Sunday, December 14, 2014

ETT SKAMLIGT FÖRSLAG


 

Neddragningen på totalt 15 miljoner kronor bör   i huvudsak ”göras när det gäller stödet till kulturtidskrifter. Det statliga stödet till kulturtidskrifter kan ges till tidskrifter i såväl tryckt som digital form. Utskottet vill peka på den möjlighet till ökad tillgänglighet och därmed bättre möjlighet att nå fler läsare samt till minskade kostnader, bland annat för distribution, som elektroniskt utgivna tidskrifter innebär.”

           Kulturutskottets reviderade förslag till Alliansens kulturbudget föreslår en neddragning av tidskriftsstödet på totalt 15 miljoner kronor.
           Detta innebär självklart katastrof för en rad tidskrifter som är behövliga för litteraturen och för det offentliga samtalet.Lyrikvännen,Häften för Kritiska Studier, Tiotal. Judisk Krönika o.s.v. – tänk er dem försvunna från hyllorna nere hos Hedengrens!
           Den som trodde att det fanns åtminstone ett spårelement av sund kulturkonservatism hos Alliansens företrädare i Kulturutskottet misstog sig - uppenbart.
           Men det är värre.Här döljer sig en politisk skandal.
           Det var Roland Pålsson – hög ämbetsman hos sextio- och sjuttiotalens Kulturdepartement som en gång i tiden utformade riktlinjerna för tidskriftsstödet. Eftersom jag var huvudredaktör för BLM på den tiden och BLM inte gick vidare bra,hade jag ett samtal med denne sympatiske herre,en utpräglad rättrådig ämbetsman.Vi talade om fördelarna med ett tidskriftsstöd men också om riskerna.Hur skulle man kunna förebygga att stödet samtidigt  blev  ett instrument för politisk styrning av det offentliga samtalet ? Pålsson  såg problemet och han hade en uppriktig vilja att göra något åt det. Hans lösning – långt ifrån fulländad men ett hederligt försök – låg i att delegera ansvaret till ett nyinrättat kulturråd.
           Den svenska floran av kulturtidskrifter förmedlar inte bara kunskaper utan också en mängd av åsikter som inte sällan ter sig outhärdliga för någon eller några av de andra tidskrifternas redaktioner. Det skall vara så. Detta är vad som skiljer oss från Kina eller DDR, för att inte tala om Nordkorea.
Den politiska vikten ligger möjligen mera till vänster än till höger. Det viktiga är att de samhällsanalyser och de konstuppfattningar som summan av tidskrifter representerar inte är uniform.
           Därför är Kulturutskottets förslag djupt obehagligt. Det går inte att utesluta misstanken om en politisk avsikt . Ty den ekonomiska vinsten av indragningen, knappast mer än vad några styrelsemedlemmar i vinstgivande statliga företag bevisligen årligen begagnar av offentliga medel för sitt privata sällskapsliv, är inte tillräckligt stor för att motivera denna osande dumhet.



Sunday, November 9, 2014

Biermann LITEN SÅNG

-->
Wolf Biermann

Liten sång om de värden som blir kvar

Nyskriven för en sedan veckor slutsåld minneskonsert i Berlin som poeten ger tillsammans med sångerskan Pamela Biermann, den 8e november 2014,till tjugofemårsminnet av Murens fall.
Det är omöjligt att tänka sig en mera värdig representant för märkesdagen och dess innebörd. Genom sin geniala balladkonst, i traditionen från de stora, en Francois Villon, en Georges Brassens, och genom sin aldrig sviktande trohet mot en ursprunglig socialistisk tradition blev han en tagg i den östtyska  privilegie-  och myndighetsstatens inflammerade kropp  som varken förtalskampanjerna  
 eller fängelsehoten  kunde rycka  ut. Sångerna – en av dem har till och med ( i P O Enquists vackra tolkning) letat sig in i Svenska Kyrkans utvidgade sångbok - var starkare än  minfälten, de underminerade till sist en tyranniets långa  mur.
Svensk tolkning av Lars Gustafsson på  uttryckligt uppdrag av poeten och med hans hälsning till svenska läsare.


I
De stora lögnarna, säg då –
Vad blev det kvar av dem ?
     Att vi har trott på deras ord
De stora hycklarna, säg då –  
Vad blev det kvar av dem ?
    Att vi såg genom dem, till slut.
           
II
De stora ledarna, säg då –
Vad blev det kvar av dem ?
     Att de störtades, helt enkelt
Och deras evigt stora riken, säg då –
Vad blev det kvar av dem ?
            Att de blev tämligen förkortade              

III
Man stoppar käften till på sanningen med bröd
Vad blir det kvar av brödet ?
            Att det blev ätet upp
Och denna söndersjungna sång, säg då –
            Vad blir det kvar av sången ?
                  Vad blev det kvar av den,till slut ?  ?
                          Att den blev glömd, till slut.







Tuesday, November 4, 2014

TANKAR I KLIMATFRÅGAN










           Den vanligaste orsaken till att människor finner det så svårt att sluta röka är sannolikt att de inte vill sluta. Sluta röka är obehagligt; det skapar oro, koncentrationssvårigheter, minskar produktiviteten ett par snäpp och kan framkalla en övergående depression. Dessa är de kortsiktiga förlusterna. Den långsiktiga vinsten är en avsevärt förlängd livsförväntan och en ökad chans att undgå några verkligt obehagliga sjukdomar som cancer och lungenfysem. De gamla människor,utrustade med syrgasutrustning av alpinistmodell
  som man kunde möta i amerikanska speceriaffärer ännu på nittiotalet var ingen uppbygglig syn. Offer för femtiotalets glamorisering av cigarettrökning.
           Kort sagt; människor styrs i allmänhet så mycket mer av sina kortsiktiga intressen än av de långsiktiga även när de långsiktiga är mycket viktigare, ja – livsavgörande..
           Det ligger väldigt nära till att se parallellen mellan detta dilemma och klimatpolitiken. Det är inte mycket de olika internationella konferenserna har åstadkommit: Rio de Janeiro 1992 – fromma förhoppningar och högstämd retorik, Kyoto 1997 – bindande avtal om konsumtionsbegränsning men utan USA, Kina och ett antal nya industriländer  av det slag som öppnar ett par nya kolkraftverk i månaden.Köpenhamn 1909;totalt fiasko,Doha 2012;allmän enighet om behovet att komma till allmän enighet …
           Professor John Schellnhuber  på institutet i Potsdam, ibland kallad Mr 2 Degrees  på grund av sitt gränsvärde för en uthärdlig ökning i medeltemperaturen ,brukar säga att gränsen mellan 2 och 4 grader är vår civilisation som vi känner den. Extrema klimathändelser borde ge tillräckligt med argument – översvämmade källar eoch gator,den oerhörda förstörelsen av norra Västmanlands skogar sommaren 2014, en skräckinjagande händelse som kommer att påverka generationers liv i detta fridfulla landskap. Inte orsakad av klimatförändringen,men möjliggjord enbart av den.
            ( Brandorsaken,däremot, får sökas i skogsindustrins hänsynslösa praktiker.Och där förefaller man för tillfället frenetiskt syssellsatt med att leta upp en lämplig syndabock med lagom begränsad betalningsförmåga.)
           Varför händer egentligen ingenting i klimatfrågan ? Salig Max Frisch inledde en av sina dagböcker med en självrannsakande enkät där den första frågan lydde ungefär så här:” Skulle,när alla era personliga kontakter,släktingar och efterkommande är borta,mänsklighetens utdöende bekymra er ?” Max hade talangen att ställa de branta frågorna. Flera moralfilosofer har under de gångna två decennierna skrivit om klimatfrågan som moralproblem och har velat säga att det faktiskt föreligger något sådant som de nu levandes moraliska förpliktelser till de ofödda,alltså till de ,inte existerande men möjliga, rättssubjekt som utgörs av de ännu ofödda.
           Det verkar svårt att klara sig utan ett sådant axiom.Eller vi kan naturligtvis diskutera vad vi menar med ”existera” .För ett fysikaliskt tidsbegrepp – där tiden är en frusen flod -  existerar naturligtvis dessa namnlösa. Om de får en chans.
           I det nya numret av London Review of Books.(20/23 oktober 2014) har Paul Kingsworth en väldigt genomtänkt och bra recension av en del nyare böcker om klimatfrågan. Där har han flera mycket viktiga reflektioner. Han är ense med så många andra om att både väljarna i demokratier och diktaturernas maktlösa, förefaller fundamentalt ovilliga att ge upp en tum av den mödosamt erövrade egna bekvämligheten för abstrakta värden.Men ännu intressantare är hans påpekande att klimatfrågan,som egentligen inte alls borde vara klasskiljande, har politiserats,inte minst i USA, till en höger-vänsterfråga.Där det uppfattas om ”vänster” att vilja värna om jordatmosfären och ”höger” att nonchalera hoten från de enorma koldioxidutsläppen.I själva verket är naturligtvis inte klimatfrågan en politisk,utan en låt oss säga,parapolitisk fråga.
           Därför att den handlar till sist inte om politiska program utan om förutsättningarna att politik över huvud taget skall kunna bedrivas.
                           




Thursday, August 28, 2014

LANDSKAP EFTER SLAGET





I solnedgången antar de jättelika ,avbrända skogsytorna på andra sidan Hörendesjön en falskt gyllenröd nyans. Det jättesår som skapades i ett magnifikt kalhygge däruppe i sluttningarna för att antal år sedan har nu övergått i ökenland. En öken som man skall akta sig för att beträda. Där finns inga plötsligt fallande förkolnade kolosser till trädstammar att akta sig för.Där finns bara den ytterst förrädisk askyta som lägger sig över glödhärdarna. När förnan, d.v.s. den mjuka skogsbotten brinner, brinner den länge. Toppelden kastar sig fram som en sällsam akrobat – vid Broarna kan man se hur elden med lätthet kastade sig över den breda vägen. Helvetet har så många nummer i programmet.

           I den lilla före detta idyllen Vändvarpen här mitt emot fattas två av husen.Det syns inte över viken men jag kan höra motorsågarna som försöker öppna vägen.
           Det stiger fortfarande litet rök här och var, mest vattenånga nu när regnet slår ner.
                      *
På måndagen, det var den 4e augusti, när Virsbo Gammelby,Väster Våla och Engelsberg mycket snabbt evakuerades på eftermiddagen hade min granne Pennti Karjalainen, inte sett en droppe regn över sin tomt sedan den 7e juni.Madeleine Gustafsson på Dunshammar,på vattendelarens andra sida,genomförde sin invanda morgonsimning i Åmänningen och förvånade sig att det var mörkt som i skymningen och att öarna därute hade försvunnit.På hemvägen såg hon öster ut och blev förskräckt;Väster Våla Kyrka som en  vit krita mot en svart tavla. En kolsvart tavla ,från trädtopparna till zenit. Vår  litteraturkritiker hade just hunnit innanför dörren när patrullen från länspolisen anlände och gav henne en kvart att utrymma.Vad tar man med sig när eldsfronten börjar synas nere i vägkröken ? Madeleine tog sin computer,full av sommarens arbeten och ett fotoalbum. Vid vägporten antecknas alla utpasserande.
           Den 31 juli lämnade jag mina barns sommarhus vid Hörendesjön, i Nyhyttans by, i ett – som det föreföll mig – välstädat skick dammsuget och prydligt. På kvällsnyheterna börjar det talas om en skogsbrand i Virsbo. Här börjar en veritabel uppvisning i geografisk okunnighet och notorisk oförmåga att läsa kartor. Stora delar av pressen placerar frejdigt  branden i Sala. I fortsättningen skall det visa sig att varken statstelevisionen eller dagstidningarna kan stava till välbekanta orter som Ramnäs, Engelsberg ,för att inte tala om Västerfärnebo, ett namn  som visade sig ha oanade variationsmöjligheter.Envist fortsatte press och elektroniska medier att tala om ”skogsbranden i Sala” – en ort som gudskelov under hela händelseförloppet behöll sin vanliga plats på en vidsträckt, urtråkig och skäligen skoglös postglacialslätt. Geografi ingår tydligen inte i modern skolundervisning ? Men det går ju att googla ?
           Min första fåniga tanke ,när jag sittande på en  annan kust följde den enorma brandellipsens tillväxt timme från timme, och bara långsamt började förstå att faktiskt något så långt i norr, något så totalt skyddslöst och hotat som Hörendesjön och allting däromkring ,också var i fara  var den att jag hade glömt kvar ett wienerbröd i kylskåpet.Ett magnifikt,stort,fuktigt wienerbröd från Elsa Anderssons i Norberg hotades att bli till en i eldstormen bortflygande askflaga !
           Litet senare den dagen började den nu centraliserade krisledningen och polisen att förbereda evakueringen av Norberg. Detta kan möjligen låta abstrakt i främmande öron men för en västmanlänning är hela idén att någon människa skulle kunna komma på att evakuera Norberg så verklighetsfrämmande, så science-fictionartad att det är helt omöjligt att ta den på allvar.
           Kjell,en Norbergsgranne, hade planerat mycket länge att delta i antikvitetsmässan i Gagnef och till det ändamålet betällt en pickup.Döm om hans förvåning när han får veta att bilen är tagen i anspråk av krisledningen och länsstyrelsen för högre syften ! Den har blivit ett av de otaliga fordon som håller på att samlas på torget för att föra tretusen norbergare ut ur vad som om några timmar kan bli ett brinnande inferno.
           Norbergare är rätt sega typer.Kjell lastade in ett antal matsalsstolar och annat i sin Volvo intill den gräns där han inte ens fick plats med ett tält,och satte igång.
           Påfallande var hur många människor från bygden som stannade kvar för att kämpa mot lågorna.Och hur snabbt och villigt de kunde organisera sig till fungerande gemenskaper. I Karbenning slöt de sig samman  med traktorer och i hast uppbådade jordbruksredskap och gjorde sin egen brandgata.Per Brusling på Dunshammar,legendarisk jägare och fiskarbonde ,lät sig inte förflyttas.Ilsket kringfarande på sin öll han hela trakten under bevakning.Den lilla dammsjö, Bruslingen, som bär hans namn hann under tiden att tömmas som ett ölglas på denn gamla puben Port Arthur i Norberg en fredagskväll.
           Men här är inte mycket utrymme för skämt. Branden kostade en skogsarbetare livet,inringad av elden när han försökte rädda en virkeslast och lämnade en annan svårt brännskadad.De skogsbönder som oförskyllt förlorade hundratals hektar av fäderneärvd skog har lätt för att avstå från skämt. Detsamma gäller ägarna till bostadshus,förråd och garage. Ingen vet ännu det exakta antalet brända hus och försäkringsbolagen arbetar hårt. Mitt emot mig över vattnet ,här där detta skrivs ser jag en gata av förbränd vegetation   på vikens andra sida.Den elden halverade en herres badtrappa,förkolnade ena sidan av den och lämnade resten,inklusive hus och gräsmatta i fred.Det är tydligen så att förnan,upptorkad efter en månad av extrem värmebölja,brinner som kolstybb,medan gräsmattor egendomligt nog tycks ha en dämpande verkan.Toppbranden rör sig vid tjänlig,d.v.s. otjänlig,vind med hastigheten hos en snabb mopedist. Det är något oerhört skrämmande med en eldfront som man inte kan springa ifrån.
                                 *
 Det började alltså, vilket är välbekant nu, mellan Örjesjön och Fläcksjön med att en skogsarbetare som på uppdrag av skogsbolaget Stora Enso, välbekant för sina hänsynslösa kalhyggesmetoder,
Sysselsatt med så kallade markberedning, d.v.s. ett slags uppskrapning av kalhyggesytor som utförs med en jordfräsliknande maskin, plötsligt upptäcker att gnistbildningen bakom honom har satt eld på en försvarlig yta i den extrema torkan. Hans försök att släcka med pulversläckare misslyckades. Vad denne man villigt berättade de första dagarna, innan branden hade hunnit få status som riksolycka och gudomlig hemsökelse .Denne maskinoperatör hade ifrågasatt om det var lämpligt i värmen och torkan, men fått order att arbeta ändå.Det började brinna runt maskinen och han försökte släcka med skum men lyckades inte, Han slog larm. Logiskt. Nu sen ett par dar säger sig Stora Enso ha haft en brandvakt på platsen, som ingen hört talas om tidigare ... Personnummer och adress till denne brandvakt ,som kanske inte ens förunnats det tvivelaktiga nöjet att existera,återstår att plocka fram.
           Sanningen är den att Stora Enso, som nästan ensamt bland de stora kalhyggeskoncernerna alltid har vägrat att ingå avtal om en brandvakt ,som väntat har inlett jakten på sin syndabock. I likhet med nazisterna efter riksdagshuset i Berlin 1933 söker man sin Van der Lubbe. (Så hette den sannolikt totalt oskyldige clochard och huserare som den gången dömdes till döden.)
           Redan den 11e augusti,alltså medan branden blixtsnabbt tilltar i utbredning heter det från St.Enso  i dagens SvD   att allt är den stackars underentreprenörens fel. Företagets ansvarsfrihet är väl förberedd eftersom de "till 90 procent" arbetar med underleverantörer. Så heter det från företagets VD.  Så anser man sig heller inte behöva skriva på någon branschöverenskommelse som de andra skogsbolagen. Polisutredningen ,säger Stora Enso,som har råd till mycket dyra advokater,skall klargöra om och på vilket sätt underleverantören har misskött sig. Till dess önskar skogsexportören,känd för sina brutala upphuggningar av väg genom bondeskog,sina skövlingar av biologiskt ovärderlig gammelskog långt in i det ryska ladogaområdet,för att bara nämna några punkter i en förskräckande kolonial meritlista, avstå från kommentarer.
           Så har man tänkt sig att slingra sig ur.Detta får naturligtvis inte ske.Det rättsliga ansvaret ligger hos Stora  Enso och skall det återstå någon tilltro till det svenska rättsväsendet är det där en domstol självklart bör placera skulden och betalningsansvaret. Att skicka fakturan på så där 400 miljoner kronor till en av slumpen utvald maskinoperatör vore ett vidrigt rättsövergrepp.
           Nej. Det började inte den där dagen,den 31 juli vid Hörjesjön.Det började för decennier sedan.Den stora branden är inget annat än den dystra kulminationen på några decenniers vanskötsel och utplundring av den svenska skogen.En  snarast kolonial utplundring där alla andra intressen än exportpriset per kubikmeter ,har avfärdats som estetiskt trams. Av vår jordbruksminister och andra. Varningar från experter,ledarskribenter som Göran Greider,välinformerade journalister som Maziej Zaremba har i årtal nonchalerats.Skogsbönder som sett sina innehav brutalt ituskurna  av kalhyggesjättens vägar har resignerat inför de alltför stora advokatarvodena.Så långt har dessa – delvis olagliga - praktiker – en chef för skogsstyrelsen som påtalade det, fick snabbt sluta- brett ut sig att det knappast finns någon biologisk skogsforskning värd namnet i Sverige.Den så kallade forskningen handlar om kubimetrar per arealsenhet.
           Denna tunnelsyn grinar nu emot oss med de döda skogarnas stumma uppsyn.
          



Sunday, August 3, 2014

Obehagliga affärsmetoder



Att kunna publicera på denna sida är stimulerande och jag gillar det gensvar jag får.


Som alla ser införs hela tiden annonser på sidan.För dem har jag utlovats något slags kompensation av ett progradm som kallar sig AdSense.
Någon sådan har dock inte hörts av på de senaste tre åren. Alla försök att nå värdorganisationen stryps i egenomliga elektroniska formulär.

Jag vore tacksam om någon av mina läsare,i bästa fall en jurist,hade en idé.

 

Monday, July 7, 2014

OCH SPRIDS,I TUSEN GLITTRANDE REFLEXER


 
Ilja Prigogine, 1977 års kemipristagare, en kvicksilverartad, älskvärd intelligens, vars vänskap jag hade privilegiet att åtnjuta under några år vid University of Texas at Austin, ansåg att fysiken – så som den lärs ut i läroböckerna- över huvud taget är full av konstigheter och rena fördomar.  Om Schrödinger hade rätt – och det hade han nog -  är en elementarpartikels uppehållsort på ett fundamentalt sätt obestämd  och beskrivs av en exklusiv vågfunktion. Den brukar skrivas med grekiska bokstaven Ψ och är en sannolikhetsvåg. Sannolikhetsvågor utspelas i ett Hilbertrum, en ovanligt godartad medlem av den ännu större klassen av rum med oändligt många dimensioner.
           Olägenheten med Schrödingerekvationen är nu uppenbart att den tycks äventyra vad som är den fysikaliska vetenskapens ursprungliga ambition: att möjliggöra förutsägelser. Schrödingerekvationen behöver kompletteras på något sätt, och förslagen är många. Köpenhamnstolkningen, som irriterade Prigogine ,är rätt oförvägen. Den föreskriver, utan någon riktigt bra orsaksförklaring, att vågfunktionen kollapsar och fryser till ett bestämt värde när någon iakttar, d.v.s. mäter den. När jag har svårt att begripa sammanhangen brukar jag tänka mig relationen mellan Shakespeares drama ”Kung Lear”och de möjliga uppsättningar – t.ex. på svenska på  en svensk friluftsteater – som den kan ge upphov till. Shakespeares drama motsvarar då sannolikhetsvågen och uppförandet på en bestämd scen dess kollaps. Ett bestämt värde kräver alltså, hette det, en observation, d.v.s. en mätning. Vad räknas som en observation ? Räcker det att en fluga ser en foton ? Eller en övervakningskamera ? Hör nu, sade Ilja Prigogine, det måste ju till exempel ha funnits kemiska reaktioner innan det fanns iakttagare ! Vad skall vi göra med de tjocka slaskiga mattor av bakterier som var planetens enda gryende liv i en avlägsen urålder. De låg där vid havsstränderna och tvättade atmosfären ren för den glada, oroliga hop av organismer som skulle komma efter dem. Nog kunde de reagera kemiskt rätt på rätt joner ! Men ögon och mätinstrument hade de ju inte.
           Om man inte vill ha köpenhamnarnas kollaps hamnar man lätt i tolkningar med parallellvärldar – precis som på teatern, där Kung Lear både kan ”kollapsa” på svenska på Göteborgs stadsteater och på tyska på Theater am Schiffbauerdamm. 
           Max Tegmarks bok ”Vårt matematiska universum” (Volante  2014,skickligt översatt av Pär Svensson )  representerar verkligen dagens fysik och inte gårdagens. Den är pedagogisk, avantgardistisk och oförvägen.
           Här tolkas Schrödingerekvationen med en sinnrik form av parallellvärldstänkande  som väl efter Hugh Everett har stigit från fantasi till accepterad världsbild. Den gör då – om allting stämmer - slut på osäkerheten utan den svårighet som Prigogine såg. Varje utgång realiseras i ett oändligt universum av spegelvärldar.
Det är inte bara köpenhamnstolkningen som sitter löst i Tegmarks bok. Författaren, svenskfödd professor vid MIT, utbildad där och i Princeton, för att inte tala om Blackebergs gymnasium i Bromma, har parallelvärldar på hela fyra nivåer.
           Hans oförvägenhet och hans brist på respekt för fysikens vedertagna lärobokssanningarsanningar gör hans bok till en väldigt stimulerande läsning.
           Det är inte bara Ψ-kollapsen han slänger i papperskorgen. Han slänger Big Bang teorin om det synliga universums uppkomst – ingen orsakförklaring till knallen , totalt oförenlig med en konstaterad likartad bakgrundstemperatur i alla universums himmelsriktningar – och får som konsekvens en hel rad av världar grupperad utanför den horisont från vilken ljus hittills har nått fram till oss. Detta är på intet sätt hans enda metod för att berika vår värld. Men dem sparar jag åt läsarinnan.
           Om det alltså i fysikalisk  mening  existerar. en mångfald parallella världar, vad finns det då som förenar dem och alltså gör dem alla  verkliga, även när  deras naturkonstanter och dimensioner varierar ? Matematiken, svarar Tegmark. Inte detta att fakta är  beskrivbara i matematiska symboler och relationer. utan de matematiska objekten själva är den ultimativa verkligheten. Denna djärva tanke som först dyker upp hos Pythagoras, inspirerar Platon på ett avgörande sätt , möjliggör SF-filmer som Matrix  och ekar ur  den judiska och den kristna Kabbalan ,erbjuder ett fascinerande perspektiv.
           De matematiska objekten ,t.ex. primtalen, har inget rum och ingen tid. Inga tyranner kan bestämma var de får finnas eller hur de fördelar sig i talserien.
           Mycket talar för en värld oberoende av rum och tid.  Presentism eller föreställningen att tidens rörelse,ögonblickets snabba förbiglidande, skulle ha en yttre realitet utanför vårt mentala liv, är ohållbar eftersom den skulle obönhörligt leda till solipsism. Alla skulle leva i olika samtider och kommunikation alltså vara omöjlig, eftersom det åtgår tid att till exempel tolka en akustisk signal. Julius Caesar är lika verklig, lika närvarande vid sina tidpunkter som jag vid mina..
           Men vad kan man mena med att den ultimativa verkligheten består av matematiska objekt ? Alltså inte av deras beskrivningar utan av de handfasta objekten ?
           När jag försöker begripa Tegmark tänker jag mig sådant som de topologiska invarianterna.