Sunday, August 29, 2010

Utilitarismens eländiga kraftlöshet

Florian Henckel von Donnersmarcks ”De andras liv” från år 2006,hör till de filmer ur det gångna decenniet som inte går att glömma.Den handlar om en officer hos den östtyska statssäkerhetstjänsten Gert Wiesler som får i uppdrag att övervaka en ung författare Georg Dreymann och dennes flickvän,skådespelerskan Christa-Maria Sieland
,som en högre kulturdignitär gärna vill lägga vantarna på.Vilket han också gör. Den unge författaren är en framgångsrik dramatiker.Men han håller också på att skriva en artikel – för västtysk press – om den osannolikt höga och omsorgsfullt dolda självmordsfrekvensen i DDR.
Så långt kan handlingen påminna om Puccinis ”Tosca”.Men snart tar den en annan väg. Kapten Gerd Wiesler,Stasi,drar in i våningen ovanför det unga paret med mikrofoner och dolda periskop och inleder en intimövervakning som pågår dag och natt.Och något osannolikt inträffar; övervakaren överväldigas av sympati för de övervakade.Han börjar beskydda dem.Vilket inte hjälper någon av dem att undgå en katastrof. Den totalitära råa makten triumferar.
Det var ju så. En av de nyttigaste perioderna i mitt liv var åren 72-73 i Västberlin.De hjälpte mig att få en liten skuggartad aning om vad som försiggick och om hur totalitär transparens kan upplevas.Misstänksamheten låg som ett moln över varje mänsklig relation.Jag minns Uwe Johnsons desperata försök att befria sig från den säkert orimliga idén att hans hustru spionerade på honom.Det trevliga författarparet i Östberlin som alltid bjöd barnen
på korv med vitkål.Och som – visade det sig när arkiven öppnades - hade skrivit omsorgsfulla rapporter om alla våra samtal.Den stora författarinnan (med humanistiskt patos) som rapporterade på studiekamrater men också
kolleger i väst.
Här kränktes kort sagt det som brukar kallas privatlivets helgd.Men det allra värsta var inte kränkningen utan den förnedring som det innebar att människor med olika medel pressades till att bli observatörer.


Allt detta kommer till minnes vid läsningen av Torbjörn Tännsjös studie ”Privatliv” (Fri tanke förlag 2010).
Tännsjös bok förefaller mig något amatörmässig
och mycket smal i sina filosofiska referenser. Han förefaller inte ha satt sig in i den omfattande litteratur som hör till ämnet.Dock är det mycket bättre att dessa frågor diskuteras än om de inte diskuterades.Och att vara kontroversiell är inget moraliskt fel.
Torbjörn Tännsjö vill,om jag har förstått honom rätt,i denna studie sjösätta en kontroversiell idé,som kanske enklast kan uttryckas med August Strindbergs ord ”Man skall inte ha några hemligheter”. Filosofen formulerar en utopi som han något överraskande kallar ”det öppna samhället” . I hans ”öppna” samhälle är alla medborgare helt genomsiktliga för insyn – det gäller privatliv av typ sexualitet, autonomi d.v.s. rätten att ha sina åsikter och sin personlighet fria från sådana yttre påtryckningar som tortyr och utpressning,och det gäller vår biologiska individualitet,uttryckt som personligt DNA. Tännsjös ”öppna” samhälle är alltså ungefär negatet till vad Popper och Adorno i olika varianter kallade det öppna samhället.
Innan vi fular ut professor Tännsjö som osannolik anhängare av den allra ruskigaste totalitarism ,måste det då påpekas att i Tännsjös utopiska samhälle gäller samma krav på genomskinlighet hos makthavarna som hos undersåtarna.Därmed undgår han misstanken om att förespråka totalitär diktatur,men tar steget in i en utopisk värld som nog får anses totalt verklighetsfrämmande.Krav på genomsiktlighet hos medborgarna total insyn i deras tankar,böjelser och ekonomiska transaktioner är naturligtvis aldrig enbart ett uttryck för myndigheternas välvilliga vetenskapliga intresse.Det är alltid grundat på ett maktanspråk.
Hur i Herrans Namn hamnar han här ? Det finns hos Frankfurterskolan men också hos Michel Foucault utförliga och djupa studier i dessa centrala samhällsfilosofiska frågor.Horkheimer-Adornos ”Strukturwecksel der Öffentlichkeit” innehåller ju en ytterst övertygande teori om det offentliga rummets förändring under förupplysning och upplysning.Det är
då som begreppet ”privat” (”la vie privée” ,”Private” för menig soldat) förlorar sin ursprungliga betydelse,d.v.s. som uttryck för en person eller personer som står utanför det offentliga beslutsfattandet och i stället blir uttrycket för en ny maktsfär i den uppstigande borgarklassens värld.Den enskilde stiger in i offentligheten och har ett politiskt anspråk.
Michel Foucaults stora poäng å andra sidan är ju den att övergången från sextonhundratal till sjuttonhundratal består en interiorisering av makt och maktmissbruk.Från Kopparmatte till kriminalpsykvården,kunde man säga.Oönskade mentala strukturer och tillstånd hamnar under sjukdomsbegreppet,övergången från cellfängelse till panoptikon gör straffången genomskinlig.Hela denna mäktiga och skrämmande dialektik mellan ett nytt integritetsbegrepp och nya härskartekniker reducerar Tännsjö till en skäligen tandlös antropologisk teori om att
integriteten är en utvidgning från de högre till de lägre samhällsklasserna av ett hedersbegrepp. Därmed missar han hela den maktpolitiska poäng som Horkheimer-Adorno urskiljer i den process som är det moderna offentliga rummets uppkomst. Varför Tännsjö förbigår Frankfurterskolan och nöjer sig med att nämna Foucault på en sida ,vet jag inte.
De amerikanska filosofer han refererar till framförallt James Whitman, kan inte ersätta Frankfurterskolan eller Foucault.
Den teoretiska grunden för hela denna underliga idé om ett samhälle utan hemligheter,vilket förutsätter ett samhälle utan maktrelationer, är Tännsjös med en mer än vanlig envishet upprepade utilitarism. Men en dålig och hundra gånger vederlagd filosofi blir faktiskt inte bättre av att upprepas.
Föralldel:Det går mycket bra att motivera Tännsjös utopi med hjälp av utilitarismen. Ty utilitarismen är en moralfilosofi med vars hjälp precis vad som helst ,
från fria fettisdagsbullar till folkmord ,kan motiveras. Av det enkla skälet att den inte är en moralfilosofi.Den från Bentham och Mill härstammande formeln ”Största möjliga nytta för största möjliga antal” är en fördelningsprincip som föreskriver hur en nyttighet optimalt kan eller bör distribueras. En viktig förutsättning är då att variabeln är metrisk ,med andra ord att den utgör en mängd som kan jämföras med andra mängder.Exempel: ”Största möjliga mängd vispgrädde till största möjliga antal.”
På variabelns ställe sätter då utilitaristen helst in ett poröst hedonistiskt begrepp ”lycka”. Så om den nazistiska majoritetens lycka över att få bränna synagogor och plundra judiska butiker under Kristallnatten i Berlin den 9-10 November 1938 beredde
glädje för fler huliganer än smärta för den drabbade minoriteten ,var alltså nidingsdåden moraliskt försvarbara ? Hur blir det vid lika mängder huliganer och drabbade ? Utilitarismen är en etik utan etiskt innehåll. Vilket värde som helst kan sättas in i variabeln.Just därför har den spelat en avskyvärd roll i nittonhundratalets allmänna liv. Den har obegränsad användbarhet.
Ingen kan rättfärdiga att kasta ett barn i elden med att det för någon medför lycka. En moraliskt värdering förhåller sig ett moraliskt värde som en förmodan till ett faktum.
Detta är centrum i Kants filosofi.Inte ens vad Gud vill bestämmer vad som är ont ellet gott.Ont och gott är inga fysiska kvaliteter hos handlingar.I modern tid var det G.E.Moore (i ”Principia Ethica”) och Wittgenstein i slutet av ”Tractatus” som klarast såg omöjligheten av en naturalistisk etik.Etiskt värde tillhör lika litet den naturliga världen som primtalen gör det.Men primtalen existerar. Etiska värden likaså.

Saturday, August 28, 2010

Avslutande efterskrift om Wikileaks

Jag tackar för det livliga intresset kring frågan om Wikileaks bör ha med det svenska demokratiska Piratpartiet att göra i form av ett affärsavtal.

Jag har inte förväntat mig att alla läsare av bloggen skall hålla med mig.Jag har slängt ut ett fåtal artiklar som har antytt att min ålder eller min långa vistelse som professor vid ett amerikanskt elituniversitet på något sätt diskvalificerar mig att yttra mig i frågan.Taget på allvar skulle detta argument a priori utesluta ett par hundra miljoner personer från deltagande i debatten.

Ett avslutande påpekande är viktigt: Om jag påpekar att ett diffust datamoln (i matematikernas mening)som har utläckts ur krigsdagböcker och operativa promemorier från den allians,inklusive Sverige,som för krig mot talibanerna i Afghanistan,kan innehålla direkt livsfarlig information,är det självklart inte min sak att bevisa att det inte är så. Om en motorcykeldåre kör om mig i en siktlös kurva på Engelsbergsvägen i 220 och jag påpekar att detta kan medföra livsfara är det faktiskt inte min uppgift att bevisa att det är farligt.Det är naturligtvis den vårdslöse som har att bevisa att hans handlande är ofarligt.Hur han nu skall klara det.
Därmed avslutar jag debatten om Piratpartiets olyckliga beslut.

Wednesday, August 25, 2010

The Lamp & Die Lampe

The lamp


Before the lamp was lit
we sat completely still

A crow’s rasping voice
and a sudden scent of clover

with a sweetish warmth
through this rising dark.

Water, completely still.
The earth, it too tranquil.

The bird flew
as close as it could

over its own shadow

And the bumblebee, faithful
friend of many summers,

crashed against the window pane
as if it were the wall of the world

And the dive dapper
flew from lake to lake

It could be late
or early in various lives

it could be in a butterfly’s shadow
In the shadow of any life.

(Translation by John Irons ©)

Die Lampe

Bevor die Lampe brannte,
saßen wir ganz still

Die heisere Stimme einer Krähe
und plötzlich der Duft von Klee

mit einer süßlichen Wärme
durch dieses aufsteigende Dunkel.

Wasser, ganz still.
Erde, auch sie ruhig.

Der Vogel flog
so dicht er konnte
über seinem eigenen Schatten.

Und die Hummel, treue Freundin
vieler Sommer,

prallte gegen die Fensterscheibe
eine Wand der Welt,
Und der Seetaucher flog von See zu See.

Es könnte spät sein
oder früh in verschiedenen Leben
Es könnte im Schatten eines Schmetterlings sein
im Schatten eines jeden Lebens.

(Transl.by Barbara M.Karlson ©)

Tuesday, August 24, 2010

Lampan

Innan lampan tändes
satt vi alldeles stilla

En kråkas sträva röst
och plötslig doft av klöver

kom med en sötaktig värme
igenom detta stigande mörker.

Vatten, alldeles stilla.
Jorden, också den lugn.

Fågeln flög
så nära den kunde

över sin egen skugga.

Och humlan, många somrars
trogna vän

törnade mot fönsterglaset
som var en världens vägg.

Och lommen
flög från sjö till sjö

Det kunde vara sent
eller tidigt
i olika liv.

Det kunde vara i skuggan av en fjäril
I skuggan utav vilket liv som helst.






Ur min nya diktsamling "Om begagnandet av elden" som utkommer den 25 augusti 2010
hos Atlantis förlag.Tyska och amerikanska utgåvor av hela samlingen är översatta och kommer att vara åtkomliga nästa år.

Thursday, August 19, 2010

Brev från läsarinna om PP o Wiikileaks

En läsarinna har bett mig införa följande brev till bloggen vilket jag gärna gör.I sammanhanget vill jag nämna att min princip för moderation är att införa allt som innehåller rationella argument.Kommentarer som ifrågasätter min integritet t.ex. med idiotargumentet att jag (i likhet med Al Capone och Theodor Roosevelt har vistats länge i USA) slänger jag däremot vällustigt ut.

---------------------------------------------------------------------------------


Tack, Lars Gustafsson!

Tyvärr har Wikileaks mängdmässigt publicerat dokument som snarare tyder på
filtrering än på den "transparens" som de påstår sig förespråka.

Att därvid äventyra liv är ytterst oetiskt.

Att dessutom i och med detta ställa sig på fundamentalistiska krafters sida
är - extremt illa. Ingen frihetsåstundan i världen kan motivera ett sådant
anti-frihets-tilltag.

Piratpartiet påstår sig förespråka "demokratin". Skall Piratpartiet framstå
som ett demokratiskt parti bör man naturligtvis först ta ett demokratiskt
beslut i frågan om vilka krafter man ska stödja.

Piratpartiet framstår i dagsläget som en högst oansvarig organisation som
mer ser till publiceringssiffror än till att vara seriösa.

I detta går de i samma fotspår som Wikileaks.

Tajmingen är allt - eller hur, PP/WL?"

Bibbi

Tuesday, August 17, 2010

Utträde ur Piratpartiet:motivering

Men det är ju självklart.Här serveras talibanerna praktiskt taget dödslistor på en bricka;alla de afghaner som arbetar eller har arbetat med den internationella styrkan finns förtecknade här.Och det för att befordra en nätkarriär.

Har mottagit respektfullt och vänligt brev från Rickard Falkvinge som uppenbart förstår hur jag har tänkt.Utträdet har bekräftats.

Utträde ur Piratpartiet

Till Piratpartiets styrelse

Härmed har jag äran att meddela mitt utträde - med omedelbar verkan - ur
Piratpartiet.Anledningen är,något som borde vara lätt att förstå ,Partiets
omdömeslösa beslut,fattat utan medlemmarnas hörande, att upplåta sina servrar till Wikileaks,en organisation
som sätter människoliv på spel,för att inte säga dödar.

Det är min förhoppning att alla demokratiskt sinnade väljare med normalt
utvecklad ansvarskänsla skall följa mitt exempel.

Genom sin brist på nödvändig politisk analys har Piratpartiet nu utplånat vad som var ett värdefullt initiativ.Bad Luck !men det är så histporia ofta ser ut.
Lars Gustafsson

Thursday, August 12, 2010

Haren

En eftermiddag fanns han plötsligt.
Alldeles stilla mellan syrénen och vinbärsbusken.
Precis som hos Dürer;
öronen längre än huvudet
och undersidan vit.Stora milda ögon.

Varför satt han så stilla
frusen till bild i eftermiddagsljuset ?
Hade han ett större förtroende
till oss än till andra människor ?
Vad hade han för skäl till det ?

Mycket rörd,nästan smickrad
stängde jag dörren. Gick tillbaka.
Till mitt eget.Nästa dag
fann jag honom liggande
i en egendomlig ställning,

något mellan sovande och embryo
utanför verkstadsdörren.
Några droppar ur vattenkannan
fick honom att ta några tveksamma steg
som om han inte längre hade tilltro

till världen och dess bilder
Det var nästa dag som jag insåg
att han måste vara blind.

Det var när jag fann honom
drunknad och mjuk som en trasa
intill båtbryggan. Vad jag hade
sett som stilla lugn och tilltro
var blindhet och ingenting annat.

”Naturen är god” står det
På vissa paket. Av märket Bregott.
Naturen är god.
Och hur vet ni det
margarinmånglare ?

Thursday, August 5, 2010

Erik Lindegren 100 år

”För att vårt enda rede är våra vingar

i en luft som blåklint och tonande hav
i ett sken av snäckstrandsfärgade moln
hör vi plötsligt aftonens vinande pil
ser vi kvällningens dubbla landskap sväva”
(Ur Pastoralsvit 1947)


Naturligtvis finns det ,till exempel i lyriken,objektiva värden. Att anta motsatsen skulle ju ha den absurda konsekvensen att den ena dikten kan ersätta den andra; alltså att vad vi tar till oss är likvärdigt. Ungefär som granola eller hamburgare. Ett rimligt test på en dikt av verkligt
värde är att vi inte kan frigöra oss från den. Den reellt existerande dikten har en egenskap som kan påminna om matematiska bevis:den är konklusiv,vi kan inte undfly eller återställa den.
Erik Lindegrens poesi är inte omfångsrik.På tjugo år tillkom de tre diktsamlingar som han själv såg som kärnan i verket ”mannen utan väg” 1942,”Sviter” 1947 och ”Vinteroffer” 1954.Den ursprungliga upplagan av ”mannen utan väg” räknade bara femhundra exemplar och den sista stora samlingen upplevde tre upplagor samma säsong den kom ut.Det säger något om en utveckling,från endast motvilligt accepterad avantgardist till hyllad diktarfurste som Lindegren genomgick i dessa decennier.Till berömmelsen bidrog lysande översättningar;Saint-John Perse, Nelly Sachs, Rilke .För att inte tala om operalibretti ”Aniara”,”Herr von Hancken”.
I de tre samlingarna finns dikter av den halten att vi nog lugnt kan betrakta hans verk som en omistlig del av den svenska lyriken.Vem skulle vilja leva utan strofer som denna:
”Vi går i stelnad,glasklar svindel
(det blå är outsägligt,skymtar fram somm havet)
vi går som svalan flyger med sitt hjärta
(i en enda kropp)
ty vi har växlat våra kroppars guld
och vintersolen smälte sitt silver i våra lemmar
och som en månes stigande fullhet lyser nu våra sinnen
över skymningens uråldrigt strålande,stigande hav
Thalatta”
När denna poesi går till är den praktiskt taget fulländad.Där Tranströmer i något enstaka fall kan bli störande mysig och där Ekelöf inte sällan hemfaller till mumbo-jambo förlorar aldrig Lindegren en slags iskall inre disciplin.
Kombinationen av sinnlig hetta – han är mycket mer erotiker än någon av sina celebra samtida,inklusive den tröttsamme Artur Lundkvist – och ett slags arktisk ensamhet hålls hela tiden i kontroll:”roseneld och snö” säger han själv i ”Arioso”.
Hans poesi är mycket visuell – färger spelar en central roll som i citatet.En forskare har påpekat att han skapar en egensammanhängande mytologisk eller surrealistisk bildvärld.Den är vild men inte osammanhängande:
”skugglös slingrar sig misstagens väg
på jorden det främmande djupet
betraktad av solens asketiska öga
och horisonters medfödda blindhet”
Det är ingen tillfällighet att vad han ville se som den första egentliga diktsamlingen heter ”mannen utan väg”.Detta är dikt i krigstidens hårt klirrande landskap,det är existentialism av samma kvalitet som hos den unge Sartre i ”Varat och intet”.
Det handlar om det omöjliga sökandet efter en obefintlig instruktionsbok i ett landskap
”där ordet begår harakiri i krevadernas sken
och trumpeten smakar krossat porslin och döende blod”.
Det märkliga är att all denna rikedom inte har kommit tillsammans förrän nu i en omsorgsfull volym”Samlade dikter” Themis 2010 .Jättearbetet med att spåra upp varje publicerad dikt av Lindegren från tidskrifter,konstkataloger,publikationer att kommentera allt detta och ställa det på textkritiskt säker grund tillkommer Daniel Pedersen. Det är,om jag är man att bedöma det,ett mönstergillt arbete,förtjänt av att hamna i många bokhyllor.
I en period där det förefaller mig som om denna svenska poesin inte vill särskilt mycket ,kunde få böcker vara lika välkomna som den här.

Vad ville Strindberg med sin naturforskning?

När Nationalutgåvan av August Strindbergs samlade verk nu har nått utöver det sjuttioförsta bandet kan man verkligen förundra sig.Hur kunde en enskild författare åstadkomma så mycket i en livstid på bara 63 år?Där man väl ändå får avsätta minst femton närmare tjugo till barndom,skola och andra förberedelser? Det ger i genomsnitt och mycket grovt räknat,närmare två volymer per år under återstoden.
I samma liv hann denne märklige man säkra sig en plats i det svenska måleriets historia – som fascinerande föregångare till expressionismen,genomföra fotografiska experiment som delvis placerar honom före pionjärer från tjugotalet.Och han genomför hundratals kemiska och optiska experiment.Och det mesta av detta i en orolig,nomadisk tillvaro där adresserna,utom på slutet,växlade snabbare än årstiderna.
Från denna märkliga,i svensk historia unika,intellektuella process har vi nu två nya vittnesbörd,nationalutgåvans volymer 7 ; Kulturhistoriska studier – och 35; Naturvetenskapliga skrifter I.I Kulturhistoriska skrifter hittar vi de bekanta studierna över svenska asienresenärer,framförallt den om den karolinske kartografen och krigsfången Strahlenberg och hans karta över Centralasien,som i viss mån förminskar Sven Hedins anspråk på att ha varit förste svensk i regionen. Här finns också de historiskt viktiga sjuttiotalsuppsatserna om det nya måleriet och angränsande ämnen.Och här finns kulturhistorisk kuriosa som uppsatsen ”Skomakarämbetets i Västerås låda” .
Ingenting av detta kan naturligtvis tävla i intresse med de naturvetenskapliga studierna. Antibarbarus,Jardin des Plantes,Sylva Sylvarum ,- och naturligtvis de Blå Böckerna som återfinns i egna volymer,rönte inget särskilt vänligt mottagande,allra minst i Sverige.De har förblivit nätt och jämnt accepterade,intressanta men snarast tragiska vittnesbörd om ett snille i kris.
Frågan är om inte detta är en temporalt och geografiskt snäv värdering. Den underbara idérikedomen,den prosalyrik som finns i dessa skrifter och som är nära förbunden med grundstämningarna i måleriet och naturligtvis med Ett Drömspel,observerades av några.De natuvetenskapliga hypoteserna,t.ex. att svavlet inte är ett grundämne och att havshorisonten är en optisk illusion, tedde sig bisarra och illa underbyggda.I en del verkligt fientliga kritikerkretsar antyddes galenskap och mental förvirring. Ett intryck som bestyrktes av Inferno.
Och dessa hypoteser,framställda med stor livlighet och på en underbart spänstig prosa, var illa underbyggda.Det kan vara värt att påpeka att Goethes Färglära i sin tidsålder mötte inte alldeles olika öden.
Till den totala oförståelsen i Sverige bidrog på ett avgörande sätt Bengt Lidforss minst sagt ohederliga beteende;att först livligt uppmuntra och berömma och sedan inför offentligheten fördöma.
Men det är minst två saker man måste tänka på när man år 2010 skall ta ställning till böcker som Antibarbarus I och den nu publicerade Antibarbarus II eller till Sylva Sylvarum. När dessa texter läses i Strindbergs Sverige är det – som Gunnar Brandell så grundligt har visat i sin bok om Strindbergs infernokris – en diskurs som har berövat sina ekon. Den ingår i en hel intellektuell rörelse som blommar ut på nittiotalet,Jollivet-Castelots monism,alltså idén att alla kemiska element har en gemensam förfader,en ursubstans.Och så småningom tillkommer antirationalistiska reaktion den ockultism som blommar ut hos Madame Blavatsky och får ett tidstypiskt uttryck i Dr Pepus handbok i den praktiska magin. Brandell ,som var den förste strindbergsforskare som slog sig ned i Bibliotheque National och verkligen läste alla dessa tidskrifter, L’Hyperchimie och allt vad de hette ,kunde visa att Strindbergs tvivel på en formaliserat stöddig naturvetenskap på intet sätt var ett isolerat fenomen.
Och en revolution inom kemi och fysik står ju för dörren: Curies upptäckt av det radioaktiva sönderfallet,Einsteins speciella relativitetsteopri,Boltzmanns statistiska analys av termodynamiken,och till sist Plancks konstant och Heisenbergs osäkerhetsrelation. Var det så att det seismologiskt känslige Strindberg anade en kommande jordbävning ?

Han bedrev en möjligen irrationell naturvetenskapskritik vid en tidpunkt när naturvetenskapen står inför en ännu inte inträffad revolution;från mekanistisk lagbundenhet till probabilistisk fysik.
Vad är det egentligen som Strindberg ifrågasätter
i sina naturvetenskapliga skrifter ? Vart vill han egentligen komma?
Ett brev från Strindberg till Lidforss, skrivet före ovänskapen,den 15e mars 1891,är utomordentligt upplysande:
”Men huru mycket hafva vi ej släpat med oss af den kristna teleologins begrepp,seende ändamålsenlighet där endast slumpar,låt vara något så när lagbundna eller nödvändiga i viss mån regera.”
Och han talar i nästa avsnitt om svårigheten att befria sig från kristna idén om ett avsiktligt kausalsammanhang,om sin misstro inför själva begreppet ”lag” i ”naturlag”.Darwinisten Strindberg vill se en evolutionens nyckfulla,probabilistiska , fritt skapande fantasi,där andra ser oavvislig lag. Hans intresse för kristallbildning,för dess ibland slående likhet med det organiska livets former,upprepad i otaliga experiment, är ett typiskt utslag av denna hans darwinism. Naturen är en slumpvist kreativ kraft.Det är också så han bygger sina egna oljemålningar.
Ungefär 110 år senare står vi i grund och botten så mycket närmre Strindbergs grundtanke om den slumpvist skapande naturen. Som Ulf Danielsson , vår samtida strängteoretiker och astrofysiker,har påpekat:de biologiska vetenskaperna har rört sig framåt i en snabbare takt än fysiken,möjligen därför att Darwin gjorde det lättare för biologerna att släppa in slumpen i världsbilden på ett mera radikalt sätt än fysiken med dess jakt på enhetsformeln. Möjligen håller något radikalt att ske också på det området i dessa år.
Varför bildas galaxer ? För att det är den sannolikaste formen ? Varför uppstod universum ?
Av en tillfällighet ? Det är ett allvarligt alternativ i dagens diskussioner.