När tystnaden överröstar allt

Max Frisch ,den store schweizaren, som jag umgicks mycket med på sjuttiotalet, brukade tala om ett bisarrt missöde som faktiskt kan hända en alltför tankspridd dramatiker.En bifigur,låt oss säga en assistent av något slag,vars entré består i att överlämna ett brev,avförs inte i rätt ögonblick från scenen med en inskriven sorti,utan blir stående där,kvarglömd av författaren .Vad händer då ? Den tyste aktören kommer att för varje minut växa i betydelse tills hans närvaro överskuggar allt annat som händer på scenen. Hans tystnad kommer att väga tyngre än allt som sägs.
För att förebygga sådant brukade Max bygga upp en liten scen av kartong där alla roller representerades av små platta figurer på korkfötter.
Komiskt ? Inte alltid.Inte utanför scenen.Den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak,fängslad sedan åratal under livshotande betingelser av en förbrytarregim i Eritrea börjar nu med sin frånvaro få dem som i Stockholm bär ansvaret för hans medborgarrätt att allt snabbare upplösas i konturerna och drabbas av en tilltagande overklighet.Isaaks alltmera öronbedövande frånvaro reducerar deras närvaro till ett tomt paragrafgrin,inte olikt Cheshirekattens leende hos Lewis Caroll,som hänger kvar sedan katten försvunnit.
Dawit Isaak är en svensk medborgare.Han har de medborgerliga rättigheter som svensk grundlag och dess konsekvenser tillförsäkrar honom.Och de kan inte resoneras bort med konsulära finesser.
Det har påpekats att den påfallande svenska trögheten att ta itu med internationella krigsförbrytare kan ha något att göra med den bisarra rättsfilosofi,nämligen Axel Hägerströms,Lundstedts och Olivecronas så kallade rättspositivism som präglade fyrtio- och femtiotalens juristutbildning.I motsats till den normala uppfattningen i västerländska demokratier uppfattades rättigheter i svensk lagstiftning inte som oförytterliga realiteter utan som ett slags verkningsfulla illusioner,men egentligen bara uttryck för en för tillfäller rådande maktsituation.Denna bisarra och filosofiskt ohållbara lära förefaller återigen spöka i fallet Dawiit Isaak.
En välinformerad expressenkollega,Niklas Svensson,kunde berätta i en artikel (Expressen 9.4.) att den interna diskussionen på Utrikesdepartementet har lett till en splittring i två läger:de som inser att det skäligen exmpellösa eritreanska rättsövergreppet mot en svensk medborgare är en politisk sak och den besynnerliga fraktion som fortfarande intalar sig att nidingsdådet är en konsulär,d.v.s. teknisk fråga.
Om detta är ju bara att säga att vad som är en politisk fråga bestämmer svenska folket och ingen arbetsgrupp av dess betalda tjänare på UD.Om de stigande rykten som nu hörs,skulle visa sig riktiga,nämligen att svenska olje- och mineralintressen i området har med den svenska oviljan att göra det enda rätta att göra – att inställa all ekonomisk hjälp till Eritrea och att föranleda EU att göra detsamma - då har vi onekeligen en stor politisk fråga.Och den växer med varje dag av tystnad.
Och det kanske är värt att påpeka att i samband med riksdagsval kan politiska frågor faktiskt få en viss betydelse.