Sunday, August 29, 2010

Utilitarismens eländiga kraftlöshet

Florian Henckel von Donnersmarcks ”De andras liv” från år 2006,hör till de filmer ur det gångna decenniet som inte går att glömma.Den handlar om en officer hos den östtyska statssäkerhetstjänsten Gert Wiesler som får i uppdrag att övervaka en ung författare Georg Dreymann och dennes flickvän,skådespelerskan Christa-Maria Sieland
,som en högre kulturdignitär gärna vill lägga vantarna på.Vilket han också gör. Den unge författaren är en framgångsrik dramatiker.Men han håller också på att skriva en artikel – för västtysk press – om den osannolikt höga och omsorgsfullt dolda självmordsfrekvensen i DDR.
Så långt kan handlingen påminna om Puccinis ”Tosca”.Men snart tar den en annan väg. Kapten Gerd Wiesler,Stasi,drar in i våningen ovanför det unga paret med mikrofoner och dolda periskop och inleder en intimövervakning som pågår dag och natt.Och något osannolikt inträffar; övervakaren överväldigas av sympati för de övervakade.Han börjar beskydda dem.Vilket inte hjälper någon av dem att undgå en katastrof. Den totalitära råa makten triumferar.
Det var ju så. En av de nyttigaste perioderna i mitt liv var åren 72-73 i Västberlin.De hjälpte mig att få en liten skuggartad aning om vad som försiggick och om hur totalitär transparens kan upplevas.Misstänksamheten låg som ett moln över varje mänsklig relation.Jag minns Uwe Johnsons desperata försök att befria sig från den säkert orimliga idén att hans hustru spionerade på honom.Det trevliga författarparet i Östberlin som alltid bjöd barnen
på korv med vitkål.Och som – visade det sig när arkiven öppnades - hade skrivit omsorgsfulla rapporter om alla våra samtal.Den stora författarinnan (med humanistiskt patos) som rapporterade på studiekamrater men också
kolleger i väst.
Här kränktes kort sagt det som brukar kallas privatlivets helgd.Men det allra värsta var inte kränkningen utan den förnedring som det innebar att människor med olika medel pressades till att bli observatörer.


Allt detta kommer till minnes vid läsningen av Torbjörn Tännsjös studie ”Privatliv” (Fri tanke förlag 2010).
Tännsjös bok förefaller mig något amatörmässig
och mycket smal i sina filosofiska referenser. Han förefaller inte ha satt sig in i den omfattande litteratur som hör till ämnet.Dock är det mycket bättre att dessa frågor diskuteras än om de inte diskuterades.Och att vara kontroversiell är inget moraliskt fel.
Torbjörn Tännsjö vill,om jag har förstått honom rätt,i denna studie sjösätta en kontroversiell idé,som kanske enklast kan uttryckas med August Strindbergs ord ”Man skall inte ha några hemligheter”. Filosofen formulerar en utopi som han något överraskande kallar ”det öppna samhället” . I hans ”öppna” samhälle är alla medborgare helt genomsiktliga för insyn – det gäller privatliv av typ sexualitet, autonomi d.v.s. rätten att ha sina åsikter och sin personlighet fria från sådana yttre påtryckningar som tortyr och utpressning,och det gäller vår biologiska individualitet,uttryckt som personligt DNA. Tännsjös ”öppna” samhälle är alltså ungefär negatet till vad Popper och Adorno i olika varianter kallade det öppna samhället.
Innan vi fular ut professor Tännsjö som osannolik anhängare av den allra ruskigaste totalitarism ,måste det då påpekas att i Tännsjös utopiska samhälle gäller samma krav på genomskinlighet hos makthavarna som hos undersåtarna.Därmed undgår han misstanken om att förespråka totalitär diktatur,men tar steget in i en utopisk värld som nog får anses totalt verklighetsfrämmande.Krav på genomsiktlighet hos medborgarna total insyn i deras tankar,böjelser och ekonomiska transaktioner är naturligtvis aldrig enbart ett uttryck för myndigheternas välvilliga vetenskapliga intresse.Det är alltid grundat på ett maktanspråk.
Hur i Herrans Namn hamnar han här ? Det finns hos Frankfurterskolan men också hos Michel Foucault utförliga och djupa studier i dessa centrala samhällsfilosofiska frågor.Horkheimer-Adornos ”Strukturwecksel der Öffentlichkeit” innehåller ju en ytterst övertygande teori om det offentliga rummets förändring under förupplysning och upplysning.Det är
då som begreppet ”privat” (”la vie privée” ,”Private” för menig soldat) förlorar sin ursprungliga betydelse,d.v.s. som uttryck för en person eller personer som står utanför det offentliga beslutsfattandet och i stället blir uttrycket för en ny maktsfär i den uppstigande borgarklassens värld.Den enskilde stiger in i offentligheten och har ett politiskt anspråk.
Michel Foucaults stora poäng å andra sidan är ju den att övergången från sextonhundratal till sjuttonhundratal består en interiorisering av makt och maktmissbruk.Från Kopparmatte till kriminalpsykvården,kunde man säga.Oönskade mentala strukturer och tillstånd hamnar under sjukdomsbegreppet,övergången från cellfängelse till panoptikon gör straffången genomskinlig.Hela denna mäktiga och skrämmande dialektik mellan ett nytt integritetsbegrepp och nya härskartekniker reducerar Tännsjö till en skäligen tandlös antropologisk teori om att
integriteten är en utvidgning från de högre till de lägre samhällsklasserna av ett hedersbegrepp. Därmed missar han hela den maktpolitiska poäng som Horkheimer-Adorno urskiljer i den process som är det moderna offentliga rummets uppkomst. Varför Tännsjö förbigår Frankfurterskolan och nöjer sig med att nämna Foucault på en sida ,vet jag inte.
De amerikanska filosofer han refererar till framförallt James Whitman, kan inte ersätta Frankfurterskolan eller Foucault.
Den teoretiska grunden för hela denna underliga idé om ett samhälle utan hemligheter,vilket förutsätter ett samhälle utan maktrelationer, är Tännsjös med en mer än vanlig envishet upprepade utilitarism. Men en dålig och hundra gånger vederlagd filosofi blir faktiskt inte bättre av att upprepas.
Föralldel:Det går mycket bra att motivera Tännsjös utopi med hjälp av utilitarismen. Ty utilitarismen är en moralfilosofi med vars hjälp precis vad som helst ,
från fria fettisdagsbullar till folkmord ,kan motiveras. Av det enkla skälet att den inte är en moralfilosofi.Den från Bentham och Mill härstammande formeln ”Största möjliga nytta för största möjliga antal” är en fördelningsprincip som föreskriver hur en nyttighet optimalt kan eller bör distribueras. En viktig förutsättning är då att variabeln är metrisk ,med andra ord att den utgör en mängd som kan jämföras med andra mängder.Exempel: ”Största möjliga mängd vispgrädde till största möjliga antal.”
På variabelns ställe sätter då utilitaristen helst in ett poröst hedonistiskt begrepp ”lycka”. Så om den nazistiska majoritetens lycka över att få bränna synagogor och plundra judiska butiker under Kristallnatten i Berlin den 9-10 November 1938 beredde
glädje för fler huliganer än smärta för den drabbade minoriteten ,var alltså nidingsdåden moraliskt försvarbara ? Hur blir det vid lika mängder huliganer och drabbade ? Utilitarismen är en etik utan etiskt innehåll. Vilket värde som helst kan sättas in i variabeln.Just därför har den spelat en avskyvärd roll i nittonhundratalets allmänna liv. Den har obegränsad användbarhet.
Ingen kan rättfärdiga att kasta ett barn i elden med att det för någon medför lycka. En moraliskt värdering förhåller sig ett moraliskt värde som en förmodan till ett faktum.
Detta är centrum i Kants filosofi.Inte ens vad Gud vill bestämmer vad som är ont ellet gott.Ont och gott är inga fysiska kvaliteter hos handlingar.I modern tid var det G.E.Moore (i ”Principia Ethica”) och Wittgenstein i slutet av ”Tractatus” som klarast såg omöjligheten av en naturalistisk etik.Etiskt värde tillhör lika litet den naturliga världen som primtalen gör det.Men primtalen existerar. Etiska värden likaså.

3 comments:

  1. I detta sammanhang vill jag bestämt erinra om den "positivistiska" svenska rättsfilosofin efter Hägerström och Phalén, den "värdenihilistiska" Uppsalaskolan, alltså principen att värden och moral är ovidkommande begrepp för legaliteten: "samhällsnyttan" bestämmer alltså allt, en entitet som då måste definieras rent stipulativt / godtyckligt, för annars blir principen absurd, då överensstämmelse mellan Lag och Rätt måste anses analytiskt eftersträvansvärd. Det här är enligt min åsikt egentligen inte utilitarism, utan pragmatism, enligt James (men inte Peirce). Upplysningsvis är pragmatismen den enda filosofiska skola katolska kyrkan fördömer (t ex postmodernism går bra). Vad metaetiken angår ser jag snarare emotivismen än naturalismen ifrågasatt med dessa överväganden. Som exempel på det empiriskt fastställbara onda har vi ju t ex helt enkelt smärta.

    Alternativt kan man anse utilitarismen / pragmatismen inoperativ, dvs. otillräcklig som vägledning för mänskligt handlande: den måste kompletteras med konkreta moralpremisser, något som tycks ha förbigått den måttligt begåvade Tännsjö.

    ReplyDelete
  2. Jag tycker att det verkar som du landar i piratpartiets filosofi i alla fall.
    Detta är något som jag i sådana fall har djup förståelse för. Även om en enskild incident inte går helt i linje med ens övertygelse så väljer man det minst sämsta alternativet.

    ReplyDelete
  3. Det var inte Horkheimer-Adorno utan Habermas som skrev Strukturwandel der Öffentlichkeit. Vilket i och för sig kanske inte är speciellt viktigt. Dessutom stod ju Habermas i det ifrågavarande verket för en kulturpessimism i Horkheimer-Adornos efterföljd. Jag har inte läst den bok av Torbjörn Tännsjö som det är tal om här utan bara tittat på en kort diskussion mellan Tännsjö och Rick Falkvinge (http://www.tv4play.se/aktualitet/nyhetsmorgon?videoId=1.1755720&selId=1.923808&currPage=0).

    I den diskussionen är jag benägen att stöda Falkvinges nej till den fullständiga genomskinlighet som Tännsjö tydligen vill förespråka. Men, som du (Lars Gustafsson) också påpekar, gäller för Tännsjö "samma krav på genomskinlighet hos makthavarna som hos undersåtarna". Däri har Tännsjö en stor och viktig poäng.

    Motsatsförhållandet privat-offentligt måste lösas genom att man från gång till annan försöker upprätta en rimlig balans. I dagens samhälle (och värld) har makten blivit litet mer genomskinlig genom internet men också litet mäktigare genom sin exklusiva tillgång till massiva databaser, från vilka medborgarna är utestängda. Sådana databaser har bl a skapats av SWIFT-systemet för banktransaktioner och genom de olika internettjänster, som företaget Google erbjuder. Den digitala tekniken och informationen ger kort sagt makten en mycket långtgående insyn i medborgarnas privatliv medan medborgarnas möjligheter att följa med de mäktigas banktransaktioner eller, säg, samarbetet mellan Google och CIA (jfr http://blogi.kaapeli.fi/book/343) å andra sidan kan förefalla att vara tämligen begränsade.

    Vi lever alla i ett digitalt panoptikon, som varken Bentham eller Horkheimer-Adorno riktigt var i stånd att förutse.

    F.ö. motsvarar Piratpartiets beslut att inhysa Wikileaks på sina servrar min uppfattning om vad Piratpartiet är och bör vara. Jag kvarstår också som medlem i Piraattipuolue, det svenska Piratpartiets motsvarighet i Finland. Men det hade nog kanske inte varit så dumt med, som du efterlyste, en medlemsdiskussion och kanske rentav medlemsomröstning i den frågan. Dock bör en partiledning få vara operativ och fatta beslut också utan medlemsomröstningar. Detta leder tydligen in på ytterligare en fråga om rimlig balans.

    Med vänlig hälsning.

    ReplyDelete