NYÅRSDIKT 2010

Snart kan alla böcker tala med varann
Jag undrar vilka förtroenden

vilka aldrig utsagda hemligheter
de skall byta med varandra

nu när vi inte längre blandar oss i
deras samtal.Hallgerdurs leende,

Marcel Prousts integral och Cervantes
sällsamma vävnad som gång efter annan

viks in i sig själv,
vad viskar de till varandra ?

Vad har de att säga om oss ?
Något som aldrig skall nå våra öron

Varnish on an oar

>
>
> The west wind blows.
> The west wind, curious,
> in through the open window
> and leaves through an opened book.
> Which thus reads itself.
> The varnish on the oar
> dries more quickly now
> and at least one fly
> is always left there
> in the hardening, clear substance.
> Like a question from outside,
> from crystal-clear, empty and
> nocturnal space.
> And the book reads itself
> not without reflection.

English by John Irons
>

Ist Dichtung eine Erkenntnisquelle der Soziologie?

Mit ”Soziologie” meine ich mehr oder weniger systematische Versuche eine Gesellschaft zu begreifen. Dabei ergeben sich ,wie wir alle wissen,verschiedene Methoden und sie führen zu verschiedenen Auffassungen von dem Verständnis .

Was könnte es also bedeuten ,eine Gesellschaft zu begreifen?Denken wir uns,dass wir in Flandern,oder Skandinavien um 1200 leben !Eine Gesellschaft ohne andere nächtliche Beleuchtung als Kerzen und Fackeln lässt sich denken,genau wie eine Gesellschaft wo es keine andere Transportmittel gibt als Schiffe,Boote und Pferde.Diese Tatsachen haben natürlich eine Bedeutende Erklärungsstärke,aber wir brauchen noch etwas .
Wie wäre es,vollkommen überzeugt ,und ich meine vollkommen siche,und nicht sentimental a la Schleiermacher,sicher zu sein, dass ewige Qualen und ewige Belohnungen uns nach unserem Tode erwarten als Folge unseren Handlungen ? Dieser Unterschied ist wie wir alle begreifen immateriell. Es ist ein Unterschied in der Ausdeutung der existierenden Welt und eine notwendige Bedingung für jedes Verständnis der Mittelalterlichen Gesellschaft.
Es gibt also in dem Gesellschaftsleben entscheidende Tatsachen die weder restlos in ökonomischen oder demographischen Begriffen beschreibbar sind,noch statistisch messbar.
Menschen des Europäischen Mittelalters leben in einer Ausdeutung der Welt,die so verschieden von der unseren ist,dass mann eigentlich nicht von derselben Welt reden kann.
Was für Flandern um 1200 hält ,hält selbstverständig auch für Trier im Jahre 2007.Auch hier gibt es eine Weltausdeutung,ein Bündel von allgemein acceptierten Überzeugungen ,von denen mann kaum abweichen kann,ohne als mental unzuverlässig angesehen werden. Z.B die Ueberzeugung dass materielle Vorgänge nur materielle Ursachen haben oder das soziale Probleme mit Gesetzgebung gelöst werden können. Meinungsumfragen zeigen z.B. dass moderne Europäer in einem viel geringeren Ausmass als Einwohner der Vereinigten Staaten eine Beziehung zu einem persöhnlichen Gott haben.Dies führt natürlich zu nicht immer so subtilen Verschiedenheiten in der Wirklichkeitsdeutung, Unterschiede die kaum bewusst sind aber trotzdem einen bedeutenden Einfluss auf das allgemeine Leben ausüben.

Nur dass alles hier in paradoxaler Weise weniger sichtbar wird.”Kulturelle Selbstverständigkeiten” nannte Norbert Elias diese Sitten und Vorstellungen,Begriffe und Werte die so kennzeichnend für eine Gesellschaft sind ,das sich ihre Mitglieder derer gar nicht bewusst werden.


In meiner Jugend ,die Teilweise in Schweden stattfand,herrschte damals sehr strenge positivistische Ideale und die Soziologie war von dem damals herrschenden Ideal von hard data sehr geprägt.Ernst zu nehmen waren Signifikansanalysen, , Auswahlsmethoden und ähnliches.Die Lehrbücher sahen aus wie physikalische Lehrbücher mit genau so viele Formeln,nicht selten von mathematisch zweifelhaften Qualität.
Ein Professor der Universität Stockholm hat, mit einem beträchtlichen Aufwand von Geld und Assistentinnen, dies war Mitte der Fünfzigerjahren, als es viel Geld und viele Assistentinnen gab,bewiesen, das es eine klare positive Korrelation gäbe,zwischen dem Besitz von einem Fernsehgerät und dem Fernsehen.
Wenn ich gefragt habe ob dies wirklich nicht auch ohne Soziologie feststellbar wäre,har mann mir immer versichert dass die statistisch festgestellte Wahrscheinlichkeit etwas viel nobleres wäre als primitive Intuitionen. Die Physiker unter meinen damaligen Studentenfreunden hatten es eigentlich nicht leichter,obwohl ihre Formel eleganter waren.Boltzmanns zweites Gesetz der Thermodynamik war ja auch auf eine Wahrscheinlichkeit gegründet,und was hatte eigentlich Wahrscheinlichkeit mit physikalische Kräfte und Gesetze zu tun ?
Meine erster Kontakt mit der Soziologie machte mich in der Tat so enttäuscht dass ich schon nach einem einzigen Semester damit aufgehört habe .Es war viele Jahren später, erst bei der Lesung von Wolf Lepenies ”Melancholie und Gesellschaft” als mir klar wurde dass Soziologie ein ganz anderes Verständnis von einer Gesellschaft und ihren Wandlungen bedeuten könnte.
Lepenies machte keine Meinungsumfragen,er hatte in sehr intelligenter Weise Bücher,Briefe und Tagebücher einer ganzen Epoche gelesen,besonders die Dokumente von La Fronde – dem Adelsaufruhr gegen Ludvig XIV - und war zu einer Schlussfolgerung gekommen: eine Machtelite die ihren Einfluss verloren hat neigt zu Introversion, und Sentimentalität. Der Salong und die Salongskultur entstehen aus einer Niederlage und daus dem Bedürfnis ihrer Bewältigung.In einem anderen genialen Deutschen Buch von ungefähr den selben Jahren, Wolfgang Schievelbuschs ”Sozialgeschichte der Eisenbahnreise” konnte man eine andere Methode studieren.Schievelbusch hatte so elegant demonstriert wie eine neue Technologie – die Eisenbahn – und ihre unvermeidliche Folge , der Eisenbahnunglück - zu neuen Begriffswelten,ja sogar zu einem neuen Psycholischen Begriff führen: das Trauma.
Es gibt keinen Grund eine auf Meinungsumfragen und Korrelationen eingerichtete Soziologie in Frage zu stellen.Genau so wenig wie Temperaturmessungen von den verschiedenen Schichten eines Sees.
Das intressante davon ist wozu sie verwendet werden können,und wozu sie nicht verwendet werden können.
Wir haben jetzt eine erste Definition von dem Verständnis:Korrekte Daten plus eine intressante Interpretation.Was können wir damit ausrichten ?
Wie sieht die intressante Interpretation – oder Ausdeutung - aus ? Eine Einsicht in ein System von Ursachen und Wirkungen ? Es gibt z.B. eine deutliche Korrelation – von dem mann ungern redet – zwischen die plötzliche Abnahme der Kriminalität in New York und die demographischen Folgen von Roe v. Wade. Welche Hypotese sollte davon bestätigt werden ? Ein ganz schlimmer Rassismus, ein dialektischer Materialismus,ein liberaler Reformismus könnten alle ihre unvereinbaren Interpretationen von diesem Statistik ablesen.
Womit können die Dichter beitragen zu einer intressanten Ausdeutung von empirischen Sachverhältnisse ? ? Die Dichtung einer Epoche bewegt sich,könnte mann vielleicht sagen ,zwischen die Spiegelung von dem Offenbaren und allen bekannten und das Versschweigen von den kulturellen Selbstverständlichkeiten. Und das Verschweigen ist genau so interessant wie das Erwähnen.


Die Spiegelung von dem Offenbaren bietet etwas,was mann Illustrationen nennen könnte.Einige einfache Beispiele:

1. In Niala,oder Nials Saga,die vielleicht stärkste unter den Isländischen , lernen’wir eine Gesellschaft in einer dramatischen Übergangsphase kennen.Es handelt sich um die zweite Hälfte des 13. Jahrhunderts. Ein Diebstahl ist eine schändliche Handlung,die nicht nur ein Individuum,sondern ihre ganze Familie für immer zu Schande und Ostracismus führt,weil ein Mord immer mit Geldbüssen kompensiert werden kann.In diese sehr tribale Welt mit ihren sehr strengen Normen dringt dann langsahm eine Christlich inspirierte neue Moral;für eine ziemlich lange Zeit existieren zwei Normsyssteme nebeneinandern.Und die
Interaktion zwischen den beiden führt zu Verwirrung aber auch zu der Entwicklung von sehr starken Persöhnlichkeiten,worunter Nial,der tragische Held von dem grossen Roman vielleicht am meisten bemerkungswert ist.
Die moralische Vorstellungen verändern sich,kollidieren mit einandern und vor allem mit einer älterer Rechtsprechung, machen alte Tugenden obsolet und fordern neue. Die starke Protagonisten in dem Saga werden von diesen Kontradiktorischen Ausforderungen invadiert,sie wehren sich,sie verändern sich und sie vergehen.

2. Emile Zolas La Bete Humaine,ein starker Roman über tiefe ,ja sehr brutale Passionen,wo alles in genialer Weise durch das Bild einer einbrechenden neuen Technologie gesichtet wird;die Eisenbahn,mit ihren neuen Anforderungen an Personal und Passagiere,mit ihren Katastrophen und Möglichkeiten aber vor allem mit einem sehr detaillierten Bild von dem Aufkommen einer neuen technischen Elite,die Ingenieure und ihre Mithilfer die diesen neuen,die ganze Gesellschaft schnell verändernte technologischen Riesenorganismus.Es handelt sich sehr viel von einer Welt wo die geographischen Abstände sich mit fast magischer Macht verkleinert haben und von den neuen sozialen und erotischen Beziehungen,die in einer solchen Welt möglich werden. Auffallend ist wie Zola in diesem Roman sich von einer biologistischen Metaforik benützt.Es begrenzt sich nicht auf die Anwendung von einer soziologischer Lehre die auch August Strindberg und viele andere Schriftsteller der Epoche beinflusste:Cesare Lombrosos Verbrechertypus.
Der Biologismus geht bis ins Mark von der Erzählung.Die grosse Lokomotive,liegend auf der Seite des Bahns nach einer Kollisionskatastrophe werden zu sterbenden Tieren.Durch den Roman geht ein paradoxaler starker Widerstand gegen die neue Technologie,symbolisiert im stärksten am Ende, mit einem führerlosen Truppentransportzug,mit zunehmender Geschwindigkeit auf dem Weg zu einem höchst unsicheren Endstation. Es gibt unter der unmittelbaren Fläche eine leidenschaftliche Diskussion von biologischer und sozialer Determinismus in diesem Roman.
Die Begegnung zwischen verschiedenen sozialen Welt,manifestiert von den Reisenden in der Schnellzügen zwischen Paris und der Hfen in le Havre und die ziemliche abgekommene ländliche Bevölkerung bei der Bahn.Beide nehmen einandern wahr,aber nur in einem phragmentarischen Form als schnell hervorschimmernden Bildern,und wenn endlich ein Kontakt zwischen diese beide soziale Welten zustande kommt ,ist es in der äusserst gewaltsamen Form einer Katastrofe. Es wäre viel mehr zu sagen über die soziologische Implikationen von diesem merkwürdigen Roman,der natürlich eine politische Dimension besitzt,aber wir bleiben fürs Augenblick da.



3. Ein dritter Beispiel ; die Sherlock Holmes- Geschichten von Conan Doyle.Nicht nur weil sie die soziale Struktur,die Klassen ein Bischen sichtbar machen;die Verbrecher der Erzählungen sind ja ziemlich unrealistisch;die sind fast alle entartete Gentlemen.Aber vielleich genau deswegen interessant.Interessanter als die Schilderung von der grossen Stadt und ihre fast grenzlosen Möglichkeiten sind solche Details wie Maskierungen und Demaskierungen und überhaupt das Massenerlebnis wovon Walter Benjamin später so erleuchtend erzählen wird in seinem Passagenwerk.Diese Detektiv- und Kriminalgeschichten handeln von Spuren,von dem was Menschen hinterlassen.
Was massgebend für eine grosse Literaturgattung wurde.
Die Beobachtungen die in der anonymen Platz eines Verbrechens gemacht werden können führt zu einem Verbrecher der nicht mehr anonym ist.Die handlungen lassen Spuren nach,ungefähr wie die musikinstrumenten oder Schmücke in deren Negativabdrücke sie zu dieser Zeit sorgfältig paketiert werden.
Negativandrücke;dies führt uns zu etwas was vielleicht die interessanteste Seite von diesem Problematik darstellt und zwar,viel interessanter als die Rolle von der Literatur als Illustration..Die Literatur als Negativabdruck der Gesellschaft.Was viel spannender als Literatur als Illustration vorkommen muss.


Wenn die Dichter den Soziologen behilflich sein können,handelt es sich nicht selten um so genannte Abduktionen.Deduktionen sind,wie alle wissen,sehr sicher und ziemlich inhaltlos:
A ist grösser als B
B ist grösser als C
-----------------------
A ist grösser als C
ist eine Deduktion.Induktionenn sind , wie David Hume uns gelernt hat ,nie sicher aber können solide Erkenntnisse ermitteln.Die Schmelztemperaturen von Eisen und die idealische
Zeit für Kartoffelpflanzen am 60 nördlichen Breitgrad sind typisch intressante Ergebnisse von Induktionen.Die lassen sich nicht so leicht formalisieren wie Deduktionen.Ein Form wäre vielleicht:
In alle Fälle bisher war ein A ein B
X ist ein A
----------------------------------------------
X ist ein B

Die Schwachstelle liegt in dem bisher.
Die Abduktion ,bekannt schon seit Aristoteles ,hat,könnte mann vielleicht sagen;einen Rückwärtsgang.
Q ist der Fall
Suche jetzt den Zustand P der in Q resultieren kann.
Wenn P einen solchen Chracter hat dass Q folgen könnte,ist P eine Erklärung von Q.
Es gibt in Baskervilles Dog eine Nacht wenn der Dämonische Hund nicht hörbar war.In dieser Stille des Hundes findet Sherlock Holmes die Lösung von dem Enigma.Es ist ein offenbarer Vorurteil dass mann Kenntnisse nur in dem geschriebenen suchen könnte.Es steckt auch in dem nicht geschriebenen.
Wie viele stille Hunde gibt es in der Weltliteratur ? Oder , - mit anderen Worten,Texten und Textstelle die uns genau in ihren Lakunen etwas wichtiges erzählen können ?
Diese Leerstellen,Norbert Elias kulturelle Selbstverständlichkeiten ,können von verschiedener Art sein.
Warum gibt es keine Datoren in Orwells 1984 ? Warum keine Sexualverbrechen in dem Praktik von Sherlock Holmes ? Warum keine Proletarier in Ibsens grosse Spätdramen ? Sie kommen ja vor in Strindbergs naturalistische Dramen,geschrieben zur selben Zeit.
Lauter Gelegenheiten zu Abduktionen.
Abduktives Denken spielt eine viel grössere Rolle im Leben als wir uns es vielleicht denken. Besonders in Situationen wo alle
Ist es vielleicht möglich Kenntnisse von einer Gesellschaft zu gewinnen,in dem mann späht nach dem Schweigen,nachdem was nicht in ihren Büchern steht ? Was fehlt weil es allzu selbstverständlich ist ? Dies ist,glaube ich eine Methodische Fragen die sich gut auf die Literatur einer Epoche anwenden lässt.Und sicher – gegen unsere Epoche gerichtet werden kann. – was ist es das nicht in unseren Romanen vorkommt ,obwohl es unsere Leben dominiert ? Computerspiele ? Wann trafen wir einen computerspielenden Protagonist in einem neuen Roman ?
Oder vielleicht Fernsehen ?

Lecture given at the Sociology Department University of Trier 2008

The cornucopia of inhabited worlds.Alternative translation by Maria Ljungdahl

In some other worlds they have now confirmed
the Riemann prime number hypothesis

In some other worlds they are now forcing
some ancient mushrooms to confess for ages

In some other world the depths of darkness
is lit up by words cried from some wonderful rocks

In many a world summer reigns
for a century, and the unfortunate ones

who were born in a winter century are
spending their lives fast asleep

suspended in light grey and
fur lined cocoons

In some other worlds also this poem
is written already by several poets

(translation by Maria Ljungdahl)

Lars Gustafsson On the richness of the inhabited worlds . English translation By John Irons

In some worlds one has confirmed
Riemann’s supposition about prime numbers

In some worlds one extracts
lengthy confessions from ancient fungi

In a certain world the profound darkness
is transilluminated by wonderful talking stones

In quite a few worlds summer lasts
a century, and those unfortunate enough

to be born during the winter century
spend their lives sleeping

suspended in fur-lined
light-grey cocoons

In some worlds even this poem has
already been written by various poets

UR EN KOMMANDE DIKTSAMLING Om de bebodda världarnas rikedom

I några världar har man bekräftat
Riemanns förmodan om primtalen

I några världar avtvingar man
uråldriga svampar utdragna bekännelser

I någon värld är det djupa mörkret
genomlyst av underbara talande stenar

I rätt många världar varar sommaren
ett århundrade,och de som har oturen

att födas i vinterns århundrade
tillbringar livet sovande

upphängda i på insidan pälsklädda
ljusgrå kokonger

I några världar har även denna dikt
redan skrivits av åtskilliga poeter

Beträffande Neuchatel,en kommentator har frågat

Den självklara källan till preussiska enklaven Neuchatel och den förbjudna bokmarknaden i det förrevolutionära Frankrike med dess intressanta paralleller till dagens internethatare är
bokhistorikern Robert Darntons:


The Forbidden Best-Sellers of Pre-Revolutionary France (New York: W.W. Norton, 1996), # Edition et sédition. L'univers de la littérature clandestine au XVIIIe siècle (1991)
# Berlin Journal, 1989-1990 (1991)
# Gens de lettres, gens du livre (1992)

# The Corpus of Clandestine Literature in France, 1769-1789 (1995)

Några ytliga tankar om poesi

Tomaz Salamun, Lucija Stupica och Ales Steger heter tre mycket fina slovenska poeter, som nyligen har besökt Stockholm.Tomas Salamun tillhör min generation,de två andra ur den livliga poetiska renässans
som självständigheten medförde.Den brukar kallas ”den gyllene” generationen.
Så det blev poesiafton en mörk novemberkväll i den ,alltid lika trevliga Söderbokhandeln,så full med lyrikvänner att Tomas Tranströmer nästan har svårt att få plats med rullstolen.En bokhandel i Ljubljana har lånat hans namn .Svensk poesi översätts rätt flitigt till slovenska i dessa år.Slovenien är ett av dessa länder där poesi tas på allvar och spelar en roll.
Vad som slår mig en sådan kväll är riktigheten i det som någon nyligen har sagt:det är omöjligt att bli rik på poesi och just det gör den till en verksamhet värd att intressera sig för. När det kommer till poesi vet man att både utövare och publik är människor som menar allvar. Det kan nog ligga något i det.
Enzensbergers konstant är ett lustigt begrepp med falsk naturvetenskaplig klang.Det infördes i en essä om poesin och dess publik av den tyske poeten Hans Magnus Enzensberger.Där påstod han att en diktsamling alltid ,hur bra den än är, alltid graviterar mot ett försäljningsresultat på 1450 exemplar.Undantag finns men detta är så att säga naturkonstanten.
Jag tror att det i grunden är bra så.Jag ser i tidningen att kuratorn för Liljewalchs,en man som inte kan vara någon sann lyrikvän, har fått för sig att inbjuda ett antal poeter i ropet att skriva bröllopsdikter
till sommarens furstebröllop. Det är ju inte underligt.Furstehyllningar är en sedan årtusenden etablerad genre – från guldålderns romerska poeter till Leopold och Bellman. För den som har en monarkistisk läggning kan det inte ligga hinder att hylla ett furstepar vid dess bröllop.
Men den här museikuratorns idé sträcker sig betydligt länger.Dikterna skall hojtas ut ur högtalare,den ena efter den andra, längs cortegevägen.Poesi,själens läkmedel skall spruta ur fontäner !
Dikter som dekorativa girlander ! Jag har svårt att tänka mig en ytligare,en mera föraktfull attityd till poeter och deras arbete och hoppas verkligen att de tillfrågade inte låter sig förnedras på det sättet.Mannen har överskridit sina befogenheter.
Det är sant att Hans Magnus Enzensberger försörjde sig ett tag på att skriva reklamtexter för BMW (”två kilo lack”).Men naturligtvis skedde det i diskreta former och självklart presenterades det inte som poesi.
A propos Tomas Tranströmer;”Elegi” heter den näst sista dikten ”17 dikter”. Den är en av Tomas längsta,komplicerad,intressant och handlar om egentligen sakka tema som Marcel Prousts stora roman;det förflutnas närvaro i det nuvarande.Jag hörde den denna morgon tonsatt för kammarkör.Det var den typiska svenska kammarkörtonsättningen.Litet new age, vänliga treklangsmodulationer i släpigt tempo och plötsligt uppstigande mycket höga sopranlinjer.Jag kan inte skilja dess kammarmusiktonsättningar från varandra.Vem är det som lär ut dem ?
Vad som hände var naturligtvis att jag tvangs plocka fram dikten ur hyllan för att se vad som står där.Genom det musikaliska filtret talade dikten som genom en våt rånarluva.Nu fanns den där i all sin klokhet.
Och jag tänkte:så gör inte Monteverdi med Petrarca.

Thorild Dahlquist 1920-2009

Swedish philosophy and in particular the subject as it was taught and practised in the University of Uppsala most of my lifetime, has lost a great teacher and a remarkable personality.In the faculty listings of the university Dr Dahlquist was found under the relatively humble position of emerited teaching assistent.Make no mistake – the title by no way gives an idea of the real importance of this learned,witty and acute intelligence,nor of his general influence.This is the more remarkable ,because Thorild Dahlquist ,except for some very short texts,never published any work.Even if hardly ever permitting any of his thoughts to go into print,he was an avid correspondent.An impressive number of Uppsala dissertations,including my own , were the results of Thorild Dahlquits supervision.His letters,of which I had the pleasure to receive a few even when the correspondent was approaching his nineties , in the characteristic clear and well-organized writing,where marvellous.They combined profoundity in thought with great simplicity in expression.
Which were Thorild Dahlquists philosophical interests ? Almost everything.The ontological proof, the emotive theory of value ,of which he – strangely –remained a stunch defender even into a time when to most moral philosophers it seemed to have lost its relevance – Andries MacLeods realistic ontology,the new theory of reference, (Stig Kanger was a conversational partner) and the theory of meaning,my own field ,where I profited greatly from his advice.
His teaching was entirely oral. I think it was Sören Halldén of Lund who compared him to a Socrates whose favorite classrooms were for many years in the street corner or a coffee table in the Café Alma ,situated in the basement of the main building. There he could be seen almost every afternoon,surrounded by a listening circle of students.And anybody was free to join.
As the years passed, Dr Dahlquists teaching took on more organised forms. He got his own hours in the department ,which he, with a slightly antiquated and not quite relevant,term called soliloquies ,where he handled problems and questions from very diverse parts of the field in a way which attracted two generations of participants,fascinated by the personality and the style.
We are many who owe our thanks to this great teacher. His nearest is Dr Ann-Marie Henschen- Dahlquist,also a philosopher of Uppsala.

Länge leve det fria Berlin!

Så nu på måndag,tjugo år efter det som här kallas Mauerbruch ,eller kanske på svenska, ”murgenombrottet”, avslutas ett helt år av minnesfirande med otaliga böcker,ögonvittnesberättelser,utställningar och i dessa dagar inte minst konserter.Nu skall allt detta kulminera vid de klassiska platserna:Riksdagshuset.Brandenburger Tor.Potsdamer Platz.Fyrverkeri,ja naturligtvis.Celebra talare som Gorbatjev och Hans-Dieter Genscher..Rockmusik och Stadtkapelle Berlin under Daniel Barenboim.Men också en kanske väl uppsluppen happening: 1.5 kilometer färgglada dominobrickor ställda längs den gamla Murens sträckning skall falla som Muren föll ,men ändå på ett annat sätt.
Detta är naturligtvis en glädjedag för alla normalt funtade berlinare.

- Så ni tycker att det forna Västberlin var så mycket intressantare med sina spioner och artister och att DDR var så idylliskt och småtrevligt med sina Plattenbauten och Trabanten ?

Så ni föredrar dödsskjutningar och dolda mikrofoner ? Dessa jubileumsveckor bebor jag åter en jättelikt ekande våning i Schöneberg,ungefär femhundra meter från den jättelikt ekande våning där jag bodde hösten l972 ,ständigt skrivande.Det blev”Yllet” och ”Sigismund”.Det är bara en så här i höstfärgerna mycket vacker park som skiljer gatorna åt.
Och världsrymdens kyla ,hade jag sånär tillagt. Detta Berlin av år 2009 är bokstavligen en annan stad.Och det säger så många berlinare jag talar med att de har den egendomliga känslan att ha flyttat från en stad till en annan utan att ha rört sig.
- Från Östberlin återvände ju rätt många entusiastiska besökare ännu på sjuttiotalet,skolmän som kyrkomän.Och flera intressanta idéer tog de med sig.Från Östberlin fick vi ju till exempel det viktiga ordet ”enhetsskola” somm ju kommer av ”einheitsschule” ? Och så var det Brecht på Theater am Kurfürstendamm ?

Nu när muren framställs i tidningsartiklar kan den ju se riktigt pittoresk ut,med alla sina färgglada graffiti.Det har man möjligen glömt att den hade en framsida – med glada graffiti – och en baksida,en noggrant krattad dödszon med minor och Selbstschutzgeräte ,taggtråd,strålkastare. Det var det som var den egentliga muren.Och – skäligen unikt i världshistorien – en bakvänd mur,en mur som inte skulle stänga ute utan stänga inne.
- Vad var det ? Selbstschutzgerät ?Det har vi visst aldrig fått översatt ?
En finurlig försåtminering placerad på höga stolpar på murens östsida med vilken de flyende förväntades skjuta sig själva och därmed bevara myndigheterna en massa onödigt besvär. Jag minns ju frukostläsningen vid Freiherr von Steinstrasse dessa morgnar i november 1972.De två småpojkarna som drunknade i kanalen därför att Västberlins brandmän under vapenhot hindrades att sätta ut sin räddningsbåt,dödsskjutningarna,kvarterspionerna.
Avlyssnandet,förödmjukelserna vid Friedrichstraße, inspektörerna som kollade tågens undersidor med strålkastare och speglar på långa skaft,och som noga gick igenom ens resväska på intercitytågen för att se att inga farliga böcker, t.ex. Nietzsche,fanns i bagaget.Jag undrar vad mina unga meningsfränder i Piratpartiet skulle säga om det idag ?
Sedan, efter murfallet, kom rätt många hemligheter i dagen.Polisen som sköt Benno Ohnesorg var en betald mördare,terroristerna var subventionerade och aktade författare skrev personrapporter.
Kort sagt:murfallet var en stor befriande händelse och den blev ett mäktigt pukslag – som i Beethovens Leonora III – som avslutade en lång och ytterligt smärtsam frihetskamp som inte började i Tyskland utan i Polen,Ungern och Tjeckoslovakien något decennium tidigare . Klockan 17 den 9e november börjar folkfesten vid Brandenburger Tor.
Detta är inte lätt att sammanfatta.Skall man säga som Tegnér ”Sanningen segrar” eller med Enzensberger ”Socialism fungerar inte.Punkt.” ?

ALLHELGONADAG

Ett fotografi,i en bok,visar något igenkännbart,Västerfärnebo Lanthandel år 1931.Det visar en värld där jag inte finns men den världen kommer att att övergå i en värld där också jag finns. Jag tänker mig samma vykortsmotiv år 2040.Det kommer då att visa en värld där jag inte finns ,men en gång har funnits.
Båda bilderna har något gemensamt:de är inte möjliga platser för mig.Att vara död är inte en egenskap hos mig;när “jag” är död har “jag” inga egenskaper. Min död är en egenskap hos världen:jag ingår inte i dess sammanhang.
Båda bilderna visar ,kunde man säga,dödsriket.Men ett dödsrike som finns bara för mig.Så ser det alltså ut.
Som Västerfärnebo lanthandel,fotograferad i mars 2040.

Innumeracy_ännu en kommentar

Den senaste kommentaren förefaller förbise att jag just har rekommenderat tre böcker om sannolikhet.
Att nämnarna måste multipliceras när oberoende sannolikheter vägs samman borde åtminstone teoretiskt sett bara påpekas en gång.

Innumeracy:några avslutande synpunkter

Tacksam för de intresserade och vänliga kommentarerna till vad jag skrev om Innumeracy.Här några synpunkter:

1.Jag är litet förvånad att en kommentator inte har insett det bisarra i att rubriken i ett nyhetsprogram talar om fem miljoner till Sveriges kommuner och landsting.Det är då kanske rätt vad som har påståtts ,att de flesta amerikaner inte vet skillnaden mellan en miljon och en miljard.Gäller det svenskar också ? Har regeringen alltså beslutat sig för att skänka motsvarigheten till ett par lyxbilar ,eller en fyrarummare på Östermalm till Sveriges kommuner och landsting ?

2.Skillnaden mellan beroende och oberoende sannolikheter är fundamental.Jämför att göra två tärningskast efter varandra med en tärning och att kasta två tärningar.Sannolikheten för dubbla sexor i det senare kastet är en annan än i det första exemplet.Jag tänkte mig fru Schottenius extremt lyckade gissning som ett kast av den senare typen.Dessa båda modeller kan sedan jämföras med sannolikheten att dra två kungar efter varandra ur en kortlek.Utan att korten fylls på.Är detta analogt med gissningar om nobelpristagare ? Eller kan vi hålla oss till påfyllningsmodellen.En klok korrespondent påpekade att det roliga med sanno.likhetsteori är att så länge resultatet är 1 eller mindre än 1 är det alltid någon sannolikhet man har hittat men inte alltid den man ville bevisa.När jag valde nobelprisexemplet tänkte jag mig ett kast med två tärningar som båda kommer upp med det förutsagda svaret:sexor.Om man interpreterar den empiriska verkligheten på andra sätt får man andra sannolikheter.Ty hela teorin handlar om relationen mellan mängder,inte enskilda händelser.Det håller jag som filosof styvtpå.

3.Vad skall vi kalla "innumeracy". "Talblindhet" är inte riktigt bra eftersom matematiken inte bara handlar om tal.Hur gör vi med abstrakt algebra ? Vi kan till exempel tala om skillnaden mellan subtraktion och addition utan att dra in något särskilt tal:m + n ger samma resultat som n + m ,medan m - n ger ett annat resultat än n - m.Jag minns ännu den kraftiga örfil min avskyvärda småskollärarinna i Västerås gav mig när jag frågade varför det är så.

Hon var nog inte så bra på rotationsgrupper.Nog av :innumeracy har med mer än tal att göra.

Innumeracy

Kvällen den 7e september ingick i halvåttanyheterna hos Rapport en rubrik om att regeringen nu erbjöd tio miljoner kronor som stöd till kommunernas verksamhet.Tio miljoner ? En mindre skånelänga ? En stor östermalmsvåning ? Vilken generositet !
”Innumeracy.Mathematical Illiteracy and its Consequences” heter en utmärkt amerikansk populärbok av av John Allen Paulos från 1988,som redan har hunnit bli en klassiker.

”Innumeracy” är ett bra engelskt ord för analfabetismens motsvarighet på det matematiska området.Jag har inget riktigt bra ord på svenska.Kanske kan någon läsare komma med ett förslag ?
Den som inte har fått lära sig att något litet tänka matematiskt blir en skäligen hjälplös medborgare.Det kan handla om förståelsen av proportioner; skillnaden mellan en miljon och en miljard.Eller hur långt ett ljusår är.Eller hur en cell,en molekyl,en atom,en kvark, förhåller sig i storlek till den egna kroppen.
De två viktigaste instrument en civilisation behöver för att orientera sig i den under alla förhållanden problematiska och skrämmande mänskliga existensen är lyriken och matematiken.De har,som den invigde vet,väldigt mycket att göra med varandra.

Ett särskilt utsatt område ,där logik och vardagliga föreställningar är notoriskt olika varandra, är sannolikhetsteorin.Hur ofta har man inte hört att folk söker sig till en särskild tobakshandel som har haft en miljonvinst på Lotto ? Hur ofta avskedas inte en VD för ett företag som har haft uselt resultat tre år i rad ? Hur ofta avstår inte människor från att flyga just efter en spektakulär flygolycka. Är det verkligen ett sammanhang mellan litterär kvalitet och Augustpriser ? Och – för att ta ett aktuellt exempel:hur kan någon journalist inbilla sig att två miljoner svenskar kan drabbas av svininfluensan?
Hur stor är sannolikheten för att Maria Schottenius två år i rad kan gissa rätt nobelpristagare i litteratur ? Låt oss konservativt säga att det vid varje tillfälle fanns 100 möjliga kandidater.Med tanke på hur många personer och institutioner som har nomineringsrätt är det säkert en mycket konservativ gissning.Sannolikheten för en korrekt gissning vid första tillfället blir då 1/100, men eftersom nämnarna måste multipliceras med varandra när två sannolikheter skall vägas samman blir resultatet med en rätt gissning vid andra tillfället 1 på 10000.En flicka med tur !
En annan av dessa beundransvärda amerikaner som lyckas förklara matematik för de många är Leonard Mlodinow:”The Drunkards Walk.How Randomness Rules our Lives” från 2008. Den innehåller inte bara en mycket användbar historik över sannolikhetsteorins osannolika utveckling ,liksom pendlande mellan fysik och sociologi,mellan Bernoulli och Galton.Åtskilliga vidskepelser och missförstånd röjs upp på den långa vägen.
Det går att göra en kurva över fjolårets börsnoterade aktier från de framgångsrikaste till de mest misslyckade.Det blir en snygg lineär kurva från plus allramest till minus allramest.Låt värdena behålla sina platser nästa år,fyll i de nya värdena, och kurvan har förvandlats till ett vitt brus. Det tankeexperimentet gör Leonard Mlodinow. Följderna av innumeracy är – för att nu vitsa litet grann – ouppräkneliga. Om en kollision mellan en personbil i femtio kilometer i timmen och ett vildsvin på 300 kg utlöser en förutsägbar enerimängd,hur stor energi får vi vid dubbla hastigheten,d.v.s. 100 km i timmen ? Dubbelt så stor ? Om det står i tidningen att Centerpartiet nu har 5.2 procent av väljarkårens sympatier – d.v.s. 1000 personer ,av vilka alla säkert inte är uppriktiga , har sagt sig sympatisera med fru Olovsson, - vad betyder det egentligen ? Om vi frågar 1000 andra utvalda en timme senare och det visar sig att bara 5.1 procent av dem sympatiserar, - skall vi sätta in förstasidesrubriker om ett dramatiskt opinionsfall ? Statistiken, denna sannolikhetsteorins Askunge,lär oss att det är så mätresultat i verkligheten ser ut. De ligger och svänger inom ett intervall som kallas standardavvikelsen,och som kan bli föremål för olika bedömningar, men som i grund och botten är en normalkurva.Probabilistiskt sett,men inte särskilt sannolikt, skulle man kunna få en kurva med 8 procent centerpartister.Likafullt behandlas opinionsundersökningar med samma debila vördnad som om de bure något slags geologiskt etablerade fakta.
Hans Magnus Enzensberger – en stor poet och en framgångsrik matematikpopularisator ,konstruktör av bl.a. en poesiautomat i kryptomaskinens stilart,författare till den mycket populära ”Taldemonen” , har just gett ut en munter liten bok ,”Fortuna und Kalkül.Zwei mathmatische Belustigungen” där han på sitt typiskt arroganta och muntra sätt gör upp bl.a. med alla de statistiska idiotier som påverkar debatten,i form av verklighetsfrämmande riskbedömningar,opinionsundersökningar utan metodisk grundval och konstiga definitioner.Fattig,heter det t.ex. i Europakommissionens definition,är den som har mindre än hälften av medelinkomsten. I Danderyd torde detta leda till att några miljonärer blir fattiga.Hur är det i en afrikansk hungerby där medelinkomsten är tre dollar ? Vad menas för övrigt,undrar Enzensberger,med medelinkomsten ? Medeltalet ? Medianen ? Modalvärdet ? Innumeracy är en följd av försummad matematisk kultur i ett land.Den uppstår om skolans matematikundervisning är ytlig , trög och tråkig hotas än mer om den matematiska forskningen sätts på undantag.De små tyska furstendömenas elituniversitet ,egentligen inrättade för att förse furstarna med kirurger och veterinärer för de militära behoven, möjliggjorde,på något mirakulöst sätt dessa stillsamma,som regel tuberkulösa och tidigt avlidna ynglingar som lade grunden för både Einsteins allmänna relativitetsteori och krypteringskonsten.Sverige,världsledande nation inom den partiella differentialekvationens fascinerande, och ohyggligt knepiga, fält ,ser ut att vilja skrota Mittag-Lefflers institut.Man föredrar att i stället investera i politiskt opportuna projekt som gör sig bättre i all slags populärpressen.
Än värre är naturligtvis en förstelnad matematikundervisning som i förskräckande utsträckning placerar eleverna på en stol där de förmodas sitta och räkna.I stället för en demonstrerande ,knepig,pusselartad ,kort sagt stimulerande, matematik.Det är hög tid att ge matematiken samma chanser som vi ger lyriken.

Recension

Knaggen knäcker dörrarna


Svenska professorers självbiografier brukar vara roligast för dem som har någon utsikt att finna sina egna namn i registret.Och då kan förargas eller glädjas över vad som sägs om dem.
Berättelser om tillsättningsstrider och konferenser på avlägsna orter blir i längden litet tröttande om man inte själv har varit med. David Lodge’s skälmroman ”Small World” är egentligen spiken i kistan för hela den genren.
Men dra inga förhastade slutsatser ! När Lars Lönnroth berättar om sitt omväxlande liv är det faktiskt en riktigt levande,bitvis fascinerande bok.Jag vet;han är en av mina vänner.Men jag lovar;om jag så aldrig hade träffat honom,hade denna bok fascinerat mig.Det står så mycket i den,den har så många nivåer..
Det börjar i minerat land.Föräldrarna skils,barnen sprids.Knaggen, som han kallas i det tonårsgäng där han helst håller till och lär känna livets elementära njutningar,är litet grann problembarnförst i gymnasiet och sen i Uppsala fast på olika sätt.
Den kompakt tråkiga förträffligheten hos en skolkamrat och student med A i alla ämnen som Stig Strömholm, är inte hans stil.Han har en mamma som ingen kan leva med och som han i gymnasieåren ändå förmodas vara kurator för.Väl inkommen i universitetet där han känner nästan alla professorerna eftersom de är kolleger till hans pappa,historikern Erik Lönnroth, glänser han i filosofiska seminariet men sätter snart litteraturprofessorernas tålamod på allvarliga prov med stridsskriften ”Litteraturforskningens dilemma”,en skrift som klär av dem det mesta av den vetenskapliga glorianOch flyttar sin avhandling om de isländska sagorna till Stockholm .En skrift som bara har vuxit genom decennierna och som placerar de centrala sagorna där de hör hemma :I en gemensam europeisk medeltidstradition .
Naturligtvis råkar han ut för en opponent och dessutom en skäligen hjärndöd pedant,docenten Peter Hallberg som är fanatisk anhängare av den extremaste isländska nationalistskolan(sagorna är skrivna av lokala snillen på isländska myrar och lavaslätter). Han sätter sitt spår i den svenska litteraturforskningens inte alltid glamorösa historia genom att konsekvent vägra diskutera med Lönnroth och i stället börjar förhöra honom på verbformer under ett antal timmar.Episoden är på något sätt karakteristisk för det lilla,trånga landets akademiska elände,dess oförmåga att förhålla sig till nya idéer.(Det är – noga taget – inte så många år sedan unge Horace Engdahl vägrades en assistenttjänst i Stockholm därför att hans idéer ansågs konstiga.)
Så vad gör vår hjälte ? Tar Ett jobb vid UCL i Los Angeles där han dels anländer mitt i studentrevoltens upptakt,den ännu antiauktoritära och inte den maoistiska,dels börjar växa så att det knakar i det stora amerikanska universitetets friare klimat och öppna diskussioner. Snart är han en av de ledande i medeltidsbranschen och har full professur.
Det hela låter som början till en klassisk bildningsroman modell Goethes Wilhelm Meister.Hjälten går ut i världen att söka sin lycka .Och han finner den.Via Aarhus och Svenska Dagbladet återbördas han så småningom till hemlande.Han gör ett bra jobb några år som kulturredaktör på Svenskan och drar slutstrecket som högt älskad professor i Göteborg.
Naturligtvis vet denne man mycket om det akademiska livet och han skildrar det med ett slags tolerant humor och en sympatisk distans.Journalistiken har han en lika bra blick för. Den som till äventyrs är intresserad av Svenska Dagbladets sista år som kvalitetstidning innan den kortas ner till dagens betyligt anspråkslösare tabloid,har mycket att lära här.
Men vad som verkligen gör boken så mycket mera värd att läsa än en i största allmänhet intelligent självbiografi är att den har en djupdimension. Lönnroth har en fin känsla för det sällsamma spelet med tillfälligheter:en dumbom förstör ens disputation,det visar sig vara en välsignelse, eftersom man i stället för att bli en kuf bland andra kufar i Uppsalas trånga litteraturvetenskapliga institution kommer ut och förstår hur oändligt mycket större möjligheter denna forskning egentligen rymmer.Ett samtal med vad till synes var en bifigur blir en avgörande händelse ett par decennier senare.Livet är kort sagt ett fascinerande men inte alltid välvilligt,hasardspel.Det är litet grann Balzac och litet grann Linnés dova bok om ödena,hans ”Nemesis Divina”.
Sanningen är att ”Dörrar till främmande rum” låter sig alldeles utmärkt läsas som roman .Kanske är det genom sitt intensiva umgänge med lysande berättelser,och då särskilt de isländska sagorna,som har har utvecklat den talangen.Eller kanske var han egentligen en romanförfattare,som tidigt gick in i en annan roman ”Nials saga ” och blev kvar i den.
Grundformen är alltså bildningsroman,men utan en sådans tråkiga programering.Här härskar hela tiden slumpen.
Och som i en konstfull roman varieras genom hela boken dörrmotivet.Första medvetna minne:Lars skjuter upp en förbjuden dörr och får se sin döende farfars nobla,bleka profil.
Commedia dell’Arte- variant:efter en livlig kväll hemma hos Professor John Weinstock går Lars och lägger sig i dennes gästrum i den skäligenskröpliga,subtropiskt svampluktande gamla villa på nionde västra gatan i Austin ,Texas.Vaknar mitt i natten,så vilt pissmödig som man bara kan bli av det goda texanska ölet,vill fort ut,kämpar med dörren,finner att dörrjäveln inte vill öpppna sig, tar i så hårt som bara en grabb från Masthugget kan göra det.Dörren faller med ett brak ur sina gångjärn,Weinstock i pyjamas med hund anländer,uppskakad.Ack, den dörren gick alltså inåt!
- Don’t worry Lars.It doesn’t matter at all ! ,säger den oföränderligt hygglige Weinstock till sin förkrossade gäst.
Man kan kanske sammanfatta denna rätt fascinerande bok så :Dörren gick alltså inåt.

Gustafsson & Nyberg

For a very informative essay on new Swedish Poetry by Lars Gustafsson - A Time in Xanadu) - and Fredrik Nyberg - A Clockwork of Flowers - see:
http://bookcritics.org/blog/archive/nbcc_featured_review_robert_archambeau_o
n_lars_gustafsson_and_frederik_nybe/



(Min senaste diktsamling "A Time in Xanadu" finns ju i USA,liksom i Tyskland,Holland,Slovenien, sedan 2008. lNyligen utkom Fredrik Nybergs "Clockwork of Flowers".

En i min uppfattning överlägset intelligent essä av Robert Archambeau om båda böckerna ,som väldigt elegant klarar ut skillnaden mellan min o Fredriks generationer i svensk poesi ,från subjektorientering till språkorientering,som gör båda riktningarna rättvisa återfinns på


http://bookcritics.org/blog/archive/nbcc_featured_review_robert_archambeau_o
n_lars_gustafsson_and_frederik_nybe/






Essän var ursprungligen publicerad i the Boston Review och förmedlas nu av de amerikanska lyrikkritikernas blog.

The afternoon of a Tiler in Bosnian

A beautiful volume;my novel "The afternoon of a Tiler" ("En kakelsättares eftermiddag") has just arrived in the Bosnian language"Jedno keramicarevo poslijepodne".Translator:Alija Fatic (with soft c which this stupid laptop of mine cannot produce).Publisher:CDOSTOVI

The little novel from 1991 is now accessible in some twentyfive languages.
But which is may be typical to the present slum conditions on the Swedish bookmarket,not accessible as Swedish paperback.

Generally I am looking for an intelligent solution of my paperback backlist in Swedish (there is no problem in more book-minded nations like Germany) and advice is welcome.

If worst comes to wors I shall place the whole bunch for free down-loading.

LITTERATUR OCH VECKBILDNING.En diskussion

Lars Gustafsson
Karl Magnus Jacobsson


Bäste Lars Gustafsson,

Jag utnyttjar friheten att skriva dig angående ditt blogginlägg av den 16:e maj som
använder sig av en del matematik och där du åtminstone i inledningen har varit lite
slarvig. En involution är en självavbildning som är lika med sin invers. T.ex. är
avbildningen x -> -x på mängden av hela tal en sådan. Bilden av en involution
är alltid hela mängden, oberoende av mängdens kardinalitet. Vad du troligen vill
tala om är injektioner, d.v.s. avbildningar som aldrig sänder två olika element
till samma element. En sådan avbildning innebär alltså mängdteoretiskt "ingen
informationsförlust". På en ändlig mängd måste bilden av en sådan självavbildning
vara hela mängden, men en oändlig mängd kan ha kopior av sig själv inuti sig
själv på det sätt du försöker beskriva: 1,2,3,4,5,6,... avbildas på, i tur och ordning,
2,3,4,5,6,7... . Eftersom inget av talen 2,3,4,5,6,7... förekommer två gånger i bilden
är avbildningen en injektion, men 1 förekommer inte som bild av något tal, så
bilden är en äkta delmängd av de naturliga talen. En involution är ett mycket särskilt
specialfall av en injektion, som inte heller tjänar ditt syfte här eftersom dess bild
aldrig är en äkta delmängd av ursprungsmängden.

Låt mig sedan säga att den första meningen om veckbildningar alls inte är tokig,
men kanske bara indirekt relaterad till de interna självrepresentationer du verkar
vara intresserad av. Vissa viktiga exempel på involutioner, men inte alla, ger
upphov till veck på följande sätt. Betrakta ett plan med koordinater (x,y) och
speglingen i en koordinatlinje (x,y) -> (-x,y).


Detta är en involution. Om man betraktar det topologiska kvotrum som man får
från planet genom att identifiera varje punkt med dess bild (d.v.s. man viker ihop
och limmar papperet) bildas ett veck längs y-axeln. Punkterna i vecket kännetecknas
matematiskt av att de kommer från involutionens fixpunkter (0,y) -> (-0,y) = (0,y).
Kvotrummet kan i detta fall visserligen bäddas in som en topologisk delmängd
av det ursprungliga planet (nämligen ett halvplan), men i allmänhet är detta inte fallet.

Definitionen av en transfinit mängd lyder till sist inte heller som du skriver:
"Den är ekvivalent med alla sina äkta delmängder.", utan så: "Den är ekvivalent med
någon av sina äkta delmängder." Mängden av naturliga tal t.ex. har ju ändliga
delmängder, vilka ju inte är ekvivalenta med den.

Denna definition är förresten inte omedelbart ekvivalent med påståendet att "Den
medger ingen 1 till 1 korrespondens med en ändlig mängd." Man måste använda
urvalsaxiomet eller något liknande. (Jag känner inte omedelbart till beviset för detta
faktum. Mitt område är topologi, inte logik, och sanningen att säga skulle ytterst få
matematiker vilja klara sig utan urvalsaxiomet.)

Mina anmärkningar rör som du ser endast själva ingressen till ditt inlägg och påverkar
givetvis inte själva saken. Dessutom är mitt föredrag i Uppsala nästa vecka illa ute,
eftersom min arbetstid gått åt till det här. Nåja. Fritid och arbetstid är ju i alla
händelser kategorier som ingen fri människa kan acceptera.

Vad hände förresten med temat - om man nu kan kalla det så - mellan Cervantes
och Carroll?

Bästa hälsningar,
Karl Magnus Jacobsson,
Matematiska Institutionen, LTH
Lunds Universitet



Hej Karl Magnus,

och tack än en gång för vänligt intresse.

Låt mig börja – denna gång – från det litterära hållet!
Vad har vi?

Ett ställe i andra delen av Don Quijote där hjältarna möter en herre som uppskattande
talar om hur intressant det är att möta dem eftersom han har läst om dem – i första
delen av Don Quijote.

Ett ställe i Lewis Carrolls “Genom spegeln” där Alice möter den sovande Röde
Kungen och varnas för att väcka honom. Eftersom hon är en del av hans dröm,
riskerar hon att försvinna med drömmen.

Borges har jag slarvat med och i en tryckt version måste jag foga in mera om honom.
Han är nästan besatt av idén om olika självreferentiella system. Karakteristisk är
berättelsen “De cirkelformade ruinerna” har hjälten föresatt sig att drömma in i
varje tänkbar detalj, en människa. Denna människa realiseras i slutet av berättelsen
och hela berättelsen får då karaktären av dröm.

Vad är det gemensamma? Någonstans här spökar Descartes drömargument: Finns det
några säkra kriterier som kan skilja verkligheten från en utdragen dröm? Vi har att
göra med berättelser som placerar berättelsen i sig själv som en del av berättelsen.
Kan vi uttrycka dessa egenartade berättelser på ett matematiskt sätt som är mer än
löst metaforiskt?

Idén om topologiska veckbildningar roar mig.

Ja. Så jag lekte med tanken på en mängd avbildningar av den oändliga mängden
1,2,3… där varje bild är avbildning in to snarare än on to med tillordningen t.ex.

1,2,3….
1,2,3….
1,2,3….
o.s.v.
Mitt dumma program tillät mig inte att åskådligöra förskjutningen.

Om Du har rätt, och det har Du säkert,” En involution är en självavbildning som är
lika med sin invers. T.ex. är avbildningen x -> -x på mängden av hela tal en sådan.
Bilden av en involution är alltid hela mängden, oberoende av mängdens
kardinalitet.”, - så är det alltså inte involution utan en injektion jag föreslår.

Frågan återstår: Är detta en rimlig beskrivning av de veckbildningar jag talar om,
eller är det något annat vi behöver?

Ditt förslag “ett plan med koordinater (x,y) och speglingen i en koordinatlinje
(x,y) -> (-x,y).” är kanske närmre vad jag tänkte mig. Det matematiskt fascinerande
blir då själva vecklinjen längs y-axeln. Vad händer där? Finns här mera att hitta?
Mera än “Punkterna i vecket kännetecknas matematiskt av att de kommer från
involutionens fixpunkter (0,y) -> (-0,y)=(0,y)”. Vad finns mellan dröm och vaka?

Tack slutligen för att Du påpekar mitt slarv med Cantor. Klart att det skall vara
“någon av dess äkta delmängder”. Med Din tillåtelse lägger jag gärna in
korrespondensen i bloggen. Men först avvaktar jag naturligtvis vad Du har att säga.

Med vänlig hälsning

lars gustafsson



Bäste Lars Gustafsson,

Några tankar eller åtminstone kommentarer.

Problemet med matematiska bildled är att de är alltför skarpt och otvetydigt
avgränsade. Det riskerar att göra metaforerna slappa, paradoxalt nog. Jag tror inte att
vad jag nu skickar till dig ska ha gjort dem så värst mycket mer användbara. Däremot
var det roligt att fundera på berättelserna och jag hoppas att mina famlande försök
nedan inte ska tråka ut dig alldeles.

Vi har att göra med olika aspekter av följande situation. En berättelse har olika
drömnivåer eller berättelseskikt, vilka på ett eller annat sätt avbildas in i varandra.
Först och främst har vi att besvara frågan om hur avbildningarna är funtade, men det
verkar också finnas intressanta frågor (och kanske litterära möjligheter) i studiet av
nivåernas globala struktur.

Låt mig börja med den matematiskt sett mest renodlade passagen, nämligen den från
Lewis Carroll. Här har vi förstås att göra med en involution: Identifikationen av
kungens pågående "dröm" med "verkligheten" där berättelsen utspelar sig är ju en
spegling. Alice har en drömspegelbild i kungen och är själv drömspegelbildens
drömspegelbild. Följer vi metaforen till dess logiska slut får vi betrakta den
drömmande kungen som fixpunktsmängden – d.v.s. spegeln själv. (Denna spegel är
förstås även den en av multipla spegelbilder, nämligen av den spegel som Alice
passerar genom och som så ger upphov till hela berättelsen.) Det är vad som händer
i vecket: dröm och verklighet limmas samman, människan uppstår.

Matematiskt sett finns det olika sätt att beskriva vecket. Vi kan t.ex. betrakta
"det sammanvikta papperet" eller "berättelsen sammanvikt i sig själv" som vad som
på engelska kallas en ”orbifold” . Varje punkt i en orbifold har en ändlig
"symmetrigrupp" kopplad till sig. I vårt fall har varje punkt i vecket en tvåfaldig
symmetrigrupp (övriga punkter har trivial sådan), som faktiskt kan tänkas som en
inneboende förmåga att identifiera det som ligger inom dem med det som ligger
utom dem. Eller snarare kanske: Som minnet av en sådan förmåga vilken samtidigt
är deras ursprung. Hm. Det lät ju inte så glasklart. Jag kan förklara vad jag menar.
I orbifoldstrukturen ingår att en omgivning av en given punkt alltid ska vara ett
kvotrum under någon linjär gruppverkan på ett euklidiskt rum. Detta är så att säga
inkodat i strukturen. Men själva det euklidiska rummet är inte orbifolden - det
används bara för att beskriva den. Vi behöver i vårt fall det enklaste exemplet
av alla: Det euklidiska rummet är ett plan, och gruppverkan är en spegling.
Orbifolden är det ihopvikta och sammanlimmade papperet, men punkterna i vecket
"minns" att de uppstod ur en gruppverkan.

Hos Cervantes är det något ganska annorlunda som händer. Logiskt sett föreligger
det - såvitt jag kan se - inte något problem alls. Hade vi t.ex. haft att göra med en
verklig och inte bara uppdiktad biografi, så vore det ju inte det minsta egendomligt
att den andra delen innehåller huvudpersonernas reaktioner på den första. Episoden
är bara förbluffande eftersom läsaren känner till att den är påhittad och eftersom vi
av någon anledning har fått för oss att uppdiktade personer inte kan läsa böcker om
sig själva, vilket naturligtvis är dumheter.

Här har alltså verkligheten bäddats in på den berättande nivån, men det finns
fortfarande ett glapp, det är inte en fullständig självreferens. Våra hjältar får ju t.ex.
inte den bok återberättad för sig, som de själva befinner sig i ”för tillfället”. Nåväl.
Här är den adekvata matematiska metaforen väl något i stil med en avbildning som
bäddar in första delen av boken (uppfattad på verklighetsnivån) som en del av
berättelsenivån i den andra delen. Det är givetvis en injektion - hela boken måste
föreligga hel och hållen på berättelsenivån, eftersom ju Sanson Carrasco har läst den.

(Redan i första delen av Don Quijote är förresten ett hörn av verkligheten invikt i
berättelsen på ett sätt som snuddar vid det självrefererande: Under utrensningen av
Don Quijotes bibliotek finner barberaren och prästen en av Cervantes egna böcker.)

Kanske kan vi åskådliggöra de olika berättelsenivåerna schematiskt och naivt
på följande sätt. Låt oss betrakta varje berättelse B som den disjunkta unionen av
(potentiellt) uppräkneligt oändligt många nivåer, som vi av respekt för ämnet kallar
Dröm_k(B), där k genomlöper de naturliga talen. Detta kan vi med ett terminologiskt
lån från matematiken kalla för en N-gradering. Varje berättelse Dröm(B) är alltså ett
N-graderat objekt. "Verkligheten" placerar vi av gammal vana på nivå 0. (Slås vi
av metafysisk inspiration - eller läser Borges, se nedan - kan vi utsträcka graderingen
till de hela talen Z och fundera på vad det betyder.)

Hos Cervantes ser vi strängt taget bara Dröm_0(B) inbäddad i Dröm_1(C), där B
och C är olika, men en självrefererande effekt uppnås som sagt hursomhelst,
genom andra mekanismer.

Återgår vi för ett ögonblick till Carrollpassagen har vi Dröm_1(B) identifierad med
Dröm_2(B) genom en involution. De högre nivåerna är inaktiva/tomma.

Två anmärkningar. För det första: I de flesta berättelser är alla utom ändligt många
nivåer tomma. Kanske finns det något undantag hos Borges? För det andra: Eftersom
Alice åtminstone har passerat igenom en spegel, är vi egentligen någonstans högre
upp bland nivåerna.

Följande lustiga faktum slår mig nu: Hos Carroll verkar schemat
kompliceras av att Dröm_2(B) bara förekommer så att säga "i referat" på
Dröm_1(B) och inte "i sig". Men hur skulle det senare överhuvudtaget kunna göras?
De två nivåerna är ju involutivt identifierade och inte möjliga att särskilja annat än
genom utpekande! Det är förresten en likhet mellan Carrollscenen och
Cervantesscenen: Båda återger en nivå på en annan genom referat. Men hos Carroll
ingår även referatet i det refererade. (Eftersom "ingenting blir över" (?). En involution
är ju en bijektion - inget utrymme kvar för den refererande att stå på.)

Hos Borges, slutligen, är nivåstrukturen avsevärt mer avancerad. Utan läsarens
medgivande börjar Borges åtminstone så högt som på Dröm_2, under förespeglingen
(sic!) att vi befinner oss på Dröm_1. Trollkarlen försöker drömma fram en människa.
Han söker sina drömmar (Dröm_3) efter någon som är värd "verklig" existens. När
han äntligen hittar en värdig lärjunge finner han i en ironisk nyckelpassage - som
antyder för läsaren berättelsens idé - att han inte drömt.

När han slutligen lyckats i sitt uppsåt kommer slutscenen då trollkarlen inser sig
själv vara en skenbild och "att någon annan drömde honom". Det är egentligen
först då som läsaren får fullständigt klart för sig att han har varit på nivå k+1 istället
för k hela berättelsen.

Den naturliga följdfrågan: Vem är denna "någon annan" som drömmer honom?
besvaras inte av Borges. Svaret kan förstås bara bli "Han själv." Någon annan kan
inte drömma en i första person. (Här verkar det finnas mycket att säga för
en filosof eller en författare. Vi lämnar det för tillfället därhän.) I vårt
naiva schema är det i alla fall något som händer på nivån under.

Genom att aldrig fixera berättelsens 1-nivå manar Borges fram bilden av ett oändligt
torn av nivåer utsträckt i båda riktningar: Det verkar som om han här bevisar att
litteraturen inte har någon 1-nivå. Eller snarare - den har endast _lokalt_ en sådan. I
varje given scen är den vad vi just läser. Men detta kan förändras i nästa scen
och man kan tänka sig en berättelse vars nivåer aldrig bottnar, som är oändlig, eller
varför inte cyklisk. En berättelse som återkommer till sig själv men något vriden,
kanske sedd från en annan vinkel. Matematiskt: Med icke-trivial monodromi.
(Eller etter värre: Som kommer tillbaka till vad man tror är den själv, men nu på en
annan nivå.)

Jag ser fram emot ditt svar.

Bästa hälsningar,
MJ





Bäste KMJ

Jag tackar för en mycket intressant kommentar. Det är inte bara de olika typerna av
veckbildningar som benas upp mycket snyggt, utan också den än intressantare frågan
om litteraturens bottenlöshet. Det finns ingen verklighetsgrund som berättelsen står
på k(0), utan bara en representation på icke närmare specifierad nivå, kanske inte ens
specificerbar k(B). (Vad hindrar att den genomlöper mer än de naturliga talen?)
Men berättelsen vill intala oss att den är k(0). Ty annars händer något. Med vad?
Med dess auktoritet? Men vi vet ju normalt att fiktioner är fiktioner. Är det en del
av fiktionen att den inte får uppfattas som fiktion? Eller kanske snarare en del av
fiktionslogiken att det måste finnas en k(0)–nivå att utgå ifrån?

Skiljer sig vad jag litet snabbt har kallat ”fiktionslogiken” från annan logik?
Allt formaliserat tänkande kräver axiom. Några av dem måste – som vi alla vet efter
Gödel – för en mycket stor klass av algebraiska system tas oberoende. (Bottnar
fysiken? Den vill uppenbart också intala oss att det i varje fall finnes en nivå k(0).
Det finns teoretiska fysiker som tvivlar på att det finns.)

Den gamle idealisten Boström i Uppsala lär ha frågat kandidater i den muntliga
examen om hans i examinationsrummet befintliga, mäktiga kakelugn befann sig
utanför eller inuti kandidaten. Enligt legenden – som kan vara falsk - kuggades
studenter som svarade “utanför”. Det tycks inte ha fallit Boström in att fråga om han
själv befann sig innanför eller utanför kandidaten, och omvänt. Och inte heller om
han själv befann sig innanför eller utanför sig själv. Nånting har gått fel här.
Men vad? Förmodligen består misstaget i den konkreta användningen av en
rumsmetafor som om den handlade om fysiska rumsliga förhållanden. Det finns i
kandidaten bland mycket annat en mapping av prof Boström och av en kakelugn.
Kakelugnen innehåller ingen mapping av kandidaten men däremot innehåller Prof
Boström en (ofullständig) mapping av kandidaten. Alltså en ömsesidig spegling, men
inte komplett. Denna relation kan naturligtvis itereras. (Jag ser att han ser att jag
ser.)

Vad som utmärker åtminstone ett visst slags filosofisk idealism är kanske just detta
att den gör verkligheten också till litteratur.

greetings and cheers
lars g




Bäste LG,

Ursäkta mitt sena svar. Jag har flyttat till Uppsala tillsammans med min
familj och det har tagit all min sommartid i anspråk.

Jag har ingenting alls emot att låta korrespondensen publiceras på din
blogg i någon form. Inte minst som du ju lovar att då strama upp och
utveckla ditt senaste svar, vilket vore trevligt.

Jag instämmer i att den allra intressantaste av dessa frågor är den om
litteraturens (och verklighetens) bottenlöshet. Men jag tror också att det
kan finnas rent tekniska landvinningar att göra här, nämligen i ämnet
prosaarkitektur. I mina senaste kommentarer angående detta nämnde
jag möjligheten att utforska den globala nivåstrukturen i en berättelse.
Det enklaste matematiska exemplet är möbiusbandet: Passerar vi ett varv runt så
kommer vi tillbaka upp och ner. Ett varv till och vi är på rätt köl igen.
Vilka medel finns för att passera mellan den här sortens nivåer i
litteraturen? Dröm, en berättelse i berättelsen, personskifte enligt
modellen jag-tror-att-du-tror. Min första tanke var att en tidsresa vore
fusk. Men man kan nog tänka sig att en fiffig författare skulle kunna
konstruera en berättelse som går igenom successiva scener vilka på ett
subtilt sätt passerar bakåt i tiden utan att läsaren upptäcker det förrän till
slut - då han återkommer till början.

Nog om detta. Åter till våra metafysiska spekulationer.

Du frågar: Vad hindrar att den [indexeringen av drömnivåerna] genomlöper mer än de naturliga talen?

Vi har redan slagit fast att Nivå 1 inte är väldefinierad, eftersom den
mycket väl skulle kunna dyka upp som Nivå 2 eller 63 i en annan del av
texten (det verkar vara sällsyntare än det borde i den faktiska litteraturen).
Ingenting verkar ens hindra att nivåerna liksom sänker sig i en
nedåtgående spiral mot en allt vaknare och vaknare berättelse utan att
någonsin nå fram. Berättelsen har ingen botten, d.v.s. indexmängden har
inget minsta element. Det verkar alltså som om indexmängden som bäst
är en oändlig linjär ordning, men utan minsta eller största element.
Det är förresten inte ens nödvändigt att drömnivåerna är linjärt ordnade.
Jag har redan gett exempel på cykliska ordningar och man kan nog tänka
sig värre saker än så.

En annan indikation på att nivåerna inte lämpligen låter sig indexeras med
naturliga tal är följande. Jag inkluderade verkligheten, d.v.s. läsaren och
den fysiska boken, som nivå Dröm_0. Det som eventuellt kunde hindra oss att använda även negativa tal som indexmängd vore att vi själva ”inte är drömda”.
Oss emellan är jag inte alls säker på att det är fallet. För det första är det
ju i viss mening inte den person som håller i boken som läser den.
Själva läsningen är en dröm. På något vis förskjuter vi oss ifrån oss själva.
Alldeles detsamma gäller skrivakten. Denna dubbelsidiga förskjutning
antyder att den värld som är litteraturen är en annan – vi måste stiga in i
den både för att skapa och för att ta del av det skapade. Alltså var det lite
naivt av mig att sätta ”den fysiska verkligheten” som nivå Dröm_0. Egentligen
bör denna skiljas ifrån nyss nämnda ”drömda” nivå – låt oss kalla den Dröm_0*.
Ändrar denna synvinkel något? Förstås ryms det en massa nivåer mellan
Dröm_0 och Dröm_0*; mellan vårt vakna vardagsjag och vårt läsande
drömjag (om detta är ett ”jag” och inte bara en viss form av
uppmärksamhet). Inte bara själva läsningen är en dröm som vi kan
minnas, grubbla på, analysera och glömma, nej, även under denna dröms
själva förlopp föreställer vi oss vad som har hänt, anar vad som kommer,
vi minns och glömmer. Vem är det då som glömmer det lästa?
Med denna synvinkel som placerar nivåerna i oss själva snarare än i
berättelsen blir det än mer uppenbart felaktigt att indexmängden mellan 0
och 0* skulle vara linjärt ordnad. Våra egna nivåer är mer labyrintiskt
organiserade. (Partiellt ordnade kanske, inte mer. Valv bakom valv
oändligt.)

Men berättelsen vill intala oss att den är k(0). Ty annars händer något.
Med vad? Med dess auktoritet?

Vad vill berättelsen intala oss? Att den är k = 0, d.v.s. verkligheten? Knappast.
Att den ”existerar”, k = 0*? Ja. Den vill ha den uppmärksamhet som bringar den
till liv.

Bottnar fysiken ? Det finns teoretiska fysiker som tvivlar på det.

Jag ser i alla fall ingen anledning att tro att vi skulle bottna i verkligheten.
Den idéen är ganska fånig. När allt kommer omkring verkar ju inga andra
varelser göra det. Jag kan inte ens föreställa mig en situation där vad jag
iakttar inte vida överskrider gränserna för vad jag kan beskriva. Man kan
tänka sig - som de flesta fysiker gör - att fysikens grunder kunde vara så
enkla att de tillåter fullständig beskrivning medan våra vardagssituationer
bara är oöverblickbara på grund av deras oerhörda komplexitet, men jag
tycker att det verkar ganska optimistiskt. Om man strävar att förstå hur
universum uppstod och hur materien är funtad får man kanske vänta sig
att trampa (allt djupare och djupare – med allt mer sällsynt kontakt med
sjögräs och tång) vatten.

Vad som utmärker åtminstone ett visst slags filosofisk idealism är kanske
just detta att den gör verkligheten också till litteratur.

Kanske det ja. Men framför allt tycker jag detta präglar ett visst slags
teologisk spekulation.
Våra representationer av verkligheten är ändliga (oavsett språk) och
lämnar en oerhörd rest. Inte ens det antagligen pyttelilla fragment av
världen som våra sinnesorgan klarar att registrera förmår ju vi själva
att ta emot. Det finns kraftfulla funktioner som skär bort
”ovidkommande” sinnesintryck. Det är inte underligt om detta
biologiska faktum ger oss känslan av att vara berövade något. Vissa av
oss känner denna saknad tydligare än andra. Är inte det sorgen som
kommer med aningen att man är en person i en bok? Det här verkar vara
ursprunget till den gnostiska föreställningen. Drömmen om att befrias
från detta: Att vara bunden i texten på sidan. Författaren som Demiurg.
Det får låna sig till svar på din anmärkning om Descartes drömargument:
Verkligheten behöver inte skiljas från drömmen så mycket som den
behöver skiljas från att vara påhittad.

Vad är en dröm gjord av? Man brukar ju säga att man drömmer om vad
man gjort under dagen. Men efter att jag skrivit mitt andra brev till dig
hände något som jag fann egendomligt. Jag drömde nämligen att jag
vaknade ur en dröm. Mer precist: Först drömde jag en viss dröm, varefter
jag drömde att jag vaknade och insåg att det som försiggått bara varit en
dröm. Drömmen illustrerade alltså med sin själva form vad jag hade tänkt
på under dagen. I övrigt handlade ingen av drömmarna om detta utan om
andra saker, som jag nu (flera veckor senare) givetvis har glömt. Det
verkar nästan ha varit ett slags ”metadröm”. Å andra sidan kan man
kanske inte ”drömma om att drömma” på något annat sätt. Men ändå: Visste
drömmen att den var en Nivå-2-dröm innan jag ”vaknade” ifrån den? D.v.s. förbereddes scenen med uppvaknandet av den första oberoende
drömscenen? Det är nog denna fråga som förbryllar mig.

Vad finns mellan dröm och vaka?

En association bara: Fenomenet ”lucid dreams” verkar vara populärt i vissa new age-kretsar. Där försöker man med olika tekniker uppnå ett medvetet drömtillstånd: Att inse ”jag drömmer” utan att vakna. Det borde vara något som magiker och schamaner har ägnat sig åt sedan evinnerlig tid.

Med hopp om svar,
KMJ



Bäste Karl Magnus,

det var ett väldigt intressant brev. Som diskussionen har gått tycks den samla sig mot två brännpunkter: Hur kan man vika? Vad finns i vecken?

Jag börjar med något som Du har i slutet: slutna slingor och iterationer av drömmar.
Aristoteles har ett intressant avsnitt i ”De Memoria et de Recollectione”, som den brukar kallas och som ingår i de mindre skrifterna, där han diskuterar erinringens logik. Där funderar han på vad som händer om vi placerar ”operatorerna” glömma och minnas så att den ena styr den andra. Jag minns att jag minns P (där P är ett faktum) är väl ett meningsfullt påstående. Jag minns att jag har glömt P likaså.
Jag har (hade) glömt att jag minns P förefaller återspegla en psykoanalytisk praxis och är som sådan meningsfull. Jag har glömt att jag har glömt P börjar onekligen te sig en smula tvivelaktig. Kanske den gäller för ”A:s telefonnummer var så och så”?
Hur som helst: en formell erinringens logik som tillåter hur många iterationer som helst av glömskans eller erinringens operatorer, med idempotenta eller icke idempotenta resultat, hinner ganska snabbt springa ifrån det mänskliga psykets begränsade resurser, ungefär som divergenta funktioner snabbt springer ifrån vår föreställningsförmåga.
Något liknande gäller väl drömoperatorn. Jag drömde att jag drömde förefaller helt realistisk. Men i nästa steg?

”Men man kan nog tänka sig att en fiffig författare skulle kunna
konstruera en berättelse som går igenom successiva scener vilka på ett
subtilt sätt passerar bakåt i tiden utan att läsaren upptäcker det förrän till
slut - då han återkommer till början.”
Ett roligt och utfordrande påpekande! Jag kan tänka mig en SF-roman där protagonisten i första kapitlet inte har en aning om vad som väntas av honom,vilket hans nästa steg skall vara. I pensionatets bokhylla med slitna gamla underhållningsromaner tar han tankspritt ner en volym och finner att första kapitlet handlar om honom själv och beskriver vad som händer honom härnäst (o.k.injektion ).Härifrån är det ju lätt att göra en möbius-slinga om man så önskar.
Även här gäller naturligtvis att det formella systemet (i detta fall den logiska syntaxen för Drömd(P) med iterationer och axiom som t.ex. att Drömd[Drömd)(P)] tillåter både att P är fallet och P är inte fallet) ganska snart avlägsnar sig från den intuitiva föreställningsförmågan.

Den djupa filosofiska frågan förblir nog den om vad som finns i vecket. Världen är min föreställning. Föreställning om eller av vad? Nej,säger Schopenhauer i ”Die Welt als Wille und Vorstellung”, inte föreställning om. Bara föreställning. I världen ingår jag. Så vad får vi? En föreställning om en föreställning…
Nej, säger Schopenhauer, vad vi har är ett subjekt och ett objekt. Subjektet är alltså den som förnimmer, avbildar, föreställer sig en värld. Denna föreställning kan inte inrymma subjektet. Subjektet kommer aldrig att lära känna sig självt. Just i sin egenskap av subjekt kan subjektet aldrig bli föremål för kunskap.
Eller, med andra ord: i vecket har vi noll. Det är väl inte så dumt? Eller står en infinit regress på lur?

m de bästa hälsningar

lars g

Om ögonblicket. Inledning för ett seminarium vid Uppsala Universitet,naturvetenskapliga den 26.10.09

(Om ögonblicket)

Jag är innesluten i mitt liv som i Kleins flaska och därutanför finns ingenting.
Bokstavligen ingenting.
Vad som kan komma att hända efter min död är lika overkligt,lika ovidkommande, som en på en torsdagseftermiddag under yngre stenåldern tappad och sönderslagen lerkruka.

Så låt oss tala om ögonblicket då ! De frågor som det ställer är sannerligen inte lätta.
”Das Andere von sich selbst.”,alltså:”Det andra av sig självt”.Så kallade alltså Hegel ögonblicket. .Det ligger i dess väsen att vara något annat.
Ögonblicket är alltid på väg mot noll. Schopenhauer såg samma ständigt undanglidande nu som ett uttryck för världens illusoriska karaktär,dess systematiska bedräglighet.Nuet sviker ständigt. Det lovar en framtid som alltid viker undan i det ögonblick vi försöker röra vid den.Tiden har en egendomlig kurvatur som inte tillåter oss att beröra den annat än i en punkt,mer flyktigt förbiglidande än volleyn framme vid tennisnätet. Det vi – och Hegel – kallar ögonblicket är den starkaste konkreta upplevelse vi kan ha av detta ”gå mot noll”.
Detta som vi kallar för ”nu” , - ett egendomligt ord eftersom bara ett ögonblick har rätt att kallas så och varje tänkbart ögonblick har rätt till detta namn - ,detta ”nu” har uppenbart mycket litet med det fysikaliska ögonblicket att göra. Den vanliga intuitiva idén att det förflutna liksom framtiden är overkliga och bara nuet verkligt,alltså det verkliga en mäktig våg i vars framåtlutande sluttning vi surfar, är uppenbart orimlig.
Min herre tor alltså att det vid denna tidpunkt förgångna inte längre existerar ?Min herre tror alltså att han är verkligare än Julius Caesar ?
Finns det någon relevant skillnad mellan ett ögonblick på femtiotalet före vår tidräkning och detta skrivandes ögonblick som skulle motivera att säga att det ena är overkligt och det andra verkligt?Vilket av dem skulle i så fall vara det ena eller det andra ? Att intala sig att bara nuet är verkligt leder oundvikligen till solipsism,d.v.s. den sällsamma idén att världen finns bara för mig.Jag kan aldrig dela ögonblicket med någon annan varelse.Ty varje informationsutbyte som skulle behövas för att etablera en samtidighet,förbrukar tid.
Om nuet är verkligheten kan jag inte dela verklighet med någon annan. Alltså är det orimligt att tro att nuet är verkligare än framtid eller förflutenhet. Tiden flyter inte.Det är vi som flyter.

Fysikalisk tid bygger på det grundläggande antagandet att en händelse kan tillordnas en annan .Eller med andra ord;tid är det som klockor mäter.Dessa klockor kan vara mer eller mindre precisa.All mätning är oprecis och utspelas inom standardavvikelsens intervall.
Här finns ett problem som vi för detta tillfälle måste ställa åt sidan.För att definiera en klocka som en harmonisk oscillator,behöver vi möjligen återigen begreppet tid. Detta är ett problem,och kanske inte bara för filosofen.Kan klockor se ut på andra sätt än harmoniska oscillatorer ?
Vad klockor alla har gemensamt är att det aldrig kan bli tal om samtidighet om de inte kan jämföras med varandra.Vilket kräver mätning.Vilket kräver kommunikation.
Så erhåller vi då den einsteinska rumstiden, ett egendomligt objekt om vars yttre gränser vi inte vet så mycket och vars totala kurvatur också är oklar. Den har liknats vid en frusen flod – ”il est absurde de prétendre que la realité totale change” som uppsalafilosofen Andries MacLeod uttryckte det i ett ungdomsverk,”Sur divers questions se présentant dans l’Étude du concept du réalité”. ’’
Nu ,d.v.s. ett bestämt tidsavsnitt i denna flod,låt oss säga av samma längd som människans normala psykologiska nu,det som brukar kallas the specious present och som Wilhelm Wundt på sin tid uppmätte till 0.04 sekunder,får då karaktären av ett nittiograderssnitt mot tidsriktningen.Det absoluta eller fysikaliska nuet,alltså snittets bredd vid den kortaste tid som låter sig mätas, kan vi rimligtvis bestämma som 10-43 sekunder ,Planck-tiden. Nu är allt som händer på alla orter samtidigt med den händelse vi valde som utgångspunkt. Ur vinkelmätningens perspektiv spelar det ingen roll om skivan är tunn ellet tjock,Pytagoras sats gäller för båda.
Att vinkeln inte kan vara gudstidens ,det stela totala tidsakvariets nittio grader, inser vi om vi tänker oss en joggare som i makligt tempo passerar en dam som sitter på en parkbänk.Även om skillnaden är liten kan de inte vara delaktiga i samma absoluta nu,inte ens i samma wundtska nu,eftersom det åtgår tid för ett synintryck (som egentligen är en tankeprocess) att forma sig.. Bara i det akvarium, den gudstid, som Aristoteles föreställer sig, kan samtidigheten vara ett snitt i nittio grader mot tidsriktningen. Rumstiden har en glipa. Fyrtiofem vinkelgrader är den maximala lutning som ljushastigheten,fullt utnyttjad ,tillåter om vi förhålla oss till en mycket trovärdig beräkning . Avståndet ,i absoluta tal,mellan nittiograderslinjen och fyrtiofemgraderslinjen växer naturligtvis som i alla trianglar ,med växande hypotenusa.
Det som är här och nu, är (urverksmässigt) samtidigt med händelser som är lika långt borta i tiden som i rummet. Detta generaliserade nu rymmer alltså händelser som kan ligga årmiljoner tillbaka. Och om vi nu vänder perspektivet :för en iakttagare på samma miljoner ljusårs avstånd ligger vårt samtida nu i förhållande till hans nu långt inne i en avlägsen framtid.Där denne iakttagare,eller denna iakttagelse,befinner sig, har vår födelse inte ägt rum. Och om iakttagaren rör sig framåt eller bakåt kommer vårt nu att glida längre bort eller längre tillbaka i hans framtid.Det finns i princip ingen gräns för denna skillnad.Med andra ord:det finns inga händelser som i absolut mening och för alltid är samtidiga med varandra.Samtidighet beror av vår plats och våra rörelser.
MacLeod hade rätt:Det är då absurt att tänka sig att verkligheten som helhet skulle kunna förändras. Detta är en paradox; det ljus från en nova i en avlägsen galax som blir samtidig med att den framträder för oss i teleskopet är i en avlägsen värld en händelse som har en ofantlig tidrymd att avvakta för att bli en del av vår erfarenhet här och nu. Historieskrivning är en följd av vår fysiska begränsning.Nuet en biologiskt betingad upplevelse helt förknippad med de extremt lokala villkor under vilka vi lever.Och ingenting som kan läggas till grund för en bild av den fysikaliska tiden.
Det psykiska nuet och det fysikaliska ögonblicket är två alltigenom olika saker och förväxlingen mellan dem förvirrar hela vår existens. Det fördjupar bara problemet med det psykiska nuet, detta gåtfulla grundvillkor för våra liv.Nuet är,kan det förefalla,något som vi själva producerar. Men på ett helt och hållet okontrollerbart sätt.
Vi är en fortgående process,snrare än en substans i medeltida mening..
I Henri Bergsons filosofi är tidsflödet - alltså den omedelbara tidsupplevelsen - till skillnad från den tid som kan representeras i harmoniska svängningar - något som bara uppfattas intuitivt.Den är ett primitivt faktum ,omedelbart givet och inte åtkomligt för begreppsanalys.
Om tid är en mångfald som vi mäter med klockor på i princip samma sätt som rummet är en mångfald som vi mäter genom att jämföra dess delar ,och om ett stycke tid har det gemensamt med ett stycke rum att det behåller sin längd även om vi flyttar om det – varför skall då bara tiden ha en riktning ? Om orsaker alltid måste föregå verkningar i tiden,varför måste de inte till exempel alltid befinna sig till vänster om verkningar i rummet ?Om några intelligenta varelser levde hela sina liv i fritt fall,skulle de då uppleva världen så att att den har två tidsdimensioner ?

Det går att resa från Stockholm till Göteborg och tillbaka.Det går att resa från 25-årsdagen till femtioårsdagen men inte tillbaka till 25-årsdagen. Något är enkelriktat,men vad ?
Den vanliga förklaringen är den termodynamiska,alltså baserad på sannolikhetsteori. Sannolikheten att en tappad kortlek skall lägga sig i korrekt ordning där den har tappats är mycket mindre än att den kommer upp i oordning. Hur mycket mindre framgår av Pasteurs triangel.Men kräver inte detta att kortleken befann sig i en bestämd ordning innan den tappades ? Och på vilket sätt är det ett sannolikhetsantagande att den var det ?Varför är det inte större ordning ovanför än under mig,till vänster snarare än till höger om mig ?

Konfronterade med tidsflödets paradoxer som hela tiden för oss tillbaka till samma envisa regress - om tiden flyter,vad flyter den igenom ? – har det utvecklats en hel filosofisk tradition ända från den presokratiske Zenon,till den kunskapskritiske Kant och den hegelianske Mc Taggart, som går ut på att frånkänna tiden en oberoende existens. Om det oundvikligen leder till självmotsägelser eller infinita regresser,måste intrycket av tidsflöde vara baserat på ett fundamentalt missförstånd.Om det är så måste det finnas ett sätt att restlöst översätta uttrycket “nu är det dags att slå till bollen” till “vid tn är det dags att slå till bollen” där tn bör höra hemma i ett koordinatsystem med en topologisk ordning och ha en lämplig grad av precision.
Det är en rätt stor skillnad mellan sådana filosofer,t.ex. Bertrand Russell och G.E. Moore – med andra ord företrädare för den empiriska cambridgeskolan som tror att en sådan översättning låter sig göras och kan bli komplett ,och sådana som Henri Bergson , som vill hävda att tidsflödet Hegels “das andere von sich selbst” är ett slags elementär, intuitiv upplevelse som inte later sig översättas till någonting annat.-
Finns det då – kunde man fråga – två olika slags tid – min tid och världens tid ? Bergson tycks ha lutat mot det i sin postuma bok,” Durée et Simultanitée”. Eller skall vi dra den djärva slutsatsen att Descartes misstog sig.Att det skulle finnas något sådant som en sammanhängande substans som är “jag” – var kanske trots allt en illusion?

Goethe:eine lange grüne Freundschaft.Thank-You Speech on receiving the Goethe Medal in Weimar ,August 28

Sehr Verehrte Festversammlung!

In der Waggener Hall, in der University of Texas, einem mächtigen Gebäude, das nichts mit Richard Wagner zu tun hat - war es in meiner Professorenzeit ganz und gar nicht gestattet, brennende Kerzen in die Klassenzimmer zu stellen.
Ich habe es dennoch einige Mal gemacht, und bin dem wachenden Cerberus der Hausverwaltung entgangen. Ein paar Blumenvasen aus gefälschtem böhmischem Glas waren doch recht leicht hereinzubringen.
Die erfahrenen Leser von Johann Wolfgang Goethe wissen schon, wovon ich rede: ich wollte die wunderbare grüne Schattenfarbe, die ”Feenfarbe” von Johann Wolfgang Goethes Farbenlehre, aus den Seiten des ehrwürdigen Buches in die sichtbare Wirklichkeit einladen. Mit Verwunderung haben die Studenten dann gesehen, wie sich der Schatten des senkrecht gestellten Bleistifts in einen gewöhnlich dunkelblauen und einen fremdartig grünen Schatten teilte.
- Was ist grün? habe ich gefragt.
- Der Schatten.
- Aber ein Schatten ist ja nichts, Schatten ist nur die Abwesenheit von Licht?
So haben sie verstanden, die Studentinnen und Studenten, was Goethe auch verstanden hat: Die Feenmagie der grünen Farbe erschaffen wir selbst.
Johann Wolfgang Goethe hat mich mein ganzes Leben nicht losgelassen. Von der ersten, enthusiastischen Lektüre von Faust I, als ich vierzehn war, dann die große Enttäuschung mit Faust II – wie konnte er plötzlich so undramatisch und langweilig werden? Der junge Werther war unbegreiflich und faszinierend. Das raffinierte Kammerspiel der ”Wahlverwandtschaften” – eigentlich so eng befreundet mit noch nicht geschriebenen Dramen desselben Jahrhunderts - von August Strindberg und Henrik Ibsen.
Die Visualität von ”Dichtung und Wahrheit” hat mich wieder glücklich gemacht, ja fast alles, bis hin zur Lektüre der Farbenlehre. Die genialen Aufsätze über Pflanzenformen und Wirbelbildung in der Natur habe ich mit der größten Verwunderung gelesen. Wie konnte er über so vieles greifen?
Sein Traum von einer künftigen Weltliteratur – ein Traum, der vielleicht einmal Wirklichkeit werden kann, in einer Zukunft, in der alle Bücher es gelernt haben, miteinander zu sprechen.
Jenes Gespräch mit Eckermann, in dem er Eckermann sagt, dass nur einfache Geister an die Unsterblichkeit im körperlichen Sinn glaubten. Aber in einem anderen Sinn, sagt Goethe, gibt es natürlich die Unsterblichkeit; die Persönlichkeit, die kann nie verschwinden.
Vielleicht ist dies der Grund dafür, dass schon seit langem verstorbene Dichter, die wir sehr intensiv gelesen haben, uns mit der Zeit wie Freunde vorkommen? Sie werden zu unseren engsten Vertrauten, ob sie es wollen, oder nicht. Johann Wolfgang Goethe ist ein solcher sehr vertrauter Freund. Er kann nicht verschwinden. Und wie ein Freundesgruß aus den Tiefen der großen deutschen Tradition empfange ich – stolz und dankbar – diese vornehme Auszeichnung, die Goethe-Medaille.

Om Selma Lagerlöfs storhet

Acceptance Speech on receiving the Selma Lagerlöf Price in Sunne ,August 15 th


Selma Lagerlöf den stora


Det är är märkligt att de sentida börjar bete sig konstigt så snart de kommer till Selma Lagerlöf.
Man larvar sig normalt inte när talet kommer in på Hjalmar Söderberg eller Bo Bergman. Men för Selma Lagerlöf gäller tydligen andra regler.Antingen försöker man alienera henne genom ett i grunden ointressant tal om hennes erotiska inriktning,som om det skulle vara något märkvärdigt med den, ,eller också försöker man intimisera henne genom att kalla henne ”Selma”.Varför försöker man göra henne mindre ön hon var ? Var hon stor ? Hon var mycket stor.Till skillnad från alla de andra,Heidenstam,Levertin,Karlfeldt, ,alla var regionala storheter,tillhör Selma Lagerlöf - tillsammans med August Strindberg och Hjalmar Söderberg - världslitteraturen.

Det är som om dessa sentida inte kunde tåla att ha att en av de riktigt stora,en författare i klass med Dostojevski,Joseph Conrad eller Flaubert
så nära intill sig . Gåtan hos en stor diktare kan ha något utmanande,ja provocerande,över sig. Frågan är om den inte kan bli skrämmande .
Hade hon vuxit upp och skrivit i Paris hade de haft det lättare.Hade hon varit man och inte kvinna,hade det kanske blivit ännu lättare.Nu måste de värja sig.
Några skriver märkliga skådespel där en fiktiv huvudperson,framställd som virrig,sinnlig,ytlig,lesbisk, eller som i riktigt obehagliga fall, - feminint löjlig - helt omotiverat tilldelas namnet ”Selma Lagerlöf”.Det är ett pinsamt falskspeleri där ett stort historiskt namn smygs in i sammanhang där det alls inte hör hemma.
Men egennamn – det har vi lärt oss av Stig Kanger och Saul Kripke - refererar inte till beskrivningar,de refererar till människor.
Det går inte att godtyckligt bygga om meningen i orden ”Selma Lagerlöf”. Den verkliga Selma Lagerlöf består.

Andra nöjer sig med en annan form av opåkallad intimitet,ett envist duande,som möjligen kan ha något att göra med att ,det k stora denna gång tog sin boning i en kvinnas kropp;det heter Selma.
Det heter Heidenstam,Strindberg och Levertin.Det heter Fredrika Bremer och det heter Ellen Key.Varför då inte Selma Lagerlöf ?
Varifrån kommer egentligen detta behov att förminska ?
En annan av de riktigt stora - Jorge Luis Borges – som för resten – har betydligt mera gemensamt med Selma Lagerlöf än bara genialiteten – anmälde år 1936 i det argentinska magasinet El Hoghar den engelskspråkiga versionen av Gustaf Jansons numera grundligt bortglömda roman ”Gubben kommer”.
Borges,då,år 1936,ännu en ung och skäligen okänd författare, är inte påfallande entusiastisk.Men romanen är inte värdelös, säger han. Ty den aktualiserar ett intressant problem:

”Kan författare skapa karaktärer som är överlägsna dem själva ? Intellektuellt,måste man nog säga nej.Sherlock Holmes kan framstå som mer intelligent än Conan Doyle ,men vi är alla insatta i hemligheten;den ene förmedlar bara de lösningar som den andre redan har tänkt ut.Zarathustra – oj den profetiska stilens farliga konsekvenser - är dummare än Nietzsche.”

Det är en övertygande förklaring till varför alla dessa komedier och ödsligt ironiserande småstycken kring Selma Lagerlöf kan te sig så hopplöst ointressanta.De mindre systemen får inte grepp om det större.De slinter tillbaka i obetydligheten.För att visa den eventuellaa avgörbarheten i en tvåvärdesalgebra behöver man en trevärdesalgebra. Men man kan inte gå den motsatta vägen.
En annan metod att bli klar med henne i förtid är detta med ”Sagoberätterskan”.”Selma,heter det,blev ett språkrör för ett folkligt berättande.” Med andra ord ett språkrör för en rik folklig värmländsk berättartradition som redan fanns på plats. Om vi får tro Sven Delblanc i hans och Lars Lönnroths litteraturhistoria ,var hon inget annat än en ”lysande relikt”.
Relikt,var det.
Naturligtvis tvekar ingen vettig människa om att det finns en rik folklig och värmländsk berättartradition.Men därmed är fenomenet Selma Lagerlöf knappast avklarat.
Bilden av en mild och välvilligt mysande sagoberätterska bidrog hon säkerligen själv till, med egen havregrynsproduktion och saftkalas för skolklasser.Men den är missvisande.Särskilt i breven till Sophie Elkan skymtar en annan betydligt taggigare personlighet än den som tar emot skolklasser.Omdömena om misshagliga samtida som Ellen Key eller August Strindberg är ingen mild läsning.Hon avskyr i grund och botten idyller och kan helhjärtat ta de förtappades,till och med mördarnas,parti mot de förträffliga.Hon är tålmodig på gränsen till det sannolika och förnekar ändå inte det stråk av hat som också finns i hennes urgrund.Selma Lagerlöf är en modern tragöd,med blicken oavlåtligt fixerad vid livets fundamentala orättvisor och existensens egendomligt ekande tomhet.Frågan är om det inte är i detta konsekventa fasthållande av en tragisk verklighetsbild som hennes verkliga storhet består.
Hon ser eländet.Och hon genomlyser det med ett sällsamt ljus.Arthur Schopenhauer skulle ha älskat henne.
Tag vad som ofta brukar framhållas som hennes - vid sidan möjligen av ”Mårbacka” - mest älskliga bok ,älskad av barn i många generationer och översatt till otaliga språk.Jag menar förstås ”Nils Holgerssons underbara resa”.
Jag läste den som barn och jag är inte alldeles säker på att jag hade resurserna att förstå vad jag läste men blev ändå på ett obestämt sätt skakad av detta vidunderliga första kapitel med dess förvandlingsscen.En metamorfos i klassisk mening.Andra gången jag läste samma kapitel läste jag det högt för en akademisk publik vid ett nobelpristagarseminarium vid University of Texas.På engelska.Och rakt genom den främmande språkdräkten kände jag hur undran och skräck gick genom mig och hela åhörarskaran:

”För i spegeln såg han tydligt en liten,liten parvel,som var klädd i toppluva och skinnbyxor.
’Den där är ju klädd alldeles som jag ! ’ sade pojken och slog ihop händerna av förvåning.Men då såg han,att parveln i spegeln gjorde detsamma.
Då började han att dra sig i håret och nypa sig i armarna och svänga sig runt ,och ögonblickligen gjorde han efter det ,han,som syntes i spegeln.
Pojken sprang omkring spegeln ett par gånger för att se efter om det stod någon liten karl gömd bakom den.Men han fann ingen där ,och då började han skälva av skräck.Ty nu förstod han,att tomten hade förtrollat honom,och att den där parveln,som han såg bilden av i spegeln,det var han själv.”


Det finns mig veterligt inget ställe i världslitteraturen som klarare och mer skrämmande återger det ursprungstrauma som Jaques Lacan så vidlyftigt beskriver ;det lilla barnet upptäcker att det inte är en del av moderna kropp och följaktligen någon annan.Och denne andre är en okänd,hans existens öppnar ett djup,en avgrund som egenligen aldrig kan utforskas.
Det finns mig möjligen ett annat ställe i världslitteraturen som artikulerar denna upplevelse med samma kraft.Och det är när i Rilkes ”Aufzeichnungen des Malte Laurids Brigge” den unge Malte har förirrat sig upp på Herrgården Brigges vind och framför spegeln provar ut asiatiska masker och sällsamma tunga klädnader tills en skräck infinner sig som är egendomligt lik den hos Selma Lagerlöf.
”Ty nu var han den starkare och jag var spegeln.”
Jag vet inte vad jag beundrar mest: hennes raffinerade konstskicklighet eller det demoniska djup över vilket den svävar. Och hur kunde hon placera något sådant i inledningen till en bok för folkskolebarn ?
Stackars Dr Lagerlöf som bara kunde återge sagor som hon hade lärt sig som en liten flicka på Mårbacka !
Hon är elementär och hon är raffinerad. Hon är djupt tolerant och hon är mycket konsekvent. Och hon har en mycket större resistens mot den egna demonin än vad de flesta författare skulle våga.
I likhet med en annan stor skapare,Johann Sebastian Bach,har Selma Lagerlöf en tendens att ta ut svängarna,eller med andra , och möjligen mera passande ,ord, att till det yttersta utnyttja de i materialet inneboende rörelseimpulserna.Det är i detta som hennes ofta omtalade fantastik består.Som Roger Caillois har påpekat och de latinamerikanska fantastiska realisterna demonstrerat;fantastik och detaljrealism fungerar i själva verket mycket bra tillsammans.Man kunde till och med säga att vid en viss grad av uppförstoring blir varje bild orealistisk.

Den djupa inre konsekvensen i hennes verk utesluter inte dessa ytans inkonsekvenser som de klentrogna inte tröttnar på att peka ut: Den misslyckade sjöresan i Gösta Berling där författarinnan plötsligt ger upp hela projektet,sänker jakterna utan att ens bekymra sig om att ta iland kavaljererna.Som i nästa kapitel helt lugnt fortsätter sitt kavaljersliv.Eller käppen med den tunga silverkryckan som flyter upp på Lövens vågor sedan dess ägare Kejsaren av Portugallien har försvunnit ned i djupet.
Exemplet kunde mångfaldigas. Det är inte lätt att avgöra vad som är Selma Lagerlöfs fantastik,som i så hög grad föregriper den latinamerikanska fantastiska realism som skulle bli så omtalad ungefär ett århundrade senare, eller vad som bara är ett suveränt förakt för allt som kan hindra berättelsen i dess vårflodslikt framvällande väg.
Konsekvensen ligger inte på ytan.Konsekvensen är av ett annat slag och den går genom hela författarskapet.Kanske skulle man kalla den en moral. För att låna från en modern mytologi skulle man kunna säga att hon är djupt förtrogen ,både med den ljusa och den mörka kraften.Ja, - kanske inte bara förtrogen utan möjligen också förbunden.
Människorna glider – mot sin vilja - nedför obönhörliga sluttningar – som bonden i Löwenskiöldska ringen som så länge ligger vaken och grubblar på hur han skall kunna hindra ringen att stjälas ur det just den natten öppnade och skyddslösa gravvalvet och hur han slutar med att tillsammans med hustrun gå och stjäla ringen.
Det har ofta påpekats att den bekanta determinismen i de grekiska tragedierna och då särskilt hos Sofokles,inte är en modern,mekanisk determinism.Kung Oidipus olycksöde är inte alls en fysikalisk bana,en trajectory, vars bittra slut kan härledas ur initialvillkoren.
Kung Oidipus företar en rad fria val.Och varje val,som han företar just för att undvika det öde som har förutsagts,för honom närmre vad som för de gamla grekerna var den slutgiltiga katastrofen;att döda sin far och att äkta sin mor.Detta blir kanske klarast sammanfattat på det ställe i ”Oidipus i Kolonos” där kungen säger:

” (…)Hur kan mitt väsen vara ont,,
när allt jag gjorde var att tackla andras handlingar ? ”
Oidipus i Kolonos 281-182.Min översättning

Vad som möjligen är en den grekiska tragedins grundupplevelse – att
varje steg vi tar för att undvika katastrofen för oss ett steg i dess riktning ,är märkligt nog också det mest konsekvent genomförda temat i Selma Lagerlöfs berättelser.
Människorna handlar och varje handling snärjer dem allt djupare in i en snårskog ,en törnrosahäck,en myrmark,där de inte längre kommer loss.Så är det med Gösta Berling i det bekanta predikstolskapitlet som inleder romanen,så är det med Charlotte Löwenhielm,som systematiskt faller offer för sin egen stolta vägran att förklara sina
egna goda avsikter.Och så är det med hennes kontrahent och älskade,den styve Karl-Arthur,som med de bästa intentioner nära nog begår ett modersmord.
Är det närmre mellan Selma Lagerlöf och de grekiska tragöderna än man brukar tänka sig ?
Kung Oidipus är – om vi läser noga – inte alls oidipal.Om det är något han till varje pris vill undvika är att döda sin far och äkta sin mor.Den mycket problematiske Karl-Arthur är möjligen oidipal.Men det är inte poängen.
Selma Lagerlöfs världsbild har en djupare liggande likhet med de grekiska tragödernas:hon förstår det försåtliga glidandet mellan avsikt och handling,mellan vad människorna tror sig vara och vad de verkligen är.Hennes figurer har en utomordentlig förmåga att överraska sig själva - och naturligtvis också läsaren. De är inte goda eller onda,inte ens brukspatron Sintram ,en i grunden teatralisk figur som får tjäna som katalysator för utommänskliga krafter bortom honom själv,de är snarare valplatser.För den ljusa och den mörka kraften skulle en modern tonåring kanske säga.
Om sin egen ”demoni” – sin närhet till det destruktiva och aggressiva – återkommer hon ofta,särskilt i den mycket förtroliga brevväxlingen med Sophie Elkan.
Hon är en diktare med djupa sociala insikter.Hennes skildringar av fattigt folk är inte bara inlevelsefulla;hon tycks i detalj förstå hur det hårda fysiska arbetet och den proletära förnedringen kan kännas. Hur det är att hela dagen gräva diken i ett envist regn, eller att släpa på gårdsfarihandlerskans tunga säck. Hon har medkänsla och hon har sociologens öga för de sociala skikten och strukturerna.Samtidigt får detta sociala medvetande något egendomligt arkaiskt över sig.Själv medlem av ett industrialiserat samhälle – hyttor och smedjor fyller landskapen med röd rök och hamrarnas buller, allt detta som längesen har tystnat i en postindustriellt Bergslag - förefaller hon förlägga sina berättelser till ett förindustriellt stiliserat agrarland. I vilken tid utspelas ”Kejsaren av Portugallien”?
Det märkvärdiga är att hon förstår så väl,förstår hur det kan kännas när man får höra att ens stuga står på ofri grund och man kan köras därifrån i morgon dag, förstår hur det känns att stå utanför – vad upplyst rum det än må vara – och titta in genom fönstret.
Vad som ibland har betraktats som en svaghet;hennes tydliga och artistiskt inte helt gynnsamma kärlek till att skapa lyckliga slut på djupt tragiska berättelser , har – det är jag övertygad om – något att göra med att hon ibland blir skrämd av sina egna berättelser, av den värld utan nåd och förskoning som växer fram ur dem.
Lars Ahlin,författare till det mest professionella av Lagerlöftal ifrån gångna år,påpekar att ”Bannlyst” skulle ha blivit så mycket bättre om de cirka sex rader där huvudpersonen frias från en förfärlig misstanke, kunde avlägsnas. Och vilken vinst vore det inte om ”Kejsaren av Portugallien” slutade precis före fjärde avsnittet där Klara-Gulla står på tröskeln och trivialiserar allt genom sin återkomst !
De försonliga sluten – om en produkt av väninnornas påtryckningar eller den dåtida bokmarknadens förväntningar eller möjligen ett verkligt behov av att försona sig med livets oerhörda resurser av lidande och intighet – har en uppenbar svaghet.De försonar inte.De snarare förstärker det som inte låter sig försonas.
Så mycket starkare verkar det inte när den stora berätterskan från Mårbacka mildrar det trasiga,det solkiga ,förlorarnas värld,inte geom lyckliga slut utan genom sin milda ironi.Det är det bellmanska hos Selma Lagerlöf som förmår kasta ett musikens och glädjens guldskimmer över kavaljererna på Ekeby,dessa egentliga förkomna,till parasitism och dryckenskap hänvisade resterna av en upplöst och hemförlovad armé.
Här kommer inte det försonliga i form av ett lyckligt slut utan det är ett metafysiskt perspektiv som liksom från ett oväntat håll,en aldrig anad öppning,kastas in i mörka rum. Det är i sådana ögonblick som Selma Lagerlöf blir mycket stor.Och det är lätt att erinra sig ett viktigt huvudtema i 1800-talets tidigare estetik,Arthur Schopenhauers tanke,bäst redovisad i fjärde delen av ”Världen som vilja och föreställning” att den mänskliga existensens
enda solida värde är av en estetisk natur och yttrar sig i dissonansen.

Därmed är vi framme vid den punkt där de flesta brukar börja.
Alltså:”Gösta Berlings Saga”

En fysiker,Ulf Danielsson i Uppsala,har i sin senaste bok ”Den bästa av världar”,påpekat något intressant :de mycket stora fysikaliska idéerna,termodynamiken,speciella relativitetsteorin, hade möjligen så småningom kommit i dagen även om sådana pionjärer som Boltzmann eller Einstein aldrig hade existerat.De hade förr eller senare så att säga ersatts av andra.Däremot verkar det alldeles orimligt att tänka sig att ”Madame Bovary” skulle ha kunnat tillkomma utan Gustav Flaubert.Romanen,i sin totala unicitet,är hans och ingen annans.Detsamma gäller ett sådant mirakel som ”Gösta Berlings Saga”. Det är en sådan roman,vars totala originalitet är en sådan som man inte ser många av i ett århundrade. Och det är fullständigt otänkbart att den skulle ha kunnat komma till utan Selma Lagerlöf.
Vad är det som gör denna roman till ett mästerverk ? Allt,frestas man säga.En säregen bygd med säregna människor,de flesta av dem på olika sätt beklagansvärda,upphöjs i ett sällsamt poetiskt ljus.Noga taget är det ju en industribygd i fullt utvecklad kris och stagnation som skildras,prästen ohjälpligt fångad i sin alkoholism,kavaljererna ,officerare och underofficerare från en hemförlovad armé och hänvisade till en ödslig parasitism,till ett liv som de helt och hållet själva måste bestå med mening.

Under mitt numera rätt långa liv som läsare av romaner - egna och andras - är det ett paradoxalt fenomen som jag ofta har observerat;hur svårt de djupt originella författarna har det med att handskas med sin originalitet.Det är som om den egna uppfinningsrikedomen ingav dem en fasa.
Jag tänker på den unge H.G.Wells,författare till sådana historier som,”Kristallkulan”,”Plattners berättelse” och ”Tidsmaskinen”. Det är historier av just det unika slag som Ulf Danielsson tänker på. Borges,som jag just nämnde har en gång sagt att det är det slags berättelser som kommer att leva vidare,även när det språk på vilket de skrevs inte längre är ett levande språk.Det är ett ovanligt betyg,ty de skrevs på engelska språket.
Vad gör H.G.Wells ? Han bemödar sig att bli en vanlig romanförfattare.Lyckas han ?
Man kan till nöds säga att han lyckas,han lyckas hjälpligt.
Men vem läser idag ”Mr Lewisham och kärleken” ?
Något liknande gäller kanske ändå Selma Lagerlöf.Är inte det som händer efter ”Gösta Berlings saga” ett liknande heroiskt försök att uppnå ett slags normalitet ?
Visst lyckas hon.Hon lyckas mer än sin brittiske generationskamrat. Hennes romaner t.ex. de tre senare delarna av Löwenskiöldska ringen eller Antikrists mirakler innehåller alla de ingredienser som den läsande publiken förväntar sig mellan åttiotal och sekelskifte;bortkomna och lyckligt återfunna spädbarn,promenader älskande emellan och katastrofala missförstånd,vilda ritter och i tillämpligt klimat,spännande slädjakter,skojare och skurkar på marknader,och hedersmän i stilla prästgårdar. Hon behärskar till fulländning repertoaren.Hon lyckas så långt att det räcker till ett nobelpris.
Men i de mest oväntade ögonblick bryter något annat;ett tvivel djupare än det tillåtna,genom den konventionella romanens yta.Så kan man ,kanske särskilt i de senare romanerna urskilja,som ljudet av ett bortom klippväggen innestängt vatten ,det mäktiga främmande strömdrag som först gick upp i dagen i ”Gösta Berlings saga ”. Under den traditionella romanens hud klappar den fantastiska romanens reptilhjärta,demonin hotar hela tiden att spränga den av en i tid och rum begränsad bokmarknad föreskrivna formen.
Man kan alltså ana att hon på ett sätt svek den märkliga ansats som vi anar i Gösta Berling:ett helt självsvåldigt iscensättande av det osannolika som i julnattsscenen,en fruktbar oordning som tillåter berättelsens trådar att tas upp och åter gå förlorade utan hänsyn till en narrativ lineär romandisciplin,ett systematiskt upphöjande av den trivialste verklighet till mytologi.Vad hade hänt om hon hade fortsatt den linjen ?
Hade det kanske burit rakt ner i galenskapen som hos Kejsaren av Portugallien ? Eller hade hon blivit en av modernismens pionjärer,en Franz Kafka ?Tydligt är att Selma Lagerlöf hade en disciplin som förhindrade det, ,en stränghet med sig själv som hon förmodligen hade goda skäl att tillämpa.
Det är svårt att gissa.Som alla de verkligt stora förblir hon väsentligen gåta.Jag hoppas att det är sagt i den största respekt.

Att motta detta pris är en utomordentlig ära och ett sant nöje och jag utsträcker mitt varma tack till alla dem,inklusive Dr Selma Lagerlöf på Mårbacka, som har gjort denna glädjedag möjlig.