Tomrummet i mitten
Visst är den stora hitlerutställningen på Museum für Deutsche Geschichte i Berlin värd att besöka. Om man är villig att köa en eller en och en halv timme. Utställningen är unik såtillvida att den är den första i sitt slag efter 1945. Publiken, där alla åldrar tycks representerade, från de gamla som har minnen till de unga som inte har det, är påfallande tyst.
Tyst är också utställningsmiljön. Man har konsekvent avstått från alla möjligheter att illustrera den med de våldsamma akustiska effekter - inklusive diktatorns egen röst - som vi brukar förknippa med den nazistiska katastrofen.
Så känsligt är i själva verket ämnet att muséet måste begära ett särskilt tillstånd för att visa hakkorset, en symbol som det är kriminellt att bära eller exponera i Förbundsrepubliken. Ett förbud som kan förekomma excentriskt för dagens ungdom som har vant sig att se detta ondskans mest framgångsrika logo använt i de mest vårdslösa - och inte sällan omdömeslösa - satiriska syften.
Man måste ha en relativt ingående kännedom om Tyskland för att förstå hur ytterligt känsligt hela detta ämne är. Det finns inte - i dagens förbundsrepublik väl att märka - en familj som inte på det ena eller andra sättet är märkt av den nazistiska katastrofen, moraliskt, fysiskt, sociologiskt. Av mina kamrater i Akademie der Künste är det en som var enrollerad i SS och en vars bror dog i Ryssland under samma fanor. Detta är ingen indiskretion; både Günther Grass och Uwe Timm har berättat om det i böcker. I samma akademi har vi ledamöter ur forna tyska familjer som numera bor i Israel eller som bara med största möda har återvänt från decennier av landsflykt. Och vi hade tills för några år sedan minst en ledamot, Stephan Hermlin, som utkämpade sitt krig på den sovjetiska sidan, i den grupp av endast, motvilligt accepterade tyska kommunister i exil som sattes i arbete i den sovjetiska krigspropagandan.
Vad alla dessa människor har gemensamt är en oerhörd katastrof. Det är en egendomligt ofta bevittnad upplevelse som man kan höra överlevande tyskar ur krigsgenerationerna berätta om: när vapnen tystnar i april 1945 och befolkningen, uthungrad och skräckslagen, försöker orientera sig i sina till ruinlabyrinter förvandlade städer, tycker man sig ha vaknat upp ur en skrämmande dröm. Plötsligt har alltsammans, de jublande människomassorna, sångerna, kanonaderna, segerrapporterna, de nattliga arresteringarna antagit overklighetens prägel.
Jorge Luis Borges, den store, hade en märklig artikel sommaren 1944 i den argentinska tidskriften Sur , där han kommenterade invasionen i Normandie: ”Nazismen lider av overklighet, liksom Erigenas helvete. Den är inte beboelig; män kan bara dö för den, såra och döda för den. Ingen, i sina intimaste inre djup, kan önska den framgång. Jag skall riskera denna conjectur: Hitler vill bli besegrad.”
På ett egendomligt, rätt ruskigt sätt, bekräftar Deutsche Museums utställning detta - metafysiska - intryck. Det har kanske att göra med att man konsekvent har undvikit diktatorns egen person. Här finns inga personliga tillhörigheter, inga autografer eller annat som brukar höra hemma i sådana sammanhang. Denna vägran att psykologisera ett fenomen som är alldeles för stort och skrämmande för att rymmas inom psykologin har kritiserats av en del enfaldiga skribenter. De vill för säkerhets skull, liksom femtiotalets amerikanska psykoanalytiker, ha litet i grunden lugnande psykopatologi. Men psykiska egenheter förklarar inte ett helt folks massvisa och entusiastiska omvandling till en kollektivistisk mordmaskin.
I själva verket är denna utställningsstrategi mer än ett försök att undvika allt som kan likna personfixering .Det är fullt tänkbart att Hitler i själva verket var en helt ointressant person, som dagens rockstjärnor, eller som en bokstav i ett alfabet, som hämtar hela sin betydelse ur sin kontext.
Här finns alltså bilder, otaliga bilder.En utbränd spaningspansarvagn tillhörig skandinaviska SS-divisionen Nordland, den sista som försvarade regeringskvarteren, mitt i den söndersmulade gatan. Besättningen som kolsäckar vid sidan. Ett slags estrad i Ukraina med patrioter eller judar hängda på rad och utställda uppenbart till beskådande. Massmöten. Bombräder. Riksdagshusbrand.
Det verkligt ruskiga är att man lyckas på något sätt förmedla den totalitära statens ohyggliga kollektivism. Ett avsnitt i utställningen som fängslar och skrämmer på ett särskilt sätt är de montrar som ägnas uniformer, tjänste- och rangtecken, hedersmärken.
Detta är en totalitär stat som på ett fullständigt maniskt sätt uniformerar alla människor. Precis som renässansutopisten Tommaso Campanella i hans ”Solstat”. Från luftskyddsvakten till SS-översten i Luftwaffe har alla sin särskilda uniform, sin särskilda mössa, sina särskilda tecken på axelklaffar och rockuppslag. ( Den olycksalige filosofen Martin Heidegger lät, under sin korta tid som partifilosof och rektor i Heidelberg sy upp en särskild rektorsuniform i svart ylle.) Och inte nog med det: här finns en veritabel flodvåg av olika märkesnålar att sätta i rockuppslaget: kampanjer, äretecken,medlemskap .Mest sällsamma ter sig också fältmarskalkstavarna, omsorgsfullt utformade stycken av konsthantverk i dyra material,guld,silver,elfenben, en gång burna av män som Keitel, Göring och Rommel.
Kort sagt: här är varje medborgare tilldelad sin plats,sin rang och sin funktion. Denna form av inkludering kräver naturligtvis exkludering. Det märkliga är att Tredje Riket tilldelar till och med sina fångar, slavar och dödsinvigda ett slags uniformer; ett tecken för judar, ett annat för romer, ett tredje för homosexuella. Här gäller att aldrig behöva tveka om vem man har att göra med.
Hela detta system bidrar till intrycket av Borges overklighet, av det skrämmande tomrummet i mitten. Det är inte psykologi som är på gång här, det är något större och mera skrämmande. Det är socialantropologi.
Lars Gustafsson
Visst är utställningen värd att stå i kö för: Museum für Deutsche Geschichte, Unter den Linden i hörnet vid Kupfergraben, strax intill Humboldtuniversitetet.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
bäste lars gustaffson,
ReplyDeletei de mexikanska bergen för något år sedan läste jag borges samlade essäer, och jag slogs liksom du av hur träffsäkert (och tidigt) han beskrev något av nazismens kuslighet och - gissar jag - attraktionskraft. det omöjliga tycktes för många människor plötsligt möjligt, i en värld av kaos och förfall uppenbarade sig ett slags centrum, en meningsskapande kraft; att detta centrum sedan var som du skriver "tomt" (nihilistiskt, negativt), och att dess överväldigande kraft ledde till förintelse, var nog för de medborgare som befann sig mitt i förändringens vind inte lätt att uppfatta - borges, på andra sidan atlanten (och kanske delvis därför) såg desto klarare.
den fråga som jag blev nyfiken på när jag läste dina tankar kring utställningen är hur du (utifrån dem) ser på vår samtid. denna tid är ju en tid som mer än gärna psykologiserar, med förkärlek används den "lugnande psykopatologin" som förklaring till övertygelser och beteenden som man inte vill veta av; röster som är kritiska mot samtiden och dess självuppfattning avfärdas som i bästa fall anomalier. det kan handla om (alternativa) politiska rörelser, det kan handla om religiös tro, eller det kan handla om livsstilar och livsuppfattningar i största allmänhet, vilka genom att välja bort det som är självklart för samtiden anses som dubiösa, bakåtsträvande, utopiska, etc. (jag kommer att tänka på en krönika i dn för något halvår sedan, där författaren steve sem-sandberg menade att författaren peter handke var en suspekt person för att denne inte villa ha med datorer att göra och hellre skrev med reservoarpenna).
lever vi inte i en synnerligen "kollektivistisk" tid? hämtar inte idag människor mer än kanske någonsin tidigare sin betydelse ur vad du kallar "sin kontext", det vill säga ur den ("gemensamma") värld som i högsta grad befinner sig i rörelse, men som just är allt mer densamma för alla, inte minst genom teknologins utveckling och utbredning - globaliseringen och medialiseringen, samtidigt liksom en konsekvens av och en källa till den utveckling som fortskrider som enligt en egen logik.
är denna utveckling inte likriktande? inga uniformer behövs för att klassificeras, värderas, placeras, definieras - i varje stad finns i allt högre grad samma butiker, samma restauranger, samma klädmoden, uttryck, tankar, etc.
medborgaren i vår tid vet, utan att behöva tänka själv, sin plats, sin rang och sin funktion. och vad spelar "friheten" då för roll, om du i varje riktning du kan tänkas vilja gå endast möter "detsamma"? en värld, detta "detsamma", som du inte har bidragit till att skapa - din roll stannar vid att "bli uppkopplad".
kort sagt: när blir ett samhälle totalitärt? och hur ser den gemenskap ut som undgår "tomrummet i mitten"?
allt gott
einar
(beklagar att stavningen av ditt namn blev fel - )
ReplyDeleteBåde Lars Gustafssons begrundande reportage och Askestads kommentar är intressanta. A tillför en aspekt som inte finns i LG:s redovisning. Det är förstås viktigt att skilja mellan bortförklarande psykologisering och försanthållande i antropologisk och historisk-politisk mening, och att betona att Borgesperspektiv hade en grund i hans historiska och kulturella bildning i en annan social kontext. Men det är även individens karaktär ("Karaktären är en människas öde", Herakleitos), och personliga erfarenhet och förmåga att ge den form som i en dialog bestämmer vår bild av samtiden och därmed våra möjligheter att hantera den. Individens egenhet är både reduktiv och konstruktiv, och att han i detta predikament går in i en process där han söker sin sanning ger i samtalets och i litteraturens form - i gärningarnas - den grundnivå där kritiken av samhället, upptäckten av dess eventuella nihilistiska tomrum, blir mänskligt konkret, går från sounds to things, från teori till praxis. Det betyder att vi behöver de provisoriska teorierna, de som får näring i en sådan här tysk rannsakande utställning om nazismen, men i ett samspel med den mänskliga individuella erfarandet och dialogen, våra processer att i enskilda öden ta form gemensamt - annars går teorin i ny hypostaserad ideologi. Förutsättningen för ett sådant samspel är demokratin och jämlikheten. Jämlikheten får inte förväxlas med en jämlikhet i smak - masskulturens av vinst eller maktintressen styrda smak är inte likvärd med den som med en indivduell inriktning på förbättring i en levande tradition söker bilda sig. Jag tror, med Vargas Llosa, att en sådan historilös aniararelativism för mot ett till trängsel befolkat ingemansland, och gör "tomrummet", det skenbara, det till synes kollektivt trygga, till ett värdeersättande måttsnöre.
ReplyDeleteGunnar Lundin