Innan lampan tändes
satt vi alldeles stilla
En kråkas sträva röst
och plötslig doft av klöver
kom med en sötaktig värme
igenom detta stigande mörker.
Vatten, alldeles stilla.
Jorden, också den lugn.
Fågeln flög
så nära den kunde
över sin egen skugga.
Och humlan, många somrars
trogna vän
törnade mot fönsterglaset
som var en världens vägg.
Och lommen
flög från sjö till sjö
Det kunde vara sent
eller tidigt
i olika liv.
Det kunde vara i skuggan av en fjäril
I skuggan utav vilket liv som helst.
Ur min nya diktsamling "Om begagnandet av elden" som utkommer den 25 augusti 2010
hos Atlantis förlag.Tyska och amerikanska utgåvor av hela samlingen är översatta och kommer att vara åtkomliga nästa år.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Härligt Lars! Jag känner doften. Och andas in fjärilens skugga.
ReplyDeleteJag undrar lite över ljusförhållandena. Det är väl kväll. Lampan tändes, och fågeln flög nära sin skugga, av vilket ljus?
ReplyDeleteFörresten, den här behagfulla, typiskt nordiska, kvällsstämningen, med sin upplevelse av livets djupa meningsfullhet, som jag personligen så väl känner igen, har väl sitt släktskap inom övrig svensk poesi. Vad jag själv kommer att tänka på är en av Gunnar Ekelöfs allra finaste dikter, "Eufori".
ReplyDeleteJag försöker även läsa analytiskt. Den mest anslående formuleringen är den om fågeln som flyger nära sin skugga. Det är naturfrämmande, och jag uppfattar det därför som en metafor. Metafor för vad? För mig blir det en märklig meta-metafor: i liknelsen, som göms bakom metaforen, tänker jag mig fågeln som sakled och skuggan som bildled! Alltså en metafor för metaforen. Poängen är strävan till förening av "verkligheten" med dess tolkning. För att spåna vidare: den aktualiserade filosofen är Martin Heidegger för mig. Någonting djupt väsentligt är utsagt genom den dubbelexponering av det yttre och det inre som kännetecknar Lars Gustafssons poesi.
Just innan lampan tändes satt vi stilla
ReplyDeleteliksom ett andetag i stillat bröst
en afton ännu varm, men böjd mot höst.
En ensam liten fågel hördes drilla;
i sådan tystnad hör man inte illa
den sträcker vingarna från väst till öst;
nu hörde vi en kråkas sträva röst.
Naturen är vår verklighet och villa.
En humla rörde fönstret. Lampans sken,
det tycktes oss med skuggan strax förenat.
Och världen tätt intill oss, tidig, sen,
en föreställning, utsänd hit, en sten att
i handen väga, sökande idén
om vad en gud måhända kan ha menat.