Recension

Knaggen knäcker dörrarna


Svenska professorers självbiografier brukar vara roligast för dem som har någon utsikt att finna sina egna namn i registret.Och då kan förargas eller glädjas över vad som sägs om dem.
Berättelser om tillsättningsstrider och konferenser på avlägsna orter blir i längden litet tröttande om man inte själv har varit med. David Lodge’s skälmroman ”Small World” är egentligen spiken i kistan för hela den genren.
Men dra inga förhastade slutsatser ! När Lars Lönnroth berättar om sitt omväxlande liv är det faktiskt en riktigt levande,bitvis fascinerande bok.Jag vet;han är en av mina vänner.Men jag lovar;om jag så aldrig hade träffat honom,hade denna bok fascinerat mig.Det står så mycket i den,den har så många nivåer..
Det börjar i minerat land.Föräldrarna skils,barnen sprids.Knaggen, som han kallas i det tonårsgäng där han helst håller till och lär känna livets elementära njutningar,är litet grann problembarnförst i gymnasiet och sen i Uppsala fast på olika sätt.
Den kompakt tråkiga förträffligheten hos en skolkamrat och student med A i alla ämnen som Stig Strömholm, är inte hans stil.Han har en mamma som ingen kan leva med och som han i gymnasieåren ändå förmodas vara kurator för.Väl inkommen i universitetet där han känner nästan alla professorerna eftersom de är kolleger till hans pappa,historikern Erik Lönnroth, glänser han i filosofiska seminariet men sätter snart litteraturprofessorernas tålamod på allvarliga prov med stridsskriften ”Litteraturforskningens dilemma”,en skrift som klär av dem det mesta av den vetenskapliga glorianOch flyttar sin avhandling om de isländska sagorna till Stockholm .En skrift som bara har vuxit genom decennierna och som placerar de centrala sagorna där de hör hemma :I en gemensam europeisk medeltidstradition .
Naturligtvis råkar han ut för en opponent och dessutom en skäligen hjärndöd pedant,docenten Peter Hallberg som är fanatisk anhängare av den extremaste isländska nationalistskolan(sagorna är skrivna av lokala snillen på isländska myrar och lavaslätter). Han sätter sitt spår i den svenska litteraturforskningens inte alltid glamorösa historia genom att konsekvent vägra diskutera med Lönnroth och i stället börjar förhöra honom på verbformer under ett antal timmar.Episoden är på något sätt karakteristisk för det lilla,trånga landets akademiska elände,dess oförmåga att förhålla sig till nya idéer.(Det är – noga taget – inte så många år sedan unge Horace Engdahl vägrades en assistenttjänst i Stockholm därför att hans idéer ansågs konstiga.)
Så vad gör vår hjälte ? Tar Ett jobb vid UCL i Los Angeles där han dels anländer mitt i studentrevoltens upptakt,den ännu antiauktoritära och inte den maoistiska,dels börjar växa så att det knakar i det stora amerikanska universitetets friare klimat och öppna diskussioner. Snart är han en av de ledande i medeltidsbranschen och har full professur.
Det hela låter som början till en klassisk bildningsroman modell Goethes Wilhelm Meister.Hjälten går ut i världen att söka sin lycka .Och han finner den.Via Aarhus och Svenska Dagbladet återbördas han så småningom till hemlande.Han gör ett bra jobb några år som kulturredaktör på Svenskan och drar slutstrecket som högt älskad professor i Göteborg.
Naturligtvis vet denne man mycket om det akademiska livet och han skildrar det med ett slags tolerant humor och en sympatisk distans.Journalistiken har han en lika bra blick för. Den som till äventyrs är intresserad av Svenska Dagbladets sista år som kvalitetstidning innan den kortas ner till dagens betyligt anspråkslösare tabloid,har mycket att lära här.
Men vad som verkligen gör boken så mycket mera värd att läsa än en i största allmänhet intelligent självbiografi är att den har en djupdimension. Lönnroth har en fin känsla för det sällsamma spelet med tillfälligheter:en dumbom förstör ens disputation,det visar sig vara en välsignelse, eftersom man i stället för att bli en kuf bland andra kufar i Uppsalas trånga litteraturvetenskapliga institution kommer ut och förstår hur oändligt mycket större möjligheter denna forskning egentligen rymmer.Ett samtal med vad till synes var en bifigur blir en avgörande händelse ett par decennier senare.Livet är kort sagt ett fascinerande men inte alltid välvilligt,hasardspel.Det är litet grann Balzac och litet grann Linnés dova bok om ödena,hans ”Nemesis Divina”.
Sanningen är att ”Dörrar till främmande rum” låter sig alldeles utmärkt läsas som roman .Kanske är det genom sitt intensiva umgänge med lysande berättelser,och då särskilt de isländska sagorna,som har har utvecklat den talangen.Eller kanske var han egentligen en romanförfattare,som tidigt gick in i en annan roman ”Nials saga ” och blev kvar i den.
Grundformen är alltså bildningsroman,men utan en sådans tråkiga programering.Här härskar hela tiden slumpen.
Och som i en konstfull roman varieras genom hela boken dörrmotivet.Första medvetna minne:Lars skjuter upp en förbjuden dörr och får se sin döende farfars nobla,bleka profil.
Commedia dell’Arte- variant:efter en livlig kväll hemma hos Professor John Weinstock går Lars och lägger sig i dennes gästrum i den skäligenskröpliga,subtropiskt svampluktande gamla villa på nionde västra gatan i Austin ,Texas.Vaknar mitt i natten,så vilt pissmödig som man bara kan bli av det goda texanska ölet,vill fort ut,kämpar med dörren,finner att dörrjäveln inte vill öpppna sig, tar i så hårt som bara en grabb från Masthugget kan göra det.Dörren faller med ett brak ur sina gångjärn,Weinstock i pyjamas med hund anländer,uppskakad.Ack, den dörren gick alltså inåt!
- Don’t worry Lars.It doesn’t matter at all ! ,säger den oföränderligt hygglige Weinstock till sin förkrossade gäst.
Man kan kanske sammanfatta denna rätt fascinerande bok så :Dörren gick alltså inåt.