Monday, September 14, 2009

Om ögonblicket. Inledning för ett seminarium vid Uppsala Universitet,naturvetenskapliga den 26.10.09

(Om ögonblicket)

Jag är innesluten i mitt liv som i Kleins flaska och därutanför finns ingenting.
Bokstavligen ingenting.
Vad som kan komma att hända efter min död är lika overkligt,lika ovidkommande, som en på en torsdagseftermiddag under yngre stenåldern tappad och sönderslagen lerkruka.

Så låt oss tala om ögonblicket då ! De frågor som det ställer är sannerligen inte lätta.
”Das Andere von sich selbst.”,alltså:”Det andra av sig självt”.Så kallade alltså Hegel ögonblicket. .Det ligger i dess väsen att vara något annat.
Ögonblicket är alltid på väg mot noll. Schopenhauer såg samma ständigt undanglidande nu som ett uttryck för världens illusoriska karaktär,dess systematiska bedräglighet.Nuet sviker ständigt. Det lovar en framtid som alltid viker undan i det ögonblick vi försöker röra vid den.Tiden har en egendomlig kurvatur som inte tillåter oss att beröra den annat än i en punkt,mer flyktigt förbiglidande än volleyn framme vid tennisnätet. Det vi – och Hegel – kallar ögonblicket är den starkaste konkreta upplevelse vi kan ha av detta ”gå mot noll”.
Detta som vi kallar för ”nu” , - ett egendomligt ord eftersom bara ett ögonblick har rätt att kallas så och varje tänkbart ögonblick har rätt till detta namn - ,detta ”nu” har uppenbart mycket litet med det fysikaliska ögonblicket att göra. Den vanliga intuitiva idén att det förflutna liksom framtiden är overkliga och bara nuet verkligt,alltså det verkliga en mäktig våg i vars framåtlutande sluttning vi surfar, är uppenbart orimlig.
Min herre tor alltså att det vid denna tidpunkt förgångna inte längre existerar ?Min herre tror alltså att han är verkligare än Julius Caesar ?
Finns det någon relevant skillnad mellan ett ögonblick på femtiotalet före vår tidräkning och detta skrivandes ögonblick som skulle motivera att säga att det ena är overkligt och det andra verkligt?Vilket av dem skulle i så fall vara det ena eller det andra ? Att intala sig att bara nuet är verkligt leder oundvikligen till solipsism,d.v.s. den sällsamma idén att världen finns bara för mig.Jag kan aldrig dela ögonblicket med någon annan varelse.Ty varje informationsutbyte som skulle behövas för att etablera en samtidighet,förbrukar tid.
Om nuet är verkligheten kan jag inte dela verklighet med någon annan. Alltså är det orimligt att tro att nuet är verkligare än framtid eller förflutenhet. Tiden flyter inte.Det är vi som flyter.

Fysikalisk tid bygger på det grundläggande antagandet att en händelse kan tillordnas en annan .Eller med andra ord;tid är det som klockor mäter.Dessa klockor kan vara mer eller mindre precisa.All mätning är oprecis och utspelas inom standardavvikelsens intervall.
Här finns ett problem som vi för detta tillfälle måste ställa åt sidan.För att definiera en klocka som en harmonisk oscillator,behöver vi möjligen återigen begreppet tid. Detta är ett problem,och kanske inte bara för filosofen.Kan klockor se ut på andra sätt än harmoniska oscillatorer ?
Vad klockor alla har gemensamt är att det aldrig kan bli tal om samtidighet om de inte kan jämföras med varandra.Vilket kräver mätning.Vilket kräver kommunikation.
Så erhåller vi då den einsteinska rumstiden, ett egendomligt objekt om vars yttre gränser vi inte vet så mycket och vars totala kurvatur också är oklar. Den har liknats vid en frusen flod – ”il est absurde de prétendre que la realité totale change” som uppsalafilosofen Andries MacLeod uttryckte det i ett ungdomsverk,”Sur divers questions se présentant dans l’Étude du concept du réalité”. ’’
Nu ,d.v.s. ett bestämt tidsavsnitt i denna flod,låt oss säga av samma längd som människans normala psykologiska nu,det som brukar kallas the specious present och som Wilhelm Wundt på sin tid uppmätte till 0.04 sekunder,får då karaktären av ett nittiograderssnitt mot tidsriktningen.Det absoluta eller fysikaliska nuet,alltså snittets bredd vid den kortaste tid som låter sig mätas, kan vi rimligtvis bestämma som 10-43 sekunder ,Planck-tiden. Nu är allt som händer på alla orter samtidigt med den händelse vi valde som utgångspunkt. Ur vinkelmätningens perspektiv spelar det ingen roll om skivan är tunn ellet tjock,Pytagoras sats gäller för båda.
Att vinkeln inte kan vara gudstidens ,det stela totala tidsakvariets nittio grader, inser vi om vi tänker oss en joggare som i makligt tempo passerar en dam som sitter på en parkbänk.Även om skillnaden är liten kan de inte vara delaktiga i samma absoluta nu,inte ens i samma wundtska nu,eftersom det åtgår tid för ett synintryck (som egentligen är en tankeprocess) att forma sig.. Bara i det akvarium, den gudstid, som Aristoteles föreställer sig, kan samtidigheten vara ett snitt i nittio grader mot tidsriktningen. Rumstiden har en glipa. Fyrtiofem vinkelgrader är den maximala lutning som ljushastigheten,fullt utnyttjad ,tillåter om vi förhålla oss till en mycket trovärdig beräkning . Avståndet ,i absoluta tal,mellan nittiograderslinjen och fyrtiofemgraderslinjen växer naturligtvis som i alla trianglar ,med växande hypotenusa.
Det som är här och nu, är (urverksmässigt) samtidigt med händelser som är lika långt borta i tiden som i rummet. Detta generaliserade nu rymmer alltså händelser som kan ligga årmiljoner tillbaka. Och om vi nu vänder perspektivet :för en iakttagare på samma miljoner ljusårs avstånd ligger vårt samtida nu i förhållande till hans nu långt inne i en avlägsen framtid.Där denne iakttagare,eller denna iakttagelse,befinner sig, har vår födelse inte ägt rum. Och om iakttagaren rör sig framåt eller bakåt kommer vårt nu att glida längre bort eller längre tillbaka i hans framtid.Det finns i princip ingen gräns för denna skillnad.Med andra ord:det finns inga händelser som i absolut mening och för alltid är samtidiga med varandra.Samtidighet beror av vår plats och våra rörelser.
MacLeod hade rätt:Det är då absurt att tänka sig att verkligheten som helhet skulle kunna förändras. Detta är en paradox; det ljus från en nova i en avlägsen galax som blir samtidig med att den framträder för oss i teleskopet är i en avlägsen värld en händelse som har en ofantlig tidrymd att avvakta för att bli en del av vår erfarenhet här och nu. Historieskrivning är en följd av vår fysiska begränsning.Nuet en biologiskt betingad upplevelse helt förknippad med de extremt lokala villkor under vilka vi lever.Och ingenting som kan läggas till grund för en bild av den fysikaliska tiden.
Det psykiska nuet och det fysikaliska ögonblicket är två alltigenom olika saker och förväxlingen mellan dem förvirrar hela vår existens. Det fördjupar bara problemet med det psykiska nuet, detta gåtfulla grundvillkor för våra liv.Nuet är,kan det förefalla,något som vi själva producerar. Men på ett helt och hållet okontrollerbart sätt.
Vi är en fortgående process,snrare än en substans i medeltida mening..
I Henri Bergsons filosofi är tidsflödet - alltså den omedelbara tidsupplevelsen - till skillnad från den tid som kan representeras i harmoniska svängningar - något som bara uppfattas intuitivt.Den är ett primitivt faktum ,omedelbart givet och inte åtkomligt för begreppsanalys.
Om tid är en mångfald som vi mäter med klockor på i princip samma sätt som rummet är en mångfald som vi mäter genom att jämföra dess delar ,och om ett stycke tid har det gemensamt med ett stycke rum att det behåller sin längd även om vi flyttar om det – varför skall då bara tiden ha en riktning ? Om orsaker alltid måste föregå verkningar i tiden,varför måste de inte till exempel alltid befinna sig till vänster om verkningar i rummet ?Om några intelligenta varelser levde hela sina liv i fritt fall,skulle de då uppleva världen så att att den har två tidsdimensioner ?

Det går att resa från Stockholm till Göteborg och tillbaka.Det går att resa från 25-årsdagen till femtioårsdagen men inte tillbaka till 25-årsdagen. Något är enkelriktat,men vad ?
Den vanliga förklaringen är den termodynamiska,alltså baserad på sannolikhetsteori. Sannolikheten att en tappad kortlek skall lägga sig i korrekt ordning där den har tappats är mycket mindre än att den kommer upp i oordning. Hur mycket mindre framgår av Pasteurs triangel.Men kräver inte detta att kortleken befann sig i en bestämd ordning innan den tappades ? Och på vilket sätt är det ett sannolikhetsantagande att den var det ?Varför är det inte större ordning ovanför än under mig,till vänster snarare än till höger om mig ?

Konfronterade med tidsflödets paradoxer som hela tiden för oss tillbaka till samma envisa regress - om tiden flyter,vad flyter den igenom ? – har det utvecklats en hel filosofisk tradition ända från den presokratiske Zenon,till den kunskapskritiske Kant och den hegelianske Mc Taggart, som går ut på att frånkänna tiden en oberoende existens. Om det oundvikligen leder till självmotsägelser eller infinita regresser,måste intrycket av tidsflöde vara baserat på ett fundamentalt missförstånd.Om det är så måste det finnas ett sätt att restlöst översätta uttrycket “nu är det dags att slå till bollen” till “vid tn är det dags att slå till bollen” där tn bör höra hemma i ett koordinatsystem med en topologisk ordning och ha en lämplig grad av precision.
Det är en rätt stor skillnad mellan sådana filosofer,t.ex. Bertrand Russell och G.E. Moore – med andra ord företrädare för den empiriska cambridgeskolan som tror att en sådan översättning låter sig göras och kan bli komplett ,och sådana som Henri Bergson , som vill hävda att tidsflödet Hegels “das andere von sich selbst” är ett slags elementär, intuitiv upplevelse som inte later sig översättas till någonting annat.-
Finns det då – kunde man fråga – två olika slags tid – min tid och världens tid ? Bergson tycks ha lutat mot det i sin postuma bok,” Durée et Simultanitée”. Eller skall vi dra den djärva slutsatsen att Descartes misstog sig.Att det skulle finnas något sådant som en sammanhängande substans som är “jag” – var kanske trots allt en illusion?

2 comments:

  1. Det gör det ju, och Ögonblickets Filosof är för mig Heidegger, som på sitt eget oslagbart krångliga sätt avtäckte nuets fenomenologiskt självklara trinitet.

    Hur går ögonblicket mot noll? Tangeringspunkt och derivata. Dock det enda som så att säga existerar i presens, men därur framgår extaserna Framtid och Förflutet. Upplevelsenuet har utan vidare ontologisk status, den vetenskapliga tidpunkten är dermot en härledd term som i Carnaps anda kan anses konstruktion.

    "Vad som kan komma att hända efter min död är lika overkligt,lika ovidkommande, som en på en torsdagseftermiddag under yngre stenåldern tappad och sönderslagen lerkruka."

    Jag håller inte med. Nyckelord här: "är". Vad som verkligen "är" utredde enligt min åsikt Heidegger nöjaktigt i Sein und Zeit. Att vi lever MOT döden är inte för någon ointressant. Så får man lägga till en dimension med religionen; eller låta bli. Det är valfritt. Vad blir det av Kleins flaska i det fyrdimensionella rummet, ännu en gång tangens och derivata? "Det paradoxala hoppet" är både tillåtet och rationellt oklanderligt.

    - Peter Ingestad, Solna

    ReplyDelete