Wednesday, June 3, 2015

Vennberg ligger i fatet



Kreugerpressens och särskilt Aftonbladets hållning under Andra Världskriget har förvisso varit och är fortfarande en öm tå. Tidningen var antisemitisk, pronazistisk.
             Rör man vid denna tå om än aldrig så perifert, blir det ett jävla liv.Nu senast är det Aftonbladets förre chefredaktör Olle Svenning som skriker som en stucken gris   på Aftonbladets kultursida: (29/5).
han stämplar etiketten ”nazist” på Aftonbladets förre kulturchef Karl Vennberg. Det är skamlöst, lögnaktigt, fullkomligt groteskt.”
Och han fortsätter:
”Förre Aftonbladet-medarbetaren och författaren Anders Paulrud har grundligt och med stor elegans smulat sönder dessa högerns smädelser av Vennberg.
De borde aldrig mer kunna upprepas.”
             Jo då. Det bör upprepas och kommer att upprepas.Karl Vennbergs nazistsympatier var inget ytligt svärmeri.
Hans egendomliga anklagelse mot Eyvind Johnson att denne skulle ”ha knäfallit inför västmakternas blodiga altare” som jag citerade i ett resonemang om femtiotalet och dess ”Tredje Ståndpunkt” (Expressen 26.5) var knappast någon tillfällighet. Vad tredjeståndpunktaren Sivar Arnér skrev 1937 i Blekinge Läns Tidning eller vad senare utrikesgurun Kaleb Andersson översatte 1942 för svensk-Tyska Vänskapsförbundets tidskrift tål heller knappast någon alltför stark belysning. Vennberg var knappast ensam.
Det finns ett obehagligt drag av sekt hos kretsen kring Aftonbladet och det har  märkvärdigt övervintrat det mesta. Något av denna sekterism har överlevat i form av en bisarr ny form av tredjeståndpunkt och naturligtvis den självklara antiamerikanism som har blivit ett slags reflexrörelse på dess kultursida.
      Så – Anders Paulrud har tydligen konklusivt och elegant - bevisat vilken fin demokrat Karl Vennberg var ?
      Det var som Fan ! En man som inte ens kan ta sig igenom en dikt av Silfverstolpe till dess slutsats, tycks inte heller ha orkat läsa färdigt de källor som faktiskt finns.
Det började med Karl Erik Lagerlöfs chockerande upptäckter ,beskrivna i avhandlingen ”Den unge Karl Vennberg” (1967) kapitlet  ”Krisåret 1933”.
Det fortsatte med Peter Luthersons chockerande fynd från 1936av två dikter i tidskriften ”Den svenske nationalsocialisten”  , av vilka den ena som Paulrud citerar är allmänt patetisk och den andra, som han inte citerar, mera stålhårt nationalsocialistisk var snarast en bekräftelse av att mannen visste vad han ville. (Peter Luthersson ”I kulturradikalismens garderob” Expressen 28/11 2002) Liksom hans översättningar av nazistiska tyska poeter  år 1942 i vänskapsförbundets tidskrift .  
Den normalt mycket neutrala Wikipedia säger så här:
Efter Vennbergs död blev det känt att han publicerat några dikter i Den Svenske Nationalsocialisten redan 1936[8] och i januari 1937 försvarade Vennberg att Hitler inkluderade Freud i utrensningen av icke önskvärd litteratur med orden "Mot moraliskt förfall och själsdödande överskattning av sexuallivet!". 1940 menade han  sig inte tillhöra dem "som anser att allt gott härrör från England och allt ont från Tyskland." Så sent som 1942 medverkade Vennberg med översättningar av nazistiska poeter i tidskriften Sverige-Tyskland.[9]
Vennberg tog själv senare avstånd ifrån bidragen och uteslöt dem ur sitt författarskap. Han menade på 1990-talet att publiceringen berodde på att dikterna i själva verket skulle ha varit kamouflage för den hjälp han säger sig ha gett till sovjetiska spioner, något som både Sigvard Lindqvist och Peter Luthersson betvivlar.  
Fläckborttagning kan vara nog så besvärligt.Skall Wikipedia också censureras av Aftonbladets förre chefredaktör ?     


Wednesday, May 27, 2015

Ett spöke från förra århundradet




Herr Souhounen i Expressen vill att vi skall visa mera hänsyn mot den ryske oligarken och hans bombflottor.
Herr Souhounens försök till svar på min artikel om Tredje Ståndpunktens totala brist på aktualitet häromdagen,bekräftar tyvärr alla mina misstankar om den totala substanslösheten hos dagens kommunistiska vänster.
      Det enda retoriskt intressanta i hans lilla floskeluppvisning är hänvisningen till mig som ”texasgubbe”.Vad betyder den ?
      Jag är mycket stolt över att som svensk medborgare och akademiker  i ett tjugotal år ha tjänat ett av världens bästa universitet. Så vad har detta att göra med sakfrågan:lakejinställning till den ryska alltmer totalitära oligarkien eller en öppet demonstrerad försvarsvilja ?
Pinsamt att att det enda kort herr Souhounen kan spela ut är en reflexmässig antiamerikanism som ter sig mindre ändamålsenlig i dagens svenska försvarsdebatt.
Och hemmahörande fruktar jag,i fel århundrade.

Tuesday, May 26, 2015

Tredje ståndpunkten är ingen ståndpunkt





Det ryska bombflyget övar numera rutinmässigt inflygningen till uppdragen
mot småländska startbanor och FRA-anläggningarna i Roslagen.När Öland och Gotland,dessa i praktiken demilitariserade öar ,som väl tillhör det som Herr Löfvén med en sällsam formulering  har kallat ”geografiskt tomma ytor” – kanske han menar ”avställningsytor”  -inte är så tomma längre utan har undergått halvön Krims öde kan angreppen mot de baltiska länderna ostört sättas in.
      Nu skriver en Daniel Suhonen – sällsamt nog inte på Aftonbladets utan på Expressens kultursida – att vi bör undvika att delta i flygövningar i Östersjöområdet.
      Men att trycka Nato inpå Rysslands gränser - vilket händer om Sverige och Finland skulle gå med - är att höja konfliktnivån i onödan.”
      Det skulle aldrig falla mig in att misstänka Herr Suhonen för att vara en av de numera allt oftare uppträdande putinmegafonerna i svensk press. Däremot undrar jag hur han har det med verklighetskontakten. Man kunde säga,utan att bli onödigt ohövlig,att han inte har hängt med i vad som faktiskt pågår.
      Om den klerikala diktaturstaten i öst sedan ett par år övar angreppet torde det knappast spela någon roll vilka emotioner en NATO-övning kan framkalla.Det stadiet är med all sannolikhet passerat.
      I min generation har vi ju livliga minnen av de intellektuella och konstnärer som i konflikten mellan det då expansiva sovjetimperiet och den fria världen ville bekänna sig till en tredje ståndpunkt. Tredje ståndpunktens anhängare var säkert inga förrädare.Även om man kan undra vad den forne nazisten Karl Vennberg tänkte på när han skrev om meningsmotståndaren Eyvind Johnson att han ”knäfallit inför västmakternas blodiga altare”. Sivar Arnér,Birgitta Trotzig och de andra tyckte sig verkligen se ett alternativ mellan ställningstaganden.Förmodligen misstog de sig.
De visste för litet om Sovjetstatens verkliga misär, om polisspionernas DDR,om Rumäniens fängelser.
      Skulle man idag kunna inta en Tredje Ståndpunkt i valet mellan de normala parlamentariska demokratierna  och Putins  klerikala och nationalistiska diktatur ? Vad skulle det vara för val ? Att oligarken och diktatorn Putin har giftmord på oliktänkande och journalister på programmet och betraktar normala människorättsorganisationer som icke önskvärda hot är en beklaglig sak.
      Men det är inte argumentet.Vad skulle det innebära att påstå att det finns ett alternativ mellan demokratisk samhällsordning och en prästerligt och nationalistiskt inspirerad totalitarism,modell Putin,General Franco eller Doktor Salazar?
      Det finns inte. Det finns ingenting där. Tredje ståndpunkten är idag lika irrelevant som den fromma berättelsen om Bileams åsna.
      En annan sak att diskutera är hur länge hyckleriet kan fortsättas med att både vara och inte vara anslutna till   NATO ,den västliga alliansen.Den  får vi ta en annan dag.



Monday, March 9, 2015

HUR KUNDE DET GÅ SÅ ILLA ?




Sydafrika är aktuellt i rubrikerna igen. Rätt överraskande har korruptionsrättegången i den skandalösa affären med de 28 JAS-plan,som svensk krigsindustri starkt påhejad av svenska myndigheter och till priset av avsevärda mutor kommit igång.I Sydafrika.Svenska åklagare har som bekant visat ett mycket begränsat intresse, förr liksom nu, när nya fynd görs i de schweiziska bankerna. Häromdagen kunde man se hur de valda ledamöterna av populistpartiet EFF, i sina karakteristiska röda overaller ,slängdes ut ur parlamentet av polisen.De hade nämligen ifrågasatt President Zumas privatpalats   under devisen ”Betala tillbaka!”. Summan är 246 miljoner Rand.
      En nation med världens brantaste inkomstskillnader enligt åtminstone ett mätsystem. Trettiofyra strejkande gruvarbetare,mördade av regeringspartiets egna säkerhetsstyrkor den 16 augusti 2012.
Nelson Mandela,med sin inkluderande politik,accentuerad genom Biskop Tutus sannings- och försoningskommission,efterträddes av Thabo Mbeki ,mest känd för sin katastrofala aidspolitik som kostade hundratusentals afrikaner livet eftersom bromsmediciner förbjöds som imperialistiskt fötryck och skulle ersättas med rödbetssaft. Efter visionären Mandela kom intrigören Mbeki och efter honom Jacob Zuma. Arbetslöshet,enorm bostadsbrist, auktoritära presslagar ,politiskkt motivrade mord på återstående vita bönderna i avlägset belägna gårdar.
Redan på sextiotalet hade ju  pessimister som Serge Mallet   envist påpekat att det svarta Afrika hade gjort en dålig start. Fattigdom,okunskap,skriande ekonomiska skillnader,klanväsen i stället för demokratiska arbetsmetoder,en ny överklass i lyxbilar blev ju välbekanta inslag i bilden av det nya Afrika.. Men vid Sydafrika fäste vi ju – inte minst i Sverige –helt andra förhoppningar än,låt oss säga vid Zimbabve eller Zambia. Stora journalister som Herbert Tingsten hade klätt av apartheidregimen, Per Wästberg fortsatte avklädningen,men kunde också visa att detta Sydafrika med sina många språk producerade världslitteratur.
      Hur kunde det gå lika illa här, med alla dessa materiella och intellektuella förutsättningar,med Mandelas och Tutus kloka försoningspolitik?
      Om detta har Disa Håstad,en annan av Dagens Nyheters stora journalister, skrivit en fascinerande – och något deprimerande   – bok,”Brusten regnbåge.Mandelas krossade dröm” (Bonniers)
      Det är en utomordentligt detaljrik bild hon förmedlar,baserad på väldigt många intervjuer och ett rikt dokumentärmaterial.En mindre ambitiös föfattare hade säkert nöja sig med att skriva en bok om JAS-affären och korruptionen i den svenska biståndspolitiken under de aktuella decennierna.Disa Håstad ger sig betydligt längre in i de afrikanska labyrinterna.
      Det är om en brusten utopi hon berättar, och bortom de välfångade politiska och socioekonomiska frågorna skymtar den stora filosofiska,Hanna Arendts fråga – måste alltid revolutioner sluta med att ett tyranni ersätts av ett annat ?


Friday, March 6, 2015

A short documentation from Nina Weitzner and Lars Gustafsson's Berlin exhibition in 2013.

Saturday, February 21, 2015

I PAUL CELANS LABYRINT

 

Hos några samtida – poeter och översättare – kan jag urskilja en tydlig dragning till det svårtolkade, det kryptiska,det långt ifrån självklara.Dit hör Aris Fioretis heroiska arbete med de hölderlinska fragmenten, de många fina tolkningarna av den store portugisiske hermetikern Ferdnando Pessoa som har följt slag i slag och inte minst det intresse som en rad förtjänta översättare har ägnat Paul Celan.Dit hör Göran Sonnevi,Lars-Inge Nilsson  och inte minst Anders Olsson som tillsammans med Håkan Rehnberg gav ut den viktiga lilla volymen Lila luft år 1990. Och nu kommer alltså den outtröttlige Anders Olsson med Celans längsta samling ”Andningsvändning”. (Lublin Press 2014).Säkerligen har till exempel Lars Norén ända från debuten präglats starkt av dessa intryck.
             Jag finner denna motström i samtida svensk poesi djupt sympatisk. I en tid när så mycket av den nya poesin präglas av trivialisering och har så svårt att hålla gränsen mot  kolumnisteras egendomligt uniforma husrapporter, behöver vi påminnas om Paul Valerys ord,som Olsson citerar i sitt efterord ”dikten är språket i dess födelsetillstånd”.   
      Paul Celan, judisk poet,född 1920 i Czernowitz och död för egen hand i Paris i April 1970,är ett absolut unikum i sin tids litteraturhistoria. Hans ursprungliga familj helt utplånad i Förintelsen, hans språk ,tyskan, på en gång djupt främmande och helt förtrogen,hans poetik en mycket speciell som utesluter sångbarhet men inte precision gör hans dikter till sällsamma fynd.Man kunde kanske likna dem vid dessa oberäkneliga kosmiska partiklar som gång efter annan uppfångas i astrofysikernas detektorer och oftast måste avfärdas som mätfel eftersom de inte alls stämmer med teorierna:

      ”ETT DÅN: det är
      sanningen själv
      som trätt ut
      bland människorna
      mitt i
      metaforyran.”
     
            Anders Olsson har ,som det förefaller mig , varit på en gång oförvägen och mycket noggrann i sitt arbete.Svenskan är – jämfört med engelskan – ett språk som ligger bra till för översättning från tyska.Men denna Celans tyska är mycket speciell.Den har drag av det schizofrena språket och dess nybildningar,den kan vitsa och förvränga vad som uppfattas som standardspråket. Anders Olsson tar sig fram.Där han måste drar han sig inte för nybildningar. En riktig granskning av detta imponerande arbete skulle kräva månader. Vid min  läsning har jag svårt att se hur saker hade kunnat göras annorlunda. Låt oss stanna upp inför den sista dikten:
                  ”EN GÅNG
                    då tvättade han världen,
                      osedd,natten lång,
                      verklig.
                             
                    En och oändlig,
                    Förgörelse,jaggörelse.

                   Ljus var.Räddning.”

          
                 

                                                                       


 

Wednesday, January 7, 2015

DÖDEN - VÅR EGEN OCH ANDRAS




”Är ni säker på att bibehållandet av människosläktet ,när ni och alla era bekanta inte längre finns till ,verkligen intresserar er ? ”

Max Frisch, en  schweizisk mästare med   ovanlig förmåga att ställa frågor, de branta och de skarpa, inleder sin Tagebuch 1966-1971 med en enkät där den första frågan lyder så..  
Det är en fråga, som intressant nog, numera debatteras allt flitigare av filosoferna. Särskilt av dem som i John Rawls efterföljd har dramatiska moraliska tankeexperiment på programmet. Science Fictionförfattarna, som nästan alltid ligger ett steg före filosoferna, har för länge sedan observerat dilemmat. P.D.James roman ”The children of Men”, flera gånger filmad med litet olika variationer av temat, handlar om en mänsklighet där plötsligt och överraskande, alla graviditeter upphör. Ingenting annat är förändrat än just detta; de ännu levande är de sista. Ingen stor komet, inget nukleärt världskrig. Bara slut på fertiliteten. Men det räcker: kommer det inte att förändra allt ?  
           Tankeexperimentet med utebliven fruktbarhet (något som möjligen skulle kunna åstadkommas genom någon oförutsägbar koncentrerad skur av kosmisk strålning ur de yttre rymderna) har fördelar framför kometkollisioner i den stora skalan och liknande domdagsscenarier. Det på ytan odramatiska förloppet och utsträckningen över tid renodlar problemets etiska aspekter .
           Vi vet med säkerhet att av alla de människor som nu lever kommer alla, inklusive det barn som föddes i morse, vara döda inom ett ändligt tidsintervall.Skall vi säga 110 år? Det intressanta är att vi alla förefaller – möjligen med undantag av någon excentriker - acceptera  detta med totalt saktmod. Det sammankallas inga FN-konferenser för att se vad som möjligen kan göras åt saken, det skrivs inga upprörda ledarartiklar om detta. Döden är ett universellt accepterat faktum.  Av några människor för att de fasthåller vid den irrationella föreställningen att det finns något slags tillgång till ett liv efter detta. Av de rationella som inte tror på något sådant, eftersom de inser att det är bäst så. Ett evigt, alltså över oändlig tid utsträckt liv skulle beröva den mänskliga individuella existensen varje rimligt spår av värdighet och mening. Över oändlig tid konvergerar paradis och inferno .Hur det är att vara död, d.v.s. att inte existera, vet vi ju alla vid eftertanke mycket väl. Det är det tillstånd hos världen som rådde  före vår tillblivelse;vi ingick inte i dess sammanhang.
           Men det etiska tankeexperimentet med en värld utan efterlevande ställer fundamentala frågor.Om mänskligheten hade en överblickbar slutpunkt skulle uppenbart  en rad aktiviteter ,t.ex. cancerforskning och sunamivarningssystem, bli meningslösa,påpekar New Yorkfilosofen Samuel Scheffler i en intressant men knappast okontroversiell samling föreläsningar ”Death & the Afterlife” (Oxford 2013. Boken innehåller också en rad utförliga kommentarer och motargument) .
           Ur ett konsekvensetiskt perspektiv är det hela långt ifrån  glasklart.  Nyheten om mänsklighetens snara upphörande skulle förutsäga väldiga intellektuella, sensuella och  konstnärliga förluster. Eftersom vi knappast kan förälska oss i de ofödda som vi aldrig får en chans att möta ter sig de personliga förlusterna kanske mindre hotfulla. I varje fall i den odramatiska versionen.Men – å andra sidan – vilka  oändliga mängder av utsikter till psykisk och fysisk smärta,fattigdom,förnedring och lidande, skulle vi inte kunna avskriva från balanskontot!  Vad Arthur Schopenhauer skulle säga verkar ganska klart. Barnarbetet i en asiatisk textilfabrik är ,säger han,ett alltför högt pris för privilegiet att få andas.
           Något slags metafyisk eller fysisk världhärskare med konekvensetiska böjelser,skulle kanske finna att övervägande argument talar för att det är tid att avbryta den smärtsamma och oftast ytterst ovärdiga process som är mänsklighetens historia ?
           Den instinktiva ovilja vi känner inför ett sådant utilitaristiskt resonemang säger oss kanske något om utilitarismens oförmåga som moralteori.
           Det är också Schefflers uppfattning. Om efterlevandet har ett slut inom överskådlig tid men  personlig saknad – skulle detta beröva livet all mening ?
           I flera frågor är han inte är särskilt klar. De efterlevandes försvinnande skulle beröva vår egen existens dess mening ,tänker han sig? Hur mycket av dess mening ? Vad är skillnaden mellan upplevelsen av meningsfullhet och objektiv meningsfullhet ? Och är meningsfulllhet ett slags absolut egenskap,eller behöver vi så att säga en relativitetsteori för meningsfullhet.Om jag vill göra upp eld i ett övergivet hus kan det vara en meningsfull handling för att överleva.Men om denna verksamhet ingår i ett meningslöst militärt företag säg Napoleons ryska fälttåg, blir då handlingen meningslös ? Eller är meningsfullheten begränsad till ett slutet sammanhang?  Jämför med Monopolspelet ! En transaktion som ter sig meningsfull inom spelet är knappast meningsfull utanför det.
Man kunde naturligtvis invända – i det sammanhanget – att ur att astronomiskt tidsperspektiv är det fullständigt uppenbart för alla att det finns en bortre gräns för efterlevandet. Om vi alltså kräver något slags universell meningsfullhet    för den mänskliga historien blir vi nog hänvisade till något slags skojarfilosofi i  Hegels maner.
           Inom rimligare tidsramar har uppenbart Scheffler en intressant poäng: vi upplever ett moraliskt ansvar gentemot de ofödda, alltså gentemot rättssubjekt som är möjliga men ännu inte förverkligade.I ljuset av en universell överlevnadskatastrof skulle rimligtvis detta ansvar upphöra.Och efterlämna, gissar jag, en oändlig tomhetsupplvelse.
           Filosofernas förnyade intresse för hela det litet ruskiga problemet med efterlevandet står uppenbart i klimatkrisens långa skugga.