalen till grönt.Det gäller att accelerera,eftersom man ju inte vet vad som kan hinna upp en bakifrån i mörkret.
Men denna tunnelbana har en egenskap som skiljer den från alla andra.Den har inga stationer.Bara linjer i oändlighet som på olika ställen förefaller förgrena sig eller åter löpa samman med andra i oändligt invecklade knutmönster.
3. Valkampanj
Några dagar efter den stora debatten upptäcker politikern ett egendomligt knastrande i vänster öra.Det tilltar några dagar i styrka.Det kan förefalla som om någon obehaglig insekt slagit sig ner därinne.
Så småningom urskiljer han en kvinnlig stämma,släpigt monoton som hos en sömngångerska,dröjande och samtidigt insinuant.Denna röst förefaller tala till honom och ingen annan. Hon tilltalar honom hela tiden med ”du”.
Vad säger hon ? Idel förebråelser ,bisarra förebråelser,omöjliga förebråelser;”Du Sixten Saxberg har velat ta ifrån de fattiga deras skedar.Du Sixten Saxberg har rakat av de gamla kvinnorna deras hår och sålt det till minkfarmare.Du Sixten Saxberg vill beröva alla kvinnor deras vänstersko för att de skall halta.Du föredrar i själva verket kvinnor som haltar när de går.”
Mot dessa förebråelser är det svårt att värja sig. Rösten i örat fortsätter sitt egendomliga mässande dag och natt.
Friday, October 29, 2010
LG u Frau Blomqvist on ARD
Bei der neulich vergangenen Frankfurter Buchmesse gaben Frau Blomqvist und ich einen
ARD-interview über unser gemeinsahmes Buch "Allees was mann braucht" der jetzt auf Deutsch erschienen ist (Schw.Ausgabe "Herr Gustafssons familjebok.)
Link:http://www.ardmediathek.de/ard/servlet/content/3517136?documentId=5571066
ARD-interview über unser gemeinsahmes Buch "Allees was mann braucht" der jetzt auf Deutsch erschienen ist (Schw.Ausgabe "Herr Gustafssons familjebok.)
Link:http://www.ardmediathek.de/ard/servlet/content/3517136?documentId=5571066
Tuesday, September 28, 2010
Teologisk konversation
Teologisk konversation mellan två gentlemen med rullator,
avlyssnad på bron över Norbergsån.
A - Vilket jävla skitväder!
B - Visst är det.
A - Man borde nog framföra det till Den som bär ansvaret.
B - Han borde få höra en hel del om vad Han har ställt till med.
A - Man kanske skall försöka bli kompis med Honom i stället ?
B - Det är ju rätt många som har försökt.
avlyssnad på bron över Norbergsån.
A - Vilket jävla skitväder!
B - Visst är det.
A - Man borde nog framföra det till Den som bär ansvaret.
B - Han borde få höra en hel del om vad Han har ställt till med.
A - Man kanske skall försöka bli kompis med Honom i stället ?
B - Det är ju rätt många som har försökt.
Sunday, September 19, 2010
Sjöar utan svall
Att upptäcka Lappland kan för sydsvensken vara en överväldigande upplevelse.Är detta verkligen samma land som det man trodde sig känna därför att man har varit i Surte, Dingle,Västerfärnebo och Lund ? Är det så här en flod skall se ut – som Lule älv eller Vindelälven och inte som Kolbäcksån,Lagan,Nissan,Ätran och Viskan ? Hur var det egentligen med den där gamla expressenrubriken en novembernatt på sextiotalet: BLIXTHALKA I HELA LANDET ? Att resa i Lappland är för den sydsvenske provinsbon, att förändra alla måttskalor;världen breder ut sig,töms på människor och blir ett mäktigt largo .
Sydsveriges åar och älvar förvandlas till stillsamma bäckar i jämförelse med Luleälven.En myrmark kan pågå,i stort sett orörd av människa och tid, i tretton mil,ungefär sträckan Stockholm-Köping;förkrympta björkar långt från varandra,plötsliga vattenglimtar ,permafrostens märkvärdiga upphöjningar som termitstackar, och allt insvept i myrväxternas apoteksdoft mil efter mil.
Men det allra märkvärdigaste är sjöarna.Mäktiga som innanhav ligger de och tiger därute i sommarljuset,Storuman ,Stora Lule träsk. Båda har en yta på något mer än 160 kvadratkilometer. (Åmänningens mäktiga vidder i norra Västmanland uppgår till futtiga 29 kvadratkilometer )Vid första anblicken kan dessa lappländska vatten se ut som de stora sommarsjöar man har vant sig vid,Mälaren,Vättern,Siljan.Tills man plötsligt ,hisnande,ser skillnaden.
Det finns inte en båt därute.Inte en båt så långt som ögat når.Inga marinor,inga vita segel,inga motorbåtar som drar upp svall.För första gången i mitt liv ser jag stora sjöar som sommartid saknar båtar.
Och inser att det är ju så här sjöar egentligen ser ut. Båtar är ju i grund och botten ett slags klotter på rena ytor,eller ?
Sydsveriges åar och älvar förvandlas till stillsamma bäckar i jämförelse med Luleälven.En myrmark kan pågå,i stort sett orörd av människa och tid, i tretton mil,ungefär sträckan Stockholm-Köping;förkrympta björkar långt från varandra,plötsliga vattenglimtar ,permafrostens märkvärdiga upphöjningar som termitstackar, och allt insvept i myrväxternas apoteksdoft mil efter mil.
Men det allra märkvärdigaste är sjöarna.Mäktiga som innanhav ligger de och tiger därute i sommarljuset,Storuman ,Stora Lule träsk. Båda har en yta på något mer än 160 kvadratkilometer. (Åmänningens mäktiga vidder i norra Västmanland uppgår till futtiga 29 kvadratkilometer )Vid första anblicken kan dessa lappländska vatten se ut som de stora sommarsjöar man har vant sig vid,Mälaren,Vättern,Siljan.Tills man plötsligt ,hisnande,ser skillnaden.
Det finns inte en båt därute.Inte en båt så långt som ögat når.Inga marinor,inga vita segel,inga motorbåtar som drar upp svall.För första gången i mitt liv ser jag stora sjöar som sommartid saknar båtar.
Och inser att det är ju så här sjöar egentligen ser ut. Båtar är ju i grund och botten ett slags klotter på rena ytor,eller ?
Sunday, September 12, 2010
De gamla vägarna
På östsidan av den sjö där jag tillbragte det mesta av min barndoms somrar,Norra Nadden, löpte en obetydlig grusväg.Och strax intill mjölkpallen,där man kunde få färsk mjölk påfylld varje dag om man hade en ren hämtare och lade i Brukets mjölkkuponger,stod en milsten.En kvarts fjärdings väg.
”Jag är en milsten från Karl den XI:s tid” säger en sådan milsten i en av Hjalmar Gullbergs beredskapsdikter och öppnar därmed för en intressant språkfilosofisk diskussion.Den tar vi en annan gång.
Detta var alltså den gamla huvudvägen mellan Ramnäs och Seglingsbergs bruk,som sedan fortsatte upp till Virsbo.Där vägen slutar och sommartid båttrafik och vintertid körvägar över isarna tog vid.Än idag kan vägen ibland siktas från den nya,som en mer eller mindre övervuxen slänt,en förhöjning i småskogen.Någon gång förenas den gamla vägen med den nya.Och någon gång kan man se en uråldrig bro med stenvalv,strax intill ens egen väg.
Jag vet inte riktigt varför detta med den gamla vägen,och dess skuggexistens intill den nya, fascinerar mig. Kanske är det för att den är förflutenheten synliggjord.I norra Bohuslän vid Torps gamla skola i Backa ,mycket nära norska gränsen, går en sådan gammal byväg.Den slingrar sig vilt, som äldre bohusländska vägar alla gör,till skillnad från motorvägarnas suveräna computerberäknade snitt genom landskapet.
Den här gamla vägen är speciell.Om det är som många tror är det den väg den döde Karl XII fördes tillbaka efter sin död vid Fredrikstens fästning.. Och även om det kanske återstår att bevisa med kartor från sjuttonhundratalets första decennier,förblir den fascinerande.
Längs Barton Creek i Travis County,Texas,går förresten en vandringsled som följer bäckens lopp .Här möter man en och annan cyklist på mountain bike och en och annan skolutflykt,som skall lära sig gräsormens eleganta dans i vattnet och noli me tangeres muntra sprättande.På ett par ställen går kalkstensgrunden upp i dagen och där kan man helt förvånande se se djupa,inslipade hjulspår.Sådana som det kan ta århundraden att slipa in i klippan.
Stämmer det kanske ? ’Barton Creek,numera ett populärt badställe, var platsen för en av de ursprungliga missionerna längs det spanska imperiets huvudväg – el camin réal - . Här bodde med andra ord människor långt innan överste Austin hade fått sitt område lagfaret.Kan det vara så att de tunga vagnarna med spanske kungens importer och exporter,beledsagade av tungt beväpnade ryttare i harnesk, en gång har rullat fram här ?
Vi behöver inte gå så långt bort.Om vi som tidsresenärer kunde besöka ,låt oss säga Närke eller Västmanland på sjuttonhundratalet ,skulle vi troligen ha svårt att orientera oss,därför att vägsystemet skulle te sig så bristfälligt så föga anspråksfullt,,så diskret gömt i landskapet. Selma Lagerlöf nämner inte en, utan flera gånger, i sina brev hur hon undviker resan från Sunne och Mårbacka till Stockholm,därför att hon inte litar på vägarna i tjällossningstid.
De gamla vägarna handlar om ett helt annat sätt att handskas med rummet än vårt. Fred och krig,kärlek och hat,filosofi och dumheter – allt måste te sig annorlunda i en värld där resan från Sunne till Stockholm tar en vecka i anspråk.
Eller – har jag möjligen alldeles fel ? Låt oss gärna diskutera!
”Jag är en milsten från Karl den XI:s tid” säger en sådan milsten i en av Hjalmar Gullbergs beredskapsdikter och öppnar därmed för en intressant språkfilosofisk diskussion.Den tar vi en annan gång.
Detta var alltså den gamla huvudvägen mellan Ramnäs och Seglingsbergs bruk,som sedan fortsatte upp till Virsbo.Där vägen slutar och sommartid båttrafik och vintertid körvägar över isarna tog vid.Än idag kan vägen ibland siktas från den nya,som en mer eller mindre övervuxen slänt,en förhöjning i småskogen.Någon gång förenas den gamla vägen med den nya.Och någon gång kan man se en uråldrig bro med stenvalv,strax intill ens egen väg.
Jag vet inte riktigt varför detta med den gamla vägen,och dess skuggexistens intill den nya, fascinerar mig. Kanske är det för att den är förflutenheten synliggjord.I norra Bohuslän vid Torps gamla skola i Backa ,mycket nära norska gränsen, går en sådan gammal byväg.Den slingrar sig vilt, som äldre bohusländska vägar alla gör,till skillnad från motorvägarnas suveräna computerberäknade snitt genom landskapet.
Den här gamla vägen är speciell.Om det är som många tror är det den väg den döde Karl XII fördes tillbaka efter sin död vid Fredrikstens fästning.. Och även om det kanske återstår att bevisa med kartor från sjuttonhundratalets första decennier,förblir den fascinerande.
Längs Barton Creek i Travis County,Texas,går förresten en vandringsled som följer bäckens lopp .Här möter man en och annan cyklist på mountain bike och en och annan skolutflykt,som skall lära sig gräsormens eleganta dans i vattnet och noli me tangeres muntra sprättande.På ett par ställen går kalkstensgrunden upp i dagen och där kan man helt förvånande se se djupa,inslipade hjulspår.Sådana som det kan ta århundraden att slipa in i klippan.
Stämmer det kanske ? ’Barton Creek,numera ett populärt badställe, var platsen för en av de ursprungliga missionerna längs det spanska imperiets huvudväg – el camin réal - . Här bodde med andra ord människor långt innan överste Austin hade fått sitt område lagfaret.Kan det vara så att de tunga vagnarna med spanske kungens importer och exporter,beledsagade av tungt beväpnade ryttare i harnesk, en gång har rullat fram här ?
Vi behöver inte gå så långt bort.Om vi som tidsresenärer kunde besöka ,låt oss säga Närke eller Västmanland på sjuttonhundratalet ,skulle vi troligen ha svårt att orientera oss,därför att vägsystemet skulle te sig så bristfälligt så föga anspråksfullt,,så diskret gömt i landskapet. Selma Lagerlöf nämner inte en, utan flera gånger, i sina brev hur hon undviker resan från Sunne och Mårbacka till Stockholm,därför att hon inte litar på vägarna i tjällossningstid.
De gamla vägarna handlar om ett helt annat sätt att handskas med rummet än vårt. Fred och krig,kärlek och hat,filosofi och dumheter – allt måste te sig annorlunda i en värld där resan från Sunne till Stockholm tar en vecka i anspråk.
Eller – har jag möjligen alldeles fel ? Låt oss gärna diskutera!
Tuesday, September 7, 2010
Strukturwechsel
Usch ! Hur kan jag göra en sån blunder.Mikael Böök har självklart rätt.Det är Habermas som skrev "Strukturwechsel der Öffenlichkeit"inte Horkheimer-Adorno.Deras "Dialektik der Aufklärung" ligger så nära i det intellektuella fält som är Frankfurterskolan.Men det är ingen ursäkt för slarv.Mikael Böök skall ha tack.
En ringa tröst är ju att Habermas här följer Frankfurterskolans centralfigurer mycket nära i spåren.Det gemensamma är insikten att begreppet "privat" från att signalisera en maktlöshet,kanske rentav ett "utanförskap" i det medeltida-feodala samhället övergår till att signalera en maktställning i Tredje Ståndets emancipationsprocess.Alltså inte är fråga om något slags utvidgning av ett feodalt hedersbegrepp som
Tännsjö tycks påstå i sin nya bok utan snarare en avlösning av ett sådant begrepp med ett annat.
Hur skall piratpartisten förhålla sig till dessa,uppenbart relevanta och aktuella frågor ? Ja eftersom Piratpåartiet har börjat uppträda självmotsägande och osammanhängande i och med Wikileaksbeslutet har det blivit väldigt svårt att säga.
En ringa tröst är ju att Habermas här följer Frankfurterskolans centralfigurer mycket nära i spåren.Det gemensamma är insikten att begreppet "privat" från att signalisera en maktlöshet,kanske rentav ett "utanförskap" i det medeltida-feodala samhället övergår till att signalera en maktställning i Tredje Ståndets emancipationsprocess.Alltså inte är fråga om något slags utvidgning av ett feodalt hedersbegrepp som
Tännsjö tycks påstå i sin nya bok utan snarare en avlösning av ett sådant begrepp med ett annat.
Hur skall piratpartisten förhålla sig till dessa,uppenbart relevanta och aktuella frågor ? Ja eftersom Piratpåartiet har börjat uppträda självmotsägande och osammanhängande i och med Wikileaksbeslutet har det blivit väldigt svårt att säga.
Sunday, August 29, 2010
Utilitarismens eländiga kraftlöshet
Florian Henckel von Donnersmarcks ”De andras liv” från år 2006,hör till de filmer ur det gångna decenniet som inte går att glömma.Den handlar om en officer hos den östtyska statssäkerhetstjänsten Gert Wiesler som får i uppdrag att övervaka en ung författare Georg Dreymann och dennes flickvän,skådespelerskan Christa-Maria Sieland
,som en högre kulturdignitär gärna vill lägga vantarna på.Vilket han också gör. Den unge författaren är en framgångsrik dramatiker.Men han håller också på att skriva en artikel – för västtysk press – om den osannolikt höga och omsorgsfullt dolda självmordsfrekvensen i DDR.
Så långt kan handlingen påminna om Puccinis ”Tosca”.Men snart tar den en annan väg. Kapten Gerd Wiesler,Stasi,drar in i våningen ovanför det unga paret med mikrofoner och dolda periskop och inleder en intimövervakning som pågår dag och natt.Och något osannolikt inträffar; övervakaren överväldigas av sympati för de övervakade.Han börjar beskydda dem.Vilket inte hjälper någon av dem att undgå en katastrof. Den totalitära råa makten triumferar.
Det var ju så. En av de nyttigaste perioderna i mitt liv var åren 72-73 i Västberlin.De hjälpte mig att få en liten skuggartad aning om vad som försiggick och om hur totalitär transparens kan upplevas.Misstänksamheten låg som ett moln över varje mänsklig relation.Jag minns Uwe Johnsons desperata försök att befria sig från den säkert orimliga idén att hans hustru spionerade på honom.Det trevliga författarparet i Östberlin som alltid bjöd barnen
på korv med vitkål.Och som – visade det sig när arkiven öppnades - hade skrivit omsorgsfulla rapporter om alla våra samtal.Den stora författarinnan (med humanistiskt patos) som rapporterade på studiekamrater men också
kolleger i väst.
Här kränktes kort sagt det som brukar kallas privatlivets helgd.Men det allra värsta var inte kränkningen utan den förnedring som det innebar att människor med olika medel pressades till att bli observatörer.
Allt detta kommer till minnes vid läsningen av Torbjörn Tännsjös studie ”Privatliv” (Fri tanke förlag 2010).
Tännsjös bok förefaller mig något amatörmässig
och mycket smal i sina filosofiska referenser. Han förefaller inte ha satt sig in i den omfattande litteratur som hör till ämnet.Dock är det mycket bättre att dessa frågor diskuteras än om de inte diskuterades.Och att vara kontroversiell är inget moraliskt fel.
Torbjörn Tännsjö vill,om jag har förstått honom rätt,i denna studie sjösätta en kontroversiell idé,som kanske enklast kan uttryckas med August Strindbergs ord ”Man skall inte ha några hemligheter”. Filosofen formulerar en utopi som han något överraskande kallar ”det öppna samhället” . I hans ”öppna” samhälle är alla medborgare helt genomsiktliga för insyn – det gäller privatliv av typ sexualitet, autonomi d.v.s. rätten att ha sina åsikter och sin personlighet fria från sådana yttre påtryckningar som tortyr och utpressning,och det gäller vår biologiska individualitet,uttryckt som personligt DNA. Tännsjös ”öppna” samhälle är alltså ungefär negatet till vad Popper och Adorno i olika varianter kallade det öppna samhället.
Innan vi fular ut professor Tännsjö som osannolik anhängare av den allra ruskigaste totalitarism ,måste det då påpekas att i Tännsjös utopiska samhälle gäller samma krav på genomskinlighet hos makthavarna som hos undersåtarna.Därmed undgår han misstanken om att förespråka totalitär diktatur,men tar steget in i en utopisk värld som nog får anses totalt verklighetsfrämmande.Krav på genomsiktlighet hos medborgarna total insyn i deras tankar,böjelser och ekonomiska transaktioner är naturligtvis aldrig enbart ett uttryck för myndigheternas välvilliga vetenskapliga intresse.Det är alltid grundat på ett maktanspråk.
Hur i Herrans Namn hamnar han här ? Det finns hos Frankfurterskolan men också hos Michel Foucault utförliga och djupa studier i dessa centrala samhällsfilosofiska frågor.Horkheimer-Adornos ”Strukturwecksel der Öffentlichkeit” innehåller ju en ytterst övertygande teori om det offentliga rummets förändring under förupplysning och upplysning.Det är
då som begreppet ”privat” (”la vie privée” ,”Private” för menig soldat) förlorar sin ursprungliga betydelse,d.v.s. som uttryck för en person eller personer som står utanför det offentliga beslutsfattandet och i stället blir uttrycket för en ny maktsfär i den uppstigande borgarklassens värld.Den enskilde stiger in i offentligheten och har ett politiskt anspråk.
Michel Foucaults stora poäng å andra sidan är ju den att övergången från sextonhundratal till sjuttonhundratal består en interiorisering av makt och maktmissbruk.Från Kopparmatte till kriminalpsykvården,kunde man säga.Oönskade mentala strukturer och tillstånd hamnar under sjukdomsbegreppet,övergången från cellfängelse till panoptikon gör straffången genomskinlig.Hela denna mäktiga och skrämmande dialektik mellan ett nytt integritetsbegrepp och nya härskartekniker reducerar Tännsjö till en skäligen tandlös antropologisk teori om att
integriteten är en utvidgning från de högre till de lägre samhällsklasserna av ett hedersbegrepp. Därmed missar han hela den maktpolitiska poäng som Horkheimer-Adorno urskiljer i den process som är det moderna offentliga rummets uppkomst. Varför Tännsjö förbigår Frankfurterskolan och nöjer sig med att nämna Foucault på en sida ,vet jag inte.
De amerikanska filosofer han refererar till framförallt James Whitman, kan inte ersätta Frankfurterskolan eller Foucault.
Den teoretiska grunden för hela denna underliga idé om ett samhälle utan hemligheter,vilket förutsätter ett samhälle utan maktrelationer, är Tännsjös med en mer än vanlig envishet upprepade utilitarism. Men en dålig och hundra gånger vederlagd filosofi blir faktiskt inte bättre av att upprepas.
Föralldel:Det går mycket bra att motivera Tännsjös utopi med hjälp av utilitarismen. Ty utilitarismen är en moralfilosofi med vars hjälp precis vad som helst ,
från fria fettisdagsbullar till folkmord ,kan motiveras. Av det enkla skälet att den inte är en moralfilosofi.Den från Bentham och Mill härstammande formeln ”Största möjliga nytta för största möjliga antal” är en fördelningsprincip som föreskriver hur en nyttighet optimalt kan eller bör distribueras. En viktig förutsättning är då att variabeln är metrisk ,med andra ord att den utgör en mängd som kan jämföras med andra mängder.Exempel: ”Största möjliga mängd vispgrädde till största möjliga antal.”
På variabelns ställe sätter då utilitaristen helst in ett poröst hedonistiskt begrepp ”lycka”. Så om den nazistiska majoritetens lycka över att få bränna synagogor och plundra judiska butiker under Kristallnatten i Berlin den 9-10 November 1938 beredde
glädje för fler huliganer än smärta för den drabbade minoriteten ,var alltså nidingsdåden moraliskt försvarbara ? Hur blir det vid lika mängder huliganer och drabbade ? Utilitarismen är en etik utan etiskt innehåll. Vilket värde som helst kan sättas in i variabeln.Just därför har den spelat en avskyvärd roll i nittonhundratalets allmänna liv. Den har obegränsad användbarhet.
Ingen kan rättfärdiga att kasta ett barn i elden med att det för någon medför lycka. En moraliskt värdering förhåller sig ett moraliskt värde som en förmodan till ett faktum.
Detta är centrum i Kants filosofi.Inte ens vad Gud vill bestämmer vad som är ont ellet gott.Ont och gott är inga fysiska kvaliteter hos handlingar.I modern tid var det G.E.Moore (i ”Principia Ethica”) och Wittgenstein i slutet av ”Tractatus” som klarast såg omöjligheten av en naturalistisk etik.Etiskt värde tillhör lika litet den naturliga världen som primtalen gör det.Men primtalen existerar. Etiska värden likaså.
,som en högre kulturdignitär gärna vill lägga vantarna på.Vilket han också gör. Den unge författaren är en framgångsrik dramatiker.Men han håller också på att skriva en artikel – för västtysk press – om den osannolikt höga och omsorgsfullt dolda självmordsfrekvensen i DDR.
Så långt kan handlingen påminna om Puccinis ”Tosca”.Men snart tar den en annan väg. Kapten Gerd Wiesler,Stasi,drar in i våningen ovanför det unga paret med mikrofoner och dolda periskop och inleder en intimövervakning som pågår dag och natt.Och något osannolikt inträffar; övervakaren överväldigas av sympati för de övervakade.Han börjar beskydda dem.Vilket inte hjälper någon av dem att undgå en katastrof. Den totalitära råa makten triumferar.
Det var ju så. En av de nyttigaste perioderna i mitt liv var åren 72-73 i Västberlin.De hjälpte mig att få en liten skuggartad aning om vad som försiggick och om hur totalitär transparens kan upplevas.Misstänksamheten låg som ett moln över varje mänsklig relation.Jag minns Uwe Johnsons desperata försök att befria sig från den säkert orimliga idén att hans hustru spionerade på honom.Det trevliga författarparet i Östberlin som alltid bjöd barnen
på korv med vitkål.Och som – visade det sig när arkiven öppnades - hade skrivit omsorgsfulla rapporter om alla våra samtal.Den stora författarinnan (med humanistiskt patos) som rapporterade på studiekamrater men också
kolleger i väst.
Här kränktes kort sagt det som brukar kallas privatlivets helgd.Men det allra värsta var inte kränkningen utan den förnedring som det innebar att människor med olika medel pressades till att bli observatörer.
Allt detta kommer till minnes vid läsningen av Torbjörn Tännsjös studie ”Privatliv” (Fri tanke förlag 2010).
Tännsjös bok förefaller mig något amatörmässig
och mycket smal i sina filosofiska referenser. Han förefaller inte ha satt sig in i den omfattande litteratur som hör till ämnet.Dock är det mycket bättre att dessa frågor diskuteras än om de inte diskuterades.Och att vara kontroversiell är inget moraliskt fel.
Torbjörn Tännsjö vill,om jag har förstått honom rätt,i denna studie sjösätta en kontroversiell idé,som kanske enklast kan uttryckas med August Strindbergs ord ”Man skall inte ha några hemligheter”. Filosofen formulerar en utopi som han något överraskande kallar ”det öppna samhället” . I hans ”öppna” samhälle är alla medborgare helt genomsiktliga för insyn – det gäller privatliv av typ sexualitet, autonomi d.v.s. rätten att ha sina åsikter och sin personlighet fria från sådana yttre påtryckningar som tortyr och utpressning,och det gäller vår biologiska individualitet,uttryckt som personligt DNA. Tännsjös ”öppna” samhälle är alltså ungefär negatet till vad Popper och Adorno i olika varianter kallade det öppna samhället.
Innan vi fular ut professor Tännsjö som osannolik anhängare av den allra ruskigaste totalitarism ,måste det då påpekas att i Tännsjös utopiska samhälle gäller samma krav på genomskinlighet hos makthavarna som hos undersåtarna.Därmed undgår han misstanken om att förespråka totalitär diktatur,men tar steget in i en utopisk värld som nog får anses totalt verklighetsfrämmande.Krav på genomsiktlighet hos medborgarna total insyn i deras tankar,böjelser och ekonomiska transaktioner är naturligtvis aldrig enbart ett uttryck för myndigheternas välvilliga vetenskapliga intresse.Det är alltid grundat på ett maktanspråk.
Hur i Herrans Namn hamnar han här ? Det finns hos Frankfurterskolan men också hos Michel Foucault utförliga och djupa studier i dessa centrala samhällsfilosofiska frågor.Horkheimer-Adornos ”Strukturwecksel der Öffentlichkeit” innehåller ju en ytterst övertygande teori om det offentliga rummets förändring under förupplysning och upplysning.Det är
då som begreppet ”privat” (”la vie privée” ,”Private” för menig soldat) förlorar sin ursprungliga betydelse,d.v.s. som uttryck för en person eller personer som står utanför det offentliga beslutsfattandet och i stället blir uttrycket för en ny maktsfär i den uppstigande borgarklassens värld.Den enskilde stiger in i offentligheten och har ett politiskt anspråk.
Michel Foucaults stora poäng å andra sidan är ju den att övergången från sextonhundratal till sjuttonhundratal består en interiorisering av makt och maktmissbruk.Från Kopparmatte till kriminalpsykvården,kunde man säga.Oönskade mentala strukturer och tillstånd hamnar under sjukdomsbegreppet,övergången från cellfängelse till panoptikon gör straffången genomskinlig.Hela denna mäktiga och skrämmande dialektik mellan ett nytt integritetsbegrepp och nya härskartekniker reducerar Tännsjö till en skäligen tandlös antropologisk teori om att
integriteten är en utvidgning från de högre till de lägre samhällsklasserna av ett hedersbegrepp. Därmed missar han hela den maktpolitiska poäng som Horkheimer-Adorno urskiljer i den process som är det moderna offentliga rummets uppkomst. Varför Tännsjö förbigår Frankfurterskolan och nöjer sig med att nämna Foucault på en sida ,vet jag inte.
De amerikanska filosofer han refererar till framförallt James Whitman, kan inte ersätta Frankfurterskolan eller Foucault.
Den teoretiska grunden för hela denna underliga idé om ett samhälle utan hemligheter,vilket förutsätter ett samhälle utan maktrelationer, är Tännsjös med en mer än vanlig envishet upprepade utilitarism. Men en dålig och hundra gånger vederlagd filosofi blir faktiskt inte bättre av att upprepas.
Föralldel:Det går mycket bra att motivera Tännsjös utopi med hjälp av utilitarismen. Ty utilitarismen är en moralfilosofi med vars hjälp precis vad som helst ,
från fria fettisdagsbullar till folkmord ,kan motiveras. Av det enkla skälet att den inte är en moralfilosofi.Den från Bentham och Mill härstammande formeln ”Största möjliga nytta för största möjliga antal” är en fördelningsprincip som föreskriver hur en nyttighet optimalt kan eller bör distribueras. En viktig förutsättning är då att variabeln är metrisk ,med andra ord att den utgör en mängd som kan jämföras med andra mängder.Exempel: ”Största möjliga mängd vispgrädde till största möjliga antal.”
På variabelns ställe sätter då utilitaristen helst in ett poröst hedonistiskt begrepp ”lycka”. Så om den nazistiska majoritetens lycka över att få bränna synagogor och plundra judiska butiker under Kristallnatten i Berlin den 9-10 November 1938 beredde
glädje för fler huliganer än smärta för den drabbade minoriteten ,var alltså nidingsdåden moraliskt försvarbara ? Hur blir det vid lika mängder huliganer och drabbade ? Utilitarismen är en etik utan etiskt innehåll. Vilket värde som helst kan sättas in i variabeln.Just därför har den spelat en avskyvärd roll i nittonhundratalets allmänna liv. Den har obegränsad användbarhet.
Ingen kan rättfärdiga att kasta ett barn i elden med att det för någon medför lycka. En moraliskt värdering förhåller sig ett moraliskt värde som en förmodan till ett faktum.
Detta är centrum i Kants filosofi.Inte ens vad Gud vill bestämmer vad som är ont ellet gott.Ont och gott är inga fysiska kvaliteter hos handlingar.I modern tid var det G.E.Moore (i ”Principia Ethica”) och Wittgenstein i slutet av ”Tractatus” som klarast såg omöjligheten av en naturalistisk etik.Etiskt värde tillhör lika litet den naturliga världen som primtalen gör det.Men primtalen existerar. Etiska värden likaså.
Saturday, August 28, 2010
Avslutande efterskrift om Wikileaks
Jag tackar för det livliga intresset kring frågan om Wikileaks bör ha med det svenska demokratiska Piratpartiet att göra i form av ett affärsavtal.
Jag har inte förväntat mig att alla läsare av bloggen skall hålla med mig.Jag har slängt ut ett fåtal artiklar som har antytt att min ålder eller min långa vistelse som professor vid ett amerikanskt elituniversitet på något sätt diskvalificerar mig att yttra mig i frågan.Taget på allvar skulle detta argument a priori utesluta ett par hundra miljoner personer från deltagande i debatten.
Ett avslutande påpekande är viktigt: Om jag påpekar att ett diffust datamoln (i matematikernas mening)som har utläckts ur krigsdagböcker och operativa promemorier från den allians,inklusive Sverige,som för krig mot talibanerna i Afghanistan,kan innehålla direkt livsfarlig information,är det självklart inte min sak att bevisa att det inte är så. Om en motorcykeldåre kör om mig i en siktlös kurva på Engelsbergsvägen i 220 och jag påpekar att detta kan medföra livsfara är det faktiskt inte min uppgift att bevisa att det är farligt.Det är naturligtvis den vårdslöse som har att bevisa att hans handlande är ofarligt.Hur han nu skall klara det.
Därmed avslutar jag debatten om Piratpartiets olyckliga beslut.
Jag har inte förväntat mig att alla läsare av bloggen skall hålla med mig.Jag har slängt ut ett fåtal artiklar som har antytt att min ålder eller min långa vistelse som professor vid ett amerikanskt elituniversitet på något sätt diskvalificerar mig att yttra mig i frågan.Taget på allvar skulle detta argument a priori utesluta ett par hundra miljoner personer från deltagande i debatten.
Ett avslutande påpekande är viktigt: Om jag påpekar att ett diffust datamoln (i matematikernas mening)som har utläckts ur krigsdagböcker och operativa promemorier från den allians,inklusive Sverige,som för krig mot talibanerna i Afghanistan,kan innehålla direkt livsfarlig information,är det självklart inte min sak att bevisa att det inte är så. Om en motorcykeldåre kör om mig i en siktlös kurva på Engelsbergsvägen i 220 och jag påpekar att detta kan medföra livsfara är det faktiskt inte min uppgift att bevisa att det är farligt.Det är naturligtvis den vårdslöse som har att bevisa att hans handlande är ofarligt.Hur han nu skall klara det.
Därmed avslutar jag debatten om Piratpartiets olyckliga beslut.
Wednesday, August 25, 2010
The Lamp & Die Lampe
The lamp
Before the lamp was lit
we sat completely still
A crow’s rasping voice
and a sudden scent of clover
with a sweetish warmth
through this rising dark.
Water, completely still.
The earth, it too tranquil.
The bird flew
as close as it could
over its own shadow
And the bumblebee, faithful
friend of many summers,
crashed against the window pane
as if it were the wall of the world
And the dive dapper
flew from lake to lake
It could be late
or early in various lives
it could be in a butterfly’s shadow
In the shadow of any life.
(Translation by John Irons ©)
Die Lampe
Bevor die Lampe brannte,
saßen wir ganz still
Die heisere Stimme einer Krähe
und plötzlich der Duft von Klee
mit einer süßlichen Wärme
durch dieses aufsteigende Dunkel.
Wasser, ganz still.
Erde, auch sie ruhig.
Der Vogel flog
so dicht er konnte
über seinem eigenen Schatten.
Und die Hummel, treue Freundin
vieler Sommer,
prallte gegen die Fensterscheibe
eine Wand der Welt,
Und der Seetaucher flog von See zu See.
Es könnte spät sein
oder früh in verschiedenen Leben
Es könnte im Schatten eines Schmetterlings sein
im Schatten eines jeden Lebens.
(Transl.by Barbara M.Karlson ©)
Before the lamp was lit
we sat completely still
A crow’s rasping voice
and a sudden scent of clover
with a sweetish warmth
through this rising dark.
Water, completely still.
The earth, it too tranquil.
The bird flew
as close as it could
over its own shadow
And the bumblebee, faithful
friend of many summers,
crashed against the window pane
as if it were the wall of the world
And the dive dapper
flew from lake to lake
It could be late
or early in various lives
it could be in a butterfly’s shadow
In the shadow of any life.
(Translation by John Irons ©)
Die Lampe
Bevor die Lampe brannte,
saßen wir ganz still
Die heisere Stimme einer Krähe
und plötzlich der Duft von Klee
mit einer süßlichen Wärme
durch dieses aufsteigende Dunkel.
Wasser, ganz still.
Erde, auch sie ruhig.
Der Vogel flog
so dicht er konnte
über seinem eigenen Schatten.
Und die Hummel, treue Freundin
vieler Sommer,
prallte gegen die Fensterscheibe
eine Wand der Welt,
Und der Seetaucher flog von See zu See.
Es könnte spät sein
oder früh in verschiedenen Leben
Es könnte im Schatten eines Schmetterlings sein
im Schatten eines jeden Lebens.
(Transl.by Barbara M.Karlson ©)
Tuesday, August 24, 2010
Lampan
Innan lampan tändes
satt vi alldeles stilla
En kråkas sträva röst
och plötslig doft av klöver
kom med en sötaktig värme
igenom detta stigande mörker.
Vatten, alldeles stilla.
Jorden, också den lugn.
Fågeln flög
så nära den kunde
över sin egen skugga.
Och humlan, många somrars
trogna vän
törnade mot fönsterglaset
som var en världens vägg.
Och lommen
flög från sjö till sjö
Det kunde vara sent
eller tidigt
i olika liv.
Det kunde vara i skuggan av en fjäril
I skuggan utav vilket liv som helst.
Ur min nya diktsamling "Om begagnandet av elden" som utkommer den 25 augusti 2010
hos Atlantis förlag.Tyska och amerikanska utgåvor av hela samlingen är översatta och kommer att vara åtkomliga nästa år.
satt vi alldeles stilla
En kråkas sträva röst
och plötslig doft av klöver
kom med en sötaktig värme
igenom detta stigande mörker.
Vatten, alldeles stilla.
Jorden, också den lugn.
Fågeln flög
så nära den kunde
över sin egen skugga.
Och humlan, många somrars
trogna vän
törnade mot fönsterglaset
som var en världens vägg.
Och lommen
flög från sjö till sjö
Det kunde vara sent
eller tidigt
i olika liv.
Det kunde vara i skuggan av en fjäril
I skuggan utav vilket liv som helst.
Ur min nya diktsamling "Om begagnandet av elden" som utkommer den 25 augusti 2010
hos Atlantis förlag.Tyska och amerikanska utgåvor av hela samlingen är översatta och kommer att vara åtkomliga nästa år.
Thursday, August 19, 2010
Brev från läsarinna om PP o Wiikileaks
En läsarinna har bett mig införa följande brev till bloggen vilket jag gärna gör.I sammanhanget vill jag nämna att min princip för moderation är att införa allt som innehåller rationella argument.Kommentarer som ifrågasätter min integritet t.ex. med idiotargumentet att jag (i likhet med Al Capone och Theodor Roosevelt har vistats länge i USA) slänger jag däremot vällustigt ut.
---------------------------------------------------------------------------------
Tack, Lars Gustafsson!
Tyvärr har Wikileaks mängdmässigt publicerat dokument som snarare tyder på
filtrering än på den "transparens" som de påstår sig förespråka.
Att därvid äventyra liv är ytterst oetiskt.
Att dessutom i och med detta ställa sig på fundamentalistiska krafters sida
är - extremt illa. Ingen frihetsåstundan i världen kan motivera ett sådant
anti-frihets-tilltag.
Piratpartiet påstår sig förespråka "demokratin". Skall Piratpartiet framstå
som ett demokratiskt parti bör man naturligtvis först ta ett demokratiskt
beslut i frågan om vilka krafter man ska stödja.
Piratpartiet framstår i dagsläget som en högst oansvarig organisation som
mer ser till publiceringssiffror än till att vara seriösa.
I detta går de i samma fotspår som Wikileaks.
Tajmingen är allt - eller hur, PP/WL?"
Bibbi
---------------------------------------------------------------------------------
Tack, Lars Gustafsson!
Tyvärr har Wikileaks mängdmässigt publicerat dokument som snarare tyder på
filtrering än på den "transparens" som de påstår sig förespråka.
Att därvid äventyra liv är ytterst oetiskt.
Att dessutom i och med detta ställa sig på fundamentalistiska krafters sida
är - extremt illa. Ingen frihetsåstundan i världen kan motivera ett sådant
anti-frihets-tilltag.
Piratpartiet påstår sig förespråka "demokratin". Skall Piratpartiet framstå
som ett demokratiskt parti bör man naturligtvis först ta ett demokratiskt
beslut i frågan om vilka krafter man ska stödja.
Piratpartiet framstår i dagsläget som en högst oansvarig organisation som
mer ser till publiceringssiffror än till att vara seriösa.
I detta går de i samma fotspår som Wikileaks.
Tajmingen är allt - eller hur, PP/WL?"
Bibbi
Tuesday, August 17, 2010
Utträde ur Piratpartiet:motivering
Men det är ju självklart.Här serveras talibanerna praktiskt taget dödslistor på en bricka;alla de afghaner som arbetar eller har arbetat med den internationella styrkan finns förtecknade här.Och det för att befordra en nätkarriär.
Har mottagit respektfullt och vänligt brev från Rickard Falkvinge som uppenbart förstår hur jag har tänkt.Utträdet har bekräftats.
Har mottagit respektfullt och vänligt brev från Rickard Falkvinge som uppenbart förstår hur jag har tänkt.Utträdet har bekräftats.
Utträde ur Piratpartiet
Till Piratpartiets styrelse
Härmed har jag äran att meddela mitt utträde - med omedelbar verkan - ur
Piratpartiet.Anledningen är,något som borde vara lätt att förstå ,Partiets
omdömeslösa beslut,fattat utan medlemmarnas hörande, att upplåta sina servrar till Wikileaks,en organisation
som sätter människoliv på spel,för att inte säga dödar.
Det är min förhoppning att alla demokratiskt sinnade väljare med normalt
utvecklad ansvarskänsla skall följa mitt exempel.
Genom sin brist på nödvändig politisk analys har Piratpartiet nu utplånat vad som var ett värdefullt initiativ.Bad Luck !men det är så histporia ofta ser ut.
Lars Gustafsson
Härmed har jag äran att meddela mitt utträde - med omedelbar verkan - ur
Piratpartiet.Anledningen är,något som borde vara lätt att förstå ,Partiets
omdömeslösa beslut,fattat utan medlemmarnas hörande, att upplåta sina servrar till Wikileaks,en organisation
som sätter människoliv på spel,för att inte säga dödar.
Det är min förhoppning att alla demokratiskt sinnade väljare med normalt
utvecklad ansvarskänsla skall följa mitt exempel.
Genom sin brist på nödvändig politisk analys har Piratpartiet nu utplånat vad som var ett värdefullt initiativ.Bad Luck !men det är så histporia ofta ser ut.
Lars Gustafsson
Thursday, August 12, 2010
Haren
En eftermiddag fanns han plötsligt.
Alldeles stilla mellan syrénen och vinbärsbusken.
Precis som hos Dürer;
öronen längre än huvudet
och undersidan vit.Stora milda ögon.
Varför satt han så stilla
frusen till bild i eftermiddagsljuset ?
Hade han ett större förtroende
till oss än till andra människor ?
Vad hade han för skäl till det ?
Mycket rörd,nästan smickrad
stängde jag dörren. Gick tillbaka.
Till mitt eget.Nästa dag
fann jag honom liggande
i en egendomlig ställning,
något mellan sovande och embryo
utanför verkstadsdörren.
Några droppar ur vattenkannan
fick honom att ta några tveksamma steg
som om han inte längre hade tilltro
till världen och dess bilder
Det var nästa dag som jag insåg
att han måste vara blind.
Det var när jag fann honom
drunknad och mjuk som en trasa
intill båtbryggan. Vad jag hade
sett som stilla lugn och tilltro
var blindhet och ingenting annat.
”Naturen är god” står det
På vissa paket. Av märket Bregott.
Naturen är god.
Och hur vet ni det
margarinmånglare ?
Alldeles stilla mellan syrénen och vinbärsbusken.
Precis som hos Dürer;
öronen längre än huvudet
och undersidan vit.Stora milda ögon.
Varför satt han så stilla
frusen till bild i eftermiddagsljuset ?
Hade han ett större förtroende
till oss än till andra människor ?
Vad hade han för skäl till det ?
Mycket rörd,nästan smickrad
stängde jag dörren. Gick tillbaka.
Till mitt eget.Nästa dag
fann jag honom liggande
i en egendomlig ställning,
något mellan sovande och embryo
utanför verkstadsdörren.
Några droppar ur vattenkannan
fick honom att ta några tveksamma steg
som om han inte längre hade tilltro
till världen och dess bilder
Det var nästa dag som jag insåg
att han måste vara blind.
Det var när jag fann honom
drunknad och mjuk som en trasa
intill båtbryggan. Vad jag hade
sett som stilla lugn och tilltro
var blindhet och ingenting annat.
”Naturen är god” står det
På vissa paket. Av märket Bregott.
Naturen är god.
Och hur vet ni det
margarinmånglare ?
Thursday, August 5, 2010
Erik Lindegren 100 år
”För att vårt enda rede är våra vingar
i en luft som blåklint och tonande hav
i ett sken av snäckstrandsfärgade moln
hör vi plötsligt aftonens vinande pil
ser vi kvällningens dubbla landskap sväva”
(Ur Pastoralsvit 1947)
Naturligtvis finns det ,till exempel i lyriken,objektiva värden. Att anta motsatsen skulle ju ha den absurda konsekvensen att den ena dikten kan ersätta den andra; alltså att vad vi tar till oss är likvärdigt. Ungefär som granola eller hamburgare. Ett rimligt test på en dikt av verkligt
värde är att vi inte kan frigöra oss från den. Den reellt existerande dikten har en egenskap som kan påminna om matematiska bevis:den är konklusiv,vi kan inte undfly eller återställa den.
Erik Lindegrens poesi är inte omfångsrik.På tjugo år tillkom de tre diktsamlingar som han själv såg som kärnan i verket ”mannen utan väg” 1942,”Sviter” 1947 och ”Vinteroffer” 1954.Den ursprungliga upplagan av ”mannen utan väg” räknade bara femhundra exemplar och den sista stora samlingen upplevde tre upplagor samma säsong den kom ut.Det säger något om en utveckling,från endast motvilligt accepterad avantgardist till hyllad diktarfurste som Lindegren genomgick i dessa decennier.Till berömmelsen bidrog lysande översättningar;Saint-John Perse, Nelly Sachs, Rilke .För att inte tala om operalibretti ”Aniara”,”Herr von Hancken”.
I de tre samlingarna finns dikter av den halten att vi nog lugnt kan betrakta hans verk som en omistlig del av den svenska lyriken.Vem skulle vilja leva utan strofer som denna:
”Vi går i stelnad,glasklar svindel
(det blå är outsägligt,skymtar fram somm havet)
vi går som svalan flyger med sitt hjärta
(i en enda kropp)
ty vi har växlat våra kroppars guld
och vintersolen smälte sitt silver i våra lemmar
och som en månes stigande fullhet lyser nu våra sinnen
över skymningens uråldrigt strålande,stigande hav
Thalatta”
När denna poesi går till är den praktiskt taget fulländad.Där Tranströmer i något enstaka fall kan bli störande mysig och där Ekelöf inte sällan hemfaller till mumbo-jambo förlorar aldrig Lindegren en slags iskall inre disciplin.
Kombinationen av sinnlig hetta – han är mycket mer erotiker än någon av sina celebra samtida,inklusive den tröttsamme Artur Lundkvist – och ett slags arktisk ensamhet hålls hela tiden i kontroll:”roseneld och snö” säger han själv i ”Arioso”.
Hans poesi är mycket visuell – färger spelar en central roll som i citatet.En forskare har påpekat att han skapar en egensammanhängande mytologisk eller surrealistisk bildvärld.Den är vild men inte osammanhängande:
”skugglös slingrar sig misstagens väg
på jorden det främmande djupet
betraktad av solens asketiska öga
och horisonters medfödda blindhet”
Det är ingen tillfällighet att vad han ville se som den första egentliga diktsamlingen heter ”mannen utan väg”.Detta är dikt i krigstidens hårt klirrande landskap,det är existentialism av samma kvalitet som hos den unge Sartre i ”Varat och intet”.
Det handlar om det omöjliga sökandet efter en obefintlig instruktionsbok i ett landskap
”där ordet begår harakiri i krevadernas sken
och trumpeten smakar krossat porslin och döende blod”.
Det märkliga är att all denna rikedom inte har kommit tillsammans förrän nu i en omsorgsfull volym”Samlade dikter” Themis 2010 .Jättearbetet med att spåra upp varje publicerad dikt av Lindegren från tidskrifter,konstkataloger,publikationer att kommentera allt detta och ställa det på textkritiskt säker grund tillkommer Daniel Pedersen. Det är,om jag är man att bedöma det,ett mönstergillt arbete,förtjänt av att hamna i många bokhyllor.
I en period där det förefaller mig som om denna svenska poesin inte vill särskilt mycket ,kunde få böcker vara lika välkomna som den här.
i en luft som blåklint och tonande hav
i ett sken av snäckstrandsfärgade moln
hör vi plötsligt aftonens vinande pil
ser vi kvällningens dubbla landskap sväva”
(Ur Pastoralsvit 1947)
Naturligtvis finns det ,till exempel i lyriken,objektiva värden. Att anta motsatsen skulle ju ha den absurda konsekvensen att den ena dikten kan ersätta den andra; alltså att vad vi tar till oss är likvärdigt. Ungefär som granola eller hamburgare. Ett rimligt test på en dikt av verkligt
värde är att vi inte kan frigöra oss från den. Den reellt existerande dikten har en egenskap som kan påminna om matematiska bevis:den är konklusiv,vi kan inte undfly eller återställa den.
Erik Lindegrens poesi är inte omfångsrik.På tjugo år tillkom de tre diktsamlingar som han själv såg som kärnan i verket ”mannen utan väg” 1942,”Sviter” 1947 och ”Vinteroffer” 1954.Den ursprungliga upplagan av ”mannen utan väg” räknade bara femhundra exemplar och den sista stora samlingen upplevde tre upplagor samma säsong den kom ut.Det säger något om en utveckling,från endast motvilligt accepterad avantgardist till hyllad diktarfurste som Lindegren genomgick i dessa decennier.Till berömmelsen bidrog lysande översättningar;Saint-John Perse, Nelly Sachs, Rilke .För att inte tala om operalibretti ”Aniara”,”Herr von Hancken”.
I de tre samlingarna finns dikter av den halten att vi nog lugnt kan betrakta hans verk som en omistlig del av den svenska lyriken.Vem skulle vilja leva utan strofer som denna:
”Vi går i stelnad,glasklar svindel
(det blå är outsägligt,skymtar fram somm havet)
vi går som svalan flyger med sitt hjärta
(i en enda kropp)
ty vi har växlat våra kroppars guld
och vintersolen smälte sitt silver i våra lemmar
och som en månes stigande fullhet lyser nu våra sinnen
över skymningens uråldrigt strålande,stigande hav
Thalatta”
När denna poesi går till är den praktiskt taget fulländad.Där Tranströmer i något enstaka fall kan bli störande mysig och där Ekelöf inte sällan hemfaller till mumbo-jambo förlorar aldrig Lindegren en slags iskall inre disciplin.
Kombinationen av sinnlig hetta – han är mycket mer erotiker än någon av sina celebra samtida,inklusive den tröttsamme Artur Lundkvist – och ett slags arktisk ensamhet hålls hela tiden i kontroll:”roseneld och snö” säger han själv i ”Arioso”.
Hans poesi är mycket visuell – färger spelar en central roll som i citatet.En forskare har påpekat att han skapar en egensammanhängande mytologisk eller surrealistisk bildvärld.Den är vild men inte osammanhängande:
”skugglös slingrar sig misstagens väg
på jorden det främmande djupet
betraktad av solens asketiska öga
och horisonters medfödda blindhet”
Det är ingen tillfällighet att vad han ville se som den första egentliga diktsamlingen heter ”mannen utan väg”.Detta är dikt i krigstidens hårt klirrande landskap,det är existentialism av samma kvalitet som hos den unge Sartre i ”Varat och intet”.
Det handlar om det omöjliga sökandet efter en obefintlig instruktionsbok i ett landskap
”där ordet begår harakiri i krevadernas sken
och trumpeten smakar krossat porslin och döende blod”.
Det märkliga är att all denna rikedom inte har kommit tillsammans förrän nu i en omsorgsfull volym”Samlade dikter” Themis 2010 .Jättearbetet med att spåra upp varje publicerad dikt av Lindegren från tidskrifter,konstkataloger,publikationer att kommentera allt detta och ställa det på textkritiskt säker grund tillkommer Daniel Pedersen. Det är,om jag är man att bedöma det,ett mönstergillt arbete,förtjänt av att hamna i många bokhyllor.
I en period där det förefaller mig som om denna svenska poesin inte vill särskilt mycket ,kunde få böcker vara lika välkomna som den här.
Vad ville Strindberg med sin naturforskning?
När Nationalutgåvan av August Strindbergs samlade verk nu har nått utöver det sjuttioförsta bandet kan man verkligen förundra sig.Hur kunde en enskild författare åstadkomma så mycket i en livstid på bara 63 år?Där man väl ändå får avsätta minst femton närmare tjugo till barndom,skola och andra förberedelser? Det ger i genomsnitt och mycket grovt räknat,närmare två volymer per år under återstoden.
I samma liv hann denne märklige man säkra sig en plats i det svenska måleriets historia – som fascinerande föregångare till expressionismen,genomföra fotografiska experiment som delvis placerar honom före pionjärer från tjugotalet.Och han genomför hundratals kemiska och optiska experiment.Och det mesta av detta i en orolig,nomadisk tillvaro där adresserna,utom på slutet,växlade snabbare än årstiderna.
Från denna märkliga,i svensk historia unika,intellektuella process har vi nu två nya vittnesbörd,nationalutgåvans volymer 7 ; Kulturhistoriska studier – och 35; Naturvetenskapliga skrifter I.I Kulturhistoriska skrifter hittar vi de bekanta studierna över svenska asienresenärer,framförallt den om den karolinske kartografen och krigsfången Strahlenberg och hans karta över Centralasien,som i viss mån förminskar Sven Hedins anspråk på att ha varit förste svensk i regionen. Här finns också de historiskt viktiga sjuttiotalsuppsatserna om det nya måleriet och angränsande ämnen.Och här finns kulturhistorisk kuriosa som uppsatsen ”Skomakarämbetets i Västerås låda” .
Ingenting av detta kan naturligtvis tävla i intresse med de naturvetenskapliga studierna. Antibarbarus,Jardin des Plantes,Sylva Sylvarum ,- och naturligtvis de Blå Böckerna som återfinns i egna volymer,rönte inget särskilt vänligt mottagande,allra minst i Sverige.De har förblivit nätt och jämnt accepterade,intressanta men snarast tragiska vittnesbörd om ett snille i kris.
Frågan är om inte detta är en temporalt och geografiskt snäv värdering. Den underbara idérikedomen,den prosalyrik som finns i dessa skrifter och som är nära förbunden med grundstämningarna i måleriet och naturligtvis med Ett Drömspel,observerades av några.De natuvetenskapliga hypoteserna,t.ex. att svavlet inte är ett grundämne och att havshorisonten är en optisk illusion, tedde sig bisarra och illa underbyggda.I en del verkligt fientliga kritikerkretsar antyddes galenskap och mental förvirring. Ett intryck som bestyrktes av Inferno.
Och dessa hypoteser,framställda med stor livlighet och på en underbart spänstig prosa, var illa underbyggda.Det kan vara värt att påpeka att Goethes Färglära i sin tidsålder mötte inte alldeles olika öden.
Till den totala oförståelsen i Sverige bidrog på ett avgörande sätt Bengt Lidforss minst sagt ohederliga beteende;att först livligt uppmuntra och berömma och sedan inför offentligheten fördöma.
Men det är minst två saker man måste tänka på när man år 2010 skall ta ställning till böcker som Antibarbarus I och den nu publicerade Antibarbarus II eller till Sylva Sylvarum. När dessa texter läses i Strindbergs Sverige är det – som Gunnar Brandell så grundligt har visat i sin bok om Strindbergs infernokris – en diskurs som har berövat sina ekon. Den ingår i en hel intellektuell rörelse som blommar ut på nittiotalet,Jollivet-Castelots monism,alltså idén att alla kemiska element har en gemensam förfader,en ursubstans.Och så småningom tillkommer antirationalistiska reaktion den ockultism som blommar ut hos Madame Blavatsky och får ett tidstypiskt uttryck i Dr Pepus handbok i den praktiska magin. Brandell ,som var den förste strindbergsforskare som slog sig ned i Bibliotheque National och verkligen läste alla dessa tidskrifter, L’Hyperchimie och allt vad de hette ,kunde visa att Strindbergs tvivel på en formaliserat stöddig naturvetenskap på intet sätt var ett isolerat fenomen.
Och en revolution inom kemi och fysik står ju för dörren: Curies upptäckt av det radioaktiva sönderfallet,Einsteins speciella relativitetsteopri,Boltzmanns statistiska analys av termodynamiken,och till sist Plancks konstant och Heisenbergs osäkerhetsrelation. Var det så att det seismologiskt känslige Strindberg anade en kommande jordbävning ?
Han bedrev en möjligen irrationell naturvetenskapskritik vid en tidpunkt när naturvetenskapen står inför en ännu inte inträffad revolution;från mekanistisk lagbundenhet till probabilistisk fysik.
Vad är det egentligen som Strindberg ifrågasätter
i sina naturvetenskapliga skrifter ? Vart vill han egentligen komma?
Ett brev från Strindberg till Lidforss, skrivet före ovänskapen,den 15e mars 1891,är utomordentligt upplysande:
”Men huru mycket hafva vi ej släpat med oss af den kristna teleologins begrepp,seende ändamålsenlighet där endast slumpar,låt vara något så när lagbundna eller nödvändiga i viss mån regera.”
Och han talar i nästa avsnitt om svårigheten att befria sig från kristna idén om ett avsiktligt kausalsammanhang,om sin misstro inför själva begreppet ”lag” i ”naturlag”.Darwinisten Strindberg vill se en evolutionens nyckfulla,probabilistiska , fritt skapande fantasi,där andra ser oavvislig lag. Hans intresse för kristallbildning,för dess ibland slående likhet med det organiska livets former,upprepad i otaliga experiment, är ett typiskt utslag av denna hans darwinism. Naturen är en slumpvist kreativ kraft.Det är också så han bygger sina egna oljemålningar.
Ungefär 110 år senare står vi i grund och botten så mycket närmre Strindbergs grundtanke om den slumpvist skapande naturen. Som Ulf Danielsson , vår samtida strängteoretiker och astrofysiker,har påpekat:de biologiska vetenskaperna har rört sig framåt i en snabbare takt än fysiken,möjligen därför att Darwin gjorde det lättare för biologerna att släppa in slumpen i världsbilden på ett mera radikalt sätt än fysiken med dess jakt på enhetsformeln. Möjligen håller något radikalt att ske också på det området i dessa år.
Varför bildas galaxer ? För att det är den sannolikaste formen ? Varför uppstod universum ?
Av en tillfällighet ? Det är ett allvarligt alternativ i dagens diskussioner.
I samma liv hann denne märklige man säkra sig en plats i det svenska måleriets historia – som fascinerande föregångare till expressionismen,genomföra fotografiska experiment som delvis placerar honom före pionjärer från tjugotalet.Och han genomför hundratals kemiska och optiska experiment.Och det mesta av detta i en orolig,nomadisk tillvaro där adresserna,utom på slutet,växlade snabbare än årstiderna.
Från denna märkliga,i svensk historia unika,intellektuella process har vi nu två nya vittnesbörd,nationalutgåvans volymer 7 ; Kulturhistoriska studier – och 35; Naturvetenskapliga skrifter I.I Kulturhistoriska skrifter hittar vi de bekanta studierna över svenska asienresenärer,framförallt den om den karolinske kartografen och krigsfången Strahlenberg och hans karta över Centralasien,som i viss mån förminskar Sven Hedins anspråk på att ha varit förste svensk i regionen. Här finns också de historiskt viktiga sjuttiotalsuppsatserna om det nya måleriet och angränsande ämnen.Och här finns kulturhistorisk kuriosa som uppsatsen ”Skomakarämbetets i Västerås låda” .
Ingenting av detta kan naturligtvis tävla i intresse med de naturvetenskapliga studierna. Antibarbarus,Jardin des Plantes,Sylva Sylvarum ,- och naturligtvis de Blå Böckerna som återfinns i egna volymer,rönte inget särskilt vänligt mottagande,allra minst i Sverige.De har förblivit nätt och jämnt accepterade,intressanta men snarast tragiska vittnesbörd om ett snille i kris.
Frågan är om inte detta är en temporalt och geografiskt snäv värdering. Den underbara idérikedomen,den prosalyrik som finns i dessa skrifter och som är nära förbunden med grundstämningarna i måleriet och naturligtvis med Ett Drömspel,observerades av några.De natuvetenskapliga hypoteserna,t.ex. att svavlet inte är ett grundämne och att havshorisonten är en optisk illusion, tedde sig bisarra och illa underbyggda.I en del verkligt fientliga kritikerkretsar antyddes galenskap och mental förvirring. Ett intryck som bestyrktes av Inferno.
Och dessa hypoteser,framställda med stor livlighet och på en underbart spänstig prosa, var illa underbyggda.Det kan vara värt att påpeka att Goethes Färglära i sin tidsålder mötte inte alldeles olika öden.
Till den totala oförståelsen i Sverige bidrog på ett avgörande sätt Bengt Lidforss minst sagt ohederliga beteende;att först livligt uppmuntra och berömma och sedan inför offentligheten fördöma.
Men det är minst två saker man måste tänka på när man år 2010 skall ta ställning till böcker som Antibarbarus I och den nu publicerade Antibarbarus II eller till Sylva Sylvarum. När dessa texter läses i Strindbergs Sverige är det – som Gunnar Brandell så grundligt har visat i sin bok om Strindbergs infernokris – en diskurs som har berövat sina ekon. Den ingår i en hel intellektuell rörelse som blommar ut på nittiotalet,Jollivet-Castelots monism,alltså idén att alla kemiska element har en gemensam förfader,en ursubstans.Och så småningom tillkommer antirationalistiska reaktion den ockultism som blommar ut hos Madame Blavatsky och får ett tidstypiskt uttryck i Dr Pepus handbok i den praktiska magin. Brandell ,som var den förste strindbergsforskare som slog sig ned i Bibliotheque National och verkligen läste alla dessa tidskrifter, L’Hyperchimie och allt vad de hette ,kunde visa att Strindbergs tvivel på en formaliserat stöddig naturvetenskap på intet sätt var ett isolerat fenomen.
Och en revolution inom kemi och fysik står ju för dörren: Curies upptäckt av det radioaktiva sönderfallet,Einsteins speciella relativitetsteopri,Boltzmanns statistiska analys av termodynamiken,och till sist Plancks konstant och Heisenbergs osäkerhetsrelation. Var det så att det seismologiskt känslige Strindberg anade en kommande jordbävning ?
Han bedrev en möjligen irrationell naturvetenskapskritik vid en tidpunkt när naturvetenskapen står inför en ännu inte inträffad revolution;från mekanistisk lagbundenhet till probabilistisk fysik.
Vad är det egentligen som Strindberg ifrågasätter
i sina naturvetenskapliga skrifter ? Vart vill han egentligen komma?
Ett brev från Strindberg till Lidforss, skrivet före ovänskapen,den 15e mars 1891,är utomordentligt upplysande:
”Men huru mycket hafva vi ej släpat med oss af den kristna teleologins begrepp,seende ändamålsenlighet där endast slumpar,låt vara något så när lagbundna eller nödvändiga i viss mån regera.”
Och han talar i nästa avsnitt om svårigheten att befria sig från kristna idén om ett avsiktligt kausalsammanhang,om sin misstro inför själva begreppet ”lag” i ”naturlag”.Darwinisten Strindberg vill se en evolutionens nyckfulla,probabilistiska , fritt skapande fantasi,där andra ser oavvislig lag. Hans intresse för kristallbildning,för dess ibland slående likhet med det organiska livets former,upprepad i otaliga experiment, är ett typiskt utslag av denna hans darwinism. Naturen är en slumpvist kreativ kraft.Det är också så han bygger sina egna oljemålningar.
Ungefär 110 år senare står vi i grund och botten så mycket närmre Strindbergs grundtanke om den slumpvist skapande naturen. Som Ulf Danielsson , vår samtida strängteoretiker och astrofysiker,har påpekat:de biologiska vetenskaperna har rört sig framåt i en snabbare takt än fysiken,möjligen därför att Darwin gjorde det lättare för biologerna att släppa in slumpen i världsbilden på ett mera radikalt sätt än fysiken med dess jakt på enhetsformeln. Möjligen håller något radikalt att ske också på det området i dessa år.
Varför bildas galaxer ? För att det är den sannolikaste formen ? Varför uppstod universum ?
Av en tillfällighet ? Det är ett allvarligt alternativ i dagens diskussioner.
Saturday, July 17, 2010
En löftesrik tid
Löftesrika tider.En opolitisk betraktelse
Det är snart riksdagsval.Och därför surrar luften av löften. Om jag har förstått det,som det låter i television, och i tidningar ,lovar den rödgröna oppositionen att återinföra fastighetsskatten,förmögenhetsskatten och helst också värnplikten. Det förhatliga apoteksmonopolet likaså.Jag kan bara önska lycka till. Om någon djupare kännedom om svenska folket och dess opinionsrörelser vittnar dessa förslag inte.
I kombination med löftet i den utrikespolitiska deklarationen att dra in samtliga USA:s baser i världen, hur det nu skall gå till,ter sig hela upplägget en aning verklighetsfrämmande,för att inte säga lätt excentriskt. Vad är det egentligen för sällsamma människor som befolkar dessa partier,som skriver deras program ? Talar de aldrig med taxichaufförer? Inser det bisarra FI inte effekten i ett gruvsamhälle i Norrbotten av att bränna upp en driva på hundra tusenlappar för att tilldra sig uppmärksamhet.?
Kort sagt:är dessa representanter för den nya politiska klassen alltså totala främlingar för det samhälle de hycklande säger sig tjäna ?
Om oppositionens politik kan förefalla hjärndöd,kan man knappast påstå att regeringspolitiken är bländande intelligent den heller.
När FRA-lagen antogs spred sig en svag men tydlig stank från IB-affärens dagar genom rättssamhällets trossbottnar. Var är Per Unckel ? Var är
Olof Ehrencrona ? Har vi några liberaler utanför Piratpartiet ? På olika fronter,hos Cecilia Malmström i Bryssel och hos justitieminister Ask i Stockholm ,arbetar man alltmer målmedvetet –så kan det förefalla - på att undergräva normala rättstatliga principer med en rad FRA-artade åtgärder,retroaktiv lagstiftning,omvänd bevisbörda,avlyssning utan domstolsbeslut ,registrering av medborgarnas totala korrespondens.Allt detta totalitära ingrepp som står i bjärt kontrast till vad normala demokratiers författningsdomstolar (exempel: Tyska Förbundsrepublikens ) är i stånd att acceptera. Denna energiska ,vittförgrenade och författningsvidriga kampanj mot nätfriheten kontrasterar bjärt mot den det påfallande jämnmodet inför det faktum att några av Sveriges städer börjar bli svårbeboeliga på grund av gangsterkrig och att mordbrand i storstadsförorterna uppenbart betraktas som en i och för sig förarglig men i grunden helt mänsklig ungdomsrörelse."Pojkar är pojkar" hette det ju förr .
Bortom dessa skärmytslingar skymtar emellertid som olika vid horisonten uppdragande åskmoln,de stora hotfulla problemen. De är ovedersägligen politiska problem men de förefaller inte i nämnvärd utsträckning oroa den politiska klassen.
Det är svårt att förneka att det har inte i nämnvärd utsträckning tillkommit några nya industriarbeten under de senaste decennierna. I stället pågår en långsam men säker erosion av de existerande industrierna.De flyttar utomlands,de finner nya ägare med nya affiniteter. Den i våra dagars Sverige traditionslöst antiindustrialistiska vänstern vill inte se industrins energiproblem lösta med kärnkraftverk.Det lär inte underrätta tävlingen om industrietableringen i Europa om dagens velourbolsjeviker får sin vilja fram.
Produktion av sociala tjänster kan inte obegränsat ersätta all annan produktion. Det finns som nybörjarböckerna i nationalekonomi brukar påpeka,ingen ö där medborgarna lever på att tvätta åt varandra. Möjligen är det flitiga bruket av ord som ”utanförskap” och ”arbetslinje” blyga försök att med den allra lättaste hand antyda att det är så.Vare sig man vill det eller inte.
Bland orosmolnen finns den tydligt ökande risken för nukleära krig, den enorma bromskraft som den utvecklingsfientliga islamismen utövar på den tredje världens modernisering, och slutligen de totalitära strömningar som ligger som en svag men allt tydligare kontrapunkt i tidens fuga.
Det är snart riksdagsval.Och därför surrar luften av löften. Om jag har förstått det,som det låter i television, och i tidningar ,lovar den rödgröna oppositionen att återinföra fastighetsskatten,förmögenhetsskatten och helst också värnplikten. Det förhatliga apoteksmonopolet likaså.Jag kan bara önska lycka till. Om någon djupare kännedom om svenska folket och dess opinionsrörelser vittnar dessa förslag inte.
I kombination med löftet i den utrikespolitiska deklarationen att dra in samtliga USA:s baser i världen, hur det nu skall gå till,ter sig hela upplägget en aning verklighetsfrämmande,för att inte säga lätt excentriskt. Vad är det egentligen för sällsamma människor som befolkar dessa partier,som skriver deras program ? Talar de aldrig med taxichaufförer? Inser det bisarra FI inte effekten i ett gruvsamhälle i Norrbotten av att bränna upp en driva på hundra tusenlappar för att tilldra sig uppmärksamhet.?
Kort sagt:är dessa representanter för den nya politiska klassen alltså totala främlingar för det samhälle de hycklande säger sig tjäna ?
Om oppositionens politik kan förefalla hjärndöd,kan man knappast påstå att regeringspolitiken är bländande intelligent den heller.
När FRA-lagen antogs spred sig en svag men tydlig stank från IB-affärens dagar genom rättssamhällets trossbottnar. Var är Per Unckel ? Var är
Olof Ehrencrona ? Har vi några liberaler utanför Piratpartiet ? På olika fronter,hos Cecilia Malmström i Bryssel och hos justitieminister Ask i Stockholm ,arbetar man alltmer målmedvetet –så kan det förefalla - på att undergräva normala rättstatliga principer med en rad FRA-artade åtgärder,retroaktiv lagstiftning,omvänd bevisbörda,avlyssning utan domstolsbeslut ,registrering av medborgarnas totala korrespondens.Allt detta totalitära ingrepp som står i bjärt kontrast till vad normala demokratiers författningsdomstolar (exempel: Tyska Förbundsrepublikens ) är i stånd att acceptera. Denna energiska ,vittförgrenade och författningsvidriga kampanj mot nätfriheten kontrasterar bjärt mot den det påfallande jämnmodet inför det faktum att några av Sveriges städer börjar bli svårbeboeliga på grund av gangsterkrig och att mordbrand i storstadsförorterna uppenbart betraktas som en i och för sig förarglig men i grunden helt mänsklig ungdomsrörelse."Pojkar är pojkar" hette det ju förr .
Bortom dessa skärmytslingar skymtar emellertid som olika vid horisonten uppdragande åskmoln,de stora hotfulla problemen. De är ovedersägligen politiska problem men de förefaller inte i nämnvärd utsträckning oroa den politiska klassen.
Det är svårt att förneka att det har inte i nämnvärd utsträckning tillkommit några nya industriarbeten under de senaste decennierna. I stället pågår en långsam men säker erosion av de existerande industrierna.De flyttar utomlands,de finner nya ägare med nya affiniteter. Den i våra dagars Sverige traditionslöst antiindustrialistiska vänstern vill inte se industrins energiproblem lösta med kärnkraftverk.Det lär inte underrätta tävlingen om industrietableringen i Europa om dagens velourbolsjeviker får sin vilja fram.
Produktion av sociala tjänster kan inte obegränsat ersätta all annan produktion. Det finns som nybörjarböckerna i nationalekonomi brukar påpeka,ingen ö där medborgarna lever på att tvätta åt varandra. Möjligen är det flitiga bruket av ord som ”utanförskap” och ”arbetslinje” blyga försök att med den allra lättaste hand antyda att det är så.Vare sig man vill det eller inte.
Bland orosmolnen finns den tydligt ökande risken för nukleära krig, den enorma bromskraft som den utvecklingsfientliga islamismen utövar på den tredje världens modernisering, och slutligen de totalitära strömningar som ligger som en svag men allt tydligare kontrapunkt i tidens fuga.
Friday, June 25, 2010
Mörker och ljus Midsommar 2010
Och ännu en gång
svallar vågen av hundlokor vit
i det nattliga ljuset.
Mot grunder av slaggsten
som restes redan när detta
en gång var socknens fattigstuga
I en potatisåker en återfunnen
skridsko,men bara den ena.
Den andra färdas för alltid
i Tidslabyrinten.
Detta är den tid när ljus och mörker
tar ett tårfyllt avsked av varann.
Jag minns en midsommarafton
tillbragt i Davis Mountains
Hur solen punktligt gick ner
sex och trettio ,och hur syrsorna
sågade sin ved i det torrheta mörkret.
Den där känslan av att
ha hamnat på fullständigt fel plats
att inte på något sätt höra hemma
kan vara väldigt stark.Den kan
kännas som en plötslig värk
i själens fina,svamplika rötter.
Om själen är en svamp,menar jag,
så har den naturligtvis ett mycelium.
Sverker Ek,
en av de första Umeå-professorerna,
hade en hemhjälp från Övertorneå
som han och barnen och frun
så gärna ville ha med över sommaren
ner hit, till Väster Våla.Flickan vägrade
vänligt men bestämt.Något så hemskt
som midsommarmörkret där nere
i det dunkla norra Västmanland
trodde hon sig inte kunna utstå.
Och i sommarnattsljuset,milt
och oändligt melankoliskt
över Sörby ängder blir
alla ting,hundlokor och lador,
stora och hemlighetsfulla.
I den natten är varje land
ett främmande land.
svallar vågen av hundlokor vit
i det nattliga ljuset.
Mot grunder av slaggsten
som restes redan när detta
en gång var socknens fattigstuga
I en potatisåker en återfunnen
skridsko,men bara den ena.
Den andra färdas för alltid
i Tidslabyrinten.
Detta är den tid när ljus och mörker
tar ett tårfyllt avsked av varann.
Jag minns en midsommarafton
tillbragt i Davis Mountains
Hur solen punktligt gick ner
sex och trettio ,och hur syrsorna
sågade sin ved i det torrheta mörkret.
Den där känslan av att
ha hamnat på fullständigt fel plats
att inte på något sätt höra hemma
kan vara väldigt stark.Den kan
kännas som en plötslig värk
i själens fina,svamplika rötter.
Om själen är en svamp,menar jag,
så har den naturligtvis ett mycelium.
Sverker Ek,
en av de första Umeå-professorerna,
hade en hemhjälp från Övertorneå
som han och barnen och frun
så gärna ville ha med över sommaren
ner hit, till Väster Våla.Flickan vägrade
vänligt men bestämt.Något så hemskt
som midsommarmörkret där nere
i det dunkla norra Västmanland
trodde hon sig inte kunna utstå.
Och i sommarnattsljuset,milt
och oändligt melankoliskt
över Sörby ängder blir
alla ting,hundlokor och lador,
stora och hemlighetsfulla.
I den natten är varje land
ett främmande land.
Saturday, June 19, 2010
Om begagnandet av elden
I september utkommer,hos Atlantis,min nya diktsamling "Om begagnandet av elden".Parallellt utkommer också en svensk edition
av Michael Krügers urvalsvolym ur all min tidigare poesi,mycket framgångsrik i Tyskland under den svenska titeln "Århundraden och minuter".
Den nya samlingen "Om begagnandet av elden" föreligger redan i kompletta tyska och engelska översättningar och kommer nästa år.
av Michael Krügers urvalsvolym ur all min tidigare poesi,mycket framgångsrik i Tyskland under den svenska titeln "Århundraden och minuter".
Den nya samlingen "Om begagnandet av elden" föreligger redan i kompletta tyska och engelska översättningar och kommer nästa år.
Friday, June 18, 2010
The Logic of Tolerance
Friends have asked me to make the following old article from 2008 available as blog as they are generous enough to still consider it of some value..So here it comes.
May be some young logician (or old logician) in my following would like to work out this algebra ?
Old Thomas Buckle in his ”Civilization in England” was rightly convinced that democratic,scientific and technological progress in Europe had its origin in a major change in British mentality in the Mid-Seventeenth century when,even in the disquisitions of leading theologians, the demand for infallible arguments took the place of infallible faith.
This type of rationality ,exposed long before the Enlightenment by Descartes and Leibniz, is, if we follow Buckle, not only the foundation of science but of democracy as a whole.
The gist of this is of course the idea that rationality is a method,not a conviction and that this method can be applied to nature,man and society .And even to religion.As Buckle puts it:
”Reason gives us knowledge;while faith only gives us belief ,which is a part of knowledge,and is ,therefore,inferior to it.”
In Buckles understanding of history this step from dogmatism to methodic rationalism was the decisive step towards political freedom .
At the heart of the present debate between Ian Buruma and Timothy Garton Ash on one hand, and Pascal Bruckner and others on the other ,seems to be the question whether irrationality deserves the same amount of tolerance as rationality.Or in other words;is the rational approach a creed among other creeds, deserving no more,no less tolerance than the other ones, whatever measure of irrationality and fanaticism they might expose ?
This – in my view ,rather feeble-minded, relativism ,as far as I can see,represented in the debate by among others Ian Buruma and Timothy Garton Ash – makes it possible to accuse those who believe in Western tolerance and democratic freedoms of “Enlightenment fundamentalism”.
The idea is is obviously that western rationality is a set of dogmas,in no way different from other dogmatic outlooks and demands on the world. Under the dubious pretext of multiculturalism we are supposed to be obliged to treat all dogmas ,all possible authoritarian political and moral demands with equal respect.
This is of course impossible.Not only because the concept of “culture” is an extremely fuzzy one .At the core is the confusion between dogma and rationality,between Buckleys infallible beliefs and infallible arguments.
Religious creeds and scientific raitionality,which is the basis of Wstern emocracy are simply not in competition.There is no Christian or Muslim approach to ,say biochemistry.Religions are obviously not based on empirical observation,measurement,logical inference and deduction.
But more important;the demands of all “cultures” are not compatible.Of course monotheists,atheists and polytheists should (in the ideal case) be able to live peacefully side by side.But sharia Law and western democracy,orthodox biblical family law which demands capital punishment for gay relations and modern family law – which in most progressive countries permits between persons of same gender – are certainly incompatible. There is no way to talk away this incompatibility by vague reference to multiculturalism.
There is an interpretation of the concept of tolerance where the word becomes meaningless and the concept becomes empty and that occurs when it is applied to anything and all without discredition.To claim that we owe tolerance to everything and everybody is mindless in the same way that it is pointless to say that everything we encounter is an illusion. Which makes it senseless to make a distinction between true and forged money, hallucinations and everyday experience.
There is a logic of tolerance,which remains to be formalized by some future philosopher. Let me ,as a starter,suggest two fairly obvious axioms:
Tolerance of intolerance yields intolerance.
Intolerance of intolerance yields tolerance.
Or,in other words,in questions of reason and freedom ,societies ,like individuals have to make a choice.You cannot have everything at the same time.This holds for original dwellers as for newcomers alike.
May be some young logician (or old logician) in my following would like to work out this algebra ?
Old Thomas Buckle in his ”Civilization in England” was rightly convinced that democratic,scientific and technological progress in Europe had its origin in a major change in British mentality in the Mid-Seventeenth century when,even in the disquisitions of leading theologians, the demand for infallible arguments took the place of infallible faith.
This type of rationality ,exposed long before the Enlightenment by Descartes and Leibniz, is, if we follow Buckle, not only the foundation of science but of democracy as a whole.
The gist of this is of course the idea that rationality is a method,not a conviction and that this method can be applied to nature,man and society .And even to religion.As Buckle puts it:
”Reason gives us knowledge;while faith only gives us belief ,which is a part of knowledge,and is ,therefore,inferior to it.”
In Buckles understanding of history this step from dogmatism to methodic rationalism was the decisive step towards political freedom .
At the heart of the present debate between Ian Buruma and Timothy Garton Ash on one hand, and Pascal Bruckner and others on the other ,seems to be the question whether irrationality deserves the same amount of tolerance as rationality.Or in other words;is the rational approach a creed among other creeds, deserving no more,no less tolerance than the other ones, whatever measure of irrationality and fanaticism they might expose ?
This – in my view ,rather feeble-minded, relativism ,as far as I can see,represented in the debate by among others Ian Buruma and Timothy Garton Ash – makes it possible to accuse those who believe in Western tolerance and democratic freedoms of “Enlightenment fundamentalism”.
The idea is is obviously that western rationality is a set of dogmas,in no way different from other dogmatic outlooks and demands on the world. Under the dubious pretext of multiculturalism we are supposed to be obliged to treat all dogmas ,all possible authoritarian political and moral demands with equal respect.
This is of course impossible.Not only because the concept of “culture” is an extremely fuzzy one .At the core is the confusion between dogma and rationality,between Buckleys infallible beliefs and infallible arguments.
Religious creeds and scientific raitionality,which is the basis of Wstern emocracy are simply not in competition.There is no Christian or Muslim approach to ,say biochemistry.Religions are obviously not based on empirical observation,measurement,logical inference and deduction.
But more important;the demands of all “cultures” are not compatible.Of course monotheists,atheists and polytheists should (in the ideal case) be able to live peacefully side by side.But sharia Law and western democracy,orthodox biblical family law which demands capital punishment for gay relations and modern family law – which in most progressive countries permits between persons of same gender – are certainly incompatible. There is no way to talk away this incompatibility by vague reference to multiculturalism.
There is an interpretation of the concept of tolerance where the word becomes meaningless and the concept becomes empty and that occurs when it is applied to anything and all without discredition.To claim that we owe tolerance to everything and everybody is mindless in the same way that it is pointless to say that everything we encounter is an illusion. Which makes it senseless to make a distinction between true and forged money, hallucinations and everyday experience.
There is a logic of tolerance,which remains to be formalized by some future philosopher. Let me ,as a starter,suggest two fairly obvious axioms:
Tolerance of intolerance yields intolerance.
Intolerance of intolerance yields tolerance.
Or,in other words,in questions of reason and freedom ,societies ,like individuals have to make a choice.You cannot have everything at the same time.This holds for original dwellers as for newcomers alike.
Kristallägget
Följande är ett smakprov på min kommande bok "Mot noll.Matematiska fantasier"
avsedd att utkomma i höst i Sverige och i Tyskland nästa höst.
I H G Wells’ berättelse finner några gatuflanörer ett egendomligt föremål i en antikhandel. Det ser ut som en klotformad brevpress av glas med något slags obestämt,mjölkigtinnehåll.Och som flera kritiker har påpekat; detta föremål,centrum i en av de intressantaste sciencefictionberättelser som Wells någonsin skrev ,förblir genom hela berättelsen ett klot av kristallglas med något mjölkigt innehåll.Ingenting annat.I Wells berättelser – om vilka Borges, förmodligen helt framsynt, har sagt att de kommer att läsas långt efter det att det språk de skrevs på har dött bort – är som regel allting påtagligt,materiellt närvarande.Det är i den vanliga världen han finner sina gåtor.
Hur som helst;butiksägaren visar sig märkvärdigt ovillig att skiljas från kristallklotet och ger upp först sedan hans hustru med största eftertryck har tagit sig an affären. Köparen kommer underfund med varför .Det är i själva verket så att om klotet placeras i rätt belysning och betraktaren lägger huvudet på sned i en bestämd vinkel,börjar något synas inne i klotet.Av allt att döma utsikten från en
ganska högt placerad mast över en plats,ett torg,befolkat av sällsamma varelser som då och då flyger upp som duvorna i en flock. Och i ett ögonblick som är berättelsens höjdpunkt ser en av dessa varelser in i klotet,den jordiske betraktaren och den uppenbart utomjordiske ser ett ögonblick varandra.Deras blickar möts.
Berättelsen ingår i samlingen ”Den stulna bacillen” publicerad 1895.Den är skriven någon gång mellan 1893 och 1895,långt innan televisionskameror och videoskärmar var ens en avlägsen teknisk möjlighet.
Det intressanta med kristallklotet är dess karaktär av topologiskt experiment:
Är detta klot samtidigt rumsligt närvarande i två världar ? Kan ett och samma föremål uppta plats i två åtskilda system av rums- och tidskoordinater ? Är inte en sådan idé oförenlig med att ett grundläggande axiom för mångfalder ?Nämligen att en väldefinierad plats är unik.Eller att två platser med samma koordinater i tid och rum är samma plats; med andra ord:Leibniz’ principium identitatis indiscernibilium.
Är klotet ett ställe där två av varandra oberoende rum är sammanklistrade till ett rum av en högre ordning? Eller har vi att göra med något mer grundläggande än både tid och rum ?
Vad gör klotet ? Det förmedlar information.
Jimmy Wheeler,en spekulativ och orädd ande som några år var verksam vid mitt universitet,University of Texas at Austin, och som var i stånd att sätta myror i huvudet,inte minst på filosoferna, var förmodligen den förste teoretiske fysiker som lekte med möjligheten att tid och rum är sekundära fenomen och att de är härledbara ur något mer grundläggande;information.Han kom till den tanken under sina försök att förstå topologin i gränsområdet mellan vanligt rum och svarta hål i universum.Kunde det möjligen vara så att den fyrdimensionella rumtiden lät sig härledas ur något som mera liknade en yta, ett hologram,enkelt uttryck ?
Hologram,till exempel de strukturer vi kan urskilja i våra moderna körkort,har en anmärkningsvärd egenskap:bilden förlorar ingenting om vi tar bort en större eller mindre del av bildytan.
Ordet ”ofattbar” förknippar vi oftast ,dels med uppenbara självmotsägelser och dels med stora tal, eller kanske oändligt divergerande eller konvergerande serier. Ibland betyder ordet ”omöjlig att visualisera” och ibland ”självmotsägande”.Den oändliga konvergenta serien är omöjlig att visualisera i dess fulla utveckling.Men den har ingenting självmotsägande över sig.
Tid och rum som sekundära egenskaper hos universum ? Var ligger svårigheten ? Värme förekommer hos materien ner till en viss nivå.Värme är ingenting annat än förhöjd molekylarrörelse.En enskild partikel kan inte vara varm eller kall.Den kan ha laddning,massa,spin o.s.v. men värme uppstår liksom politiska opinioner eller inflationer och deflationer enbart där det finns många av ett slag.
Som värmen är sekundär är kanske tid och rum sekundära men till vad ? Till information ? Är detta ursprungliga universum före rum och tid möjligt att tänka ?
avsedd att utkomma i höst i Sverige och i Tyskland nästa höst.
I H G Wells’ berättelse finner några gatuflanörer ett egendomligt föremål i en antikhandel. Det ser ut som en klotformad brevpress av glas med något slags obestämt,mjölkigtinnehåll.Och som flera kritiker har påpekat; detta föremål,centrum i en av de intressantaste sciencefictionberättelser som Wells någonsin skrev ,förblir genom hela berättelsen ett klot av kristallglas med något mjölkigt innehåll.Ingenting annat.I Wells berättelser – om vilka Borges, förmodligen helt framsynt, har sagt att de kommer att läsas långt efter det att det språk de skrevs på har dött bort – är som regel allting påtagligt,materiellt närvarande.Det är i den vanliga världen han finner sina gåtor.
Hur som helst;butiksägaren visar sig märkvärdigt ovillig att skiljas från kristallklotet och ger upp först sedan hans hustru med största eftertryck har tagit sig an affären. Köparen kommer underfund med varför .Det är i själva verket så att om klotet placeras i rätt belysning och betraktaren lägger huvudet på sned i en bestämd vinkel,börjar något synas inne i klotet.Av allt att döma utsikten från en
ganska högt placerad mast över en plats,ett torg,befolkat av sällsamma varelser som då och då flyger upp som duvorna i en flock. Och i ett ögonblick som är berättelsens höjdpunkt ser en av dessa varelser in i klotet,den jordiske betraktaren och den uppenbart utomjordiske ser ett ögonblick varandra.Deras blickar möts.
Berättelsen ingår i samlingen ”Den stulna bacillen” publicerad 1895.Den är skriven någon gång mellan 1893 och 1895,långt innan televisionskameror och videoskärmar var ens en avlägsen teknisk möjlighet.
Det intressanta med kristallklotet är dess karaktär av topologiskt experiment:
Är detta klot samtidigt rumsligt närvarande i två världar ? Kan ett och samma föremål uppta plats i två åtskilda system av rums- och tidskoordinater ? Är inte en sådan idé oförenlig med att ett grundläggande axiom för mångfalder ?Nämligen att en väldefinierad plats är unik.Eller att två platser med samma koordinater i tid och rum är samma plats; med andra ord:Leibniz’ principium identitatis indiscernibilium.
Är klotet ett ställe där två av varandra oberoende rum är sammanklistrade till ett rum av en högre ordning? Eller har vi att göra med något mer grundläggande än både tid och rum ?
Vad gör klotet ? Det förmedlar information.
Jimmy Wheeler,en spekulativ och orädd ande som några år var verksam vid mitt universitet,University of Texas at Austin, och som var i stånd att sätta myror i huvudet,inte minst på filosoferna, var förmodligen den förste teoretiske fysiker som lekte med möjligheten att tid och rum är sekundära fenomen och att de är härledbara ur något mer grundläggande;information.Han kom till den tanken under sina försök att förstå topologin i gränsområdet mellan vanligt rum och svarta hål i universum.Kunde det möjligen vara så att den fyrdimensionella rumtiden lät sig härledas ur något som mera liknade en yta, ett hologram,enkelt uttryck ?
Hologram,till exempel de strukturer vi kan urskilja i våra moderna körkort,har en anmärkningsvärd egenskap:bilden förlorar ingenting om vi tar bort en större eller mindre del av bildytan.
Ordet ”ofattbar” förknippar vi oftast ,dels med uppenbara självmotsägelser och dels med stora tal, eller kanske oändligt divergerande eller konvergerande serier. Ibland betyder ordet ”omöjlig att visualisera” och ibland ”självmotsägande”.Den oändliga konvergenta serien är omöjlig att visualisera i dess fulla utveckling.Men den har ingenting självmotsägande över sig.
Tid och rum som sekundära egenskaper hos universum ? Var ligger svårigheten ? Värme förekommer hos materien ner till en viss nivå.Värme är ingenting annat än förhöjd molekylarrörelse.En enskild partikel kan inte vara varm eller kall.Den kan ha laddning,massa,spin o.s.v. men värme uppstår liksom politiska opinioner eller inflationer och deflationer enbart där det finns många av ett slag.
Som värmen är sekundär är kanske tid och rum sekundära men till vad ? Till information ? Är detta ursprungliga universum före rum och tid möjligt att tänka ?
Wednesday, May 26, 2010
Istanbul i skymning
Istanbul är väldigt mycket på modet,särskilt bland unga västerländska intellektuella. Det är inte underligt. Jag har svårt att nämna en annan stad som på samma gång kan kännas lika stimulerande men också något litet hotfull.Kombinationen är naturligtvis oemotståndlig.Bland storstäder i vad som alltmera börjar se ut som en enda övernationell Airport City, är denna den mest originella man kan uppleva i Europa.Den guldfärgade skymningen över Bosporen, de romantiskt upplysta minareterna omgivna av moln av ständigt kretsande måsar,det oerhörda människovimlet i en stad vars innevånareantal ingen riktigt vet - kanske 13 miljoner – men som under alla förhållanden måste vara Europas största.
Det är inte bara befolkningstätheten som fascinerar,vimlet av försäljare i gamla stan,bärare med till synes outhärdligt tunga varupackar på ryggen,gatuhandlare av varje upptänkligt slag – det är också informationstätheten.Den enorma varumängd som fyller basarerna fyller också besökarens medvetande till brädden. Var kan så många ting produceras ? Och hur kan en sådan varuflod,från utsökta mattor och guldsmycken till lustiga mekaniska leksaker och elegant förpackade viagrapiller hitta sina köpare ?
På väg genom det som kallas Gamla Basaren i den stora basaren hör jag vad som låter som ett upprört politiskt möte, ur en portik och skyndar naturligtvis dit,lysten på sensationer.Vad jag hittar är en tätt packad grupp av herrar i slitna mörka kostymer,alla med en mobiltelefon i ena handen och ett snabbt växlande antal fingrar i luften från den andra. Vad jag ser är ingenting annat än valutamarknaden.En valutamarknad utan computerskärmar och konsoler,en marknad som den – bortsett från klädseln och telefonerna – kan ha sett ungefär likadan ut i den bysantinska staden.
Ytan är vänlig och lättrörlig.Människorna,inte minst biltrafikanterna, rör sig skrämmande nära varandra men med det slags finess som kommer av den verkligt stora stadens vanor att kommunicera.Och förmåga till ett suveränt rumsutnyttjande.
Hur ser det ut under denna superurbana yta ? En rätt vanlig uppfattning,särskilt bland de yngre författare och journalister jag hade tillfälle att tala med, är nog att det islamiska trycket långsamt växer, inom en rad samhällsområden.Synliggjort genom tilltagande bruk av slöja och burka,kvinnounderkastelsens symboler. Samtidigt finns det positiva tecken.Långt ute i gränstrakterna mot Iran, i Anatolien, på de stora monotona vidderna grundas grupper ,framförallt för att skapa medvetande hos kvinnor om deras författningsenliga rättigheter. Där den viktigaste,där som här ,är rätten att inte bli uppklådd av män.Jag var med om ett par offentliga diskussioner,arrangerade av Darmstadtakademin som hade lagt sitt vårmöte hit till årets kulturhuvudstad,och Istanbuls litteraturfestival.Och slogs litet grann av att en sådan historisk skamfläck som tjugotalets massmord ,uppenbart ett alltför pinsamt ämne för en del typer i Stockholm,kunde beröras helt öppet i en författardiskussion i Istanbul.Även om det skedde under Goetheinstitutets skyddande paraply.
Om censuren – stenhård omedelbart efter militärkuppens 1980 ,senare avtagande men fortfarande långt ifrån tandlös -kunde en inbjuden turkisk gäst författarinnan Ayfer Tunç berätta. Inte på långa vägar numera jämförbar med det tidiga åttiotalets censur.En tid när tidskrifter lyckades överleva genom att låtsas inte vara tidskrifter – alltså byta namn för varje nytt nummer .Men censuren finns. Det går att få fängelsestraff för en del åsikter och uttalanden som antas sätta den nationella enheten på spel.
Ett helt annat hot som hänger över den livaktiga turkiska litteraturen,som inte minst utmärker sig genom ett flitigt översättande från de europeiska kulturspråken,är samma slags trivialisering som vi upplever så tydligt i västvärlden,i Tyskland och Sverige;kiosklitteraturen bildar en stigande våg i bokhandeln,tidskrifterna blir allt färre,bloggarna tar över en del av deras jobb. Detta är inget totalitärt hot utan ett som kommer ifrån marknaden,säger Ayfer Tunç i ett intressant samtal med Uwe Timm.
Smidigheten,urbaniteten,intrycksrikedomen, gör det lätt att glömma att detta är en polisstat.När den urbana ytan då och då brister ,kan man bli varse ett slags osmansk skitstövelmyndighet som förefaller ha överlevat alla regimer och styrelseformer från sultanatet till våra dagar..Bland försäljare av all slags onödigheter- en liten cyklist som rör sig av sig själv,Viagra i mycket färggranna och inbjudande förpackningar,ficklampsbatterier - i en av huvudgatorna i gamla stan sitter en hoppfull man med två säckar fyllda med vad som ser ut som en rätt storvuxen grönfinnig sparris,eller med andra ord khat ,denna ovanligt idiotiska form av berusningsmedel ,som kräver att utövaren ,inte alldeles olik en ko tuggar i sig något kilo per dag för att stanna i form.
Plötsligt glider en svartmålad hotfull buss med matta fönster nerför backen,svartuniformerade och uppenbart mycket vältränade män rusar ut,ännu under gång,ryckar blixsnabbt till sig säckarna och slänger in dem i bussen.Den stackars försäljaren,berövad vad som måste vara en rätt stor investering,faller i gråt och springer hjälplöst skrikande några meter efter polisbussen.
Märk väl:allt detta sker helt utan lagliga ritualer.Inget ord utbyts,ingen anteckningsbok tas fram.Delinkventen lämnas helt kontaktlös och försvarslös. Vilka rättigheter hade han ? Uppenbart inga.
Blandningen av ett fint fungerande urbant civilsamhälle och ottomanska översittarfasoner är förbryllande.Dagen efter ett besök i Blå Moskén dyker min lätt ålderstigne och mycket kunnige vägvisare upp i hotellvestibulen och överlämnar 20 lira (10 euro) som han anser sig ha tagit för mycket i betalning för sina tjänster.En hygglighet och hederlighet som jag trodde bara fanns kvar i Norbergs bergslag. Avståndet mellan civilsamhälle och överhetssamhälle är enormt,uppenbart oavsett om det för tillfället är en militärjunta eller en en islamistisk-nationell regering som står vid rodret.
Turkish Airlines är ett mycket typiskt tredjevärldenflygbolag med alla de egenheter man kan vänta sig av ett sådant.När den i god tid anlände passageraren har klarat den en timme och tio minuter långa väntekön och utmattad når den åtrådda incheckningsdisken, får han helt enkelt veta att han just därför är alldeles för sen.Ingenting att göra åt det.Om två dagar finns det dock en plats på samma flight.Men den måste naturligtvis betalas på nytt.
International passengers rights ? Nej.Sånt håller vi inte på med här.This is not our problem.
Genom detta This is not our problem talar århundradens osmanska traditioner:omänskliga blodsugare till skatteindrivare,korrupta domare och byäldste.Dessa fem ord räcker för att klart demonstrera det äventyrliga och förmodligen helt och hållet olämpliga i att släppa in Turkiet i EU .Men det är väl inte heller särskilt aktuellt efter den grekiska erfarenheten.
This is not our problem.
Det är inte bara befolkningstätheten som fascinerar,vimlet av försäljare i gamla stan,bärare med till synes outhärdligt tunga varupackar på ryggen,gatuhandlare av varje upptänkligt slag – det är också informationstätheten.Den enorma varumängd som fyller basarerna fyller också besökarens medvetande till brädden. Var kan så många ting produceras ? Och hur kan en sådan varuflod,från utsökta mattor och guldsmycken till lustiga mekaniska leksaker och elegant förpackade viagrapiller hitta sina köpare ?
På väg genom det som kallas Gamla Basaren i den stora basaren hör jag vad som låter som ett upprört politiskt möte, ur en portik och skyndar naturligtvis dit,lysten på sensationer.Vad jag hittar är en tätt packad grupp av herrar i slitna mörka kostymer,alla med en mobiltelefon i ena handen och ett snabbt växlande antal fingrar i luften från den andra. Vad jag ser är ingenting annat än valutamarknaden.En valutamarknad utan computerskärmar och konsoler,en marknad som den – bortsett från klädseln och telefonerna – kan ha sett ungefär likadan ut i den bysantinska staden.
Ytan är vänlig och lättrörlig.Människorna,inte minst biltrafikanterna, rör sig skrämmande nära varandra men med det slags finess som kommer av den verkligt stora stadens vanor att kommunicera.Och förmåga till ett suveränt rumsutnyttjande.
Hur ser det ut under denna superurbana yta ? En rätt vanlig uppfattning,särskilt bland de yngre författare och journalister jag hade tillfälle att tala med, är nog att det islamiska trycket långsamt växer, inom en rad samhällsområden.Synliggjort genom tilltagande bruk av slöja och burka,kvinnounderkastelsens symboler. Samtidigt finns det positiva tecken.Långt ute i gränstrakterna mot Iran, i Anatolien, på de stora monotona vidderna grundas grupper ,framförallt för att skapa medvetande hos kvinnor om deras författningsenliga rättigheter. Där den viktigaste,där som här ,är rätten att inte bli uppklådd av män.Jag var med om ett par offentliga diskussioner,arrangerade av Darmstadtakademin som hade lagt sitt vårmöte hit till årets kulturhuvudstad,och Istanbuls litteraturfestival.Och slogs litet grann av att en sådan historisk skamfläck som tjugotalets massmord ,uppenbart ett alltför pinsamt ämne för en del typer i Stockholm,kunde beröras helt öppet i en författardiskussion i Istanbul.Även om det skedde under Goetheinstitutets skyddande paraply.
Om censuren – stenhård omedelbart efter militärkuppens 1980 ,senare avtagande men fortfarande långt ifrån tandlös -kunde en inbjuden turkisk gäst författarinnan Ayfer Tunç berätta. Inte på långa vägar numera jämförbar med det tidiga åttiotalets censur.En tid när tidskrifter lyckades överleva genom att låtsas inte vara tidskrifter – alltså byta namn för varje nytt nummer .Men censuren finns. Det går att få fängelsestraff för en del åsikter och uttalanden som antas sätta den nationella enheten på spel.
Ett helt annat hot som hänger över den livaktiga turkiska litteraturen,som inte minst utmärker sig genom ett flitigt översättande från de europeiska kulturspråken,är samma slags trivialisering som vi upplever så tydligt i västvärlden,i Tyskland och Sverige;kiosklitteraturen bildar en stigande våg i bokhandeln,tidskrifterna blir allt färre,bloggarna tar över en del av deras jobb. Detta är inget totalitärt hot utan ett som kommer ifrån marknaden,säger Ayfer Tunç i ett intressant samtal med Uwe Timm.
Smidigheten,urbaniteten,intrycksrikedomen, gör det lätt att glömma att detta är en polisstat.När den urbana ytan då och då brister ,kan man bli varse ett slags osmansk skitstövelmyndighet som förefaller ha överlevat alla regimer och styrelseformer från sultanatet till våra dagar..Bland försäljare av all slags onödigheter- en liten cyklist som rör sig av sig själv,Viagra i mycket färggranna och inbjudande förpackningar,ficklampsbatterier - i en av huvudgatorna i gamla stan sitter en hoppfull man med två säckar fyllda med vad som ser ut som en rätt storvuxen grönfinnig sparris,eller med andra ord khat ,denna ovanligt idiotiska form av berusningsmedel ,som kräver att utövaren ,inte alldeles olik en ko tuggar i sig något kilo per dag för att stanna i form.
Plötsligt glider en svartmålad hotfull buss med matta fönster nerför backen,svartuniformerade och uppenbart mycket vältränade män rusar ut,ännu under gång,ryckar blixsnabbt till sig säckarna och slänger in dem i bussen.Den stackars försäljaren,berövad vad som måste vara en rätt stor investering,faller i gråt och springer hjälplöst skrikande några meter efter polisbussen.
Märk väl:allt detta sker helt utan lagliga ritualer.Inget ord utbyts,ingen anteckningsbok tas fram.Delinkventen lämnas helt kontaktlös och försvarslös. Vilka rättigheter hade han ? Uppenbart inga.
Blandningen av ett fint fungerande urbant civilsamhälle och ottomanska översittarfasoner är förbryllande.Dagen efter ett besök i Blå Moskén dyker min lätt ålderstigne och mycket kunnige vägvisare upp i hotellvestibulen och överlämnar 20 lira (10 euro) som han anser sig ha tagit för mycket i betalning för sina tjänster.En hygglighet och hederlighet som jag trodde bara fanns kvar i Norbergs bergslag. Avståndet mellan civilsamhälle och överhetssamhälle är enormt,uppenbart oavsett om det för tillfället är en militärjunta eller en en islamistisk-nationell regering som står vid rodret.
Turkish Airlines är ett mycket typiskt tredjevärldenflygbolag med alla de egenheter man kan vänta sig av ett sådant.När den i god tid anlände passageraren har klarat den en timme och tio minuter långa väntekön och utmattad når den åtrådda incheckningsdisken, får han helt enkelt veta att han just därför är alldeles för sen.Ingenting att göra åt det.Om två dagar finns det dock en plats på samma flight.Men den måste naturligtvis betalas på nytt.
International passengers rights ? Nej.Sånt håller vi inte på med här.This is not our problem.
Genom detta This is not our problem talar århundradens osmanska traditioner:omänskliga blodsugare till skatteindrivare,korrupta domare och byäldste.Dessa fem ord räcker för att klart demonstrera det äventyrliga och förmodligen helt och hållet olämpliga i att släppa in Turkiet i EU .Men det är väl inte heller särskilt aktuellt efter den grekiska erfarenheten.
This is not our problem.
Friday, April 30, 2010
Ett meningsfullt liv
1. En ö där invånarna lever på att tvätta åt varandra
Vår existens som levande,tänkande ,uttolkande, varelser, är prekär och gåtfull. Vi lever i en fysikalisk värld, som bara blir mera gåtfull ju mer vi lär känna den. Enligt åtminstone två moderna kosmologiska teorier kommer detta universum över tid att utvecklas så att det blir totalt ogästvänligt för allt liv,allteftersom det alltmer tunnas ut och delar upp sig i olika bubblor på ofattbara avstånd från varandra.
Varför skulle vi inte fråga efter livets mening ? Vår individuella mening och vår meningsfullhet som tänkande och interpreterande del av detta världsallt där vi inte förefaller ha någon verklig funktion, inbjuder till sådana frågor. Nej, förefaller göra dem helt nödvändiga.
Individens meningsfullhet och människosläktets är möjligen två olika saker. Om människosläktets totala historiska existens har en mening , följer det ju att alla människors liv har en mening som är
avledd från den allmänna meningen. Ett sådant sätt att se på saken,särskilt vanligt kanske i prästerliga sammanhang,tenderar att göra problemet trivialt.Om allt som händer i världshistorien,positivt som negativt , har en mening ,d.v.s. medverkar tilll ett av Gud fastlagt mål är det ju omöjligt att bli meningslös.Hannibal och Caesar,Kubilai Khan och plåtslagare Claesson i Hallstahammar,ond som god,alla lever meningsfullt vare sig de vet det eller inte.Om vi går från en sådan universell idé om meningsfullhet,som i grunden inte uträttar särskilt mycket,till en individuell,svänger problemet våldsamt.Nu måste meningsfullheten i varje enskilt liv motiveras för sig och kan inte härledas ur något annat.
Men om bara några människors liv är meningsfulla , är det då tillräckligt skäl att säga att hela släktets existens är meningsfull ? Motiverar Newtons Principia eller Bachs cellosviter verkligen mänsklighetens existens ? Kan de på minsta sätt uppväga de ohyggliga mängder av meningslöshet och lidande som världshistorien innehåller ?
Det är inte lätt att svara på det.
*
Vi finner dock överraskande många som är mer än villiga att svara oss på våra meningsfrågor.I högmässopredikningar, i patriotiska tal, i psykoterapeutisk litteratur för massdistribution. Men de flesta svaren är så uppenbart bristfälliga att vi nog är beredda att omedelbart lägga dem åt sidan.
Livets mening är att sätta barn till världen.
Förträffligt ! Och vad är meningen med barnens liv ?
Livets mening består i att hjälpa och glädja de andra människorna
Utmärkt ! Men var är då meningen md de andra människornas liv ? Är detta inte nationalekonomernas gamla roliga exempel på en improduktiv ekonomi:ön där invånarna lever på att tvätta varandras kläder?
Livets mening består i att i görligaste mån förverkliga våra inneboende resurser.
Så att människor som inte gör det är alltså meningslösa ? Jag vägrar att acceptera att Stalin skulle ha varit mera meningsfull än Plåtslagare Claesson i Hallstahammar.Men jag tror att den förre i mycket högre grad fick tillfälle att utveckla sin egenart och sina speciella talanger än plåtslagarmästarn..
Livets mening består i att vara med och och förbättra kommande släktens liv genom samhällsbygge.
Och de kommande släktenas mening ?
Livets mening består i de njutningar det möjliggör:mat,dryck,skönhetsupplevelser och framförallt;den sexuella lusten.
Utmärkt.Men varför måste en njutning vara meningsfull ? En smärta blir ju inte mindre smärtsam för att den är meningslös . "Mening" förefaller inte lägga något till eller ta något ifrån smärt och lustupplevelser.
Här har vi hela problematiken med känslan av meningslöshet respektive meningslösheten själv.
Det förefaller ju rimligt att säga att det finns vissa erfarenheter som man inte kan missta sig om.Om man upplever smärta kan man knappast tänka sig att man i själva verket misstar sig.Att säga:det känns som om det gjorde ont men egentligen gör det inte ont,vore absurt.Smärta förefaller vara detsamma som smärtupplevelsen.(Problemet har ingående diskuterats bland annat av G.E.Moore.)
Är meningsfullhet detsamma som upplevelsen av meningsfullhet ?
Det förefaller mig fullständigt orimligt. Naturligtvis kan man vara upptagen av en aktivitet som man uppfattar som meningsfull utan att den är det. Det händer mig ibland att jag upplever en känsla av djup solid meningsfullhet när jag lyckas returnera en tenniserve med en djup väl skruvad backhand som bringar motspelaren helt ur balans.Försöker jag analysera denna upplevelse finner jag att den har någonting med "ögonblickets fullhet" att göra.
Exemplet är avsiktligt litet bisarrt.Egendomligt abstrakt.Likafullt existerar denna upplevelse.Kanske borde jag hellre säga att i det ögonblick jag på djupet iner att jag älskar en annan människa kan älska henne,finns denna känsla av djup meningsfullhet där.Som är ögonblickets fullhet.
Det känns som om jag vore helt och hållet inne i min tid i en sådan situation.Den sexuella orgasmen är naturligtvis under totala omständigheter ett annat exempel,men den har så många egenheter att den knappast kan behandlas annat än på sina egna premisser.
Och den depressive uppfattar kanske dag efter dag som totalt meningslösa medan han faktiskt under tiden frambringar något som har mening. D.v.s. han upptäcker senare att det han gjorde var meningsfullt.Vad skulle det innebära ? Att känslan av meningslöshet var illusorisk.
Ja - varför skulle meningslöshet vara en känsla ?
De flesta meningssvaren förefaller leda till vad logikerna kallar en infinit regress,d.v.s. ett svar som bara flyttar frågan ett led vidare i en till synes ändlös serie;
Vad är meningen med A ?
- B.
Och vad är meningen med B ?
- C
Etc. I Oändlighet.
Och leder inte svaren inte till oändliga upprepningar består de av en plattityd,d.v.s. ett svar som alls inte är ett svar.
Det förevarande är meningsfullt eftersom det föreligger. Något skäl måste det väl finnas till att detta stora till synes tomma universum innehåller tänkande liv.Det som hände måste vara meningsfullt eftersom det hände.En lära som kommer nära Hegels historiefilosofi ,men som inte blir mindre platt för det.
Uppenbart måste vi göra oss en mera precis uppfattning om vad det skulle innebära om världshistorien är meningsfull, respektive om någon har levat ett meningsfullt liv.
Som vi har lärt oss ifrån Aristoteles ,kan det ofta vara ett bra test på att ett påstående inte är nonsens att fråga vad det skulle innebära om dess negation vore sann. I stället för att fråga vad som utmärker ett meningsfullt liv kan vi i stället fråga:
Vad skulle det innebära att någon levde ett meningslöst liv ?
Den till synes enkla frågan efter mening löser då snabbt upp sig i olika sätt att fråga,som verkar ha mindre med varandra att göra .
2. Ändamålsenlighet
I den gamla redskapsboden i Sörby,som tillhörde min pappas sommarställe, ligger det ,och hänger ,en mångfald av redskap och verktyg ifrån många olika ägare och år,några av dem enkla och begripliga som hammare och normala tänger,andra ålderdomliga och inte alls omedelbart fattbara. En liten tång vars käkar ser ut som fågelnäbbar,runda men så att de fattar mot varandra.En vass skarp krok i ändan på en lång stång. O. s. v. Det är då meningsfullt att fråga om ett sådant verktyg:
Vad är meningen med det här ?
Och ett acceptabelt svar,låt oss säga för tången, som jag nyss beskrev,vore kanske: jo med den här rullar man upp plåten till en fals när man installerar häng- och stuprännor..
Det kan vara värt att lägga märke till att detta inte är detsamma som att säga : med den här kan man rulla upp plåten till en fals. Den första förklaringen sätter in verktyget i en institutionell kontext.Tången hör hemma i ett gammalt plåtslageri och den är avsedd att användas tillsammans med sådana andra verktyg och material som fanns där.
Man kan använda en kam till att sprätta upp en bok eller ett stämjärn som skruvmejsel.Med det är inte de institutionellt etablerade användningarna. Det är inte meningen med stämjärnet. Som mycket riktigt snabbt blir skämt om vi använder det till uppgifter som det inte var avsett för.
Vad skall vi jämföra situationen med ?Kanske att låna in ett citat på ett språk i en skrift som är skriven på ett annat ? Citatet , låt oss säga ett latinskt citat i en svensk text,någonting i stil med Pluralitas non est ponenda sine necessitate har i bästa fall en mening i vår text.Men bara därför att det har en mening i en annan text. Hade det ingen mening där skulle det inte ha en mening i vårt språk heller. Dess meningsfullhet är härledd ur ett annat språk.Stämjärnets ändamålsenlighet som skruvmejsel är är härledd ur ett annat sammanhang än skruvandets.
I det senare fallet var det inte "menat" att fungera riktigt så,men vi gav det en ny mening.
Kan man se "mening" i uttrycket "livets mening" som något i stil med sammanhangslig ändamålsenlighet ?
*
Enskilda liv kan uppenbart "begagnas" för olika ändamål.Människor kan bli användbara soldater,arbetskrafter,slavar,sexualobjekt.Men hela frågan om livets mening ställer sig i det ögonblick vi inte accepterar dessa härledda ändamålsenligheter.Livets mening får inte vara något i stil med att använda stämjärnet till skruvmejsel. Meningen med vårt liv kan knappast bestå i att vi utnyttjas,begagnas,sätts i verksamhet för det ena eller det andra.Människor är inte verktyg,men kan begagnas som sådana,med ,eller i sämsta fall mot, deras eget medgivande.
När vi frågar efter meningen måste vi fråga efter en ändamålsenlighet som inte är härledd ur någon annan.
Det är återigen svårt att tänka sig ett svar som varken är banalt eller rekursivt. Svar av typen:
För att förverkliga Guds plan
För att bli alltmera mänsklig
För att utveckla ett högre medvetande om universum
låter alla mycket stiliga men öppnar alla för nya meningsfrågor. En mänsklig hand är uppenbart ändamålsenlig i människans sammanhang,ögat är det,örat är det.Men människan som helhet ?
Vi kommer här nära en religiös fråga.Kan en gud eller Gud föreskriva oss en uppgift som gör oss till verktyg,fastän människor inte kan det ? Skulle en önskan att bruka oss som ur en en gudomlig utomvärldslig plan ha en högre auktoritet än människors försök att nyttiggöra oss ?
Det är svårt att se annat än en ny rekursion här: den kritiske kan alltid fråga som Voltaire och Marquis de Sade faktiskt gör :om det finns en gudomlig plan för den mänskliga historien,vari består då dess ändamålsenlighet ?
För att sammanfatta.Mycket talar för att en bild håller oss fången;bilden av verktyget. ? Kanske är människan helt enkelt sitt eget ändamål ? Kanske är sådana begrepp som ändamål och ändamålsenlighet helt oskarpa verktyg för att handskas med ett uttryck som "ett meningsfullt liv" ?
3. Interpreterbarhet
I en rad västerländska språk är ordet "mening" dubbeltydigt.Den ena betydelsen har med avsikter och ändamål att göra och den andra med begriplighet.
Detta blir mycket tydligt om vi tänker på en sådan fråga som "Vad menade hon ?" Den kan vara en begäran om en förklaring av vad den talande ville ha uträttat,(ville hon ha kaffe eller té ?) men den kan också vara en begäran att få det som den talande sade översatt i andra, för den frågande kanske begripligare ord.Den talande producerade ett stycke språk ,men avsikten var inte att producera ett stycke språk utan att få fram en kopp kaffe .Begripligheten var ett verktyg för att förverkliga ett ändamål.Yttrandet var en handling,en språkakt.Men den krävde en del saker för att lyckligt genomföras,däribland ett begripligt språk.
Det är inte alltid lätt att skilja språket från språkakten.Utan begriplighet blir ingenting uträttat .Men är inte begripligheten hos ett stycke språk egentligen
helt beroende av vad det vill uträtta ? Kanske kan ordet "mena" ha två olika betydelser,men i så fall är de inte helt olika.
Språkliga satser har inte mening. Mina böcker vet inte att de är böcker och kan inte tala om det heller.Det gäller all normal språkanvändning.Fonem och grafem har ingen självständig existens som förmedlare av mening. Vi använder dem,tillgriper dem,för att skapa mening.Ingen rad av bokstäver eller språkljud har någonsin uttryckt en tanke.Det är vi som använder dem till att uttrycka tankar.Detta brukar kallas språkaktsteori .
Kan möjligen detta att begripa en text fungera som en bättre metafor för att finna livets mening än detta att finna ett verktyg och lura ut vilket ändamål det var avsett för ?
När till exempel Jesus säger i Bergspredikan "De sista skola varda de första" kan man alltså fråga: Vad ville han uppnå ? Vad var syftet ? Eller man kan fråga: Vari består detta yttrandes begriplighet ? Hur skulle vi formulera denna sats med våra egna ord ?
En begäran om svar på dessa frågor är en begäran om en tolkning av den gåtfulla satsen .
Tolkning är - som bekant - också det ett ytterst problematiskt område.
Vad skulle det innebära att ställa frågan om livets - det individuella livets eller människolivets - meningsfullhet som en tolkningsfråga ? Vad skulle det innebär att säga att om livet saknar mening är det meningslöst på samma sätt som en nonsenssats är meningslös?
Ja,det vet till exempel Shakespeare, en kanonisk diktare, vars centrala tema i själva verket är meningslösheten.När MacBeth i i Akt V scen v,uttalar de berömda orden,som egendomligt kan det tyckas,varje barn i en engelskspråkig skola förr eller senare får lära sig:
"And all our yesterdays have lighted fools
The way to dusty death.Out,out brief candle!
Life´s but a walking shadow;a poor player,
That struts and frets his hour upon the stage,
And then is heard no:it is a tale
Told by an idiot,full of sound and fury,
Signifying nothing.",
behandlar han faktiskt frågan om livets mening som om den vore en tolkningsfråga.Han säger att livet är obegripligt.Livet är en dåre som talar obegripligt ! På ett sätt som är typiskt för Shakespeare låter han denna tanke genomlöpa en rad metaforer tills den kristalliseras i en sista sammanfattande bild:livet är en högljudd,larmande berättelse,som ingenting alls betyder utöver sig själv. En nonsenssats,kunde man alltså säga.
Om Shakespeare misstar sig och livets bullersamma mångfald verkligen har en uttolkbar mening - vad skulle det innebära ?
4.Den “paranoida” lösningen
Vid alldagliga resonemang om begriplighet och tolkning utgår vi naturligt från att budskapet har en avsändarmening och en mottagarmening och att en lyckad kommunikationsakt består i att mottagarmeningen på något sätt (som inte är alldeles lätt att reda ut) återspeglar avsändarmeningen.Detta betraktelsesätt är språkaktsorienterat;det utgår från att ett budskap är meningsfullt om och endast om någon har använt det till att mena någonting med det.
Att en yttre makt använder våra liv som ett slags språk för att förmedla ett budskap till oss är ett typiskt religiöst antagande. Detta slags tänkande finns i Gamla Testamentets berättelser.Ett extremt exempel är naturligtvis den - för mångas uppfattning - patologiska - världsbild som växer fram i August Strindbergs märkliga roman "Inferno".Inget sammanhang,ingen händelse,inte ens ett bortkastat papper på en parisgata ,är för obetydligt för att förbigås.Allt bär budskap från de osynliga Makter under vilkas beskydd och bestraffning huvudpersonen ser sig. Någon samtalar , varnar och ger råd genom en med pedantisk noggrannhet avläst vardag.Världen blir till skrift.
Karakteristiskt för denna allegoriska utläggning av livet är att varje upplevelse uppfattas som om den ingick i ett komplicerat men läsbart budskap.Allting stämmer ! Det är denna detalj som har kommit åtskilliga strindbergsforskare att gissa på en psykos,en paranolid episod i diktarens liv. Men gammaltestamentliga texter med motsvarande struktur ,säg Jobs Bok ,brukar vi ju normalt inte läsa som ett psykotiska dokument .Det är uppenbart att paranoia är ett sjukdomstillstånd men att det också kan vara en stilart.
Ett typiskt fragment ur Strindbergs "Inferno" kan se ut så här:
"En ung man lägger en sou på mitt bord med en gest som jag icke begrep .
Som främling,ensam i enmänniskohop,vågar jag ej bråka.Men förblindad av vrede söker jag reda ut vad som tilldragit sig.
- Han ger en sou åt mig som åt en tiggare !
Tiggare ! det var den dolk som jag borrar in i mitt bröst.Tiggare! ja ty du förtjänar ingenting och...
Kyparen kommer och erbjuder mig en bättre plats och jag låter slanten ligga på bordet.Kyparen bär den till mig ,vilken skymf!och låter mig i hövliga ordalag veta att den unge mannen hade plockat uppmyntet under mitt bord i tron att det tillhörde mig.
Jag skämdes!och för att stilla min vrede beställer jag en absint till.
Absinten är på sin plats och allt är förträffligt,då en otäck stank av svavelammonium hotar att kväva mig.
Vad det var !Någonting helt naturligt,inget mirakel,icke ett spår av elakhet...en avloppsbrunn utmynnande vid trottoarkanten där min stol var placerad.
Då först börjar jag fatta att de goda andarne avsåg att befria mig från en last som för till dårhuset!Välsigna Försynen som räddat Dig ! (Inferno.Nationalupplagan.s.109)
Allt är här mycket typiskt för infernoromanen,inklusive det mycket pietitiska slutet på episoden som snarast tycks höra hemma i ett svenskt bönehus.Intressant,ur vårt perspektiv,är naturligtvis den enorma tolkningsvilja som vill göra varje episod till ett tecken.Den vardagliga,eller kanske inte alldeles vardagliga, världen får en undermening,blir till text.
Estetiken i detta är symbolismens;vi känner igen korrespondensläror av olika slag,från Swedenborg och Linné till 1800-talets mera estetiska symbolism.Linné i "Nemesis Divina" ,denna märkliga samling av "fallredogörelser" över mänskliga öden som han har mött, meddelar dessa livsberättelser i den uttryckliga avsikten att de skall läsas som en skrift.De öden som drabbar människorna är en läsbar avbildning av deras dygder och förtjänster ,laster och brott.
"Cronhielm
Cronielm (riksrådets son)råkar på siön en bonde,som med sin drög kiörer emot hans släda.Grefw.stryker bonden ett slag öfwer hufdet att han dör.Gref.går ifrån sig saken,som bonden skola sofwande kiört med hufwudet emot grefwens släda.
Äfter några åhr reser gr.samma wäg öfwer isen.Natten för ut hade slagit sig en vråk öfwer isen.Just på samma ställe där gre.kiörer neder,war rummet,där bonden förut blef ihälslagen.Drängen kommer lätt upp och hästen också.Drängen säker hielpa gr.på alt sätt,men kommer aldrig åt.Grefwen ropar;jag ser Guds hämd på detta stället,och drunknar."
("Nemesis Divina" Elis Malmeströms utgåva)
*
Det här är ett annat slags "mening" än den instrumentella.Livet blir en läsbar text .Det är inte längre så att allting tjänar utan här är det så att allting stämmer.Ödena blir läsbara.
Men motsvarar detta slags läsbarhet bättre våra förväntningar på en förnuftig förklaring av "livets mening" ? Är inte det problematiska med detta slags livsutläggning att den är alldeles för bra,alltför komplett.Driven in i detalj blir denna tolkning mekanisk.Antagandet av att alla signaler kommer utifrån, i Strindbergs fall från "de goda andarna" förvandlar livet till ett slags marionettartat deterministiskt spel .Hela livet förvandlas till ett slags automatism. (Och kanske var det precis så Linné såg det. )Vem vill vara en spegel ? Är en spegels liv meningsfullt ? Den återger ju bara vad som faller i den.
5.Dörren är här.Använd den !
Men behöver vi verkligen en metafysisk avsändare av strindbergtypen eller linnétypen för att läsa mening ur våra liv ,det vill säga att uttolka dem ? ? Skulle vi möjligen själva kunna ikläda oss både avsändarens och mottagarens roll ? Lars Bäckström ,en uppsalapoet ,skrev en gång den anmärkningsvärda raden:
"Livets mening får du alltså själv bestå!"
Observera att här är det inte så som hos Strindberg eller Linné, att allting stämmer.Denna metod är inte paranoid,den skiljer mellan det som är läsbart och det som inte är det.
Det är möjligen något sådant Friedrich Nietzsche har i tankarna när han talar om den antika kärleken till det egna ödet, amor fati. Att finna mening i våra liv skulle då bli en kreativ verksamhet En uttolkning eller läsning av livet där vi själva både är avsändare och mottagare.
(Ur en eventuellt kommande bok om livsfilosofi)
Thursday, April 15, 2010
Three Novels now available in new editions
My short novels - "The Death of a Beekeeper",the "Afternoon of a Tiler","The Tennisplayers" are since years available in English,German,Dutch,Italian,Spanish and Russian through Amazon.com.It is my pleasure to announce that now they are also available in the original Swedish as print-on-demand editions (with very creative covers by Mr Joen Gustafsson) See www.dejavubook.se or visit a competent bookshop like Hedengrens or Söderbokhandeln where you can order.It is my intention ,if this works out well,to place some further books with dejavu;a "Poetic" and a collection of essays on "The Philosophy of Ordinary Life"
"Fru Sorgedahls vackra vita armar" is now available in the general bookmarket as paperback.
"Fru Sorgedahls vackra vita armar" is now available in the general bookmarket as paperback.
Tuesday, April 13, 2010
När tystnaden överröstar allt
Max Frisch ,den store schweizaren, som jag umgicks mycket med på sjuttiotalet, brukade tala om ett bisarrt missöde som faktiskt kan hända en alltför tankspridd dramatiker.En bifigur,låt oss säga en assistent av något slag,vars entré består i att överlämna ett brev,avförs inte i rätt ögonblick från scenen med en inskriven sorti,utan blir stående där,kvarglömd av författaren .Vad händer då ? Den tyste aktören kommer att för varje minut växa i betydelse tills hans närvaro överskuggar allt annat som händer på scenen. Hans tystnad kommer att väga tyngre än allt som sägs.
För att förebygga sådant brukade Max bygga upp en liten scen av kartong där alla roller representerades av små platta figurer på korkfötter.
Komiskt ? Inte alltid.Inte utanför scenen.Den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak,fängslad sedan åratal under livshotande betingelser av en förbrytarregim i Eritrea börjar nu med sin frånvaro få dem som i Stockholm bär ansvaret för hans medborgarrätt att allt snabbare upplösas i konturerna och drabbas av en tilltagande overklighet.Isaaks alltmera öronbedövande frånvaro reducerar deras närvaro till ett tomt paragrafgrin,inte olikt Cheshirekattens leende hos Lewis Caroll,som hänger kvar sedan katten försvunnit.
Dawit Isaak är en svensk medborgare.Han har de medborgerliga rättigheter som svensk grundlag och dess konsekvenser tillförsäkrar honom.Och de kan inte resoneras bort med konsulära finesser.
Det har påpekats att den påfallande svenska trögheten att ta itu med internationella krigsförbrytare kan ha något att göra med den bisarra rättsfilosofi,nämligen Axel Hägerströms,Lundstedts och Olivecronas så kallade rättspositivism som präglade fyrtio- och femtiotalens juristutbildning.I motsats till den normala uppfattningen i västerländska demokratier uppfattades rättigheter i svensk lagstiftning inte som oförytterliga realiteter utan som ett slags verkningsfulla illusioner,men egentligen bara uttryck för en för tillfäller rådande maktsituation.Denna bisarra och filosofiskt ohållbara lära förefaller återigen spöka i fallet Dawiit Isaak.
En välinformerad expressenkollega,Niklas Svensson,kunde berätta i en artikel (Expressen 9.4.) att den interna diskussionen på Utrikesdepartementet har lett till en splittring i två läger:de som inser att det skäligen exmpellösa eritreanska rättsövergreppet mot en svensk medborgare är en politisk sak och den besynnerliga fraktion som fortfarande intalar sig att nidingsdådet är en konsulär,d.v.s. teknisk fråga.
Om detta är ju bara att säga att vad som är en politisk fråga bestämmer svenska folket och ingen arbetsgrupp av dess betalda tjänare på UD.Om de stigande rykten som nu hörs,skulle visa sig riktiga,nämligen att svenska olje- och mineralintressen i området har med den svenska oviljan att göra det enda rätta att göra – att inställa all ekonomisk hjälp till Eritrea och att föranleda EU att göra detsamma - då har vi onekeligen en stor politisk fråga.Och den växer med varje dag av tystnad.
Och det kanske är värt att påpeka att i samband med riksdagsval kan politiska frågor faktiskt få en viss betydelse.
För att förebygga sådant brukade Max bygga upp en liten scen av kartong där alla roller representerades av små platta figurer på korkfötter.
Komiskt ? Inte alltid.Inte utanför scenen.Den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak,fängslad sedan åratal under livshotande betingelser av en förbrytarregim i Eritrea börjar nu med sin frånvaro få dem som i Stockholm bär ansvaret för hans medborgarrätt att allt snabbare upplösas i konturerna och drabbas av en tilltagande overklighet.Isaaks alltmera öronbedövande frånvaro reducerar deras närvaro till ett tomt paragrafgrin,inte olikt Cheshirekattens leende hos Lewis Caroll,som hänger kvar sedan katten försvunnit.
Dawit Isaak är en svensk medborgare.Han har de medborgerliga rättigheter som svensk grundlag och dess konsekvenser tillförsäkrar honom.Och de kan inte resoneras bort med konsulära finesser.
Det har påpekats att den påfallande svenska trögheten att ta itu med internationella krigsförbrytare kan ha något att göra med den bisarra rättsfilosofi,nämligen Axel Hägerströms,Lundstedts och Olivecronas så kallade rättspositivism som präglade fyrtio- och femtiotalens juristutbildning.I motsats till den normala uppfattningen i västerländska demokratier uppfattades rättigheter i svensk lagstiftning inte som oförytterliga realiteter utan som ett slags verkningsfulla illusioner,men egentligen bara uttryck för en för tillfäller rådande maktsituation.Denna bisarra och filosofiskt ohållbara lära förefaller återigen spöka i fallet Dawiit Isaak.
En välinformerad expressenkollega,Niklas Svensson,kunde berätta i en artikel (Expressen 9.4.) att den interna diskussionen på Utrikesdepartementet har lett till en splittring i två läger:de som inser att det skäligen exmpellösa eritreanska rättsövergreppet mot en svensk medborgare är en politisk sak och den besynnerliga fraktion som fortfarande intalar sig att nidingsdådet är en konsulär,d.v.s. teknisk fråga.
Om detta är ju bara att säga att vad som är en politisk fråga bestämmer svenska folket och ingen arbetsgrupp av dess betalda tjänare på UD.Om de stigande rykten som nu hörs,skulle visa sig riktiga,nämligen att svenska olje- och mineralintressen i området har med den svenska oviljan att göra det enda rätta att göra – att inställa all ekonomisk hjälp till Eritrea och att föranleda EU att göra detsamma - då har vi onekeligen en stor politisk fråga.Och den växer med varje dag av tystnad.
Och det kanske är värt att påpeka att i samband med riksdagsval kan politiska frågor faktiskt få en viss betydelse.
Friday, April 2, 2010
Om lyrisk evidens
”- och tysta som Egyptens präster begynte stjärnorna sitt tåg”
(Esaias Tegnér)
I det följande skall jag försöka argumentera för ståndpunkten att metaforer - inte alla metaforer,men en delmängd av dem, de som jag har kallat de framgångsrika - faktiskt kan tillföra oss kunskap.Det innebär att kunskap kan överföras med andra språkliga medel än med satser som uttrycker verifierbara påståenden.Eftersom konsten innehåller metaforer (både språkliga och i andra former av bilder) har detta stor betydelse om man vill hävda att konsten är en kunskapskälla.
Ett sådant påstående är logiskt starkt nog att dra upp en viktig idéhistorisk skiljelinje, där vi på den ena sidan finner så olika tänkare som Aristoteles, Chladenius, Schopenhauer,Max Black,Martha Nussbaum och naturligtvis Hans Larsson, i det ena lägretsidan, - Platon, Frege och Carnap-Tarski i det andra.
*
Mycket men inte allt – och det är det viktiga - i Hans Larssons ”Poesins logik” kan te sig något ålderstiget. Den lilla boken med den stora tesen att poesin har en kognitiv funktion,att den är en kunskapskälla, kom 1914. Det innebär att författaren av kronologiska skäl missade nästan allt av den senfärdiga svenska modernismen. Hans Larssons illustrationsmaterial är väsentligen svenskt och i någon liten mån tyskt.Det innebär till exempel att ett sådant avsnitt där han diskuterar det poetiska ordvalet och finner att ”Poeten” föredrar stavkarl,gångare,dväljas och ånghäst framför tiggare,häst,vistas och lokomotiv, inte så lätt kan engagera oss.
Men det kan onekeligen en rad andra av bokens frågor.Det för en modern läsare mest centrala avsnittet är nog det som behandlar bildens roll i dikten.
Filosofen gör alla de vanliga iakttagelserna: att språket ända ner i sin grundstruktur är baserat på konkreta,sinnliga upplevelser som är till den grad etablerade att vi snarare upplever dem som abstrakta begrepp. ”Begripa”,”förutsätta”, ”fatta” o.s.v. De visuella metaforerna bildar ett lika rikt och effektivt fält som de taktila:”inse”,”förutse”,
”fokusera” o.s.v. Sådana metaforer som kristalliserats till universalia, kallar Larsson med ett träffande ord för ”grundmetaforer”. De är nödvändiga för poesin,som för all annan språklig diskurs.Larsson tycks luta åt den uppfattningen att språket egentligen inte kan förmedla någonting om det inte sker i bilder.Men dessa grundmetaforer är inte vad vi menar med den poetiska bilden.
Grundmetaforerna är nedslitna ;vi uppfattar inte längre den taktila undermeningen i ord som begripa,omfatta,handha, inte den visuella metaforen som är gömd i ord som inse,varsebli,förbise.
Den poetiskt framgångsrika metaforen måste rymma ett element av överraskning.
Människolivet flyr som röken i väder
står det i Stiernhielms Herkules i min modernisering .Detta är en enkel och utomordentligt övertygande metafor.Den är med andra ord vad jag i det här resonemanget har kallat framgångsrik.Den etablerar en förbindelse mellan två begreppsfält.Eller synliggör den en förbindelse som redan fanns där ?
En lysande bild hos Tegnér:
”- och tysta som Egyptens präster begynte stjärnorna sitt tåg”
väckte indignation hos en och annan vän av ordning i poetens samtid. Voro inte stjärnorna mera välbekanta än skridandet hos
Egyptens präster ? , frågade den tröttsamme Vilhelm Fredrik Palmblad. Just genom att avbilda något välkänt som något mindre välbekant blir den poetiska bilden effektiv,invänder Hans Larsson.
Den framgångsrika poetiska bilden överbryggar perceptionens begränsningar. Den överraskar inte bara.Denger oss en evidenskänsla inte olik den som vi erfar inför det konklusiva matematiska beviset: det finns ingenting att tillägga.
Språkakter kan vara framgångsrika eller misslyckas. Den empiriska utsagan ”Katten sitter på mattan” är framgångsrik
om det är fallet att katten sitter på mattan. Och märk väl:om avsikten är att tala om hur det är.Även lögner är språkakter och kan vara mer eller mindre framgångsrika. ”Katten sitter på mattan” är en framgångsrik lögn ,om och endast om katten inte sitter på mattan.
Den teoretiska utsagan”Det finns inget högsta primtal” är mycket svårhanterligare.Det går ju inte att överblicka de naturliga talens transfinita serie.Alltså måste vi bevisa satsens sanning på ett annat sätt:vi visar att dess negation leder till en självmotsägelse.Vilket var Euklides sätt att hantera detta.
Robert Nozick , en alltför tidigt bortgången briljant ung harvardfilosof,inledde sin Philosophical Explanations år 1982
med en diskurs över skillnaden mellan filosofiska bevis och filosofiska förklaringar,där han uttryckte ett slags snarast intuitiv motvilja mot det element av tvång som ingår i det konklusiva beviset.Det har en fundamental likhet med mattsituationen på schackbrädan.Det finns inget mer att göra.Det finns inget mer att tillägga . Det finns – om vi får följa Nozick, - ett element av kapitulation i vårt godtagande av det konklusiva argumentet.
Förklaringen därmeot tvingar oss inte .Den vinner oss på sin sida,menar Nozick.Distinktionen kan ibland förefalla skäligen subtil.Hur är det med:
Om A är större än B ,och B är större än C,så är A större än C?
Är det ett bevis eller en förklaring ? Det är något som uppenbart kan användas i ett bevis,givna de andra premisserna,där det ingår att A,B, och C existerar och att A är större än B och B större än C. Förklaring ? Ja påståendet är konklusivt,det är något som omedelbart inses,det kräver ingen övertalning,givet en standardiserad mottagare. Skall vi förstå Nozick så att en förklaring är något vi accepterar, medan ett bevis är något som inte lämnar oss någon utväg ?
*
Hur är det nu med sådana utsagor som är utmärkande för, eller som vi oftast hittar, i poesi ? Hur ser lyrikens motsvarighet,till matematikens konklusivitet,ut ? Finns det något sådant om lyrisk evidens ?
”Buskarna dignar i mörkret” – det här är ett utmärkt exempel på en poetisk metafor.(Upphovsmannen är,som alla minns Tomas Tranströmer) Metaforen är oförmedlad,d.v.s. här finns inget "som" eller "lik" som varnar oss att det är en jämförelse vi har att göra med. Jämförelsen presenterar sig inte som jämförelse utan har formen av en alldeles rak påståendesats.Men den påstår ingenting om vi med påståenden menar något som kan vara sant eller falskt och kan alltså inte heller ha några logiska konsekvenser. Ett bra sätt att fastställa att det är så är att underkasta satsen vad jag brukar kalla för Aristoteles test;en sann eller falsk sats har alltid en meningsfull negation. Vad skulle det innebära att säga att buskarna inte dignar i mörkret ?
Uppenbart uppfyller
Buskarna dignar i mörkret
inte adekvansvillkoret för Tarskis korrespondensteori för sanning,vanligtvis exemplifierat med
Snö är vit,om och endast om,snö är vit
Metaforiska satser är inte sanna eller falska.Däremot kan de vara framgångsrika. Eller misslyckas som i ett exempel som lär ha förekommit i ett tal i Franska Nationalförsamlingen omkring 1848:
Statens skepp seglar på randen av en vulkan.
*
I själva verket kan vi knappast öppna en normal svensk kultursida utan att stöta på ett uppsjö av misslyckade metaforer. Som Sören Halldén,en svensk filosof som vi alla har anledning att sakna ,påpekade i sin bok ”Humbugslandet”.,är det framförallt konst- och litteraturkritiker som drygar ut sina textmassor med meningslösa exploateringar av ordens sällsamma förmåga att alltf;r villigt ingå föreningar kors och tvärs med varandra.
Ett bra exempel ,hämtat från en utställningsrecension av Expressens kuriöse konstkritiker Peter Cornell den 21 1 2010:
”[ i Evert Lundkvists måleri] "vadar figurerna i en trögflytande gnostisk materia”
Den ännu vakne läsaren frågar sig möjligen hur en gnostisk materia ser ut och hur vi skiljer en gnostisk materia som är trögflytande från en som är lättflytande.
Den framgångsrika metaforen förefaller däremot ha något djupt gemensamt med den framgångsrika förklaringen.Den ger oss evidenskänslor.Är den också tvingande på det sätt som Nozick uppfattar beviset som tvingande,d.v.s. konklusiv i den meningen att när den föreligger finns det ingenting mer att invända?
Det är viktigt att ha klart för sig att inte vilken djärv eller oväntad sammanställning av begrepp som helst duger för att frambringa en lyckad metafor .Om det vore så skulle det vara mycket enkelt att skapa ett computerprogram som skapade poesi genom att slumpvis sammanföra olika begrepp med varandra.(Möjligen var det något sådant Raimundus Lullus var ute efter med sin Ars Magna.Hans Magnus Enzensbergers poesimaskin,numera att beskåda i Deutsches Literaturarchiv i Marburg- ett skäligen respektlöst skämt med hela poesien kan ses som ett sådant modernt lulliskt system,förstärkt med computerprogrammets resurser och den mäktiga slumptalsrepertoar som alla numren i Berlins telefonkatalog tillhandahåller om de ordnas i en enda lång rad efter varandra. )
Men maskiner hjälper föga. De vet inte vad de vill.
Det intressantaste med metaforer är attinte alla är framgångsrika.Det finns ingen mekanisk metod,ingen algoritm.Så vårt grundproblem – som vi alltså delar med Hans Larsson – är:Vad är det som gör en metafor konklusiv medan en annan faller platt till marken ?
Problemet är ett av de djupa och har för min filosofiska intuition något gemensamt med kardinalproblemet i Malebranche´s filosofi: Hur förbinds en förnimmelse med ett individuellt begrepp ? Förnimmelser och begrepp har ju ingenting formellt likartat med varandra, och ändå sorterar förnuftet galandet till tuppbegreppet och skällandet till hundbegreppet.
I och för sig är det ju ingenting särskilt sensationellt med att kunskap kan förmedlas på andra sätt än med propositioner.Om jag visar ett barn hur man knyter ett skosnöre är det kunskapsöverföring även om jag inte yttrar ett ord.Det finns många sätt att visa och några av dem kan vara ytterst informativa;diagram,kartor,tränarens demonstration av tennisserven,där han är hänvisad till att bruka sin egen kropp som förebild,spåret i snön som visar att ett lodjur nyss gick där.
Det intressanta är när språkliga uttryck kan förmedla kunskap utan att egentligen påstå någonting.
Det finns några terminologiska frågor som måste redas ut.
"Metafor" betyder ungefär "bortförande till ett annat ställe" och ordet är alltså självt en metafor. Jag menar med metafor en operation där ett begrepp överförs från sitt ursprungliga begreppsfält till ett annat där det inte egentligen hör hemma och där det anförtros ett jobb,en funktion som jag skall försöka beskriva litet bättre.
Går man till litteraturvetarna skall man finna att de har anmärkningsvärda svårigheter att definiera metafor i positiva termer.De kan tala om vad den inte är men inte vad den är.Och det beror på att de tycks känna ett starkt behov av att skilja ut den egentliga metaforen från metaforliknande operationer som inte är riktigt detsamma; synekdoke. som när "segel" används för "skepp" eller "kronan" för "kungamakten",kenningar som när döda krigare beskrivs som "korpens föda" och flera andra. För mina syften förefaller dessa distinktioner mindre angelägna.
Ett annat terminologiskt problem ,där det är bra om man kan enas, är vad man skall kalla de två leden i metaforen.Det finns flera olika förslag,där I.A.Richards "tenor" och "vehicle" hör till de mest populära efter "The Philosophy of Rhetoric" l936.Jag skall använda "modifikator" och "modifikand". (Det förefaller mig bekvämt och lätt att hålla i huvudet om man tänker på det välbekanta begreppsparet "analysans” och ”analysandum.")
I Tranströmers rad:
"Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen"
är alltså "fallskärmshopp från drömmen" modifikatorn,och "uppvaknandet" modifikanden.
I klassisk poetik,inklusive Hans Larssons behandling i Poesins logik , är metaforer bilder. Är dom det ? Buskarna dignar i mörkret – är det en bild ? Att digna är att bära något som är alltför tungt.Det som bärs är på gränsen till det bärbara.Att digna ger en karakteristisk kroppshållning. Är det så vi skall förstå att buskarna ser ut ? Men är inte detta ett sätt att trivialisera och att tränga samman vad som är en så mycket verkningsfullare metafor. Är det inte något mer som ryms i Tranströmers metafor,något utöver det skäligen enkla påståendet att buskarna tycks luta ? (Lutar verkligen buskar mera i mörker?)
Den store holländske barockretorikern Chladenius påstod att när vi liknar månen vid en silverslant inför vi ett nytt ett tredje ting i världen,månen-som-silverslant.
En liknande analysmodell hittar vi hos Max Black.
Om vi går efter Max Black är det faktiskt ett slags substitution som äger rum - fast inte av det vanliga slaget - modifikator och modifikand interagerar med varandra.Och denna interaktionsteori innebär att operationen egentligen gör något med båda begreppen,både människa och maskin. Interaktionsteori är egentligen inte något alldeles nytt när Max Black kommer med den. Särskilt de litterära teoretikerna betonar den "spänning" som modifikatorn övertar från modifikanden.
Den metaforiska operationen kan naturligtvis ses som ett slags substitution,men vad som skiljer den från vanlig substitution av synonymer är inte bara frånvaron av Leibniz´ salva veritate utan att den metaforiska substitutionen,begreppsutväxlingen kunde man säga, förefaller i någon mån förändra meningen hos både modifikator och modifikand,substitut och substituend. Modifikatorn,säger Max Black, "selects, emphasizes, suppresses, and organizes features of the principal subject by implying statements about it that normally apply to the subsidiary subject".(Max Black, "Metaphor," pp. 25-47 in Models and Metaphors (Ithaca, Cornell University Press, 1962).
Metaforen ,både i Chladenius version där den blir till ett tredje ting,och i Max Blacks version, där påståenden som normalt hör till en begreppssfär byts ut med en annan, är en bärare av en kunskap.
.Den Metaforoperationen,”överflyttandet”, kan naturligtvis ses som ett slags substitution,men vad som skiljer den från vanlig substitution av synonymer är inte bara frånvaron av Leibniz´ salva veritate Tvärtom, det märkvärdiga är att den metaforiska subsitutionen förefaller i någon mån förändra meningen hos både modifikator och modifikand,substitut och substituend.Detta är naturligtvis inte vad vi vill ha om avsikten är att uppnå bibehållet sanningsvärde,som när vi substituerar "ogifta män" för "ungkarlar".
Särskilt de litterära teoretikerna betonar den "spänning" som modifikatorn övertar från modifikanden. Vilket kan kasta ett ljus över Chladenius ”tredje ting”.
Det är bara i den semantik som börjar i Freges uppsats om tanken, Der Gedanke,och möjligen i lagtexter som orden har en fastlagd mening.Blomfield och Hjelmslev och en rad äldre meningsteoretiker använder ordet konnotation,inte för ett ords innebörd fattad på begreppsrealistiskt sätt,eller som i skolastikernas comprehensio, alltså som den uppsättning av villkor som ett föremål måste uppfylla för att ingå i begreppet, utan som en term för den diffusa,allmänna sfär av associationer som omger meningskärnan i varje morfem.Denna yttre sfär som inte sällan görs tillgänglig med hjälp av speciella modifikatorord,t.ex. ”ett slags” – traktorer är ett slags bilar – är begreppets utvidgbara del. Som för att fylla sin uppgift kan vara porös i Weismanns mening:innebörden växlar med kontexten.En död häsat är en häst för juden och muslimen men knappast för kavalleristen på slagfältet.
Metaforen utvidgar begreppet eller visar oss att det rymde något som vi inte väntade oss att det fanns där:
”December.Sverige är ett uppdraget avtacklat skepp”.
Om vi fullföljer den riktning som Chladenius och Max Black har antytt kan vi skapa oss en ungefärlig uppfattning om hur det går till när en metafor är framgångsrik.Den skapar ,en interaktion mellan två begreppsfält vilket för vår kognitiva bild förändrar dem båda. För att vara lyckosam behöver metaforen uppenbart inte finna en likhet.Buskar behöver inte luta för att digna i mörkret,stjärnorna som långsamt framträder på himlen behöver inte skrida likt egyptiska präster. Dignandet,skridandet,fallskärmshoppet är uppenbart något som poeten – precis som Chladenius säger – inför i världen. Och som,väl infört,finns där. Att införa en metafor är inte att anställa en jämförelse mellan modifikator och modifikand, - det är en konstruktiv akt.
*
Vi kommer då – efter så långa och många förberedelser - till frågan om poetisk evidens.Finns det i metaforskapelsen något slags motsvarighet till konklusivitet i det matematiska beviset ?Finns det samma upplevelse av att ha att göra med en andens operation som inte längre lämnar oss ytterligare spelrum ?
Ett missförstånd måste förebyggas: metaforer är trivialt oemotsägliga i den meningen att man inte kan betvivla deras sanning.Eftersom de varken kan vara sanna eller falska finns det ingen sanning att betvivla.Buskar dignar inte i mörkret.Det är inte heller fallet att de inte dignar.Dignandet ingår så att säga inte i deras repertoar.
Nu kommer vi tillbaka till den grundläggande fråga som vi har gemensam med Hans Larsson: Hur blir en metafor kunskapsbärande,eller,om ni så vill,konklusiv ? Det klassiska testet – sedan Leibniz - på att en synonym är rätt vald är att den kan utbytas mot det ursprungliga ordet salva veritate. Alla ungkarlar är ogifta.
Finns det ett test för den framgångsrika metaforen i stil med synonymins salva veritate ? I metaforer har modifikand och modifikator inte samma mening. Men den framgångsrika modifikationen skapar ny mening. Det är – kunde man kanske säga – ett slags celldelningsprocess som äger rum.Med Chladenius tredje ting som resultat.
När figurerna i Evert Lunqvists måleri vadar i en trögflytande gnostisk materia förefaller det inte vara något intressant som händer.Hur ser en gnostisk materia ut ? Finns det någonting i den gnostiska teologin som säger att den gnostiska materien måste vara trögflytande ? Sanningen om denna usla metafor är att den inte på något sätt bidrar till vår uppfattning om hur figurerna i Evert Lundvists måleri ser ut.
Men varför misslyckas den ? Den är sluten. Den interaktion som Max Black och Chladenius talar om,uteblir fullständigt . Det går inte att ta sig vidare med denna metafor.Den leder ingenstans.Den tillåter ingen utvidgning.
Den konklusiva metaforen hjälper oss att se något i båda de sammanförda begreppen som inte hade varit tillgängligt för oss utan den. Interaktionen kan under gynnsamma omständigheter undergå en expansion.Alla metaforer är inte estetiska.Några av de intressantaste är filosofiska,som L’Homme Machine, eller fysikaliska som svarta hål.
I extrema fall växer metaforen till system,den utvecklar sig till en modell . Ett sätt att se på lyckade metaforer är att de upprättar nya kontexter,ett slags subrutiner i det större semantiska systemet.Och dessa nya kontexter gör det möjligt att avvinna välbekanta empiriska fakta ny kunskap.
Den som intresserar sig för äldre elektricitetslära slås snabbt av i hur hög grad sjuttonhundratalets pionjärer såg elektriciteten som en vätska. De första elektriska batterierna är flaskor, nämligen Leydenflaskor,den elektriska energin strömmar mellan polerna och den har motsvarigheter till strömningshastighet och tryck och volym. Det är egentligen först med Maxwells allmänna ekvationer som denna vätskemetafor ersätts av något annat.
Att se den elektriska energin som något annat,nämligen en vätska,stadd i olika dynamiska tillstånd var en lyckosam metafor.Metaforen var inte bara en jämförelse.Den skapade ett helt system av möjliga analogier,en metaforisk kontext,kanske vi kan kalla den.Och denna metaforiska kontext fungerade fram till en punkt där den till sist bröt samman. För att ersättas av Maxwells ekvationer som behandlar hela området som ett fält i algebraisk mening.
*
Låt mig antyda minaviktigaste semantiska fördomar:Det finns ingen regelmässig procedur för översättning av satser om äpplen eller några andra företeelser i fenomenvärlden till satser om atomer och andra elementarpartiklar. Det finns heller ingen översättningsprocedur som tar äkta värdesatser över till något annat område. De olika strata flyter omkring som ett slags öar i en ocean utan fasta vägförbindelser.När vi närmar oss stranden och försöker ta oss över öppet hav skapar vi ett filosofiskt problem.
Metaforer kan d[ betraktas som ett slags broar mellan begreppskontinenterna. De överbryggar klyftorna mellan diskurssystemen.De låter oss resonera inom ett språkskikt som om vi befann oss i ett annat.(Ett computerbegrepp,emulation ,kommer i tankarna.En emulation är inte riktigt en simulation.Den är inte en process som låtsas vara en annan,den är en process som lever parasitiskt i ett annat medium.)
Att tänka sig en metafor som något som skapar ett helt nytt fält av regler är inte att tänka syllogistiskt.det är inte identiteter och inklusioner vi har att göra med. Elektricitet är inte en vätska .den är bara något som kan ses som en vätska och liknelsen håller bara exakt så länge som den visar sig relevant. De "regler" som den lyckade metaforen inför, blir här inte härledningsregler.De är ett slags anvisningar för gissningar.Och de har ingen rekursiv karaktär .Vad som nyss var relevant kan i nästa steg vara fullständigt irrelevant.
Sådana betraktelser kan kanske hjälpa oss att se den djupa frändskapen mellan poetisk verksamhet och andra försök att förstå verkligheten .
De visuella konsterna tillhandahåller liknande strukturer:Sergel avbildade Gustav III som Apollo, eller som Nelson Goodman,något ironiskt, har föreslagit , Dame Margaret Thatcher som gudinnan Minerva. (Här inställer sig som alla ser några knepiga frågor om begreppet avbildning. Vad innebär det att något avbildas som något annat ?)
Också musiken vimlar av metaforiska operationer; den franska revolutionsången La Liberté,ironiskt varierad i finalen till Beethovens Eroica, Broder Jacob i den mäktiga första satsen till Gustav Mahlers första symfoni.Även här vore det frestande att ställa frågan hur metaforen lyckas eller misslyckas,men vi får uppskjuta det. Något liknande gäller arkitektoniska gester, som den axiallinje med vilken stadsplaneraren i Oslo placerade kungaborg och riksdagshus mitt emot varandra i den tydliga avsikten att uttrycka ett jämnviktsförhållande,eller det mäktiga crescendo som Peterskyrkan i Rom möter besökaren med.
Hans Larssons Poesiens logik är en tillämpning av hans bergsoninspirerade skrift om intuitionen,och är alltså tänkt som en demonstration av hur icke-diskursiv kuunskap kan se ut,det slags kunskap som består i att på en gång uppfatta en hel och möjligen högst komplicerad situation,flygledarens,fotbollsspelarens, den gode poetens speciella begåvning.
Men i bakgrunden finns hela tiden den djupa ,varma humanism som är så karakteristisk för Hans Larsson.Utan att ha förstått den har man inte förstått varför problemet är så viktigt för honom.Jag låter honom ge slutorden:
” Man skulle kanske kunna säga ,att över huvud det sorgliga i såväl de enskildes som i mänsklighetens liv härflyter ur oförmågan att leva med intuitiv överblick.”
(P L s.23)
Föredrag vid Hans Larssonsamfundets årsmöte den 24 mars 2010 i Lund
(Esaias Tegnér)
I det följande skall jag försöka argumentera för ståndpunkten att metaforer - inte alla metaforer,men en delmängd av dem, de som jag har kallat de framgångsrika - faktiskt kan tillföra oss kunskap.Det innebär att kunskap kan överföras med andra språkliga medel än med satser som uttrycker verifierbara påståenden.Eftersom konsten innehåller metaforer (både språkliga och i andra former av bilder) har detta stor betydelse om man vill hävda att konsten är en kunskapskälla.
Ett sådant påstående är logiskt starkt nog att dra upp en viktig idéhistorisk skiljelinje, där vi på den ena sidan finner så olika tänkare som Aristoteles, Chladenius, Schopenhauer,Max Black,Martha Nussbaum och naturligtvis Hans Larsson, i det ena lägretsidan, - Platon, Frege och Carnap-Tarski i det andra.
*
Mycket men inte allt – och det är det viktiga - i Hans Larssons ”Poesins logik” kan te sig något ålderstiget. Den lilla boken med den stora tesen att poesin har en kognitiv funktion,att den är en kunskapskälla, kom 1914. Det innebär att författaren av kronologiska skäl missade nästan allt av den senfärdiga svenska modernismen. Hans Larssons illustrationsmaterial är väsentligen svenskt och i någon liten mån tyskt.Det innebär till exempel att ett sådant avsnitt där han diskuterar det poetiska ordvalet och finner att ”Poeten” föredrar stavkarl,gångare,dväljas och ånghäst framför tiggare,häst,vistas och lokomotiv, inte så lätt kan engagera oss.
Men det kan onekeligen en rad andra av bokens frågor.Det för en modern läsare mest centrala avsnittet är nog det som behandlar bildens roll i dikten.
Filosofen gör alla de vanliga iakttagelserna: att språket ända ner i sin grundstruktur är baserat på konkreta,sinnliga upplevelser som är till den grad etablerade att vi snarare upplever dem som abstrakta begrepp. ”Begripa”,”förutsätta”, ”fatta” o.s.v. De visuella metaforerna bildar ett lika rikt och effektivt fält som de taktila:”inse”,”förutse”,
”fokusera” o.s.v. Sådana metaforer som kristalliserats till universalia, kallar Larsson med ett träffande ord för ”grundmetaforer”. De är nödvändiga för poesin,som för all annan språklig diskurs.Larsson tycks luta åt den uppfattningen att språket egentligen inte kan förmedla någonting om det inte sker i bilder.Men dessa grundmetaforer är inte vad vi menar med den poetiska bilden.
Grundmetaforerna är nedslitna ;vi uppfattar inte längre den taktila undermeningen i ord som begripa,omfatta,handha, inte den visuella metaforen som är gömd i ord som inse,varsebli,förbise.
Den poetiskt framgångsrika metaforen måste rymma ett element av överraskning.
Människolivet flyr som röken i väder
står det i Stiernhielms Herkules i min modernisering .Detta är en enkel och utomordentligt övertygande metafor.Den är med andra ord vad jag i det här resonemanget har kallat framgångsrik.Den etablerar en förbindelse mellan två begreppsfält.Eller synliggör den en förbindelse som redan fanns där ?
En lysande bild hos Tegnér:
”- och tysta som Egyptens präster begynte stjärnorna sitt tåg”
väckte indignation hos en och annan vän av ordning i poetens samtid. Voro inte stjärnorna mera välbekanta än skridandet hos
Egyptens präster ? , frågade den tröttsamme Vilhelm Fredrik Palmblad. Just genom att avbilda något välkänt som något mindre välbekant blir den poetiska bilden effektiv,invänder Hans Larsson.
Den framgångsrika poetiska bilden överbryggar perceptionens begränsningar. Den överraskar inte bara.Denger oss en evidenskänsla inte olik den som vi erfar inför det konklusiva matematiska beviset: det finns ingenting att tillägga.
Språkakter kan vara framgångsrika eller misslyckas. Den empiriska utsagan ”Katten sitter på mattan” är framgångsrik
om det är fallet att katten sitter på mattan. Och märk väl:om avsikten är att tala om hur det är.Även lögner är språkakter och kan vara mer eller mindre framgångsrika. ”Katten sitter på mattan” är en framgångsrik lögn ,om och endast om katten inte sitter på mattan.
Den teoretiska utsagan”Det finns inget högsta primtal” är mycket svårhanterligare.Det går ju inte att överblicka de naturliga talens transfinita serie.Alltså måste vi bevisa satsens sanning på ett annat sätt:vi visar att dess negation leder till en självmotsägelse.Vilket var Euklides sätt att hantera detta.
Robert Nozick , en alltför tidigt bortgången briljant ung harvardfilosof,inledde sin Philosophical Explanations år 1982
med en diskurs över skillnaden mellan filosofiska bevis och filosofiska förklaringar,där han uttryckte ett slags snarast intuitiv motvilja mot det element av tvång som ingår i det konklusiva beviset.Det har en fundamental likhet med mattsituationen på schackbrädan.Det finns inget mer att göra.Det finns inget mer att tillägga . Det finns – om vi får följa Nozick, - ett element av kapitulation i vårt godtagande av det konklusiva argumentet.
Förklaringen därmeot tvingar oss inte .Den vinner oss på sin sida,menar Nozick.Distinktionen kan ibland förefalla skäligen subtil.Hur är det med:
Om A är större än B ,och B är större än C,så är A större än C?
Är det ett bevis eller en förklaring ? Det är något som uppenbart kan användas i ett bevis,givna de andra premisserna,där det ingår att A,B, och C existerar och att A är större än B och B större än C. Förklaring ? Ja påståendet är konklusivt,det är något som omedelbart inses,det kräver ingen övertalning,givet en standardiserad mottagare. Skall vi förstå Nozick så att en förklaring är något vi accepterar, medan ett bevis är något som inte lämnar oss någon utväg ?
*
Hur är det nu med sådana utsagor som är utmärkande för, eller som vi oftast hittar, i poesi ? Hur ser lyrikens motsvarighet,till matematikens konklusivitet,ut ? Finns det något sådant om lyrisk evidens ?
”Buskarna dignar i mörkret” – det här är ett utmärkt exempel på en poetisk metafor.(Upphovsmannen är,som alla minns Tomas Tranströmer) Metaforen är oförmedlad,d.v.s. här finns inget "som" eller "lik" som varnar oss att det är en jämförelse vi har att göra med. Jämförelsen presenterar sig inte som jämförelse utan har formen av en alldeles rak påståendesats.Men den påstår ingenting om vi med påståenden menar något som kan vara sant eller falskt och kan alltså inte heller ha några logiska konsekvenser. Ett bra sätt att fastställa att det är så är att underkasta satsen vad jag brukar kalla för Aristoteles test;en sann eller falsk sats har alltid en meningsfull negation. Vad skulle det innebära att säga att buskarna inte dignar i mörkret ?
Uppenbart uppfyller
Buskarna dignar i mörkret
inte adekvansvillkoret för Tarskis korrespondensteori för sanning,vanligtvis exemplifierat med
Snö är vit,om och endast om,snö är vit
Metaforiska satser är inte sanna eller falska.Däremot kan de vara framgångsrika. Eller misslyckas som i ett exempel som lär ha förekommit i ett tal i Franska Nationalförsamlingen omkring 1848:
Statens skepp seglar på randen av en vulkan.
*
I själva verket kan vi knappast öppna en normal svensk kultursida utan att stöta på ett uppsjö av misslyckade metaforer. Som Sören Halldén,en svensk filosof som vi alla har anledning att sakna ,påpekade i sin bok ”Humbugslandet”.,är det framförallt konst- och litteraturkritiker som drygar ut sina textmassor med meningslösa exploateringar av ordens sällsamma förmåga att alltf;r villigt ingå föreningar kors och tvärs med varandra.
Ett bra exempel ,hämtat från en utställningsrecension av Expressens kuriöse konstkritiker Peter Cornell den 21 1 2010:
”[ i Evert Lundkvists måleri] "vadar figurerna i en trögflytande gnostisk materia”
Den ännu vakne läsaren frågar sig möjligen hur en gnostisk materia ser ut och hur vi skiljer en gnostisk materia som är trögflytande från en som är lättflytande.
Den framgångsrika metaforen förefaller däremot ha något djupt gemensamt med den framgångsrika förklaringen.Den ger oss evidenskänslor.Är den också tvingande på det sätt som Nozick uppfattar beviset som tvingande,d.v.s. konklusiv i den meningen att när den föreligger finns det ingenting mer att invända?
Det är viktigt att ha klart för sig att inte vilken djärv eller oväntad sammanställning av begrepp som helst duger för att frambringa en lyckad metafor .Om det vore så skulle det vara mycket enkelt att skapa ett computerprogram som skapade poesi genom att slumpvis sammanföra olika begrepp med varandra.(Möjligen var det något sådant Raimundus Lullus var ute efter med sin Ars Magna.Hans Magnus Enzensbergers poesimaskin,numera att beskåda i Deutsches Literaturarchiv i Marburg- ett skäligen respektlöst skämt med hela poesien kan ses som ett sådant modernt lulliskt system,förstärkt med computerprogrammets resurser och den mäktiga slumptalsrepertoar som alla numren i Berlins telefonkatalog tillhandahåller om de ordnas i en enda lång rad efter varandra. )
Men maskiner hjälper föga. De vet inte vad de vill.
Det intressantaste med metaforer är attinte alla är framgångsrika.Det finns ingen mekanisk metod,ingen algoritm.Så vårt grundproblem – som vi alltså delar med Hans Larsson – är:Vad är det som gör en metafor konklusiv medan en annan faller platt till marken ?
Problemet är ett av de djupa och har för min filosofiska intuition något gemensamt med kardinalproblemet i Malebranche´s filosofi: Hur förbinds en förnimmelse med ett individuellt begrepp ? Förnimmelser och begrepp har ju ingenting formellt likartat med varandra, och ändå sorterar förnuftet galandet till tuppbegreppet och skällandet till hundbegreppet.
I och för sig är det ju ingenting särskilt sensationellt med att kunskap kan förmedlas på andra sätt än med propositioner.Om jag visar ett barn hur man knyter ett skosnöre är det kunskapsöverföring även om jag inte yttrar ett ord.Det finns många sätt att visa och några av dem kan vara ytterst informativa;diagram,kartor,tränarens demonstration av tennisserven,där han är hänvisad till att bruka sin egen kropp som förebild,spåret i snön som visar att ett lodjur nyss gick där.
Det intressanta är när språkliga uttryck kan förmedla kunskap utan att egentligen påstå någonting.
Det finns några terminologiska frågor som måste redas ut.
"Metafor" betyder ungefär "bortförande till ett annat ställe" och ordet är alltså självt en metafor. Jag menar med metafor en operation där ett begrepp överförs från sitt ursprungliga begreppsfält till ett annat där det inte egentligen hör hemma och där det anförtros ett jobb,en funktion som jag skall försöka beskriva litet bättre.
Går man till litteraturvetarna skall man finna att de har anmärkningsvärda svårigheter att definiera metafor i positiva termer.De kan tala om vad den inte är men inte vad den är.Och det beror på att de tycks känna ett starkt behov av att skilja ut den egentliga metaforen från metaforliknande operationer som inte är riktigt detsamma; synekdoke. som när "segel" används för "skepp" eller "kronan" för "kungamakten",kenningar som när döda krigare beskrivs som "korpens föda" och flera andra. För mina syften förefaller dessa distinktioner mindre angelägna.
Ett annat terminologiskt problem ,där det är bra om man kan enas, är vad man skall kalla de två leden i metaforen.Det finns flera olika förslag,där I.A.Richards "tenor" och "vehicle" hör till de mest populära efter "The Philosophy of Rhetoric" l936.Jag skall använda "modifikator" och "modifikand". (Det förefaller mig bekvämt och lätt att hålla i huvudet om man tänker på det välbekanta begreppsparet "analysans” och ”analysandum.")
I Tranströmers rad:
"Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen"
är alltså "fallskärmshopp från drömmen" modifikatorn,och "uppvaknandet" modifikanden.
I klassisk poetik,inklusive Hans Larssons behandling i Poesins logik , är metaforer bilder. Är dom det ? Buskarna dignar i mörkret – är det en bild ? Att digna är att bära något som är alltför tungt.Det som bärs är på gränsen till det bärbara.Att digna ger en karakteristisk kroppshållning. Är det så vi skall förstå att buskarna ser ut ? Men är inte detta ett sätt att trivialisera och att tränga samman vad som är en så mycket verkningsfullare metafor. Är det inte något mer som ryms i Tranströmers metafor,något utöver det skäligen enkla påståendet att buskarna tycks luta ? (Lutar verkligen buskar mera i mörker?)
Den store holländske barockretorikern Chladenius påstod att när vi liknar månen vid en silverslant inför vi ett nytt ett tredje ting i världen,månen-som-silverslant.
En liknande analysmodell hittar vi hos Max Black.
Om vi går efter Max Black är det faktiskt ett slags substitution som äger rum - fast inte av det vanliga slaget - modifikator och modifikand interagerar med varandra.Och denna interaktionsteori innebär att operationen egentligen gör något med båda begreppen,både människa och maskin. Interaktionsteori är egentligen inte något alldeles nytt när Max Black kommer med den. Särskilt de litterära teoretikerna betonar den "spänning" som modifikatorn övertar från modifikanden.
Den metaforiska operationen kan naturligtvis ses som ett slags substitution,men vad som skiljer den från vanlig substitution av synonymer är inte bara frånvaron av Leibniz´ salva veritate utan att den metaforiska substitutionen,begreppsutväxlingen kunde man säga, förefaller i någon mån förändra meningen hos både modifikator och modifikand,substitut och substituend. Modifikatorn,säger Max Black, "selects, emphasizes, suppresses, and organizes features of the principal subject by implying statements about it that normally apply to the subsidiary subject".(Max Black, "Metaphor," pp. 25-47 in Models and Metaphors (Ithaca, Cornell University Press, 1962).
Metaforen ,både i Chladenius version där den blir till ett tredje ting,och i Max Blacks version, där påståenden som normalt hör till en begreppssfär byts ut med en annan, är en bärare av en kunskap.
.Den Metaforoperationen,”överflyttandet”, kan naturligtvis ses som ett slags substitution,men vad som skiljer den från vanlig substitution av synonymer är inte bara frånvaron av Leibniz´ salva veritate Tvärtom, det märkvärdiga är att den metaforiska subsitutionen förefaller i någon mån förändra meningen hos både modifikator och modifikand,substitut och substituend.Detta är naturligtvis inte vad vi vill ha om avsikten är att uppnå bibehållet sanningsvärde,som när vi substituerar "ogifta män" för "ungkarlar".
Särskilt de litterära teoretikerna betonar den "spänning" som modifikatorn övertar från modifikanden. Vilket kan kasta ett ljus över Chladenius ”tredje ting”.
Det är bara i den semantik som börjar i Freges uppsats om tanken, Der Gedanke,och möjligen i lagtexter som orden har en fastlagd mening.Blomfield och Hjelmslev och en rad äldre meningsteoretiker använder ordet konnotation,inte för ett ords innebörd fattad på begreppsrealistiskt sätt,eller som i skolastikernas comprehensio, alltså som den uppsättning av villkor som ett föremål måste uppfylla för att ingå i begreppet, utan som en term för den diffusa,allmänna sfär av associationer som omger meningskärnan i varje morfem.Denna yttre sfär som inte sällan görs tillgänglig med hjälp av speciella modifikatorord,t.ex. ”ett slags” – traktorer är ett slags bilar – är begreppets utvidgbara del. Som för att fylla sin uppgift kan vara porös i Weismanns mening:innebörden växlar med kontexten.En död häsat är en häst för juden och muslimen men knappast för kavalleristen på slagfältet.
Metaforen utvidgar begreppet eller visar oss att det rymde något som vi inte väntade oss att det fanns där:
”December.Sverige är ett uppdraget avtacklat skepp”.
Om vi fullföljer den riktning som Chladenius och Max Black har antytt kan vi skapa oss en ungefärlig uppfattning om hur det går till när en metafor är framgångsrik.Den skapar ,en interaktion mellan två begreppsfält vilket för vår kognitiva bild förändrar dem båda. För att vara lyckosam behöver metaforen uppenbart inte finna en likhet.Buskar behöver inte luta för att digna i mörkret,stjärnorna som långsamt framträder på himlen behöver inte skrida likt egyptiska präster. Dignandet,skridandet,fallskärmshoppet är uppenbart något som poeten – precis som Chladenius säger – inför i världen. Och som,väl infört,finns där. Att införa en metafor är inte att anställa en jämförelse mellan modifikator och modifikand, - det är en konstruktiv akt.
*
Vi kommer då – efter så långa och många förberedelser - till frågan om poetisk evidens.Finns det i metaforskapelsen något slags motsvarighet till konklusivitet i det matematiska beviset ?Finns det samma upplevelse av att ha att göra med en andens operation som inte längre lämnar oss ytterligare spelrum ?
Ett missförstånd måste förebyggas: metaforer är trivialt oemotsägliga i den meningen att man inte kan betvivla deras sanning.Eftersom de varken kan vara sanna eller falska finns det ingen sanning att betvivla.Buskar dignar inte i mörkret.Det är inte heller fallet att de inte dignar.Dignandet ingår så att säga inte i deras repertoar.
Nu kommer vi tillbaka till den grundläggande fråga som vi har gemensam med Hans Larsson: Hur blir en metafor kunskapsbärande,eller,om ni så vill,konklusiv ? Det klassiska testet – sedan Leibniz - på att en synonym är rätt vald är att den kan utbytas mot det ursprungliga ordet salva veritate. Alla ungkarlar är ogifta.
Finns det ett test för den framgångsrika metaforen i stil med synonymins salva veritate ? I metaforer har modifikand och modifikator inte samma mening. Men den framgångsrika modifikationen skapar ny mening. Det är – kunde man kanske säga – ett slags celldelningsprocess som äger rum.Med Chladenius tredje ting som resultat.
När figurerna i Evert Lunqvists måleri vadar i en trögflytande gnostisk materia förefaller det inte vara något intressant som händer.Hur ser en gnostisk materia ut ? Finns det någonting i den gnostiska teologin som säger att den gnostiska materien måste vara trögflytande ? Sanningen om denna usla metafor är att den inte på något sätt bidrar till vår uppfattning om hur figurerna i Evert Lundvists måleri ser ut.
Men varför misslyckas den ? Den är sluten. Den interaktion som Max Black och Chladenius talar om,uteblir fullständigt . Det går inte att ta sig vidare med denna metafor.Den leder ingenstans.Den tillåter ingen utvidgning.
Den konklusiva metaforen hjälper oss att se något i båda de sammanförda begreppen som inte hade varit tillgängligt för oss utan den. Interaktionen kan under gynnsamma omständigheter undergå en expansion.Alla metaforer är inte estetiska.Några av de intressantaste är filosofiska,som L’Homme Machine, eller fysikaliska som svarta hål.
I extrema fall växer metaforen till system,den utvecklar sig till en modell . Ett sätt att se på lyckade metaforer är att de upprättar nya kontexter,ett slags subrutiner i det större semantiska systemet.Och dessa nya kontexter gör det möjligt att avvinna välbekanta empiriska fakta ny kunskap.
Den som intresserar sig för äldre elektricitetslära slås snabbt av i hur hög grad sjuttonhundratalets pionjärer såg elektriciteten som en vätska. De första elektriska batterierna är flaskor, nämligen Leydenflaskor,den elektriska energin strömmar mellan polerna och den har motsvarigheter till strömningshastighet och tryck och volym. Det är egentligen först med Maxwells allmänna ekvationer som denna vätskemetafor ersätts av något annat.
Att se den elektriska energin som något annat,nämligen en vätska,stadd i olika dynamiska tillstånd var en lyckosam metafor.Metaforen var inte bara en jämförelse.Den skapade ett helt system av möjliga analogier,en metaforisk kontext,kanske vi kan kalla den.Och denna metaforiska kontext fungerade fram till en punkt där den till sist bröt samman. För att ersättas av Maxwells ekvationer som behandlar hela området som ett fält i algebraisk mening.
*
Låt mig antyda minaviktigaste semantiska fördomar:Det finns ingen regelmässig procedur för översättning av satser om äpplen eller några andra företeelser i fenomenvärlden till satser om atomer och andra elementarpartiklar. Det finns heller ingen översättningsprocedur som tar äkta värdesatser över till något annat område. De olika strata flyter omkring som ett slags öar i en ocean utan fasta vägförbindelser.När vi närmar oss stranden och försöker ta oss över öppet hav skapar vi ett filosofiskt problem.
Metaforer kan d[ betraktas som ett slags broar mellan begreppskontinenterna. De överbryggar klyftorna mellan diskurssystemen.De låter oss resonera inom ett språkskikt som om vi befann oss i ett annat.(Ett computerbegrepp,emulation ,kommer i tankarna.En emulation är inte riktigt en simulation.Den är inte en process som låtsas vara en annan,den är en process som lever parasitiskt i ett annat medium.)
Att tänka sig en metafor som något som skapar ett helt nytt fält av regler är inte att tänka syllogistiskt.det är inte identiteter och inklusioner vi har att göra med. Elektricitet är inte en vätska .den är bara något som kan ses som en vätska och liknelsen håller bara exakt så länge som den visar sig relevant. De "regler" som den lyckade metaforen inför, blir här inte härledningsregler.De är ett slags anvisningar för gissningar.Och de har ingen rekursiv karaktär .Vad som nyss var relevant kan i nästa steg vara fullständigt irrelevant.
Sådana betraktelser kan kanske hjälpa oss att se den djupa frändskapen mellan poetisk verksamhet och andra försök att förstå verkligheten .
De visuella konsterna tillhandahåller liknande strukturer:Sergel avbildade Gustav III som Apollo, eller som Nelson Goodman,något ironiskt, har föreslagit , Dame Margaret Thatcher som gudinnan Minerva. (Här inställer sig som alla ser några knepiga frågor om begreppet avbildning. Vad innebär det att något avbildas som något annat ?)
Också musiken vimlar av metaforiska operationer; den franska revolutionsången La Liberté,ironiskt varierad i finalen till Beethovens Eroica, Broder Jacob i den mäktiga första satsen till Gustav Mahlers första symfoni.Även här vore det frestande att ställa frågan hur metaforen lyckas eller misslyckas,men vi får uppskjuta det. Något liknande gäller arkitektoniska gester, som den axiallinje med vilken stadsplaneraren i Oslo placerade kungaborg och riksdagshus mitt emot varandra i den tydliga avsikten att uttrycka ett jämnviktsförhållande,eller det mäktiga crescendo som Peterskyrkan i Rom möter besökaren med.
Hans Larssons Poesiens logik är en tillämpning av hans bergsoninspirerade skrift om intuitionen,och är alltså tänkt som en demonstration av hur icke-diskursiv kuunskap kan se ut,det slags kunskap som består i att på en gång uppfatta en hel och möjligen högst komplicerad situation,flygledarens,fotbollsspelarens, den gode poetens speciella begåvning.
Men i bakgrunden finns hela tiden den djupa ,varma humanism som är så karakteristisk för Hans Larsson.Utan att ha förstått den har man inte förstått varför problemet är så viktigt för honom.Jag låter honom ge slutorden:
” Man skulle kanske kunna säga ,att över huvud det sorgliga i såväl de enskildes som i mänsklighetens liv härflyter ur oförmågan att leva med intuitiv överblick.”
(P L s.23)
Föredrag vid Hans Larssonsamfundets årsmöte den 24 mars 2010 i Lund
Subscribe to:
Posts (Atom)
