Wednesday, January 6, 2016

BOKSTÄVERNA




            ηεμμα
 
Om jag hade fötts som kines…
Om jag hade fötts som kines hade jag med största sannolikhet inte skrivit denna text. Jag hade som barn omkommit i någon av de ohyggliga hungerkatastrofer som drabbade landet decennierna efter min födelse.
      Men anta att jag hade haft tur! Då hade jag alltså vuxit in i ett annat skriftsystem, med helt andra anspråk och andra regler. I stället för  tjugoåtta tecken plus det tomma tecknet ,- som inte skall underskattas – hade jag fått lära mig tusentals ideogram.(En av de vanligaste ordböckerna har 10 000) Ibland tänker jag på detta västerländska fonetiska alfabet som blev mitt och hur jag har använt otaliga timmar av mitt liv med att blanda, kupera och placera ut dessa tecken. I mardrömmar kan jag se den långa strängen ,den otäcka sträng av bokstäver som skulle slingra sig fram över åkrar ,myrar, blockmarker från  mitt arbetsbord om man drog ut texten ur de rätt många böcker jag har publicerat, till en enda rad.
      Bokstäverna kom i småskolans första klass i en läsebok, som mina klasskamrater ilsket förhånade för att min mamma hade försett den med ett skyddsomslag av gammal vaxduk med blå och vita cirklar. Medan alla andra hade mer eller mindre snygga pappersomslag.
Detta skapade hos mig ett slags motstånd, en motvilja mot ”bokstävlarna” ,som jag aldrig riktigt har övervunnit.Lustigt nog känner jag alltid en egendomlig lättnad när jag sätts  att stava mig fram genom en gammalgrekisk, en cyrillisk , ja till och med en hebreisk text.
      Bakom dessa förnäma uråldriga alfabet gömmer sig  ingen obehaglig kolerisk småskollärarinnalärarinna. De är, liksom den underbart innehållsrika  notskriften, som skall läsas horisontalt och vertikalt på samma gång, obefläckade .De har ingenting fientligt över sig. Ur djupet av deras former stiger uråldriga bilder fram: det hus som hebreiska Beth bygger,skeppet Shin som seglar med tre master,ormen som slingrar i Lahmed. För att inte tala om de grekiska bokstäverna,där Phi,Pi och den stolta tjuren Alef alltid har varit mina favoriter.För att nu inte tala om stora Omega, denna muntra mätarlarv på väg mot en oändlighet, som hon dock aldrig når.

      Dessa ursprungliga småskolans bokstäver hade färger. Jag minns naturligtvis inte längre om det var läsebokens färger eller min egen intuitiva uppfattning; Ö är självklart grön, E är ljusröd, I är djupröd,och A är gul. Det smittade av sig till ljuden.Det mörka U (som i västmanländska ”djuren”) är mörkgrön på gränsen till novemberskymning, medan det något ljusare U (som i ”uppställning” ) är ljusgrönt. X är en kråka som kraxar och som bokstav är den följaktligen alldeles svart.
      Det räcker inte med att kunna läsa. Skriva måste man ju också kunna. Så sent som för ett par år sedan pågick en livlig debatt i Tyskland om hur barnen skall lära sig skriva. De traditionellt mera konservativa sydliga förbundsstaterna höll fast vid den traditionella metod som jag mötte i skolan och som nu är avskaffad både i Sverige och USA; att lära sig en skrivstil med sammanbundna bokstäver som förväntas utvecklas till en personlig handstil. Alternativet i Tyskland norra förbundsstater, USA och i det moderna Sverige -  – att lära barnen skriva med mer eller mindre förenklade tryckbokstäver från början, förväntades möjligen också leda till en personlig handstil. Det gör den inte, kan jag fastställa efter att ha följt fyra barn i deras utveckling.
      Hellre det än det avskyvärda välskrivandet i min egen skoltid. Finmotorik har författaren till dessa rader aldrig kunnat skryta över. Bläckplumparna, som utlöste förutsägbara raseriutbrott från lärarinnan, de skarpa stålpennorna som under timmens gång skar allt djupare in i höger pekfinger – allt formade sig till en raffinerad tortyr. Särskilt hatade jag skrivbokstäverna stora F och lilla S,som var alltför lätt att vända bakfram.Den senare framkallar fortfarande ett slags vikarierande panik när jag skall skriva upp det numera så flitigt använda @-tecknet. Pennan måste rotera minst tre varv innan jag vågar mig in i det inre av detta tecken.
      Vilken oerhörd lättnad när jag fick min första skrivmaskin !Hade jag varit ådömd att skriva allt för hand i hela mitt liv hade jag med säkerhet aldrig blivit författare.
Skrivmaskinen, denna mänsklighetens vän och befriare  (Minst åttio volymer har jag skrivit  med två pekfingrar och höger tumme)  visade sig bara vara ett första steg på en befrielsens bana. Underbara elektroniska skrivprogram ! Friheten att gå in med prompten varhelst man vill i en text, som alltså i princip är friheten att skriva i början i mitten och på slutet i samma arbetspass har alltid kommit mig att tänka på fångarnas kör i Beethovens opera Fidelio, när de stiger upp i dagsljuset ur sitt underjordiska fängelse.

*  Lästips: Artiklarna Alfabet och Hebreiska alfabetet på Wikipedia


Friday, January 1, 2016

DET VÅRAS FÖR ÖVERMÄNNISKAN











De ängsligaste frågar sig idag: hur ska man bevara människan ?Men Zarathustra vågar som den förste och enda: hur ska man övervinna människan ?”

(Så talade Zarathustra, Övers.Tage Thiel)



      Vad i Herrans namn menade Nietzsche?

Det har diskuterats en hel del i den frågan sedan 1800-talet gick ut.

Reaktionerna på ”övermänniskan” har inte varit nådiga.I en vanlig tolkning är det ett darwinistiskt influerat begrepp,som med lätthet lät sig införlivas  sig även i ideologier som Nietzsche uppenbart föraktade.Men vad menade han ? Kanske var det en fråga?



      Det  paradoxala  är att frågan om människans framtid som art senaste decenniet har fått  en ny aktualitet. Nu är bakgrunden inte en missförstådd darwinism utan  två andra bakgrunder,de ekologiska hoten och informationsteknologins explosiva utveckling.Det senaste decenniet har det vuxit  fram en hel litteratur om människans eventuella efterträdare.Titlarna är många ,men den svenske oxfordprofessorn Nick Bostroms ”Superintelligence.Paths,Dangers,Strategies” ( Oxford 2014) är allmänt ansedd som den utförligaste och mest substantiella  i branschen.

     

      Den varelse som nu förutsägs som ett mer eller mindre oundvikligt resultat av en enormt accelererande ekonomisk och teknologisk utveckling  är inte längre en välvuxen starkman. Som Herr Schwarzenegger ser varelsen bestämt inte ut.Det är tveksamt om övermänniskan ,d.v.s.den framtida uniciteten,superintelligensen,över huvud taget har en kropp.Knappast i vanlig mening. Varför skulle den ha det? Den ser kanske  ut som Bahnhofs  långa underjordiska  korridorer med någon kilometer av ödsligt  blinkande skåp ? (Bilden härovan är hämtad från deras reklamsida med tack för lånet.) Eller möjligen är den helt enkelt ett program,som kan välja att bo varhelst det vill och där det finns tillgång till elektrisk energi.Troligen mycket energi.

       SF-litteraturen är skäligen välutrustad med olika dystopier där intellektuellt överlägsna maskiner mer eller mindre våldsamt tar makten över planeten,ja möjligen ännu större områden, från människan. Professor Bostrom diskuterar rätt ingående hur,med vilken hastighet och på vilket sätt,singulariteten ,den överlägsna intelligensen,kommer att dyka upp. Kanske genom program som organiskt utvecklar sig själva ? Och, om det är ett så kallat maktövertagande som vi kan emotse.Eller något mycket långsammare och mer evolutionärt;en historisk process där den mänskliga arten stegvis byter ut sig mot något effektivare och hållbarare ?

      Uppenbart tvivlar Bostrom ,- och många av hans kolleger – inte på att detta kommer att hända.Han gör sina läsare uppmärksamma på att en artificiell intelligens inte nödvändigt behöver kopiera biologiska intelligenser som människors eller hundars.
 Tänkande kan gå till på helt andra sätt. Den under många årmiljoner långsamt uppbyggda energiförsörjningen hos intelligenta djur kan ersättas med elektrisk energi.Inte heller människors och hundars rika  och snabbt växlande känsloliv  är något som vi måste vänta oss..Och – viktigast – inte deras värderingar och målsättningar.

      Tydligen vill Bostrom och hans kolleger tänka sig något i stil med ett fientligt övertagande,och vill förbereda oss på det.

       .Vad hindrar egentligen övergången från bräcklig människa till hållbarare och intelligentare bärare av den mänskliga traditionen ta en stegvis utveckling,en reformism,kunde man kanske säga ?

      Femotonhundratalets linsslipare,hantverkarna bakom teleskopet och så småningom också mikroskopet, inledde nutveckling som kanske kan beskrivas som seendets amancipation från den egna kroppen.Rätt många är numera de som på hjärtkliniken  har sett sitt eget hjärta slå, färdats in i den egna magsäckens ljusröda grotta,ja till och sett sin egen hjärna i tvärsnitt.Den som går in på Nasas hemsida kan studera enskilda stenar på marsytan och besöka en komet.

      Denna oerhörda förstärkning av ett sinnesorgan, som uppenbart evolutionärt var ”avsett” för mera omedelbara syften ,kan möjligen ge en aning om hur det kan gå till.  


      Men hur vet vi vad en superintelligens kan vilja ? Är det verkligen mänskligetens framtida lycka som den självklart har för ögonen.Intelligens levereras,som vi redan vet,inte alls självklart i samma paket som en hög moral.Som Nick Boström påpekar är det ju rent teoretiskt sett möjligt att en superintelligens ser som sitt högsta mål att ofantligt utöka förekomsten av kontorsgem på denna planet.Det blir inte trevligt,

      En väluppfostrad superintelligens förmodas arbeta för mänsklighetens lycka. Som islamofascismens pinsamma  yttringar rätt tydligt visar,kan man ha rätt olika uppfattningar om denna lycka.Så – hur kan vi förebygga att den världshärskande uniciteten visar sig ha en helt annan uppfattning av vad som är bra för mänskligheten – t.ex. att den radikalt avförs från programmet.Med tanke på de enorma mängder mänskligt lidande som framtida årtusenden  rimligtvis kan föra med sig är detta kanske inte det mest oönskade perspektivet.

      De skräckslagna och fascinerade IT-teoretikerna har möjligen missat en poäng här.

      I Schopenhauers tänkvärda filosofi är allt liv ,från solrosor till justitieråd, yttringar av en blind vilja. En vilja som inte vill något särskilt.

      Men det gäller ju mänskligheten också!


Wednesday, December 16, 2015

Christopher Middleton,English Poett and Translator,US Professor


Christopher Middleton


Christopher Middleton,dessen tiefes,umfangreiches und ausserordentlich persöhnlich artikuliertes Werk,besonders die Poesie,in suveräner Weise die Erfahrungen einer Generation zu fangen wusste,mit oft genialer Einfachheit,war vielleicht der letzte in der Folge von  Larkin,Simpson und Betjeman.
Ihr die ihr diesen distinguished professor in der University of Texas nie unterrichten gehört habt,weisst sicher nicht welcher wunderbarer Lehrer dieser Professor of Germanic Studies,war.In seinen   Analysen von Rilke,Hölderlin und Goethe wurde er ein Freund und inspirierter Dolmetscher von diesen  Freunden unter den Toten.
Zu denen er auch jetzt gehören soll.

Thursday, December 3, 2015

SÄLLSAMMA SAKER HÄNDER IBLAND

 



Sällsamma saker händer ibland.
När Stockholms 19e poesifestival skulle invigas
stod jag ett par minuter i kulissen tillsammans med Operans nya stjärna,sopranen Maja Frydén och den fantastiske saxofonisten Charlie Malmberg. Litet nervöst fingrande över klaffarna som musiker ofta gör inför en viktig entré ,började Charlie plocka fram en sång som vi alla i min generation har i huvudet.Maja plockade upp den  i pianopianissimo och jag instämde blygt,inte riktigt van att samsjunga på den nivån.
      Melodin som kom till oss – ja, den kom faktiskt till oss – var den om om Trollkarlen i Indialand som förvandlade sig själv till ett glas saft som han drack upp
     


I Indialand bak Himalajas rand
där händer det konstiga saker iblan.
Där Bodde en trollkarl han trollade så,
att åtta blev nitton och nitton blev två.

 Det ledde till ett livligt men lågmält samtal om  författaren till denna lysande nonsensdikt.

 Men solen sken het över risfält och älv,
och trollkarln blev törstig och drack opp sig själv.
Det skedde av misstag som ni nog förstår
och det har han ångrat i sjuhundra år.

      Och nästa morgon kunde vi alltså läsa att Lennart Hellsing hade dött. Sällsamma saker händer ibland.Ville han påminna oss ? I så fall lyckades han.
      I dessa tider när det kanske handskas litet vårdslöst med klassikerbegreppet här och var,kan det kanske vara dags att komma med en definition.En klassiker,t.ex. Mozart,Bach , är en,vars existens inte kan tänkas bort ur historien när den väl har inträtt där.
      I svensk lyrik ? Stagnelius,Bellman,Gunnar Ekelöf,Evert Taube (absolut)  .Några klassiker översätts till många språk,t.ex.min döde vän,västeråsaren Tomas Tranströmer.  Andra inte.Det påverkar inte det klassiska.
      Vad skulle det ha inneburit att ha lyckats översätta:

      Filip Glad i Filipstad kokte en gryta med       marmelad: Socker, citron och getingbon,  peppar   och salt och en julegalt, fjorton  hinkar med    tjära. ”

Vi har förlorat en klassisk poet.
Men, - har jag inte just sagt att klassiker är den som vi inte kan förlora?





Sunday, November 8, 2015

Stämpelur och andra tyranner








Stämpelur och andra tyranner


Vad tid egentligen är, vet  ingen så noga. Augustinus överlät frågan åt Gud, som,om någon,borde veta. Tid och rum är åskådningsformer,sade Immanuel Kant,alltså sätt att åskådliggöra någonting,vars innersta natur inte är åtkomlig för oss .
      Tid är det som klockor mäter, föreskrev Einstein.Definitionen har,som alla vet, en rad konsekvenser. En är att  samtidighet mellan separata händelser  i någon absolut mening inte existerar.Två händelser kan till och med förefalla samtidiga ur den ena händelsens perspektiv men  inte sedda från den andras. En annan konsekvens är att  är tänkbara om vilka vi inte vet om de är kommande eller förflutna.
      Tid görs alltså åskådlig med klockor. Som klockor kan vad som helst begagnas som uppvisar en obruten rad av händelser med lika intervall. Solens dagliga färd över himlavalvet, pendelns majestätiska rörelser i ett  gammalt tornur,snabba vibrationer i en kristall – alla sådana system kallas harmoniska oscillatorer och typiskt är att deras formel kräver tillgång till begreppet tid. Dessa förlopp skapar en mätbar tid. Vad tid egentligen är, förklarar de inte.När vi ser pendeln röra sig i det gamla vägguret är det inte tid vi ser utan händelser.Men tiden själv är inte händelser.Den är ett oundvikligt något där de låter sig ordnas och mätas.
      Hur ser då tid ut om vi tar bort pendlarnas enformiga tickande? Heidegger hade en idé: I den absoluta långtråkigheten,tiden så att säga avklädd sina kalsonger,visar den sin egentliga natur. Den tomhet som inställer sig i den radikala långtråkigheten, är den mänskliga existensens egen tomhet, Kierkegaards frihetsrum med dess svindelkänsla.
      Rüdiger Safranskis, som alltid ,briljanta nya bok heter ”Zeit” (Hanser.München 2015) och är något av en sammanfattning. Perspektivet är vad tiden gör med oss och vad vi gör med tiden.Vad Rüdiger Safranski, fjolårets Thomas Mannpristagare ,författare till utmärkta böcker om Schopenhauer och Nietzsche, vet inte heller han vad tiden är.Men vad den gör med oss, - om det vet han mycket.
      Om klockornas makt. I ett av bokens allra bästa kapitel diskuterar han vad de har betytt för vår civiliisation.Med den framväxande industrialismen och behovet av samarbete mellan människa och maskin blir tiden, generaliserad till tidszoner,den suveräne härskaren. Endast jämförbar i makt och overklighet med den andra stora fiktion som styr våra liv: penningen.
      Med sällsynta undantag infinner sig bussen exakt på minuten vid min lokala hållplats:jag tror inte många grubblar på en precision,som på Cervantes tid skulle ha tett sig magisk.Och vilka lidanden vållar inte denne ansiktslöse furste,punktligheten,varje dag ! Norbert Elias,socialhistorikern,ville på fullt allvar pröva tanken att det inte finns någon kantiansk tid.Hela tidsbegreppet ,menade han,är en social överenskommelse.
      Safranskis analyser,av den, -  liksom en rad andra aspekter av tiden så som den gestaltar sig för oss är djupa och präglade av hans enorma idéhistoriska beläsenhet.Det är underbart att det ännu finns någon som kan skriva popilärvetenskap på denna nivå.






Wednesday, November 4, 2015

On Connectedness

 

           


                                                    On Connectedness
       
                              Or;How do Things remember ?  

      Stanislaw Lem,the great Polish Science Fiction writer,has written a highly readable book on his childhood,which is called "The High Castle" or in Polish "Wysoki Zamek"  - a book full of the most remarkable observations and unusual experiences.One passage which has caught my attention ,goes something like this in my English rendering;
            "I believed,without confiding the secret to anybody,that dead objects like man might suffer from shortcomings and inadequacies,and even that they might be forgetful.If one had enough patience ,one might be able to force them to multiply by taking them by surprise.Thus,if one assumed that a pocket-knife ,which hade been left in a drawer ,did forget where it was supposed to be ,one might later find it in a completely different place,e.g.among the books in a shelf.As it would lack possibilities to get out of the drawer,in this impossible situation it would simply duplicate itself and become two.Thus in my view ,the things were suubject to a certain logic,they had to obey some rules,and for someone who knew them well,it might be possible to force the dead matter to some desirable results."

            What Lem describes in a negative way,is what it means to live in a well ordered world. Of course things as we know them in everyday lifte are not like Lem expected.They are flawless.They do not forget and we can never force them to multiply by surprise.The things are so clever;they remember where they are,even when we have forgotten where we put them. How do the things remember ?

           
               And is not this flawless memory of things an important part
of what we mean when we say that a certain segment of our experience was "real" as opposed to "unreal" ?

             Two objections of course immediately present themselves to this way of reasoning.
              The first is that this form of order is a local phenomenon.The physical world contains much more than "things" and it is of course
unsatisfactory to limit the realm of reality to that relatively limited sector of the physical world or what we take to be the physical world which contains "things" organised in a wellordered pattern of time and space coordinates.The realm of things extends from somewhere close to our body and outwards to a limit which might be quite difficult to define exactly.The biscuit which I take with my afternoon coffee definitely stops to be a thing when it disappears into my mouth and not unlike a musical tone dissolves into a,hopefully pleasant sensation.At the other end there are e.g. galaxies.It seems very weird to say that galaxies are things as the different stars and clouds of heated matter which make them up are not all present at the same time.
                        In a plasma there is hardly any well memorized order of the sort we expect from a campus building or from the drawers where we keep our underwear.On the subatomic level memory really seems to start to fail in different ways depending on what interpretation we want to give to subatomic phenomena..So the flawless memory of
things cannot reasonably be extended to the material world in its entirety. The sort of order which can be expressed by saying that the things have such a good memory , rules,but not everywhere and on all levels.But it seems to actually rule wherever  we are.
                        So,to identify this sort of memory with reality is obviously to define "reality" in a more narrow way than is ordinarily done. We should not be surprised.It has been shown by many philosophers in many contexts that "unreal" can mean many different things.
                        I leave it there,for the moment.

                        The second objection is that things can hardly have any memory at all,because things do not have any minds. Not everybody might agree on that point,but I shall assume that such things as we normally call "dead" do not have any minds. And memory is normally thought of as something which can only exist in the context of a mind.
            When I say that the drawer is so clever,because it is able to remember exactly what I put into it,this could pass as a metaphorical way of expression.When I say that the dollar is falling in its relation to Deutsche Mark I do of course not mean it literally,and when I say that the book is very intelligent I do not expect to be misunderstood as an animist either.We actually ascribe qualities to things all the time which are really mental qualities in some way or another related to their internal representations.
            Of course,e.g.in Henri Bergson´s philosophy the world itself tends to take on mind-like characteristics,because he introduces a concept "pure memory" or "mémoire pure" by making a rather difficult distinction between what could  become the meaning of a memory image ,the raw material of memory as if it were,and the memory as represented in the memory image in an act of actual recollection. A less abstract name for memoire pure   might be potential memory.
                        Potential memory cannot recall itself but it is the sort of subjectmatter which can be recalled.Of course everything does not lend itself with the same ease to become represented in memory.A certain degree of order is a prerequisite.
                        An example which might help to clarify this point is the sort of organisation which antique writers recommend in the so called
Ars commemorativa  .The latin writers of rhetoric manuals e.g. the
anonymous author of the book Ad Herennium  (falsely ascribed to Cicero) recommend us to visualize and memorize a building,with archways,colonnades,stairs and big rooms organized in a definite way.Statues and herms help us to identify the places between the different pillars.Everything has to be clearly lighted and to have such an architecture that things do not stand in the way of each other.This is called the locus  .In the locus we then place the different representations of what we want to remember.They are called imagi. If ,e.g. we are preparing a political speech where we want to speak,first of naval defense and then of territorial defense,we might place an anchor in one archway and a sword in the next one.
            The trick of artifical memory is to map topologically a memory representation on  top of another,where the first order representation supports the second order one.It seems to have worked fairly well for the antique rhetors who used it.With natural memory the difference is that the representation is supposed to map something which is not a representation itself.
            Parts of the world we know easily lend themself to be represented in memory. Things are connected in particular ways with each other.These connections are not always spatio-temporal,which obviously raises the need for a more generic concept than connected in space and time.For this more generic concept I shall from now on use the word "connectedness".
            The following might serve as an illustration:I sometimes teach in a room on the first floor of the Hall.To get from there to my office ,which is on the fourth floor, I have a choice between a few alternative paths,of which some include an elevator,others not.
            Whatever path I chose I have to start in a (particular) corridor on the first floor and to end in a (particular) corridor on the fourth floor. Of course we take topological order in the surrounding space for granted.This is always the same.So the lecture hall remembers where it is and the office remembers its place in the order.Furthermore,there is a reversibility.If I go back I expect the rooms to appear in an order which is the mirror image of the first one.
            These are topological properties of experienced space which we take for granted .These are the properties of the antique memory palace,the loci on which artificial memory was built.
                        So far so good.What I have said up to this point does not seem very controversial to me.   Let us  assume now,,that,having at last arrived in my office on the fourth floor,passing all the rooms of one of the ordinary paths which lead there ,I fall asleep in my office.And in a dream I enter another room which is thus a room of my dream.It might be a Greek Temple Hall,or may be an agora.As we need some name for that room ,let´s call it "the last room".
                        The last room clearly has different properties than the other ones.It does not relate spatially.It has no place of its own in the topological order of the rest of the rooms.It does not fit topologically.It does not make any sense to say that it is included in the next last room either.There are many things represented in different ways in my office - by pictures and books -  which are not spatially included even if the physical vehicles of the representations are included in it.It does not belong to a path in the sense that there is a determinate sequency of passages which leads to it.Like the prompter on the screen of my computer,when it passes from the extreme right margin to the left my attention seemed to get there without any mediation.(It is of course possible to construct an abstract topology which can take care of the prompter,e.g. by representing the screen as the two-dimensional projection of a cylinder;for the case with the last room I am less certain.) I am not certain that the fact that the last room is a room in a dream is relevant either.It is of course a "mental image" in the sense that in some way its vehicle of representation is in my brain.But would we have had a much different problem if the last room had been produced by means of cyberspace and virtual reality ? Clearly in that case too we would have to make a distinction between the room represented and the means of representation.And furthermore,"real"rooms are not less unreal in the sense that they are of course represented to us as well. In the standard case of being in my office I am in the room and the room is in me,in the sense that the vehicle of  representation of the office is in my brain and that it represents me as being in the room.
            I do not know,for certain,either whether it is right to call the last room the last one."Last" suggests a place in a temporal order but is it the room or its mental representation which takes place in an order ?
            So the last room is connected to my total experience but not in quite the same way as the other rooms in the actual sequence.There are differences.One is that it does not have the same excellent memory as the other rooms.It does not recur with the same willingness.If I leave it,I am not certain that I will ever find my way back to it.
            So the last room is connected but obviously connected in such a way that it does not recur in the same pattern as the other rooms.It does not,figuratively spoken,have the same excellent memory.
            What sort of connectedness is ,then, this one ?
             Lacking other glue lets try then,with causal connection !
            The problem is of course,that I do not have more reason to believe that the office,or the sequence of rooms which led to the last one, have more to do with the last one,than a suddenly occuring
tooth-ache has to do with the room where I got it.
            Temporal and causal connectedness without spatial connectedness seem weird to us.Causes are events . Effects are events.
Causes are supposed always to have precede effects.We often reason as if external events could cause dreams and dreams can cause events.But this is of course a metaphorical way of speaking,like when we say that an antique stone speaks about the battle of Thermopyle.Of course no stone can speak.There is not even any text which can speak.Somebody performs a speech-act by means of an (inscribed) stone and we emulate it through its medium until it reaches us.
            By Analogy; to dream is an event,which takes place in time,also in space,I dream in a particular hotel room etc. but the dream room or dream locality are not in space .Can something occupy a place in time without occupying a place in space ? It seems weird,but if we do not want to assign to the dream room a place in time which is not a place in space it seems impossible to claim that it is the sort of entity which can causally connected to the rest of our experience.

            So,even if it makes perfect sense to say that I dreamed a certain dream on Monday last week and a second dream two days later,if I may have my way,this does not entitle us to say that the contents of the two dreams display a temporal order.They are simply not related in time,and thus not causally related either.[1]I am aware that this conclusion might cause trouble for some types of psycho-analytical theory of the more mechanistic type,but I am willing to take the consequence.A dream is related to the rest of our life not in the way an effect is related to its cause,but rather in the way an interpretation of a text is related to the text .
                                                           
                                                                        *



            So what sort of connection is the connection between the last room and the rooms that led up to it ?

            One possible answer  is of course to say that there is no connection at all.But that does not make any sense.At least no common sense.My dream is mine.It is not yours .It is not nobody`s.In some way it belongs to a complex which we might provisionally call my life experience and my life experience is not yours.And observe,that in order to use the possessive pronomen here,we do not have to dogmatically announce that there is such a thing as a central substance which is me and which is the base of the use of the possessive .Films do not have ego-substances and still it makes sense to say that one sequence belongs to one film and not to another.The last room belongs to this  life experience and not to another.
                        Why ?
                        After all I arrived there.
                        The standard answer to the question what makes a dream my dream   is of course that it is connected to me as a subject in a unique way. Only I can dream my dreams.But is not this a rather unfounded assumption ? Why should I not be able to dream somebody else´s dream ? Is there really any intrinsic quality of my dreams that make them mine ? (And by intrinsic quality I think I mean what G.E.Moore would have meant with an intrinsic quality;one which could not be detached from it without making it qualitatively different.) Honestly,I do not know.
                        But if we deny that my dreams have an intrinsic quality which makes them mine,their uniqueness must consist in the unique way they are connected to the rest of a field of experiences.And thus,to try to define the uniqueness that way is to beg the question as we do not know that it is connected but not in what  the connectedness   consists.

                                                            *
            At this point it might make sense to say a few words about immaterialism.An important point in immaterialism is that it deprives us of the possibility to sort objects,such as towers; into two distinct categories such which exist outside us as real towers and inside us, represented as being outside us,and such which only exist inside us,represented as being outside us but not really being outside us.For immaterialists everything which exists exists as representations.If we only look at representations it is hard to tell the difference.
            So the connection between the representation and other representations becomes the only thing we have to go after. It is very important indeed to Berkeley´s immaterialism that there is no logical tie between the tactile representation of roundness and the visual representation of roundness. Because if there were ,we could compare  as if it were from a point outside the world.(This might  be what Nicolas Malebranche is out to find in his celebrated seeing in God. )  
                        In the case of dreams it seems to us as if we might be able to compare,because there is the awakening[2].In the case of virtual reality there might be such criteria as the fact that a certain pattern,after long experience,say the reflections of sunlight in a lake , seem to repeat themselves,or something like that.
                        Here,actually the illusory shows a better memory than the real (we might think of  a sequence of virtual reality which at the end
reveals itself by starting to repeat itself) which shows that repeatability is a fairly shaky test of reality. We see it as the test of the reality of a room that we can reach it again,following one or more established paths.But if we arrive at the same place,whatever path we chose to take, we are not content at all. A labyrint where all roads lead to the center makes an unreal impression.(Jerome K.Jerome made a grandiose joke of it in the passage about the Hampton Court garden labyrint in "Three Men in a Boat") So what we tend to regard as a test of reality  is not organisation and connectedness in abstracto but some particular types of organised connections between experiences.[3]They have to be organised in such a way that they give something like a decision procedure.Different  operations,like taking one path out of many possible ,has to give a different outcome than taking another one.(It might be the case that future developements in information technology,virtual experiences in a cyberspace might weaken or change our entire system of sensitivities on this point.Already air travel ,as practised in our days,gives us a strong feeling,but alas,illusory  of being able to move from a place to another without passing the places in between.)
                                                                 *
                       
            What would it mean to say that the world as a whole is illusory ?
            Would it imply immaterialism ?
            Or maybe something entirely different ?
            In order to maintain that the world as a whole is illusory,do we need something less illusory to compare with ? There seems to be a good point in Gilbert Ryle´s observation [4] that in a country without coinage there can be no counterfeits.
           
            If by "reality" we mean a set of experiences which are orderly connected in the sense described,i.e. that they form a suitable subject matter for memory, obviously our total experience,the "world we found" - to use Wittgenstein´s handy expression - contains real and unreal elements.Of course dreams ,experiences of virtual reality,hallucinations etc. - in other words all sorts of virtual experiences  also belong to the world we find.But they are obviously differently connected.
            As the dream argument of Descartes seems to show there are local decision procedures but hardly any global one.

            What would it mean then to claim  that orderly connections are  only local phenomena which do not extend over the whole context  of experience ? That we cannot trust our senses ? But certainly we trust our senses! Even the most sceptical philosopher turns into a dogmatist when he hits road traffic after hours. He does not expect some of the meeting vehicles to be virtual and others  non-virtual.
            The local properties of the system do not cause us much trouble.It is when we try to imagine it as indefinitely extended that we run into philosophical problems.
            A general problem of orientation,or navigation,if you prefer that,might serve as an illustration.
            Assume that we are travelling in a universe which we ,for the sake of simplicity assume to be two dimensional and to be populated by only three sorts of objects ,hyphens,dots and the blanks between them.Like in the Turing-machine then movement is only possible forward or backward.We assume that the hyphens and dots and blanks are randomly distributed but form some recognizable constellations.Travelling from a place in such a system to another another particular place the traveller has to identify the goal by the constellation in which it is inbedded.(He has  of course,first to decide whether to go forward or backward and then where to stop.) To identify the area where he wants to go,he can always study it in a more extended context.
            If we assume,now,that the universe in which the travel takes place is transfinite ,there is of course no ultimate method to identify the goal area as the  unique destination .In other words - in such a system unique orientation is only locally possible.
            It is fairly easy to see the relevance of this model to the Dream argument.If the decision of the status - virtual or nonvirtual - of a string of experiences can always be made dependent of a more extended strand of possible experiences the distinction can only be upheld locally.
            In his "Reflexions on Science",Diderot has a famous passage where he describes the extension of Science as a vast landscape scattered with places which are in the darkness and other  which are in the light.[5] Somebody might want to trade this metafore with the situation in a Swiss cheese.
            How are the holes connected to the solid cheese ? One possible answer is of course that they are not connected at all.The holes are also the cheese,but they are not connected in some special way to the rest.

                                   


[1] If somebody wants an object of comparison she might think of films.How are two films ,say "The Dictator" by Chaplin and "Gone with the Wind" temporally related to each other? Of course there are different times for their production.But there is no well-ordered system for their reappearences.I am willing to claim that this absence of order - which is not the same as disorder - is caracteristic of a great deal of what is normally carried to our "inner experience"
[2] The decision procedure for the dream is,as Descartes observes,
the awakening.And the strength of the dream argument is in the possibility that the awakening can be thought of as infinitely postponed.No internal criteria seem to be able to substitute for the awakening.
                  The awakening,which does not of course have to be conceived as a mental act  can be generally interpreted as a sort of collapse.In an expression like
                                   
                  I swim   the truth of the expression is supposed to be changed by the addition of I dream that, and by consequence in

                  I dream that (I swim)  not only the expression as a whole but also the part which I placed within parenthesis changes meaning.It collapses as if it were ,into fiction.The verbal clause turns from proposition to expressing something which might but does not really have to be the case. Dream   is of course not the only verb which has this effect.Actually the whole wide field of intentionals make the same job;think,promise,imagine,remember,hope   are only a few examples.They deal with the content inside the that-clause as something represented.And they make its propositional caracter collapse.So we could call such propositions which collapse inside intentional contexts collapsibles. 
                  Are there non-collapsibles   ? Descarte´s Cogito   can (but probably must not) be constructed as containing the premise that
think  is a non-collapsible.If it is so the expression I think  in

         I dream that (I think)   
does not really change meaning by being inserted  in the dream clause.In what respect could dreaming a thought differ from having the thought in general ? Similar seems to apply to I think (that I think)  because here the introduction of the second appearence of I think into a context with the first appearence of it does not seem to make any difference to its meaning. I thought that P (where P is a proposition) but P was only a thought   does not always make P collapse. For example if P is taken to be I thought   .(This might have been an implicit element of what Descartes tried to say with his   Cogito  in which case the Ambulo,ergo sum, seems to be taken care of.Whether it takes care of Arnaults circularity argument is more doubtful.
                                    Interesting experiments of thought can be carried out with
other intentional verbs.What about e.g. I remembered A  (where A is a particular) and I remembered that (I remembered A)   or I hoped that A   and  I hoped that (I hoped that A)   .
                                    Generally it seems that inserting such verbs (call them intentional if you prefer) that make propositions collapse into the propositional contents make them incollapsible.What is from the beginning representation cannot become more of a representation.


[3]  In a metaphore the vehicle is related to the tenor.In a memory-image  the image is related to the real event of which it purports to be a memory.
                  These and other types of connectedness seem more or less closely akin to the connectedness between the dream and the rest of our lives. And thus seem to raise similar difficulties when we try to analyze them.
                  Let us take a look at the metaphore.A metaphore is the result of juxtapositing two different ideas ,where,if the procedure is successful, the vehicle is supposed to teach us something about the tenor which we did not know,or did know but did not know that we knew before.This is sometimes expressed as that the vehicle throws a new light over the tenor.
                  The most interesting fact about metaphores is - of course - that only some  of them are succesful . If they all were it would be much easier,because then we could claim that everything is able to represent everything and the connection  between idea and experience is purely conventional.The same holds - of course - for the relationship between memories and memory-images.            
                                    This is actually very close to the problem which Malebranche discusses in his Recherche de la Verité and attempts to solve by his famous "seeing in God" a theory which might to some extent be expressed without theological terms by saying that Malebranche treats the connectedness between idea and experience as a primitive . One might remark that it seems to be a dangerous philosophical habit to leave to God to take care of all jobs which are too difficult for men to handle.But the case of Malebranche is somewhat special.A way to formulate his thought which might complate with the pious as well as with the seculars might be to say that his way of explaining the ties between ideas and experiences demands that clarifying the organisational system of our experience demands a logically stronger system than that system itself.

[4]  "Dilemmas" Cambridge 1954 p.94
[5] "Je me représente la vaste enceinte des sciences,comme un grand terrain parsemé de
      places obscures et de places éclariés."Pensées sur l´interpretation de la Nature" XIV