När Nationalutgåvan av August Strindbergs samlade verk nu har nått utöver det sjuttioförsta bandet kan man verkligen förundra sig.Hur kunde en enskild författare åstadkomma så mycket i en livstid på bara 63 år?Där man väl ändå får avsätta minst femton närmare tjugo till barndom,skola och andra förberedelser? Det ger i genomsnitt och mycket grovt räknat,närmare två volymer per år under återstoden.
I samma liv hann denne märklige man säkra sig en plats i det svenska måleriets historia – som fascinerande föregångare till expressionismen,genomföra fotografiska experiment som delvis placerar honom före pionjärer från tjugotalet.Och han genomför hundratals kemiska och optiska experiment.Och det mesta av detta i en orolig,nomadisk tillvaro där adresserna,utom på slutet,växlade snabbare än årstiderna.
Från denna märkliga,i svensk historia unika,intellektuella process har vi nu två nya vittnesbörd,nationalutgåvans volymer 7 ; Kulturhistoriska studier – och 35; Naturvetenskapliga skrifter I.I Kulturhistoriska skrifter hittar vi de bekanta studierna över svenska asienresenärer,framförallt den om den karolinske kartografen och krigsfången Strahlenberg och hans karta över Centralasien,som i viss mån förminskar Sven Hedins anspråk på att ha varit förste svensk i regionen. Här finns också de historiskt viktiga sjuttiotalsuppsatserna om det nya måleriet och angränsande ämnen.Och här finns kulturhistorisk kuriosa som uppsatsen ”Skomakarämbetets i Västerås låda” .
Ingenting av detta kan naturligtvis tävla i intresse med de naturvetenskapliga studierna. Antibarbarus,Jardin des Plantes,Sylva Sylvarum ,- och naturligtvis de Blå Böckerna som återfinns i egna volymer,rönte inget särskilt vänligt mottagande,allra minst i Sverige.De har förblivit nätt och jämnt accepterade,intressanta men snarast tragiska vittnesbörd om ett snille i kris.
Frågan är om inte detta är en temporalt och geografiskt snäv värdering. Den underbara idérikedomen,den prosalyrik som finns i dessa skrifter och som är nära förbunden med grundstämningarna i måleriet och naturligtvis med Ett Drömspel,observerades av några.De natuvetenskapliga hypoteserna,t.ex. att svavlet inte är ett grundämne och att havshorisonten är en optisk illusion, tedde sig bisarra och illa underbyggda.I en del verkligt fientliga kritikerkretsar antyddes galenskap och mental förvirring. Ett intryck som bestyrktes av Inferno.
Och dessa hypoteser,framställda med stor livlighet och på en underbart spänstig prosa, var illa underbyggda.Det kan vara värt att påpeka att Goethes Färglära i sin tidsålder mötte inte alldeles olika öden.
Till den totala oförståelsen i Sverige bidrog på ett avgörande sätt Bengt Lidforss minst sagt ohederliga beteende;att först livligt uppmuntra och berömma och sedan inför offentligheten fördöma.
Men det är minst två saker man måste tänka på när man år 2010 skall ta ställning till böcker som Antibarbarus I och den nu publicerade Antibarbarus II eller till Sylva Sylvarum. När dessa texter läses i Strindbergs Sverige är det – som Gunnar Brandell så grundligt har visat i sin bok om Strindbergs infernokris – en diskurs som har berövat sina ekon. Den ingår i en hel intellektuell rörelse som blommar ut på nittiotalet,Jollivet-Castelots monism,alltså idén att alla kemiska element har en gemensam förfader,en ursubstans.Och så småningom tillkommer antirationalistiska reaktion den ockultism som blommar ut hos Madame Blavatsky och får ett tidstypiskt uttryck i Dr Pepus handbok i den praktiska magin. Brandell ,som var den förste strindbergsforskare som slog sig ned i Bibliotheque National och verkligen läste alla dessa tidskrifter, L’Hyperchimie och allt vad de hette ,kunde visa att Strindbergs tvivel på en formaliserat stöddig naturvetenskap på intet sätt var ett isolerat fenomen.
Och en revolution inom kemi och fysik står ju för dörren: Curies upptäckt av det radioaktiva sönderfallet,Einsteins speciella relativitetsteopri,Boltzmanns statistiska analys av termodynamiken,och till sist Plancks konstant och Heisenbergs osäkerhetsrelation. Var det så att det seismologiskt känslige Strindberg anade en kommande jordbävning ?
Han bedrev en möjligen irrationell naturvetenskapskritik vid en tidpunkt när naturvetenskapen står inför en ännu inte inträffad revolution;från mekanistisk lagbundenhet till probabilistisk fysik.
Vad är det egentligen som Strindberg ifrågasätter
i sina naturvetenskapliga skrifter ? Vart vill han egentligen komma?
Ett brev från Strindberg till Lidforss, skrivet före ovänskapen,den 15e mars 1891,är utomordentligt upplysande:
”Men huru mycket hafva vi ej släpat med oss af den kristna teleologins begrepp,seende ändamålsenlighet där endast slumpar,låt vara något så när lagbundna eller nödvändiga i viss mån regera.”
Och han talar i nästa avsnitt om svårigheten att befria sig från kristna idén om ett avsiktligt kausalsammanhang,om sin misstro inför själva begreppet ”lag” i ”naturlag”.Darwinisten Strindberg vill se en evolutionens nyckfulla,probabilistiska , fritt skapande fantasi,där andra ser oavvislig lag. Hans intresse för kristallbildning,för dess ibland slående likhet med det organiska livets former,upprepad i otaliga experiment, är ett typiskt utslag av denna hans darwinism. Naturen är en slumpvist kreativ kraft.Det är också så han bygger sina egna oljemålningar.
Ungefär 110 år senare står vi i grund och botten så mycket närmre Strindbergs grundtanke om den slumpvist skapande naturen. Som Ulf Danielsson , vår samtida strängteoretiker och astrofysiker,har påpekat:de biologiska vetenskaperna har rört sig framåt i en snabbare takt än fysiken,möjligen därför att Darwin gjorde det lättare för biologerna att släppa in slumpen i världsbilden på ett mera radikalt sätt än fysiken med dess jakt på enhetsformeln. Möjligen håller något radikalt att ske också på det området i dessa år.
Varför bildas galaxer ? För att det är den sannolikaste formen ? Varför uppstod universum ?
Av en tillfällighet ? Det är ett allvarligt alternativ i dagens diskussioner.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Vad Strindberg mest av allt ville med sina naturvetenskapliga funderingar var väl att slå världen med häpnad. Ärelystnaden är både underförstått och öppet en stark drivkraft bakom arbetet. Strindberg hade upplevt att hans geniala kreativitet kunde skapa en ny litteratur i opposition mot bakåtsträvande stofiler som hade passerats av tiden. Kanske föreställde han sig att samma urkraft också kunde kasta omkull gamla förlegade idéer inom naturvetenskapen och till slut ge honom det totala erkännande som han tycktes beredd att förbränna sig själv för att få. Men eftersom han saknade all känsla för naturvetenskapens verkliga väsen så fick han komplett fel.
ReplyDeleteInte lite fel, eller nästan fel, utan mestadels helt bort i skogen tokota. Det enda som inte är fel i texterna är trivialt (som jag vill minnas att The Svedberg uttryckte saken). Motsvarigheten för en litteraturkunnig vore att läsa en författare som fyller en hel bok med påståenden som att Fröding skrev Röda Rummet, Tjechov skrev Hamlet osv. Tröttande och patetiskt.
När del II av ”Naturvetenskapliga skrifter” kom ut för några år sedan gav det anledning till en kritisk betraktelse på min hemsida. Idag skulle jag skrivit den mera skoningslöst negativ. Inte så mycket mot författaren som mot de devota uttolkare som med undergiven okunnighet bedömer Strindbergs text som om den skulle kunna vara korrekt. I Samlade verk har ordförklaringarna haft en central roll för att korrigera sakfel i texten, vilket i det aktuella fallet skulle gjort boken dubbelt så tjock. Lösningen på det problemet blev att för första gången helt utesluta ordförklaringarna! Samma sak har nu gjorts i del I.
Som av en händelse har samme författares s.k. ”Språkvetenskapliga skrifter” också kommit ut i Samlade verk under senare tid. En central princip för Strindbergs bevisföring i båda sina ”vetenskapliga” försöksfält är analogin, en metod som har mycket begränsad giltighet inom seriösa vetenskaper. Följaktligen blir de språkvetenskapliga resultaten också i huvudsak ofruktbara. En skillnad mellan de båda ämnena kan man notera i recensioner och kommentarer: Språk är något som fler behärskar och den negativa kritiken blir i det fallet skarpare och entydigare redan från början.
Att Strindberg med sin seismologiska känslighet skulle ha anat en annalkande naturvetenskaplig revolution är inte så sannolikt eftersom han saknade förståelse för de aktuella vetenskapernas fundamenta. Överhuvudtaget är ”revolution” ett överdrivet begrepp i sammanhanget. Fysiken kom förvisso att genomgå stora utvecklingssteg, men mycket lite av den gamla fysiken behövde förkastas. I den makrofysiska världen gäller fortfarande de newtonska naturlagarna i högsta grad; de utgör ett specialfall av den totala teorin.
Önskedrömmen att den nya fysiken skulle sparka undan fästet för de rigida naturlagarna närs främst av humanister, som i hoppet om att naturen är mera relativistisk och probabilistisk tydligen ser en ljusning för de fria andarna. Tyvärr bottnar denna illusion i att grundkunskaperna i fysik de facto är obefintliga. Som C.P. Snow skrev kan inte en på tio humanister svara på frågan hur massa definieras, vilket som fråga ”är den naturvetenskapliga motsvarigheten till: ’Kan ni läsa?’ ”. (Det krävs åratal av svettande över termodynamikens differentialekvationer och alla andra hjärnsprängande ansträngningar innan någon kan börja kalla sig grundutbildad fysiker.)
Fysikerna Alan Sokal och Jean Bricmont har i den pedagogiska genomgången Fashionable Nonsens visat exakt vilka tankefel humanisterna begår när de försöker ta kvantmekaniken och andra fysikaliska fenomen till intäkt för att verkligheten, och därmed all kunskap, skulle vara relativistisk eller probabilistisk. När det till sist gäller tankefelet att darwinismen skulle ha infört slumpen i naturens utveckling har bl.a. Richard Dawkins levererat övertygande argumentation om hur det tvärtom förhåller sig.
Lars Schaff
Strindberg was also a victim of poor physical understanding, prevalent up to these very days. Few people regard the earth as flat, but in quite a lot of textbooks the earth is considered a sphere with the argument that the centrifugal force is very small. There is no understanding, as would have helped Strindberg, that the shape of the earth has cancelled out the centrifugal effect.
ReplyDelete