Lars Gustafsson
Karl Magnus Jacobsson
Bäste Lars Gustafsson,
Jag utnyttjar friheten att skriva dig angående ditt blogginlägg av den 16:e maj som
använder sig av en del matematik och där du åtminstone i inledningen har varit lite
slarvig. En involution är en självavbildning som är lika med sin invers. T.ex. är
avbildningen x -> -x på mängden av hela tal en sådan. Bilden av en involution
är alltid hela mängden, oberoende av mängdens kardinalitet. Vad du troligen vill
tala om är injektioner, d.v.s. avbildningar som aldrig sänder två olika element
till samma element. En sådan avbildning innebär alltså mängdteoretiskt "ingen
informationsförlust". På en ändlig mängd måste bilden av en sådan självavbildning
vara hela mängden, men en oändlig mängd kan ha kopior av sig själv inuti sig
själv på det sätt du försöker beskriva: 1,2,3,4,5,6,... avbildas på, i tur och ordning,
2,3,4,5,6,7... . Eftersom inget av talen 2,3,4,5,6,7... förekommer två gånger i bilden
är avbildningen en injektion, men 1 förekommer inte som bild av något tal, så
bilden är en äkta delmängd av de naturliga talen. En involution är ett mycket särskilt
specialfall av en injektion, som inte heller tjänar ditt syfte här eftersom dess bild
aldrig är en äkta delmängd av ursprungsmängden.
Låt mig sedan säga att den första meningen om veckbildningar alls inte är tokig,
men kanske bara indirekt relaterad till de interna självrepresentationer du verkar
vara intresserad av. Vissa viktiga exempel på involutioner, men inte alla, ger
upphov till veck på följande sätt. Betrakta ett plan med koordinater (x,y) och
speglingen i en koordinatlinje (x,y) -> (-x,y).
Detta är en involution. Om man betraktar det topologiska kvotrum som man får
från planet genom att identifiera varje punkt med dess bild (d.v.s. man viker ihop
och limmar papperet) bildas ett veck längs y-axeln. Punkterna i vecket kännetecknas
matematiskt av att de kommer från involutionens fixpunkter (0,y) -> (-0,y) = (0,y).
Kvotrummet kan i detta fall visserligen bäddas in som en topologisk delmängd
av det ursprungliga planet (nämligen ett halvplan), men i allmänhet är detta inte fallet.
Definitionen av en transfinit mängd lyder till sist inte heller som du skriver:
"Den är ekvivalent med alla sina äkta delmängder.", utan så: "Den är ekvivalent med
någon av sina äkta delmängder." Mängden av naturliga tal t.ex. har ju ändliga
delmängder, vilka ju inte är ekvivalenta med den.
Denna definition är förresten inte omedelbart ekvivalent med påståendet att "Den
medger ingen 1 till 1 korrespondens med en ändlig mängd." Man måste använda
urvalsaxiomet eller något liknande. (Jag känner inte omedelbart till beviset för detta
faktum. Mitt område är topologi, inte logik, och sanningen att säga skulle ytterst få
matematiker vilja klara sig utan urvalsaxiomet.)
Mina anmärkningar rör som du ser endast själva ingressen till ditt inlägg och påverkar
givetvis inte själva saken. Dessutom är mitt föredrag i Uppsala nästa vecka illa ute,
eftersom min arbetstid gått åt till det här. Nåja. Fritid och arbetstid är ju i alla
händelser kategorier som ingen fri människa kan acceptera.
Vad hände förresten med temat - om man nu kan kalla det så - mellan Cervantes
och Carroll?
Bästa hälsningar,
Karl Magnus Jacobsson,
Matematiska Institutionen, LTH
Lunds Universitet
Hej Karl Magnus,
och tack än en gång för vänligt intresse.
Låt mig börja – denna gång – från det litterära hållet!
Vad har vi?
Ett ställe i andra delen av Don Quijote där hjältarna möter en herre som uppskattande
talar om hur intressant det är att möta dem eftersom han har läst om dem – i första
delen av Don Quijote.
Ett ställe i Lewis Carrolls “Genom spegeln” där Alice möter den sovande Röde
Kungen och varnas för att väcka honom. Eftersom hon är en del av hans dröm,
riskerar hon att försvinna med drömmen.
Borges har jag slarvat med och i en tryckt version måste jag foga in mera om honom.
Han är nästan besatt av idén om olika självreferentiella system. Karakteristisk är
berättelsen “De cirkelformade ruinerna” har hjälten föresatt sig att drömma in i
varje tänkbar detalj, en människa. Denna människa realiseras i slutet av berättelsen
och hela berättelsen får då karaktären av dröm.
Vad är det gemensamma? Någonstans här spökar Descartes drömargument: Finns det
några säkra kriterier som kan skilja verkligheten från en utdragen dröm? Vi har att
göra med berättelser som placerar berättelsen i sig själv som en del av berättelsen.
Kan vi uttrycka dessa egenartade berättelser på ett matematiskt sätt som är mer än
löst metaforiskt?
Idén om topologiska veckbildningar roar mig.
Ja. Så jag lekte med tanken på en mängd avbildningar av den oändliga mängden
1,2,3… där varje bild är avbildning in to snarare än on to med tillordningen t.ex.
1,2,3….
1,2,3….
1,2,3….
o.s.v.
Mitt dumma program tillät mig inte att åskådligöra förskjutningen.
Om Du har rätt, och det har Du säkert,” En involution är en självavbildning som är
lika med sin invers. T.ex. är avbildningen x -> -x på mängden av hela tal en sådan.
Bilden av en involution är alltid hela mängden, oberoende av mängdens
kardinalitet.”, - så är det alltså inte involution utan en injektion jag föreslår.
Frågan återstår: Är detta en rimlig beskrivning av de veckbildningar jag talar om,
eller är det något annat vi behöver?
Ditt förslag “ett plan med koordinater (x,y) och speglingen i en koordinatlinje
(x,y) -> (-x,y).” är kanske närmre vad jag tänkte mig. Det matematiskt fascinerande
blir då själva vecklinjen längs y-axeln. Vad händer där? Finns här mera att hitta?
Mera än “Punkterna i vecket kännetecknas matematiskt av att de kommer från
involutionens fixpunkter (0,y) -> (-0,y)=(0,y)”. Vad finns mellan dröm och vaka?
Tack slutligen för att Du påpekar mitt slarv med Cantor. Klart att det skall vara
“någon av dess äkta delmängder”. Med Din tillåtelse lägger jag gärna in
korrespondensen i bloggen. Men först avvaktar jag naturligtvis vad Du har att säga.
Med vänlig hälsning
lars gustafsson
Bäste Lars Gustafsson,
Några tankar eller åtminstone kommentarer.
Problemet med matematiska bildled är att de är alltför skarpt och otvetydigt
avgränsade. Det riskerar att göra metaforerna slappa, paradoxalt nog. Jag tror inte att
vad jag nu skickar till dig ska ha gjort dem så värst mycket mer användbara. Däremot
var det roligt att fundera på berättelserna och jag hoppas att mina famlande försök
nedan inte ska tråka ut dig alldeles.
Vi har att göra med olika aspekter av följande situation. En berättelse har olika
drömnivåer eller berättelseskikt, vilka på ett eller annat sätt avbildas in i varandra.
Först och främst har vi att besvara frågan om hur avbildningarna är funtade, men det
verkar också finnas intressanta frågor (och kanske litterära möjligheter) i studiet av
nivåernas globala struktur.
Låt mig börja med den matematiskt sett mest renodlade passagen, nämligen den från
Lewis Carroll. Här har vi förstås att göra med en involution: Identifikationen av
kungens pågående "dröm" med "verkligheten" där berättelsen utspelar sig är ju en
spegling. Alice har en drömspegelbild i kungen och är själv drömspegelbildens
drömspegelbild. Följer vi metaforen till dess logiska slut får vi betrakta den
drömmande kungen som fixpunktsmängden – d.v.s. spegeln själv. (Denna spegel är
förstås även den en av multipla spegelbilder, nämligen av den spegel som Alice
passerar genom och som så ger upphov till hela berättelsen.) Det är vad som händer
i vecket: dröm och verklighet limmas samman, människan uppstår.
Matematiskt sett finns det olika sätt att beskriva vecket. Vi kan t.ex. betrakta
"det sammanvikta papperet" eller "berättelsen sammanvikt i sig själv" som vad som
på engelska kallas en ”orbifold” . Varje punkt i en orbifold har en ändlig
"symmetrigrupp" kopplad till sig. I vårt fall har varje punkt i vecket en tvåfaldig
symmetrigrupp (övriga punkter har trivial sådan), som faktiskt kan tänkas som en
inneboende förmåga att identifiera det som ligger inom dem med det som ligger
utom dem. Eller snarare kanske: Som minnet av en sådan förmåga vilken samtidigt
är deras ursprung. Hm. Det lät ju inte så glasklart. Jag kan förklara vad jag menar.
I orbifoldstrukturen ingår att en omgivning av en given punkt alltid ska vara ett
kvotrum under någon linjär gruppverkan på ett euklidiskt rum. Detta är så att säga
inkodat i strukturen. Men själva det euklidiska rummet är inte orbifolden - det
används bara för att beskriva den. Vi behöver i vårt fall det enklaste exemplet
av alla: Det euklidiska rummet är ett plan, och gruppverkan är en spegling.
Orbifolden är det ihopvikta och sammanlimmade papperet, men punkterna i vecket
"minns" att de uppstod ur en gruppverkan.
Hos Cervantes är det något ganska annorlunda som händer. Logiskt sett föreligger
det - såvitt jag kan se - inte något problem alls. Hade vi t.ex. haft att göra med en
verklig och inte bara uppdiktad biografi, så vore det ju inte det minsta egendomligt
att den andra delen innehåller huvudpersonernas reaktioner på den första. Episoden
är bara förbluffande eftersom läsaren känner till att den är påhittad och eftersom vi
av någon anledning har fått för oss att uppdiktade personer inte kan läsa böcker om
sig själva, vilket naturligtvis är dumheter.
Här har alltså verkligheten bäddats in på den berättande nivån, men det finns
fortfarande ett glapp, det är inte en fullständig självreferens. Våra hjältar får ju t.ex.
inte den bok återberättad för sig, som de själva befinner sig i ”för tillfället”. Nåväl.
Här är den adekvata matematiska metaforen väl något i stil med en avbildning som
bäddar in första delen av boken (uppfattad på verklighetsnivån) som en del av
berättelsenivån i den andra delen. Det är givetvis en injektion - hela boken måste
föreligga hel och hållen på berättelsenivån, eftersom ju Sanson Carrasco har läst den.
(Redan i första delen av Don Quijote är förresten ett hörn av verkligheten invikt i
berättelsen på ett sätt som snuddar vid det självrefererande: Under utrensningen av
Don Quijotes bibliotek finner barberaren och prästen en av Cervantes egna böcker.)
Kanske kan vi åskådliggöra de olika berättelsenivåerna schematiskt och naivt
på följande sätt. Låt oss betrakta varje berättelse B som den disjunkta unionen av
(potentiellt) uppräkneligt oändligt många nivåer, som vi av respekt för ämnet kallar
Dröm_k(B), där k genomlöper de naturliga talen. Detta kan vi med ett terminologiskt
lån från matematiken kalla för en N-gradering. Varje berättelse Dröm(B) är alltså ett
N-graderat objekt. "Verkligheten" placerar vi av gammal vana på nivå 0. (Slås vi
av metafysisk inspiration - eller läser Borges, se nedan - kan vi utsträcka graderingen
till de hela talen Z och fundera på vad det betyder.)
Hos Cervantes ser vi strängt taget bara Dröm_0(B) inbäddad i Dröm_1(C), där B
och C är olika, men en självrefererande effekt uppnås som sagt hursomhelst,
genom andra mekanismer.
Återgår vi för ett ögonblick till Carrollpassagen har vi Dröm_1(B) identifierad med
Dröm_2(B) genom en involution. De högre nivåerna är inaktiva/tomma.
Två anmärkningar. För det första: I de flesta berättelser är alla utom ändligt många
nivåer tomma. Kanske finns det något undantag hos Borges? För det andra: Eftersom
Alice åtminstone har passerat igenom en spegel, är vi egentligen någonstans högre
upp bland nivåerna.
Följande lustiga faktum slår mig nu: Hos Carroll verkar schemat
kompliceras av att Dröm_2(B) bara förekommer så att säga "i referat" på
Dröm_1(B) och inte "i sig". Men hur skulle det senare överhuvudtaget kunna göras?
De två nivåerna är ju involutivt identifierade och inte möjliga att särskilja annat än
genom utpekande! Det är förresten en likhet mellan Carrollscenen och
Cervantesscenen: Båda återger en nivå på en annan genom referat. Men hos Carroll
ingår även referatet i det refererade. (Eftersom "ingenting blir över" (?). En involution
är ju en bijektion - inget utrymme kvar för den refererande att stå på.)
Hos Borges, slutligen, är nivåstrukturen avsevärt mer avancerad. Utan läsarens
medgivande börjar Borges åtminstone så högt som på Dröm_2, under förespeglingen
(sic!) att vi befinner oss på Dröm_1. Trollkarlen försöker drömma fram en människa.
Han söker sina drömmar (Dröm_3) efter någon som är värd "verklig" existens. När
han äntligen hittar en värdig lärjunge finner han i en ironisk nyckelpassage - som
antyder för läsaren berättelsens idé - att han inte drömt.
När han slutligen lyckats i sitt uppsåt kommer slutscenen då trollkarlen inser sig
själv vara en skenbild och "att någon annan drömde honom". Det är egentligen
först då som läsaren får fullständigt klart för sig att han har varit på nivå k+1 istället
för k hela berättelsen.
Den naturliga följdfrågan: Vem är denna "någon annan" som drömmer honom?
besvaras inte av Borges. Svaret kan förstås bara bli "Han själv." Någon annan kan
inte drömma en i första person. (Här verkar det finnas mycket att säga för
en filosof eller en författare. Vi lämnar det för tillfället därhän.) I vårt
naiva schema är det i alla fall något som händer på nivån under.
Genom att aldrig fixera berättelsens 1-nivå manar Borges fram bilden av ett oändligt
torn av nivåer utsträckt i båda riktningar: Det verkar som om han här bevisar att
litteraturen inte har någon 1-nivå. Eller snarare - den har endast _lokalt_ en sådan. I
varje given scen är den vad vi just läser. Men detta kan förändras i nästa scen
och man kan tänka sig en berättelse vars nivåer aldrig bottnar, som är oändlig, eller
varför inte cyklisk. En berättelse som återkommer till sig själv men något vriden,
kanske sedd från en annan vinkel. Matematiskt: Med icke-trivial monodromi.
(Eller etter värre: Som kommer tillbaka till vad man tror är den själv, men nu på en
annan nivå.)
Jag ser fram emot ditt svar.
Bästa hälsningar,
MJ
Bäste KMJ
Jag tackar för en mycket intressant kommentar. Det är inte bara de olika typerna av
veckbildningar som benas upp mycket snyggt, utan också den än intressantare frågan
om litteraturens bottenlöshet. Det finns ingen verklighetsgrund som berättelsen står
på k(0), utan bara en representation på icke närmare specifierad nivå, kanske inte ens
specificerbar k(B). (Vad hindrar att den genomlöper mer än de naturliga talen?)
Men berättelsen vill intala oss att den är k(0). Ty annars händer något. Med vad?
Med dess auktoritet? Men vi vet ju normalt att fiktioner är fiktioner. Är det en del
av fiktionen att den inte får uppfattas som fiktion? Eller kanske snarare en del av
fiktionslogiken att det måste finnas en k(0)–nivå att utgå ifrån?
Skiljer sig vad jag litet snabbt har kallat ”fiktionslogiken” från annan logik?
Allt formaliserat tänkande kräver axiom. Några av dem måste – som vi alla vet efter
Gödel – för en mycket stor klass av algebraiska system tas oberoende. (Bottnar
fysiken? Den vill uppenbart också intala oss att det i varje fall finnes en nivå k(0).
Det finns teoretiska fysiker som tvivlar på att det finns.)
Den gamle idealisten Boström i Uppsala lär ha frågat kandidater i den muntliga
examen om hans i examinationsrummet befintliga, mäktiga kakelugn befann sig
utanför eller inuti kandidaten. Enligt legenden – som kan vara falsk - kuggades
studenter som svarade “utanför”. Det tycks inte ha fallit Boström in att fråga om han
själv befann sig innanför eller utanför kandidaten, och omvänt. Och inte heller om
han själv befann sig innanför eller utanför sig själv. Nånting har gått fel här.
Men vad? Förmodligen består misstaget i den konkreta användningen av en
rumsmetafor som om den handlade om fysiska rumsliga förhållanden. Det finns i
kandidaten bland mycket annat en mapping av prof Boström och av en kakelugn.
Kakelugnen innehåller ingen mapping av kandidaten men däremot innehåller Prof
Boström en (ofullständig) mapping av kandidaten. Alltså en ömsesidig spegling, men
inte komplett. Denna relation kan naturligtvis itereras. (Jag ser att han ser att jag
ser.)
Vad som utmärker åtminstone ett visst slags filosofisk idealism är kanske just detta
att den gör verkligheten också till litteratur.
greetings and cheers
lars g
Bäste LG,
Ursäkta mitt sena svar. Jag har flyttat till Uppsala tillsammans med min
familj och det har tagit all min sommartid i anspråk.
Jag har ingenting alls emot att låta korrespondensen publiceras på din
blogg i någon form. Inte minst som du ju lovar att då strama upp och
utveckla ditt senaste svar, vilket vore trevligt.
Jag instämmer i att den allra intressantaste av dessa frågor är den om
litteraturens (och verklighetens) bottenlöshet. Men jag tror också att det
kan finnas rent tekniska landvinningar att göra här, nämligen i ämnet
prosaarkitektur. I mina senaste kommentarer angående detta nämnde
jag möjligheten att utforska den globala nivåstrukturen i en berättelse.
Det enklaste matematiska exemplet är möbiusbandet: Passerar vi ett varv runt så
kommer vi tillbaka upp och ner. Ett varv till och vi är på rätt köl igen.
Vilka medel finns för att passera mellan den här sortens nivåer i
litteraturen? Dröm, en berättelse i berättelsen, personskifte enligt
modellen jag-tror-att-du-tror. Min första tanke var att en tidsresa vore
fusk. Men man kan nog tänka sig att en fiffig författare skulle kunna
konstruera en berättelse som går igenom successiva scener vilka på ett
subtilt sätt passerar bakåt i tiden utan att läsaren upptäcker det förrän till
slut - då han återkommer till början.
Nog om detta. Åter till våra metafysiska spekulationer.
Du frågar: Vad hindrar att den [indexeringen av drömnivåerna] genomlöper mer än de naturliga talen?
Vi har redan slagit fast att Nivå 1 inte är väldefinierad, eftersom den
mycket väl skulle kunna dyka upp som Nivå 2 eller 63 i en annan del av
texten (det verkar vara sällsyntare än det borde i den faktiska litteraturen).
Ingenting verkar ens hindra att nivåerna liksom sänker sig i en
nedåtgående spiral mot en allt vaknare och vaknare berättelse utan att
någonsin nå fram. Berättelsen har ingen botten, d.v.s. indexmängden har
inget minsta element. Det verkar alltså som om indexmängden som bäst
är en oändlig linjär ordning, men utan minsta eller största element.
Det är förresten inte ens nödvändigt att drömnivåerna är linjärt ordnade.
Jag har redan gett exempel på cykliska ordningar och man kan nog tänka
sig värre saker än så.
En annan indikation på att nivåerna inte lämpligen låter sig indexeras med
naturliga tal är följande. Jag inkluderade verkligheten, d.v.s. läsaren och
den fysiska boken, som nivå Dröm_0. Det som eventuellt kunde hindra oss att använda även negativa tal som indexmängd vore att vi själva ”inte är drömda”.
Oss emellan är jag inte alls säker på att det är fallet. För det första är det
ju i viss mening inte den person som håller i boken som läser den.
Själva läsningen är en dröm. På något vis förskjuter vi oss ifrån oss själva.
Alldeles detsamma gäller skrivakten. Denna dubbelsidiga förskjutning
antyder att den värld som är litteraturen är en annan – vi måste stiga in i
den både för att skapa och för att ta del av det skapade. Alltså var det lite
naivt av mig att sätta ”den fysiska verkligheten” som nivå Dröm_0. Egentligen
bör denna skiljas ifrån nyss nämnda ”drömda” nivå – låt oss kalla den Dröm_0*.
Ändrar denna synvinkel något? Förstås ryms det en massa nivåer mellan
Dröm_0 och Dröm_0*; mellan vårt vakna vardagsjag och vårt läsande
drömjag (om detta är ett ”jag” och inte bara en viss form av
uppmärksamhet). Inte bara själva läsningen är en dröm som vi kan
minnas, grubbla på, analysera och glömma, nej, även under denna dröms
själva förlopp föreställer vi oss vad som har hänt, anar vad som kommer,
vi minns och glömmer. Vem är det då som glömmer det lästa?
Med denna synvinkel som placerar nivåerna i oss själva snarare än i
berättelsen blir det än mer uppenbart felaktigt att indexmängden mellan 0
och 0* skulle vara linjärt ordnad. Våra egna nivåer är mer labyrintiskt
organiserade. (Partiellt ordnade kanske, inte mer. Valv bakom valv
oändligt.)
Men berättelsen vill intala oss att den är k(0). Ty annars händer något.
Med vad? Med dess auktoritet?
Vad vill berättelsen intala oss? Att den är k = 0, d.v.s. verkligheten? Knappast.
Att den ”existerar”, k = 0*? Ja. Den vill ha den uppmärksamhet som bringar den
till liv.
Bottnar fysiken ? Det finns teoretiska fysiker som tvivlar på det.
Jag ser i alla fall ingen anledning att tro att vi skulle bottna i verkligheten.
Den idéen är ganska fånig. När allt kommer omkring verkar ju inga andra
varelser göra det. Jag kan inte ens föreställa mig en situation där vad jag
iakttar inte vida överskrider gränserna för vad jag kan beskriva. Man kan
tänka sig - som de flesta fysiker gör - att fysikens grunder kunde vara så
enkla att de tillåter fullständig beskrivning medan våra vardagssituationer
bara är oöverblickbara på grund av deras oerhörda komplexitet, men jag
tycker att det verkar ganska optimistiskt. Om man strävar att förstå hur
universum uppstod och hur materien är funtad får man kanske vänta sig
att trampa (allt djupare och djupare – med allt mer sällsynt kontakt med
sjögräs och tång) vatten.
Vad som utmärker åtminstone ett visst slags filosofisk idealism är kanske
just detta att den gör verkligheten också till litteratur.
Kanske det ja. Men framför allt tycker jag detta präglar ett visst slags
teologisk spekulation.
Våra representationer av verkligheten är ändliga (oavsett språk) och
lämnar en oerhörd rest. Inte ens det antagligen pyttelilla fragment av
världen som våra sinnesorgan klarar att registrera förmår ju vi själva
att ta emot. Det finns kraftfulla funktioner som skär bort
”ovidkommande” sinnesintryck. Det är inte underligt om detta
biologiska faktum ger oss känslan av att vara berövade något. Vissa av
oss känner denna saknad tydligare än andra. Är inte det sorgen som
kommer med aningen att man är en person i en bok? Det här verkar vara
ursprunget till den gnostiska föreställningen. Drömmen om att befrias
från detta: Att vara bunden i texten på sidan. Författaren som Demiurg.
Det får låna sig till svar på din anmärkning om Descartes drömargument:
Verkligheten behöver inte skiljas från drömmen så mycket som den
behöver skiljas från att vara påhittad.
Vad är en dröm gjord av? Man brukar ju säga att man drömmer om vad
man gjort under dagen. Men efter att jag skrivit mitt andra brev till dig
hände något som jag fann egendomligt. Jag drömde nämligen att jag
vaknade ur en dröm. Mer precist: Först drömde jag en viss dröm, varefter
jag drömde att jag vaknade och insåg att det som försiggått bara varit en
dröm. Drömmen illustrerade alltså med sin själva form vad jag hade tänkt
på under dagen. I övrigt handlade ingen av drömmarna om detta utan om
andra saker, som jag nu (flera veckor senare) givetvis har glömt. Det
verkar nästan ha varit ett slags ”metadröm”. Å andra sidan kan man
kanske inte ”drömma om att drömma” på något annat sätt. Men ändå: Visste
drömmen att den var en Nivå-2-dröm innan jag ”vaknade” ifrån den? D.v.s. förbereddes scenen med uppvaknandet av den första oberoende
drömscenen? Det är nog denna fråga som förbryllar mig.
Vad finns mellan dröm och vaka?
En association bara: Fenomenet ”lucid dreams” verkar vara populärt i vissa new age-kretsar. Där försöker man med olika tekniker uppnå ett medvetet drömtillstånd: Att inse ”jag drömmer” utan att vakna. Det borde vara något som magiker och schamaner har ägnat sig åt sedan evinnerlig tid.
Med hopp om svar,
KMJ
Bäste Karl Magnus,
det var ett väldigt intressant brev. Som diskussionen har gått tycks den samla sig mot två brännpunkter: Hur kan man vika? Vad finns i vecken?
Jag börjar med något som Du har i slutet: slutna slingor och iterationer av drömmar.
Aristoteles har ett intressant avsnitt i ”De Memoria et de Recollectione”, som den brukar kallas och som ingår i de mindre skrifterna, där han diskuterar erinringens logik. Där funderar han på vad som händer om vi placerar ”operatorerna” glömma och minnas så att den ena styr den andra. Jag minns att jag minns P (där P är ett faktum) är väl ett meningsfullt påstående. Jag minns att jag har glömt P likaså.
Jag har (hade) glömt att jag minns P förefaller återspegla en psykoanalytisk praxis och är som sådan meningsfull. Jag har glömt att jag har glömt P börjar onekligen te sig en smula tvivelaktig. Kanske den gäller för ”A:s telefonnummer var så och så”?
Hur som helst: en formell erinringens logik som tillåter hur många iterationer som helst av glömskans eller erinringens operatorer, med idempotenta eller icke idempotenta resultat, hinner ganska snabbt springa ifrån det mänskliga psykets begränsade resurser, ungefär som divergenta funktioner snabbt springer ifrån vår föreställningsförmåga.
Något liknande gäller väl drömoperatorn. Jag drömde att jag drömde förefaller helt realistisk. Men i nästa steg?
”Men man kan nog tänka sig att en fiffig författare skulle kunna
konstruera en berättelse som går igenom successiva scener vilka på ett
subtilt sätt passerar bakåt i tiden utan att läsaren upptäcker det förrän till
slut - då han återkommer till början.”
Ett roligt och utfordrande påpekande! Jag kan tänka mig en SF-roman där protagonisten i första kapitlet inte har en aning om vad som väntas av honom,vilket hans nästa steg skall vara. I pensionatets bokhylla med slitna gamla underhållningsromaner tar han tankspritt ner en volym och finner att första kapitlet handlar om honom själv och beskriver vad som händer honom härnäst (o.k.injektion ).Härifrån är det ju lätt att göra en möbius-slinga om man så önskar.
Även här gäller naturligtvis att det formella systemet (i detta fall den logiska syntaxen för Drömd(P) med iterationer och axiom som t.ex. att Drömd[Drömd)(P)] tillåter både att P är fallet och P är inte fallet) ganska snart avlägsnar sig från den intuitiva föreställningsförmågan.
Den djupa filosofiska frågan förblir nog den om vad som finns i vecket. Världen är min föreställning. Föreställning om eller av vad? Nej,säger Schopenhauer i ”Die Welt als Wille und Vorstellung”, inte föreställning om. Bara föreställning. I världen ingår jag. Så vad får vi? En föreställning om en föreställning…
Nej, säger Schopenhauer, vad vi har är ett subjekt och ett objekt. Subjektet är alltså den som förnimmer, avbildar, föreställer sig en värld. Denna föreställning kan inte inrymma subjektet. Subjektet kommer aldrig att lära känna sig självt. Just i sin egenskap av subjekt kan subjektet aldrig bli föremål för kunskap.
Eller, med andra ord: i vecket har vi noll. Det är väl inte så dumt? Eller står en infinit regress på lur?
m de bästa hälsningar
lars g
Showing posts with label Lars Lönnroth J L Borges. Show all posts
Showing posts with label Lars Lönnroth J L Borges. Show all posts
Friday, September 18, 2009
Thursday, August 13, 2009
Om Selma Lagerlöfs storhet
Acceptance Speech on receiving the Selma Lagerlöf Price in Sunne ,August 15 th
Selma Lagerlöf den stora
Det är är märkligt att de sentida börjar bete sig konstigt så snart de kommer till Selma Lagerlöf.
Man larvar sig normalt inte när talet kommer in på Hjalmar Söderberg eller Bo Bergman. Men för Selma Lagerlöf gäller tydligen andra regler.Antingen försöker man alienera henne genom ett i grunden ointressant tal om hennes erotiska inriktning,som om det skulle vara något märkvärdigt med den, ,eller också försöker man intimisera henne genom att kalla henne ”Selma”.Varför försöker man göra henne mindre ön hon var ? Var hon stor ? Hon var mycket stor.Till skillnad från alla de andra,Heidenstam,Levertin,Karlfeldt, ,alla var regionala storheter,tillhör Selma Lagerlöf - tillsammans med August Strindberg och Hjalmar Söderberg - världslitteraturen.
Det är som om dessa sentida inte kunde tåla att ha att en av de riktigt stora,en författare i klass med Dostojevski,Joseph Conrad eller Flaubert
så nära intill sig . Gåtan hos en stor diktare kan ha något utmanande,ja provocerande,över sig. Frågan är om den inte kan bli skrämmande .
Hade hon vuxit upp och skrivit i Paris hade de haft det lättare.Hade hon varit man och inte kvinna,hade det kanske blivit ännu lättare.Nu måste de värja sig.
Några skriver märkliga skådespel där en fiktiv huvudperson,framställd som virrig,sinnlig,ytlig,lesbisk, eller som i riktigt obehagliga fall, - feminint löjlig - helt omotiverat tilldelas namnet ”Selma Lagerlöf”.Det är ett pinsamt falskspeleri där ett stort historiskt namn smygs in i sammanhang där det alls inte hör hemma.
Men egennamn – det har vi lärt oss av Stig Kanger och Saul Kripke - refererar inte till beskrivningar,de refererar till människor.
Det går inte att godtyckligt bygga om meningen i orden ”Selma Lagerlöf”. Den verkliga Selma Lagerlöf består.
Andra nöjer sig med en annan form av opåkallad intimitet,ett envist duande,som möjligen kan ha något att göra med att ,det k stora denna gång tog sin boning i en kvinnas kropp;det heter Selma.
Det heter Heidenstam,Strindberg och Levertin.Det heter Fredrika Bremer och det heter Ellen Key.Varför då inte Selma Lagerlöf ?
Varifrån kommer egentligen detta behov att förminska ?
En annan av de riktigt stora - Jorge Luis Borges – som för resten – har betydligt mera gemensamt med Selma Lagerlöf än bara genialiteten – anmälde år 1936 i det argentinska magasinet El Hoghar den engelskspråkiga versionen av Gustaf Jansons numera grundligt bortglömda roman ”Gubben kommer”.
Borges,då,år 1936,ännu en ung och skäligen okänd författare, är inte påfallande entusiastisk.Men romanen är inte värdelös, säger han. Ty den aktualiserar ett intressant problem:
”Kan författare skapa karaktärer som är överlägsna dem själva ? Intellektuellt,måste man nog säga nej.Sherlock Holmes kan framstå som mer intelligent än Conan Doyle ,men vi är alla insatta i hemligheten;den ene förmedlar bara de lösningar som den andre redan har tänkt ut.Zarathustra – oj den profetiska stilens farliga konsekvenser - är dummare än Nietzsche.”
Det är en övertygande förklaring till varför alla dessa komedier och ödsligt ironiserande småstycken kring Selma Lagerlöf kan te sig så hopplöst ointressanta.De mindre systemen får inte grepp om det större.De slinter tillbaka i obetydligheten.För att visa den eventuellaa avgörbarheten i en tvåvärdesalgebra behöver man en trevärdesalgebra. Men man kan inte gå den motsatta vägen.
En annan metod att bli klar med henne i förtid är detta med ”Sagoberätterskan”.”Selma,heter det,blev ett språkrör för ett folkligt berättande.” Med andra ord ett språkrör för en rik folklig värmländsk berättartradition som redan fanns på plats. Om vi får tro Sven Delblanc i hans och Lars Lönnroths litteraturhistoria ,var hon inget annat än en ”lysande relikt”.
Relikt,var det.
Naturligtvis tvekar ingen vettig människa om att det finns en rik folklig och värmländsk berättartradition.Men därmed är fenomenet Selma Lagerlöf knappast avklarat.
Bilden av en mild och välvilligt mysande sagoberätterska bidrog hon säkerligen själv till, med egen havregrynsproduktion och saftkalas för skolklasser.Men den är missvisande.Särskilt i breven till Sophie Elkan skymtar en annan betydligt taggigare personlighet än den som tar emot skolklasser.Omdömena om misshagliga samtida som Ellen Key eller August Strindberg är ingen mild läsning.Hon avskyr i grund och botten idyller och kan helhjärtat ta de förtappades,till och med mördarnas,parti mot de förträffliga.Hon är tålmodig på gränsen till det sannolika och förnekar ändå inte det stråk av hat som också finns i hennes urgrund.Selma Lagerlöf är en modern tragöd,med blicken oavlåtligt fixerad vid livets fundamentala orättvisor och existensens egendomligt ekande tomhet.Frågan är om det inte är i detta konsekventa fasthållande av en tragisk verklighetsbild som hennes verkliga storhet består.
Hon ser eländet.Och hon genomlyser det med ett sällsamt ljus.Arthur Schopenhauer skulle ha älskat henne.
Tag vad som ofta brukar framhållas som hennes - vid sidan möjligen av ”Mårbacka” - mest älskliga bok ,älskad av barn i många generationer och översatt till otaliga språk.Jag menar förstås ”Nils Holgerssons underbara resa”.
Jag läste den som barn och jag är inte alldeles säker på att jag hade resurserna att förstå vad jag läste men blev ändå på ett obestämt sätt skakad av detta vidunderliga första kapitel med dess förvandlingsscen.En metamorfos i klassisk mening.Andra gången jag läste samma kapitel läste jag det högt för en akademisk publik vid ett nobelpristagarseminarium vid University of Texas.På engelska.Och rakt genom den främmande språkdräkten kände jag hur undran och skräck gick genom mig och hela åhörarskaran:
”För i spegeln såg han tydligt en liten,liten parvel,som var klädd i toppluva och skinnbyxor.
’Den där är ju klädd alldeles som jag ! ’ sade pojken och slog ihop händerna av förvåning.Men då såg han,att parveln i spegeln gjorde detsamma.
Då började han att dra sig i håret och nypa sig i armarna och svänga sig runt ,och ögonblickligen gjorde han efter det ,han,som syntes i spegeln.
Pojken sprang omkring spegeln ett par gånger för att se efter om det stod någon liten karl gömd bakom den.Men han fann ingen där ,och då började han skälva av skräck.Ty nu förstod han,att tomten hade förtrollat honom,och att den där parveln,som han såg bilden av i spegeln,det var han själv.”
Det finns mig veterligt inget ställe i världslitteraturen som klarare och mer skrämmande återger det ursprungstrauma som Jaques Lacan så vidlyftigt beskriver ;det lilla barnet upptäcker att det inte är en del av moderna kropp och följaktligen någon annan.Och denne andre är en okänd,hans existens öppnar ett djup,en avgrund som egenligen aldrig kan utforskas.
Det finns mig möjligen ett annat ställe i världslitteraturen som artikulerar denna upplevelse med samma kraft.Och det är när i Rilkes ”Aufzeichnungen des Malte Laurids Brigge” den unge Malte har förirrat sig upp på Herrgården Brigges vind och framför spegeln provar ut asiatiska masker och sällsamma tunga klädnader tills en skräck infinner sig som är egendomligt lik den hos Selma Lagerlöf.
”Ty nu var han den starkare och jag var spegeln.”
Jag vet inte vad jag beundrar mest: hennes raffinerade konstskicklighet eller det demoniska djup över vilket den svävar. Och hur kunde hon placera något sådant i inledningen till en bok för folkskolebarn ?
Stackars Dr Lagerlöf som bara kunde återge sagor som hon hade lärt sig som en liten flicka på Mårbacka !
Hon är elementär och hon är raffinerad. Hon är djupt tolerant och hon är mycket konsekvent. Och hon har en mycket större resistens mot den egna demonin än vad de flesta författare skulle våga.
I likhet med en annan stor skapare,Johann Sebastian Bach,har Selma Lagerlöf en tendens att ta ut svängarna,eller med andra , och möjligen mera passande ,ord, att till det yttersta utnyttja de i materialet inneboende rörelseimpulserna.Det är i detta som hennes ofta omtalade fantastik består.Som Roger Caillois har påpekat och de latinamerikanska fantastiska realisterna demonstrerat;fantastik och detaljrealism fungerar i själva verket mycket bra tillsammans.Man kunde till och med säga att vid en viss grad av uppförstoring blir varje bild orealistisk.
Den djupa inre konsekvensen i hennes verk utesluter inte dessa ytans inkonsekvenser som de klentrogna inte tröttnar på att peka ut: Den misslyckade sjöresan i Gösta Berling där författarinnan plötsligt ger upp hela projektet,sänker jakterna utan att ens bekymra sig om att ta iland kavaljererna.Som i nästa kapitel helt lugnt fortsätter sitt kavaljersliv.Eller käppen med den tunga silverkryckan som flyter upp på Lövens vågor sedan dess ägare Kejsaren av Portugallien har försvunnit ned i djupet.
Exemplet kunde mångfaldigas. Det är inte lätt att avgöra vad som är Selma Lagerlöfs fantastik,som i så hög grad föregriper den latinamerikanska fantastiska realism som skulle bli så omtalad ungefär ett århundrade senare, eller vad som bara är ett suveränt förakt för allt som kan hindra berättelsen i dess vårflodslikt framvällande väg.
Konsekvensen ligger inte på ytan.Konsekvensen är av ett annat slag och den går genom hela författarskapet.Kanske skulle man kalla den en moral. För att låna från en modern mytologi skulle man kunna säga att hon är djupt förtrogen ,både med den ljusa och den mörka kraften.Ja, - kanske inte bara förtrogen utan möjligen också förbunden.
Människorna glider – mot sin vilja - nedför obönhörliga sluttningar – som bonden i Löwenskiöldska ringen som så länge ligger vaken och grubblar på hur han skall kunna hindra ringen att stjälas ur det just den natten öppnade och skyddslösa gravvalvet och hur han slutar med att tillsammans med hustrun gå och stjäla ringen.
Det har ofta påpekats att den bekanta determinismen i de grekiska tragedierna och då särskilt hos Sofokles,inte är en modern,mekanisk determinism.Kung Oidipus olycksöde är inte alls en fysikalisk bana,en trajectory, vars bittra slut kan härledas ur initialvillkoren.
Kung Oidipus företar en rad fria val.Och varje val,som han företar just för att undvika det öde som har förutsagts,för honom närmre vad som för de gamla grekerna var den slutgiltiga katastrofen;att döda sin far och att äkta sin mor.Detta blir kanske klarast sammanfattat på det ställe i ”Oidipus i Kolonos” där kungen säger:
” (…)Hur kan mitt väsen vara ont,,
när allt jag gjorde var att tackla andras handlingar ? ”
Oidipus i Kolonos 281-182.Min översättning
Vad som möjligen är en den grekiska tragedins grundupplevelse – att
varje steg vi tar för att undvika katastrofen för oss ett steg i dess riktning ,är märkligt nog också det mest konsekvent genomförda temat i Selma Lagerlöfs berättelser.
Människorna handlar och varje handling snärjer dem allt djupare in i en snårskog ,en törnrosahäck,en myrmark,där de inte längre kommer loss.Så är det med Gösta Berling i det bekanta predikstolskapitlet som inleder romanen,så är det med Charlotte Löwenhielm,som systematiskt faller offer för sin egen stolta vägran att förklara sina
egna goda avsikter.Och så är det med hennes kontrahent och älskade,den styve Karl-Arthur,som med de bästa intentioner nära nog begår ett modersmord.
Är det närmre mellan Selma Lagerlöf och de grekiska tragöderna än man brukar tänka sig ?
Kung Oidipus är – om vi läser noga – inte alls oidipal.Om det är något han till varje pris vill undvika är att döda sin far och äkta sin mor.Den mycket problematiske Karl-Arthur är möjligen oidipal.Men det är inte poängen.
Selma Lagerlöfs världsbild har en djupare liggande likhet med de grekiska tragödernas:hon förstår det försåtliga glidandet mellan avsikt och handling,mellan vad människorna tror sig vara och vad de verkligen är.Hennes figurer har en utomordentlig förmåga att överraska sig själva - och naturligtvis också läsaren. De är inte goda eller onda,inte ens brukspatron Sintram ,en i grunden teatralisk figur som får tjäna som katalysator för utommänskliga krafter bortom honom själv,de är snarare valplatser.För den ljusa och den mörka kraften skulle en modern tonåring kanske säga.
Om sin egen ”demoni” – sin närhet till det destruktiva och aggressiva – återkommer hon ofta,särskilt i den mycket förtroliga brevväxlingen med Sophie Elkan.
Hon är en diktare med djupa sociala insikter.Hennes skildringar av fattigt folk är inte bara inlevelsefulla;hon tycks i detalj förstå hur det hårda fysiska arbetet och den proletära förnedringen kan kännas. Hur det är att hela dagen gräva diken i ett envist regn, eller att släpa på gårdsfarihandlerskans tunga säck. Hon har medkänsla och hon har sociologens öga för de sociala skikten och strukturerna.Samtidigt får detta sociala medvetande något egendomligt arkaiskt över sig.Själv medlem av ett industrialiserat samhälle – hyttor och smedjor fyller landskapen med röd rök och hamrarnas buller, allt detta som längesen har tystnat i en postindustriellt Bergslag - förefaller hon förlägga sina berättelser till ett förindustriellt stiliserat agrarland. I vilken tid utspelas ”Kejsaren av Portugallien”?
Det märkvärdiga är att hon förstår så väl,förstår hur det kan kännas när man får höra att ens stuga står på ofri grund och man kan köras därifrån i morgon dag, förstår hur det känns att stå utanför – vad upplyst rum det än må vara – och titta in genom fönstret.
Vad som ibland har betraktats som en svaghet;hennes tydliga och artistiskt inte helt gynnsamma kärlek till att skapa lyckliga slut på djupt tragiska berättelser , har – det är jag övertygad om – något att göra med att hon ibland blir skrämd av sina egna berättelser, av den värld utan nåd och förskoning som växer fram ur dem.
Lars Ahlin,författare till det mest professionella av Lagerlöftal ifrån gångna år,påpekar att ”Bannlyst” skulle ha blivit så mycket bättre om de cirka sex rader där huvudpersonen frias från en förfärlig misstanke, kunde avlägsnas. Och vilken vinst vore det inte om ”Kejsaren av Portugallien” slutade precis före fjärde avsnittet där Klara-Gulla står på tröskeln och trivialiserar allt genom sin återkomst !
De försonliga sluten – om en produkt av väninnornas påtryckningar eller den dåtida bokmarknadens förväntningar eller möjligen ett verkligt behov av att försona sig med livets oerhörda resurser av lidande och intighet – har en uppenbar svaghet.De försonar inte.De snarare förstärker det som inte låter sig försonas.
Så mycket starkare verkar det inte när den stora berätterskan från Mårbacka mildrar det trasiga,det solkiga ,förlorarnas värld,inte geom lyckliga slut utan genom sin milda ironi.Det är det bellmanska hos Selma Lagerlöf som förmår kasta ett musikens och glädjens guldskimmer över kavaljererna på Ekeby,dessa egentliga förkomna,till parasitism och dryckenskap hänvisade resterna av en upplöst och hemförlovad armé.
Här kommer inte det försonliga i form av ett lyckligt slut utan det är ett metafysiskt perspektiv som liksom från ett oväntat håll,en aldrig anad öppning,kastas in i mörka rum. Det är i sådana ögonblick som Selma Lagerlöf blir mycket stor.Och det är lätt att erinra sig ett viktigt huvudtema i 1800-talets tidigare estetik,Arthur Schopenhauers tanke,bäst redovisad i fjärde delen av ”Världen som vilja och föreställning” att den mänskliga existensens
enda solida värde är av en estetisk natur och yttrar sig i dissonansen.
Därmed är vi framme vid den punkt där de flesta brukar börja.
Alltså:”Gösta Berlings Saga”
En fysiker,Ulf Danielsson i Uppsala,har i sin senaste bok ”Den bästa av världar”,påpekat något intressant :de mycket stora fysikaliska idéerna,termodynamiken,speciella relativitetsteorin, hade möjligen så småningom kommit i dagen även om sådana pionjärer som Boltzmann eller Einstein aldrig hade existerat.De hade förr eller senare så att säga ersatts av andra.Däremot verkar det alldeles orimligt att tänka sig att ”Madame Bovary” skulle ha kunnat tillkomma utan Gustav Flaubert.Romanen,i sin totala unicitet,är hans och ingen annans.Detsamma gäller ett sådant mirakel som ”Gösta Berlings Saga”. Det är en sådan roman,vars totala originalitet är en sådan som man inte ser många av i ett århundrade. Och det är fullständigt otänkbart att den skulle ha kunnat komma till utan Selma Lagerlöf.
Vad är det som gör denna roman till ett mästerverk ? Allt,frestas man säga.En säregen bygd med säregna människor,de flesta av dem på olika sätt beklagansvärda,upphöjs i ett sällsamt poetiskt ljus.Noga taget är det ju en industribygd i fullt utvecklad kris och stagnation som skildras,prästen ohjälpligt fångad i sin alkoholism,kavaljererna ,officerare och underofficerare från en hemförlovad armé och hänvisade till en ödslig parasitism,till ett liv som de helt och hållet själva måste bestå med mening.
Under mitt numera rätt långa liv som läsare av romaner - egna och andras - är det ett paradoxalt fenomen som jag ofta har observerat;hur svårt de djupt originella författarna har det med att handskas med sin originalitet.Det är som om den egna uppfinningsrikedomen ingav dem en fasa.
Jag tänker på den unge H.G.Wells,författare till sådana historier som,”Kristallkulan”,”Plattners berättelse” och ”Tidsmaskinen”. Det är historier av just det unika slag som Ulf Danielsson tänker på. Borges,som jag just nämnde har en gång sagt att det är det slags berättelser som kommer att leva vidare,även när det språk på vilket de skrevs inte längre är ett levande språk.Det är ett ovanligt betyg,ty de skrevs på engelska språket.
Vad gör H.G.Wells ? Han bemödar sig att bli en vanlig romanförfattare.Lyckas han ?
Man kan till nöds säga att han lyckas,han lyckas hjälpligt.
Men vem läser idag ”Mr Lewisham och kärleken” ?
Något liknande gäller kanske ändå Selma Lagerlöf.Är inte det som händer efter ”Gösta Berlings saga” ett liknande heroiskt försök att uppnå ett slags normalitet ?
Visst lyckas hon.Hon lyckas mer än sin brittiske generationskamrat. Hennes romaner t.ex. de tre senare delarna av Löwenskiöldska ringen eller Antikrists mirakler innehåller alla de ingredienser som den läsande publiken förväntar sig mellan åttiotal och sekelskifte;bortkomna och lyckligt återfunna spädbarn,promenader älskande emellan och katastrofala missförstånd,vilda ritter och i tillämpligt klimat,spännande slädjakter,skojare och skurkar på marknader,och hedersmän i stilla prästgårdar. Hon behärskar till fulländning repertoaren.Hon lyckas så långt att det räcker till ett nobelpris.
Men i de mest oväntade ögonblick bryter något annat;ett tvivel djupare än det tillåtna,genom den konventionella romanens yta.Så kan man ,kanske särskilt i de senare romanerna urskilja,som ljudet av ett bortom klippväggen innestängt vatten ,det mäktiga främmande strömdrag som först gick upp i dagen i ”Gösta Berlings saga ”. Under den traditionella romanens hud klappar den fantastiska romanens reptilhjärta,demonin hotar hela tiden att spränga den av en i tid och rum begränsad bokmarknad föreskrivna formen.
Man kan alltså ana att hon på ett sätt svek den märkliga ansats som vi anar i Gösta Berling:ett helt självsvåldigt iscensättande av det osannolika som i julnattsscenen,en fruktbar oordning som tillåter berättelsens trådar att tas upp och åter gå förlorade utan hänsyn till en narrativ lineär romandisciplin,ett systematiskt upphöjande av den trivialste verklighet till mytologi.Vad hade hänt om hon hade fortsatt den linjen ?
Hade det kanske burit rakt ner i galenskapen som hos Kejsaren av Portugallien ? Eller hade hon blivit en av modernismens pionjärer,en Franz Kafka ?Tydligt är att Selma Lagerlöf hade en disciplin som förhindrade det, ,en stränghet med sig själv som hon förmodligen hade goda skäl att tillämpa.
Det är svårt att gissa.Som alla de verkligt stora förblir hon väsentligen gåta.Jag hoppas att det är sagt i den största respekt.
Att motta detta pris är en utomordentlig ära och ett sant nöje och jag utsträcker mitt varma tack till alla dem,inklusive Dr Selma Lagerlöf på Mårbacka, som har gjort denna glädjedag möjlig.
Selma Lagerlöf den stora
Det är är märkligt att de sentida börjar bete sig konstigt så snart de kommer till Selma Lagerlöf.
Man larvar sig normalt inte när talet kommer in på Hjalmar Söderberg eller Bo Bergman. Men för Selma Lagerlöf gäller tydligen andra regler.Antingen försöker man alienera henne genom ett i grunden ointressant tal om hennes erotiska inriktning,som om det skulle vara något märkvärdigt med den, ,eller också försöker man intimisera henne genom att kalla henne ”Selma”.Varför försöker man göra henne mindre ön hon var ? Var hon stor ? Hon var mycket stor.Till skillnad från alla de andra,Heidenstam,Levertin,Karlfeldt, ,alla var regionala storheter,tillhör Selma Lagerlöf - tillsammans med August Strindberg och Hjalmar Söderberg - världslitteraturen.
Det är som om dessa sentida inte kunde tåla att ha att en av de riktigt stora,en författare i klass med Dostojevski,Joseph Conrad eller Flaubert
så nära intill sig . Gåtan hos en stor diktare kan ha något utmanande,ja provocerande,över sig. Frågan är om den inte kan bli skrämmande .
Hade hon vuxit upp och skrivit i Paris hade de haft det lättare.Hade hon varit man och inte kvinna,hade det kanske blivit ännu lättare.Nu måste de värja sig.
Några skriver märkliga skådespel där en fiktiv huvudperson,framställd som virrig,sinnlig,ytlig,lesbisk, eller som i riktigt obehagliga fall, - feminint löjlig - helt omotiverat tilldelas namnet ”Selma Lagerlöf”.Det är ett pinsamt falskspeleri där ett stort historiskt namn smygs in i sammanhang där det alls inte hör hemma.
Men egennamn – det har vi lärt oss av Stig Kanger och Saul Kripke - refererar inte till beskrivningar,de refererar till människor.
Det går inte att godtyckligt bygga om meningen i orden ”Selma Lagerlöf”. Den verkliga Selma Lagerlöf består.
Andra nöjer sig med en annan form av opåkallad intimitet,ett envist duande,som möjligen kan ha något att göra med att ,det k stora denna gång tog sin boning i en kvinnas kropp;det heter Selma.
Det heter Heidenstam,Strindberg och Levertin.Det heter Fredrika Bremer och det heter Ellen Key.Varför då inte Selma Lagerlöf ?
Varifrån kommer egentligen detta behov att förminska ?
En annan av de riktigt stora - Jorge Luis Borges – som för resten – har betydligt mera gemensamt med Selma Lagerlöf än bara genialiteten – anmälde år 1936 i det argentinska magasinet El Hoghar den engelskspråkiga versionen av Gustaf Jansons numera grundligt bortglömda roman ”Gubben kommer”.
Borges,då,år 1936,ännu en ung och skäligen okänd författare, är inte påfallande entusiastisk.Men romanen är inte värdelös, säger han. Ty den aktualiserar ett intressant problem:
”Kan författare skapa karaktärer som är överlägsna dem själva ? Intellektuellt,måste man nog säga nej.Sherlock Holmes kan framstå som mer intelligent än Conan Doyle ,men vi är alla insatta i hemligheten;den ene förmedlar bara de lösningar som den andre redan har tänkt ut.Zarathustra – oj den profetiska stilens farliga konsekvenser - är dummare än Nietzsche.”
Det är en övertygande förklaring till varför alla dessa komedier och ödsligt ironiserande småstycken kring Selma Lagerlöf kan te sig så hopplöst ointressanta.De mindre systemen får inte grepp om det större.De slinter tillbaka i obetydligheten.För att visa den eventuellaa avgörbarheten i en tvåvärdesalgebra behöver man en trevärdesalgebra. Men man kan inte gå den motsatta vägen.
En annan metod att bli klar med henne i förtid är detta med ”Sagoberätterskan”.”Selma,heter det,blev ett språkrör för ett folkligt berättande.” Med andra ord ett språkrör för en rik folklig värmländsk berättartradition som redan fanns på plats. Om vi får tro Sven Delblanc i hans och Lars Lönnroths litteraturhistoria ,var hon inget annat än en ”lysande relikt”.
Relikt,var det.
Naturligtvis tvekar ingen vettig människa om att det finns en rik folklig och värmländsk berättartradition.Men därmed är fenomenet Selma Lagerlöf knappast avklarat.
Bilden av en mild och välvilligt mysande sagoberätterska bidrog hon säkerligen själv till, med egen havregrynsproduktion och saftkalas för skolklasser.Men den är missvisande.Särskilt i breven till Sophie Elkan skymtar en annan betydligt taggigare personlighet än den som tar emot skolklasser.Omdömena om misshagliga samtida som Ellen Key eller August Strindberg är ingen mild läsning.Hon avskyr i grund och botten idyller och kan helhjärtat ta de förtappades,till och med mördarnas,parti mot de förträffliga.Hon är tålmodig på gränsen till det sannolika och förnekar ändå inte det stråk av hat som också finns i hennes urgrund.Selma Lagerlöf är en modern tragöd,med blicken oavlåtligt fixerad vid livets fundamentala orättvisor och existensens egendomligt ekande tomhet.Frågan är om det inte är i detta konsekventa fasthållande av en tragisk verklighetsbild som hennes verkliga storhet består.
Hon ser eländet.Och hon genomlyser det med ett sällsamt ljus.Arthur Schopenhauer skulle ha älskat henne.
Tag vad som ofta brukar framhållas som hennes - vid sidan möjligen av ”Mårbacka” - mest älskliga bok ,älskad av barn i många generationer och översatt till otaliga språk.Jag menar förstås ”Nils Holgerssons underbara resa”.
Jag läste den som barn och jag är inte alldeles säker på att jag hade resurserna att förstå vad jag läste men blev ändå på ett obestämt sätt skakad av detta vidunderliga första kapitel med dess förvandlingsscen.En metamorfos i klassisk mening.Andra gången jag läste samma kapitel läste jag det högt för en akademisk publik vid ett nobelpristagarseminarium vid University of Texas.På engelska.Och rakt genom den främmande språkdräkten kände jag hur undran och skräck gick genom mig och hela åhörarskaran:
”För i spegeln såg han tydligt en liten,liten parvel,som var klädd i toppluva och skinnbyxor.
’Den där är ju klädd alldeles som jag ! ’ sade pojken och slog ihop händerna av förvåning.Men då såg han,att parveln i spegeln gjorde detsamma.
Då började han att dra sig i håret och nypa sig i armarna och svänga sig runt ,och ögonblickligen gjorde han efter det ,han,som syntes i spegeln.
Pojken sprang omkring spegeln ett par gånger för att se efter om det stod någon liten karl gömd bakom den.Men han fann ingen där ,och då började han skälva av skräck.Ty nu förstod han,att tomten hade förtrollat honom,och att den där parveln,som han såg bilden av i spegeln,det var han själv.”
Det finns mig veterligt inget ställe i världslitteraturen som klarare och mer skrämmande återger det ursprungstrauma som Jaques Lacan så vidlyftigt beskriver ;det lilla barnet upptäcker att det inte är en del av moderna kropp och följaktligen någon annan.Och denne andre är en okänd,hans existens öppnar ett djup,en avgrund som egenligen aldrig kan utforskas.
Det finns mig möjligen ett annat ställe i världslitteraturen som artikulerar denna upplevelse med samma kraft.Och det är när i Rilkes ”Aufzeichnungen des Malte Laurids Brigge” den unge Malte har förirrat sig upp på Herrgården Brigges vind och framför spegeln provar ut asiatiska masker och sällsamma tunga klädnader tills en skräck infinner sig som är egendomligt lik den hos Selma Lagerlöf.
”Ty nu var han den starkare och jag var spegeln.”
Jag vet inte vad jag beundrar mest: hennes raffinerade konstskicklighet eller det demoniska djup över vilket den svävar. Och hur kunde hon placera något sådant i inledningen till en bok för folkskolebarn ?
Stackars Dr Lagerlöf som bara kunde återge sagor som hon hade lärt sig som en liten flicka på Mårbacka !
Hon är elementär och hon är raffinerad. Hon är djupt tolerant och hon är mycket konsekvent. Och hon har en mycket större resistens mot den egna demonin än vad de flesta författare skulle våga.
I likhet med en annan stor skapare,Johann Sebastian Bach,har Selma Lagerlöf en tendens att ta ut svängarna,eller med andra , och möjligen mera passande ,ord, att till det yttersta utnyttja de i materialet inneboende rörelseimpulserna.Det är i detta som hennes ofta omtalade fantastik består.Som Roger Caillois har påpekat och de latinamerikanska fantastiska realisterna demonstrerat;fantastik och detaljrealism fungerar i själva verket mycket bra tillsammans.Man kunde till och med säga att vid en viss grad av uppförstoring blir varje bild orealistisk.
Den djupa inre konsekvensen i hennes verk utesluter inte dessa ytans inkonsekvenser som de klentrogna inte tröttnar på att peka ut: Den misslyckade sjöresan i Gösta Berling där författarinnan plötsligt ger upp hela projektet,sänker jakterna utan att ens bekymra sig om att ta iland kavaljererna.Som i nästa kapitel helt lugnt fortsätter sitt kavaljersliv.Eller käppen med den tunga silverkryckan som flyter upp på Lövens vågor sedan dess ägare Kejsaren av Portugallien har försvunnit ned i djupet.
Exemplet kunde mångfaldigas. Det är inte lätt att avgöra vad som är Selma Lagerlöfs fantastik,som i så hög grad föregriper den latinamerikanska fantastiska realism som skulle bli så omtalad ungefär ett århundrade senare, eller vad som bara är ett suveränt förakt för allt som kan hindra berättelsen i dess vårflodslikt framvällande väg.
Konsekvensen ligger inte på ytan.Konsekvensen är av ett annat slag och den går genom hela författarskapet.Kanske skulle man kalla den en moral. För att låna från en modern mytologi skulle man kunna säga att hon är djupt förtrogen ,både med den ljusa och den mörka kraften.Ja, - kanske inte bara förtrogen utan möjligen också förbunden.
Människorna glider – mot sin vilja - nedför obönhörliga sluttningar – som bonden i Löwenskiöldska ringen som så länge ligger vaken och grubblar på hur han skall kunna hindra ringen att stjälas ur det just den natten öppnade och skyddslösa gravvalvet och hur han slutar med att tillsammans med hustrun gå och stjäla ringen.
Det har ofta påpekats att den bekanta determinismen i de grekiska tragedierna och då särskilt hos Sofokles,inte är en modern,mekanisk determinism.Kung Oidipus olycksöde är inte alls en fysikalisk bana,en trajectory, vars bittra slut kan härledas ur initialvillkoren.
Kung Oidipus företar en rad fria val.Och varje val,som han företar just för att undvika det öde som har förutsagts,för honom närmre vad som för de gamla grekerna var den slutgiltiga katastrofen;att döda sin far och att äkta sin mor.Detta blir kanske klarast sammanfattat på det ställe i ”Oidipus i Kolonos” där kungen säger:
” (…)Hur kan mitt väsen vara ont,,
när allt jag gjorde var att tackla andras handlingar ? ”
Oidipus i Kolonos 281-182.Min översättning
Vad som möjligen är en den grekiska tragedins grundupplevelse – att
varje steg vi tar för att undvika katastrofen för oss ett steg i dess riktning ,är märkligt nog också det mest konsekvent genomförda temat i Selma Lagerlöfs berättelser.
Människorna handlar och varje handling snärjer dem allt djupare in i en snårskog ,en törnrosahäck,en myrmark,där de inte längre kommer loss.Så är det med Gösta Berling i det bekanta predikstolskapitlet som inleder romanen,så är det med Charlotte Löwenhielm,som systematiskt faller offer för sin egen stolta vägran att förklara sina
egna goda avsikter.Och så är det med hennes kontrahent och älskade,den styve Karl-Arthur,som med de bästa intentioner nära nog begår ett modersmord.
Är det närmre mellan Selma Lagerlöf och de grekiska tragöderna än man brukar tänka sig ?
Kung Oidipus är – om vi läser noga – inte alls oidipal.Om det är något han till varje pris vill undvika är att döda sin far och äkta sin mor.Den mycket problematiske Karl-Arthur är möjligen oidipal.Men det är inte poängen.
Selma Lagerlöfs världsbild har en djupare liggande likhet med de grekiska tragödernas:hon förstår det försåtliga glidandet mellan avsikt och handling,mellan vad människorna tror sig vara och vad de verkligen är.Hennes figurer har en utomordentlig förmåga att överraska sig själva - och naturligtvis också läsaren. De är inte goda eller onda,inte ens brukspatron Sintram ,en i grunden teatralisk figur som får tjäna som katalysator för utommänskliga krafter bortom honom själv,de är snarare valplatser.För den ljusa och den mörka kraften skulle en modern tonåring kanske säga.
Om sin egen ”demoni” – sin närhet till det destruktiva och aggressiva – återkommer hon ofta,särskilt i den mycket förtroliga brevväxlingen med Sophie Elkan.
Hon är en diktare med djupa sociala insikter.Hennes skildringar av fattigt folk är inte bara inlevelsefulla;hon tycks i detalj förstå hur det hårda fysiska arbetet och den proletära förnedringen kan kännas. Hur det är att hela dagen gräva diken i ett envist regn, eller att släpa på gårdsfarihandlerskans tunga säck. Hon har medkänsla och hon har sociologens öga för de sociala skikten och strukturerna.Samtidigt får detta sociala medvetande något egendomligt arkaiskt över sig.Själv medlem av ett industrialiserat samhälle – hyttor och smedjor fyller landskapen med röd rök och hamrarnas buller, allt detta som längesen har tystnat i en postindustriellt Bergslag - förefaller hon förlägga sina berättelser till ett förindustriellt stiliserat agrarland. I vilken tid utspelas ”Kejsaren av Portugallien”?
Det märkvärdiga är att hon förstår så väl,förstår hur det kan kännas när man får höra att ens stuga står på ofri grund och man kan köras därifrån i morgon dag, förstår hur det känns att stå utanför – vad upplyst rum det än må vara – och titta in genom fönstret.
Vad som ibland har betraktats som en svaghet;hennes tydliga och artistiskt inte helt gynnsamma kärlek till att skapa lyckliga slut på djupt tragiska berättelser , har – det är jag övertygad om – något att göra med att hon ibland blir skrämd av sina egna berättelser, av den värld utan nåd och förskoning som växer fram ur dem.
Lars Ahlin,författare till det mest professionella av Lagerlöftal ifrån gångna år,påpekar att ”Bannlyst” skulle ha blivit så mycket bättre om de cirka sex rader där huvudpersonen frias från en förfärlig misstanke, kunde avlägsnas. Och vilken vinst vore det inte om ”Kejsaren av Portugallien” slutade precis före fjärde avsnittet där Klara-Gulla står på tröskeln och trivialiserar allt genom sin återkomst !
De försonliga sluten – om en produkt av väninnornas påtryckningar eller den dåtida bokmarknadens förväntningar eller möjligen ett verkligt behov av att försona sig med livets oerhörda resurser av lidande och intighet – har en uppenbar svaghet.De försonar inte.De snarare förstärker det som inte låter sig försonas.
Så mycket starkare verkar det inte när den stora berätterskan från Mårbacka mildrar det trasiga,det solkiga ,förlorarnas värld,inte geom lyckliga slut utan genom sin milda ironi.Det är det bellmanska hos Selma Lagerlöf som förmår kasta ett musikens och glädjens guldskimmer över kavaljererna på Ekeby,dessa egentliga förkomna,till parasitism och dryckenskap hänvisade resterna av en upplöst och hemförlovad armé.
Här kommer inte det försonliga i form av ett lyckligt slut utan det är ett metafysiskt perspektiv som liksom från ett oväntat håll,en aldrig anad öppning,kastas in i mörka rum. Det är i sådana ögonblick som Selma Lagerlöf blir mycket stor.Och det är lätt att erinra sig ett viktigt huvudtema i 1800-talets tidigare estetik,Arthur Schopenhauers tanke,bäst redovisad i fjärde delen av ”Världen som vilja och föreställning” att den mänskliga existensens
enda solida värde är av en estetisk natur och yttrar sig i dissonansen.
Därmed är vi framme vid den punkt där de flesta brukar börja.
Alltså:”Gösta Berlings Saga”
En fysiker,Ulf Danielsson i Uppsala,har i sin senaste bok ”Den bästa av världar”,påpekat något intressant :de mycket stora fysikaliska idéerna,termodynamiken,speciella relativitetsteorin, hade möjligen så småningom kommit i dagen även om sådana pionjärer som Boltzmann eller Einstein aldrig hade existerat.De hade förr eller senare så att säga ersatts av andra.Däremot verkar det alldeles orimligt att tänka sig att ”Madame Bovary” skulle ha kunnat tillkomma utan Gustav Flaubert.Romanen,i sin totala unicitet,är hans och ingen annans.Detsamma gäller ett sådant mirakel som ”Gösta Berlings Saga”. Det är en sådan roman,vars totala originalitet är en sådan som man inte ser många av i ett århundrade. Och det är fullständigt otänkbart att den skulle ha kunnat komma till utan Selma Lagerlöf.
Vad är det som gör denna roman till ett mästerverk ? Allt,frestas man säga.En säregen bygd med säregna människor,de flesta av dem på olika sätt beklagansvärda,upphöjs i ett sällsamt poetiskt ljus.Noga taget är det ju en industribygd i fullt utvecklad kris och stagnation som skildras,prästen ohjälpligt fångad i sin alkoholism,kavaljererna ,officerare och underofficerare från en hemförlovad armé och hänvisade till en ödslig parasitism,till ett liv som de helt och hållet själva måste bestå med mening.
Under mitt numera rätt långa liv som läsare av romaner - egna och andras - är det ett paradoxalt fenomen som jag ofta har observerat;hur svårt de djupt originella författarna har det med att handskas med sin originalitet.Det är som om den egna uppfinningsrikedomen ingav dem en fasa.
Jag tänker på den unge H.G.Wells,författare till sådana historier som,”Kristallkulan”,”Plattners berättelse” och ”Tidsmaskinen”. Det är historier av just det unika slag som Ulf Danielsson tänker på. Borges,som jag just nämnde har en gång sagt att det är det slags berättelser som kommer att leva vidare,även när det språk på vilket de skrevs inte längre är ett levande språk.Det är ett ovanligt betyg,ty de skrevs på engelska språket.
Vad gör H.G.Wells ? Han bemödar sig att bli en vanlig romanförfattare.Lyckas han ?
Man kan till nöds säga att han lyckas,han lyckas hjälpligt.
Men vem läser idag ”Mr Lewisham och kärleken” ?
Något liknande gäller kanske ändå Selma Lagerlöf.Är inte det som händer efter ”Gösta Berlings saga” ett liknande heroiskt försök att uppnå ett slags normalitet ?
Visst lyckas hon.Hon lyckas mer än sin brittiske generationskamrat. Hennes romaner t.ex. de tre senare delarna av Löwenskiöldska ringen eller Antikrists mirakler innehåller alla de ingredienser som den läsande publiken förväntar sig mellan åttiotal och sekelskifte;bortkomna och lyckligt återfunna spädbarn,promenader älskande emellan och katastrofala missförstånd,vilda ritter och i tillämpligt klimat,spännande slädjakter,skojare och skurkar på marknader,och hedersmän i stilla prästgårdar. Hon behärskar till fulländning repertoaren.Hon lyckas så långt att det räcker till ett nobelpris.
Men i de mest oväntade ögonblick bryter något annat;ett tvivel djupare än det tillåtna,genom den konventionella romanens yta.Så kan man ,kanske särskilt i de senare romanerna urskilja,som ljudet av ett bortom klippväggen innestängt vatten ,det mäktiga främmande strömdrag som först gick upp i dagen i ”Gösta Berlings saga ”. Under den traditionella romanens hud klappar den fantastiska romanens reptilhjärta,demonin hotar hela tiden att spränga den av en i tid och rum begränsad bokmarknad föreskrivna formen.
Man kan alltså ana att hon på ett sätt svek den märkliga ansats som vi anar i Gösta Berling:ett helt självsvåldigt iscensättande av det osannolika som i julnattsscenen,en fruktbar oordning som tillåter berättelsens trådar att tas upp och åter gå förlorade utan hänsyn till en narrativ lineär romandisciplin,ett systematiskt upphöjande av den trivialste verklighet till mytologi.Vad hade hänt om hon hade fortsatt den linjen ?
Hade det kanske burit rakt ner i galenskapen som hos Kejsaren av Portugallien ? Eller hade hon blivit en av modernismens pionjärer,en Franz Kafka ?Tydligt är att Selma Lagerlöf hade en disciplin som förhindrade det, ,en stränghet med sig själv som hon förmodligen hade goda skäl att tillämpa.
Det är svårt att gissa.Som alla de verkligt stora förblir hon väsentligen gåta.Jag hoppas att det är sagt i den största respekt.
Att motta detta pris är en utomordentlig ära och ett sant nöje och jag utsträcker mitt varma tack till alla dem,inklusive Dr Selma Lagerlöf på Mårbacka, som har gjort denna glädjedag möjlig.
Subscribe to:
Posts (Atom)
