Några ytliga tankar om poesi

Tomaz Salamun, Lucija Stupica och Ales Steger heter tre mycket fina slovenska poeter, som nyligen har besökt Stockholm.Tomas Salamun tillhör min generation,de två andra ur den livliga poetiska renässans
som självständigheten medförde.Den brukar kallas ”den gyllene” generationen.
Så det blev poesiafton en mörk novemberkväll i den ,alltid lika trevliga Söderbokhandeln,så full med lyrikvänner att Tomas Tranströmer nästan har svårt att få plats med rullstolen.En bokhandel i Ljubljana har lånat hans namn .Svensk poesi översätts rätt flitigt till slovenska i dessa år.Slovenien är ett av dessa länder där poesi tas på allvar och spelar en roll.
Vad som slår mig en sådan kväll är riktigheten i det som någon nyligen har sagt:det är omöjligt att bli rik på poesi och just det gör den till en verksamhet värd att intressera sig för. När det kommer till poesi vet man att både utövare och publik är människor som menar allvar. Det kan nog ligga något i det.
Enzensbergers konstant är ett lustigt begrepp med falsk naturvetenskaplig klang.Det infördes i en essä om poesin och dess publik av den tyske poeten Hans Magnus Enzensberger.Där påstod han att en diktsamling alltid ,hur bra den än är, alltid graviterar mot ett försäljningsresultat på 1450 exemplar.Undantag finns men detta är så att säga naturkonstanten.
Jag tror att det i grunden är bra så.Jag ser i tidningen att kuratorn för Liljewalchs,en man som inte kan vara någon sann lyrikvän, har fått för sig att inbjuda ett antal poeter i ropet att skriva bröllopsdikter
till sommarens furstebröllop. Det är ju inte underligt.Furstehyllningar är en sedan årtusenden etablerad genre – från guldålderns romerska poeter till Leopold och Bellman. För den som har en monarkistisk läggning kan det inte ligga hinder att hylla ett furstepar vid dess bröllop.
Men den här museikuratorns idé sträcker sig betydligt länger.Dikterna skall hojtas ut ur högtalare,den ena efter den andra, längs cortegevägen.Poesi,själens läkmedel skall spruta ur fontäner !
Dikter som dekorativa girlander ! Jag har svårt att tänka mig en ytligare,en mera föraktfull attityd till poeter och deras arbete och hoppas verkligen att de tillfrågade inte låter sig förnedras på det sättet.Mannen har överskridit sina befogenheter.
Det är sant att Hans Magnus Enzensberger försörjde sig ett tag på att skriva reklamtexter för BMW (”två kilo lack”).Men naturligtvis skedde det i diskreta former och självklart presenterades det inte som poesi.
A propos Tomas Tranströmer;”Elegi” heter den näst sista dikten ”17 dikter”. Den är en av Tomas längsta,komplicerad,intressant och handlar om egentligen sakka tema som Marcel Prousts stora roman;det förflutnas närvaro i det nuvarande.Jag hörde den denna morgon tonsatt för kammarkör.Det var den typiska svenska kammarkörtonsättningen.Litet new age, vänliga treklangsmodulationer i släpigt tempo och plötsligt uppstigande mycket höga sopranlinjer.Jag kan inte skilja dess kammarmusiktonsättningar från varandra.Vem är det som lär ut dem ?
Vad som hände var naturligtvis att jag tvangs plocka fram dikten ur hyllan för att se vad som står där.Genom det musikaliska filtret talade dikten som genom en våt rånarluva.Nu fanns den där i all sin klokhet.
Och jag tänkte:så gör inte Monteverdi med Petrarca.