Utilitarismens eländiga kraftlöshet

Florian Henckel von Donnersmarcks ”De andras liv” från år 2006,hör till de filmer ur det gångna decenniet som inte går att glömma.Den handlar om en officer hos den östtyska statssäkerhetstjänsten Gert Wiesler som får i uppdrag att övervaka en ung författare Georg Dreymann och dennes flickvän,skådespelerskan Christa-Maria Sieland
,som en högre kulturdignitär gärna vill lägga vantarna på.Vilket han också gör. Den unge författaren är en framgångsrik dramatiker.Men han håller också på att skriva en artikel – för västtysk press – om den osannolikt höga och omsorgsfullt dolda självmordsfrekvensen i DDR.
Så långt kan handlingen påminna om Puccinis ”Tosca”.Men snart tar den en annan väg. Kapten Gerd Wiesler,Stasi,drar in i våningen ovanför det unga paret med mikrofoner och dolda periskop och inleder en intimövervakning som pågår dag och natt.Och något osannolikt inträffar; övervakaren överväldigas av sympati för de övervakade.Han börjar beskydda dem.Vilket inte hjälper någon av dem att undgå en katastrof. Den totalitära råa makten triumferar.
Det var ju så. En av de nyttigaste perioderna i mitt liv var åren 72-73 i Västberlin.De hjälpte mig att få en liten skuggartad aning om vad som försiggick och om hur totalitär transparens kan upplevas.Misstänksamheten låg som ett moln över varje mänsklig relation.Jag minns Uwe Johnsons desperata försök att befria sig från den säkert orimliga idén att hans hustru spionerade på honom.Det trevliga författarparet i Östberlin som alltid bjöd barnen
på korv med vitkål.Och som – visade det sig när arkiven öppnades - hade skrivit omsorgsfulla rapporter om alla våra samtal.Den stora författarinnan (med humanistiskt patos) som rapporterade på studiekamrater men också
kolleger i väst.
Här kränktes kort sagt det som brukar kallas privatlivets helgd.Men det allra värsta var inte kränkningen utan den förnedring som det innebar att människor med olika medel pressades till att bli observatörer.


Allt detta kommer till minnes vid läsningen av Torbjörn Tännsjös studie ”Privatliv” (Fri tanke förlag 2010).
Tännsjös bok förefaller mig något amatörmässig
och mycket smal i sina filosofiska referenser. Han förefaller inte ha satt sig in i den omfattande litteratur som hör till ämnet.Dock är det mycket bättre att dessa frågor diskuteras än om de inte diskuterades.Och att vara kontroversiell är inget moraliskt fel.
Torbjörn Tännsjö vill,om jag har förstått honom rätt,i denna studie sjösätta en kontroversiell idé,som kanske enklast kan uttryckas med August Strindbergs ord ”Man skall inte ha några hemligheter”. Filosofen formulerar en utopi som han något överraskande kallar ”det öppna samhället” . I hans ”öppna” samhälle är alla medborgare helt genomsiktliga för insyn – det gäller privatliv av typ sexualitet, autonomi d.v.s. rätten att ha sina åsikter och sin personlighet fria från sådana yttre påtryckningar som tortyr och utpressning,och det gäller vår biologiska individualitet,uttryckt som personligt DNA. Tännsjös ”öppna” samhälle är alltså ungefär negatet till vad Popper och Adorno i olika varianter kallade det öppna samhället.
Innan vi fular ut professor Tännsjö som osannolik anhängare av den allra ruskigaste totalitarism ,måste det då påpekas att i Tännsjös utopiska samhälle gäller samma krav på genomskinlighet hos makthavarna som hos undersåtarna.Därmed undgår han misstanken om att förespråka totalitär diktatur,men tar steget in i en utopisk värld som nog får anses totalt verklighetsfrämmande.Krav på genomsiktlighet hos medborgarna total insyn i deras tankar,böjelser och ekonomiska transaktioner är naturligtvis aldrig enbart ett uttryck för myndigheternas välvilliga vetenskapliga intresse.Det är alltid grundat på ett maktanspråk.
Hur i Herrans Namn hamnar han här ? Det finns hos Frankfurterskolan men också hos Michel Foucault utförliga och djupa studier i dessa centrala samhällsfilosofiska frågor.Horkheimer-Adornos ”Strukturwecksel der Öffentlichkeit” innehåller ju en ytterst övertygande teori om det offentliga rummets förändring under förupplysning och upplysning.Det är
då som begreppet ”privat” (”la vie privée” ,”Private” för menig soldat) förlorar sin ursprungliga betydelse,d.v.s. som uttryck för en person eller personer som står utanför det offentliga beslutsfattandet och i stället blir uttrycket för en ny maktsfär i den uppstigande borgarklassens värld.Den enskilde stiger in i offentligheten och har ett politiskt anspråk.
Michel Foucaults stora poäng å andra sidan är ju den att övergången från sextonhundratal till sjuttonhundratal består en interiorisering av makt och maktmissbruk.Från Kopparmatte till kriminalpsykvården,kunde man säga.Oönskade mentala strukturer och tillstånd hamnar under sjukdomsbegreppet,övergången från cellfängelse till panoptikon gör straffången genomskinlig.Hela denna mäktiga och skrämmande dialektik mellan ett nytt integritetsbegrepp och nya härskartekniker reducerar Tännsjö till en skäligen tandlös antropologisk teori om att
integriteten är en utvidgning från de högre till de lägre samhällsklasserna av ett hedersbegrepp. Därmed missar han hela den maktpolitiska poäng som Horkheimer-Adorno urskiljer i den process som är det moderna offentliga rummets uppkomst. Varför Tännsjö förbigår Frankfurterskolan och nöjer sig med att nämna Foucault på en sida ,vet jag inte.
De amerikanska filosofer han refererar till framförallt James Whitman, kan inte ersätta Frankfurterskolan eller Foucault.
Den teoretiska grunden för hela denna underliga idé om ett samhälle utan hemligheter,vilket förutsätter ett samhälle utan maktrelationer, är Tännsjös med en mer än vanlig envishet upprepade utilitarism. Men en dålig och hundra gånger vederlagd filosofi blir faktiskt inte bättre av att upprepas.
Föralldel:Det går mycket bra att motivera Tännsjös utopi med hjälp av utilitarismen. Ty utilitarismen är en moralfilosofi med vars hjälp precis vad som helst ,
från fria fettisdagsbullar till folkmord ,kan motiveras. Av det enkla skälet att den inte är en moralfilosofi.Den från Bentham och Mill härstammande formeln ”Största möjliga nytta för största möjliga antal” är en fördelningsprincip som föreskriver hur en nyttighet optimalt kan eller bör distribueras. En viktig förutsättning är då att variabeln är metrisk ,med andra ord att den utgör en mängd som kan jämföras med andra mängder.Exempel: ”Största möjliga mängd vispgrädde till största möjliga antal.”
På variabelns ställe sätter då utilitaristen helst in ett poröst hedonistiskt begrepp ”lycka”. Så om den nazistiska majoritetens lycka över att få bränna synagogor och plundra judiska butiker under Kristallnatten i Berlin den 9-10 November 1938 beredde
glädje för fler huliganer än smärta för den drabbade minoriteten ,var alltså nidingsdåden moraliskt försvarbara ? Hur blir det vid lika mängder huliganer och drabbade ? Utilitarismen är en etik utan etiskt innehåll. Vilket värde som helst kan sättas in i variabeln.Just därför har den spelat en avskyvärd roll i nittonhundratalets allmänna liv. Den har obegränsad användbarhet.
Ingen kan rättfärdiga att kasta ett barn i elden med att det för någon medför lycka. En moraliskt värdering förhåller sig ett moraliskt värde som en förmodan till ett faktum.
Detta är centrum i Kants filosofi.Inte ens vad Gud vill bestämmer vad som är ont ellet gott.Ont och gott är inga fysiska kvaliteter hos handlingar.I modern tid var det G.E.Moore (i ”Principia Ethica”) och Wittgenstein i slutet av ”Tractatus” som klarast såg omöjligheten av en naturalistisk etik.Etiskt värde tillhör lika litet den naturliga världen som primtalen gör det.Men primtalen existerar. Etiska värden likaså.

Sven Delblancs roman "Speranza" och den hegelianska triaden

Föredrag i Sven Delblancsällskapet den 17 oktober 2009

1. Ett eidetiskt minne: Sven Delblanc i solid vinterrock med pälskrage, rökande en smal cigarrcigarett på Carolinas yttertrappa, så som seden var på den tiden, och livligt diskuterande romankonsten.
Sven tyckte inte om romaner som föreläste och docerade, vilket rätt många svenska romaner gjorde vid den tidpunkt vi talar om, 1960-talet. Idéer och problem måste synliggöras i skönlitteraturen och fick inte uppträda som teoretisk diskurs. Vad han ville ta sig till med Thomas Mann och Robert Musil, Albert Camus och Lars Ahlin – författare som alla otvivelaktigt docerar en hel del i sina berättelser –
vet jag inte. Men det var så han ville ha det. Allt måste visas, synliggöras, upp på en scen.

”Konstnären Bo Larssons omslagsbild till Sven Delblancs Speranza för tankarna till en teaterscen på någon av 1700-talets slottsteatrar” säger Beata Agrell i sin utmärkta faktaruta om Sven Delblanc i hans och Lars Lönnroths litteraturhistoria. Det är, som allt Beata Agrell skriver, en intelligent iakttagelse. I öppningen till kaptenskajutan i slavskeppet Speranza, destinerat till en av slavkolonierna i Västindien ser vi den unge baronen Putbus och hans båda omaka följeslagare, den inställsamme husläraren Hoffmann och den moriske d.v.s. svarte, lakejen Rustan, uppiffad i en färggrann kostym som snarast påminner om den hos en hovlöpare.
En tanke har blivit scen, ett skepp har blivit allegori.
Den unge baronen Putbus har efter en familjeskandal (han har gjort en ung släkting, Grethel, med barn) skickats med betjänten Rustan och husläraren Hoffmann till Västindien där han förväntas lära sig mores hos en äldre släkting som är guvernör i en av slavkolonierna. Baron Putbus är i likhet med informatorn besatt av de stora fundamentala upplysningsidéerna, de som Franska Revolutionen skulle komma att sammanfatta som Frihet, Rättvisa och det mera diffusa Broderskap.
En idealist vars idealism sätt på prov. Efter ett skeppsbrott hamnar följeslagarna ombord på kapten Ferreos Speranza, ett mindre glamoröst fartyg än det ursprungliga, där hemska lukter från lastutrymmena snart förråder att det är ett slavskepp vi har att göra med. Bekvämt inackorderad, till en början i kaptenshytten, och så småningom i allt anspråkslösare förhållanden, förfasar sig och distanserar sig den unge egalitaristen från en situation som han inte kan undfly.
Och nu framstår allt tydligare vad som kanske kunde kallas frihetens paradox. Baronen Putbus förgapar sig i en särskilt vacker slavinna, en svart Afrodite, och börjar med stigande fasa inse den oerhörda attraktion som tanken på slavar, eller i hans fall rättare slavinnor, med andra ord medmänniskor som kan placeras i en radikal sexuell objektsrelation, utövar på honom.
Den andres totala ofrihet ger oss själva en total frihet. Det är vad man skulle kunna kalla frihetens paradox. Och en sådan moralfilosofi som Kants kan ses som ett stort, sammanhängande försök att hantera den.
Libertarianen blir libertin. Det steg som han allt villigare tar, kunde man säga, från Upplysningens och Förupplysningens nobla sida – låt oss säga så som vi möter den i Kants etik – för till dess andra ; La Philosophie dans le Boudoir.
Det har påpekats att ordet ”la philosophie” så som de Sade och hans samtida libertiner använder det, betyder ”ateismen”. ”Ateismen i sovrummet” skulle då vara en mera adekvat översättning av den mest kända av hans romaner. (Medan den adekvata termen för det vi kallar ”filosofin” torde vara ”la metaphysique”). En finess i Sven Delblancs roman är införandet av ett slags politisk kommissarie, Abbé Marcello, som så småningom avslöjar att just den slavhandel som Speranza är inbegripen i är en del av kyrkans missionsverksamhet. Den unge frihetsvännens desillusion är nu total. Han befinner sig i en värld utan värden. Och Speranza stävar vidare. Här skymtar inget slutmål, ingen hamn.


2. Allegorin är effektiv, men Speranza är knappast någon av Sven Delblancs bästa romaner. Mot slutet blir det så uppenbart att han inte riktigt vet vad han skall göra av det spel med allegoriska pjäser som han har satt upp. Romanen har ingen tillfredsställande upplösning, kanske därför att den i grunden saknar konkretion. En enda detaljerad beskrivning av hur ett mesansegel skotas, eller hur ett slavuppror på däck slås ned, hade höjt närvaronivån i berättelsen. Det inväntar vi förgäves. Delblanc kommer inte ur det allegoriska.
Personteckningen är schablonmässig. De olika huvudpersonerna lånar lätt igenkännliga drag
från andra Delblancromaner; den förrådde och missbrukade tjänaren från Prästkappan och Kastrater, den demoniske äldre läraren och avslöjaren, och framförallt huvudpersonen –
bildningsromanens klassiska Candidegestalt –
blir lätt figurer i samma mening som figurerna i kortspelet är det.

Sven Delblancs Speranza kom 1980. Det är i sammanhanget omöjligt att inte nämna en annan roman som med överlägsen mästarhand förvaltar samma moraliska princip, nämligen den kubanske fantastiske realisten Alejo Carpentiers El siglo de las luces. Den kom i Mexiko 1962 och på svenska tre år senare under titeln Detta upplysta tidevarv. Jag vet inte om Scen Delblanc någonsin läste Carpentiers bok och jag tror det knappast.
Men faktum kvarstår: här har vi, i berättelsen om den jacobinske äventyraren Victor Hugues, hela den dialektik utförd som Sven Delblanc eftersträvade.
Skillnaden består i den överlägsna konkretionen i Carpentiers roman, närvaron av röster, forsandet av bogar genom vatten bemängda med sällsamma organismer, dofterna, våldets ljud och ljudet av giljotinen.
Innerst handlar de, den första trevande och abstrakt, den senare med symfonisk rikedom, om den hegelianska dialektik som ledde från frihetsdröm till yttersta tyranni.

3. 1791 utbryter det första stora slavupproret i Saint-Domingue, den franska koloni som efter det andra stora upproret skulle bli det olyckliga Tahiti, i olika omgångar kejsardöme, kungadöme och alltigenom korrupt republik.
- Det är till det här priset ni äter socker i Europa,
säger Voltaire i Candide och visar oss en efter upprepade rymningar och infånganden ohyggligt stympad negerslav. Saint-Domingue förvandlades under sjuttonhundratalet till världens ledande sockerproducent. Den franska revolutionens idéer tände det stora slavupproret 1791 och den franska nationalförsamlingen upphäver i princip slaveriet i ett par omgångar åren 91 och 92. Tills alltsammans återställs och upprorsledaren Toussaint Louverture av Direktoratet hämtas till Frankrike 1802. Broderskapets epok blir alltså kort i Saint-Domingue. 1804 börjar så det andra stora upproret som under nya ledare för fram till Haiti, med Dessalines som kejsaren Jakob I.
Hegel, en outtröttligt energisk tidningsläsare, följer de båda slavupproren med stigande intresse och erfarenheten sätter ett mycket djupt spår i Andens fenomenologi, (1807), den berömda dialektiska analysen av interaktionen mellan herre och tjänare (slav). Genom vad som händer mellan dem båda förvärvar slaven alltmer av sin herres färdigheter, av hans kontroll över situationen, kunde man kanske säga, medan slavens passivitet övergår i härskarens passivitet. Den mycket missförstådde Hegel, vars hela filosofi egentligen försöker etablera en grund för fundamentala mänskliga fri- och rättigheter – så oändligt långt från vad hans efterföljare i den så kallade dialektiska materialismen gjorde av den – bidrar här med någonting som onekligen vinner i konkretion om man är medveten om den historiska bakgrunden.
En av våra stora teaterregissörer, Alf Sjöberg, brukade hävda att en grundläggande och avgörande dramatisk princip är rollbytet. I det perfekta dramat skall kontrahenterna överta varandras situationer under dramats gång. Det gäller för många mästardramer, t.ex. Shakespeares Kung Lear och Strindbergs Fröken Julie.
Och det är den grundläggande dramaturgin i Sven Delblancs Speranza. Den ädelt frihetsivrande unge mannen förvandlas till en förhärdad libertin.
De människor han nyss djupt föraktade förefaller nu ha moralen, ett slags moral, på sin sida.
Det dialektiska schema som Hegel i Andens fenomenologi ville utläsa ur den franska revolutionens till synes obegripliga och för samtiden skrämmande trappsteg, från sekulär författningsstat till dödlig totalitär polis- och angivarstat och därifrån till kejsardöme, har fått en spegelbild i den unge baronens utveckling från brinnande ung idealist till en alla illusioner berövad fatalist.
Var detta Svens egen utveckling? Jag vet inte.

Föredrag i Sven Delblancsällskapet den 17 oktober 2009
(Föredrag i Sven Delblancsällskapet den 17 oktober 2009)