Gissningar och knep

 

             

                 Den bisarra och totalt överdrivna roll som så kallade opinionsundersökningar spelar på tidningarnas nyhetssidor – och förmodligen också i politiken – irriterar mig.

                                 Låt oss anta att vi har en enliters glasbehållare som innehåller blå och vita glaskulor, alla i samma storlek.Av det allmänna färgintryck vi får när vi håller upp den mot ljuset dominerar de blå.Men hur stora är egentligen proportionerna ? Det finns ett säkert sätt att avgöra detta och det är att räkna – och möjligen också kontrollräkna – alla kulorna.

                                 Om vi är för lata för det: hur många kulor måste vi ta ut och räkna för att delmängden skall återspegla helheten ? Och hur mycket behöver vi skaka om för att veta att stickprovet är väl uppblandat med helheten ? Om detta finns en omfångsrik litteratur som går ända tillbaka till de stora matematikerna i renässansens Pisa,Cardano och efterföljarna. Det finns flera solar än stolar i universum,men en lokal iakttagare kan lätt få det motsatta intrycket.

                                 Vad politiker, ledarskribenter ,PR-konsulter och inte minst allmänheten hela tiden måste påminnas om är att det är sannolikheter vi talar om.Med andra ord – rationellt baserade gissningar och inget annat.

                                 I ett system som inte är en sluten glasburk,till exempel den politiska verkligheten, blir alla slutsatser från delen till helheten så mycket mer problematiska.

Vid mycket stora tal - så som de förekommer i fysikens värld - är situationen mycket olik den i begränsade stickpov från begränsade populationer.Om vi sätter tekannan på den heta spisen tenderar vattnet att koka upp. Den nedsänkta termometern ger tydliga besked om det. Vi har att göra med ett labilt system med miljarder beståndsdelar. Här börjar sannolikheten bli något att ta på allvar .

                                 Men dålig matematik  - till exempel att presentera slumpartade differenser som meningsfulla - är sämre än ingen matematik alls.Om folkpartiet i två med tre veckors mellanrum företagna opinionsmätningar uppvisar en skillnad på + 0,2 procent – vad bevisar det ?

                                 Att två  opinionsmätningar har företagits.Ingenting annat.En politik som stirrar sig blind på opinionsmätningar som hönan på kritstrecket har egentligen ingenting alls att säga oss. Den är som speglarna i en hotellhiss;de tjatar till leda om sitt anförtrodda innehåll och inget mer.Att skapa opinioner är betydligt intressantare än att låtsas mäta dem.

Snusförnuft

  

Objet Trouvée :Old Giant's Heart.National Museum of Natural History.Stockholm.

 

               Det starkaste argumentet mot bruket av läppsnus är inte det medicinska som vi lugnt kan lämna därhän. Allting, inklusive kranvatten är farligt.Det senare på grund av dess blyhalt.Om vi får tro dem som gärna vill sälja flaskvatten.Utan det erotiska.Läppsnus förhindrar eller försvårar kyssar.Finns det någon anledning för en nikotinfri  svensk centrallyriker och filosof att därutöver intressera sig för snusfrågor ?

               Men naturligtvis.

               I hög grad. Ty EU-kommissionens allt tydligare,allt oförskämdare, maktspråk i frågan om hur det svenska snuset skall se ut och vart det skall få exporteras är en central demokratifråga.Det talas nu till och med om ett hotbrev till svenska regeringen från överkommissionären ,Herr Barossi.Tidigare har det ju figurerat en mycket smutsig korruptionsskandal,ett alltför oblygt försök från en kommissionär att ta ordentligt betalt för sin medverkan till ett exporttillstånd.Över huvud taget frågar sig ju den skeptiske i vilken mån den internationella cigarettindustrin – med sin mycket farligare produkt – ligger bakom kampanjerna om snusets oerhörda farlighet.

               Det är dock inte ens detta argument som är avgörande. Inte heller den intressanta statsfilosofiska frågan om en organisation som är oförmögen att bedriva en konsekvent klimatpolitik inför fyragradershotet bör lägga sig i hur medlemsländernas konsumenter smaksätter sitt snus.

               Nej. Avgörande är något annat: Nu är det tid  att klargöra för Herr Barosso att han ingenting annat är än en betald tjänare.Vår handelsminister,som han uppenbart tror sig ha rätt att nonchalera har till skillnad från honom legitimitet.Hon innehar sin ställning i kraft av ett demokratiskt val och en lagenligt genomförd regeringsbildning.

               Här blir en spricka i väven – eller om ni så vill i muren – synlig. Vem ger Herr Barroso hans legitimitet ?

 "Den ekonomiska tunnelsynen är desto obegripligare eftersom fackfolket tycks vara helt ense i diagnosen av den nuvarande krisens djupare orsaker.Den europeiska unionen har inte kompetenserna till att harmonisera de nationella ekonomier som i sin olika konkurrenskraft driver ifrån varandra."

Jürgen Habermaas´ klargörande analys i ”Zur Verfassung Europas”  från 2011 blir här till

- får vi säga:hudnära – realitet.Om Europeiska Unionen skall ha skuggan av en legitimitet i den oroliga tid som förestår oss under detta decennium måste dess parlamentariska  ställning reformeras i grunden.Annars kan den snabbt reduceras till en penningslukande institution av rent ceremoniellt betydelse och utan varje verklig betydelse för den historiska utvecklingen.

Förenta Nationeras totala hjälplöshet,inför folkmord som den syriske härsklarens eller inför klimatfrågan är ett skrämmande exempel.

               

Agneta Blomqvist Jonas Thente sprider julstämning

-->

Gästskribent idag Agneta Blomqvist

Vem är vem i svensk litteratur, Herr Gustafssons familjebok, Fru Blomqvists matbok, Alles was mann Braucht, Das Lächeln der Mittsommernacht. Work in progress:Till Berlin.

Är det inte pinsamt att DN med sina intellektuella traditioner anser sig behöva Jonas Thentes  (jag gillar annars mannen) lättköpta och populistiska raljerier med Jesusgestalten? Dessutom blir läsningen av ”Jag och min far. Ett julevangelium i 24 delar” allt tråkigare och tråkigare ju närmre läsaren kommer den 24:de december. Och tråkighet borde vara en dödssynd. Idén håller helt enkelt inte, även om tanken att analysera Jesus förhållande till sin far är rätt kul. Far- och son-genren är ju aktuell just nu med många intressanta resultat.

Visst bör man ha rätt att häda, Lars Vilks blev utsatt för mordhot av fanatiska islamister, vilket är mycket allvarligt, men hans avsikt med sin rondellhund var enbart att provocera. Voltaire skrev sin pjäs Mahomet för att komma till rätta med fanatism i största allmänhet. Han hade en intellektuell substans, vilket inte Vilks hade, ej heller Thente. Ingemar Hedenius och Herbert Tingsten skrev kristendomsfientligt och kyrkofientligt i DN, men utan den populism och slapphet som kommer till uttryck hos Thente. De blev inte utsatta för mordhot och Thente kommer heller inte att utsättas. Han riskerar ingenting, han vill bara ha skrattarna på sin sida. Får han ens det? Nu väntar världen bara på något riktigt skojigt om hinduismens tanke på återfödsel. Andra tips finns.

När jag läser vad Thente den 13 december skriver om Johannesevangeliet med raderna ”Jag är världens ljus”, det gåtfullaste och mest fascinerande av de fyra evangelierna, kan jag nästan förstå den känsla som kan besjäla den muslim som nås av ryktet om i elden kastade Koranen.

Om man har ambitionen att på ett tolerant sätt förstå andra kulturer är det kanske inte orimligt att också något försöka förstå den egna?

Jag är inte någon kristen, däremot entusiastisk konsument, men måste faktiskt ställa frågan: Det måste väl ändå finnas något med den religion som inspirerar Bach till Juloratoriet, Händel till Messias, Leonardi da Vinci till nattvarden, Michelangelo till Pieta och arkitekterna till de stora katedralerna?

En stilla undran, varför inte ett pip från kyrkan? Finns ingen intellektuell humanist där längre som vill gå i något slags svaromål? Nathan Söderblom, var är du? Det kunde väl bli en livlig debatt! Anser man sig inte ha något att säga? Det vore i så fall än mer pinsamt.

SEASON´S GREETINGS

Warm Greetings from a cold country.

Vykort från Ramnäs

  

Ramnäs stationssamhälle sett från norr

Ingen vet vilket år det är

Kanske är det ett år som aldrig har funnits

Landsvägen genom stationssamhället

från norr till söder har följande innehåll:

Uno Hedlunds Cykelreparationer

där man också kan få låna telefon

Posten med olycklig dam som

naturligtvis inte försiktigt ångar upp

stationsinspektorens kärleksbrev

och läser dem med milda vemodiga ögon

Povinsialläkaren inbunden och grubblande

över de medeltida pesternas gåtor

i sitt vita palats däruppe på höjden

Konsum där de gula bussarna vänder

och där även fotogen finns att köpa

viktigt för filosofiska studier

Det är därför Fichte och Hegel fortfarande

har en svag lukt av lampfotogen

Järnvägsstationen med Clark Gable som stins

( ”i det här yrket, skall jag säga er,

står man ständigt med ena benet på Långholmen”)

Och den underbara telegrafen av mässing:

Tåg ut

Apoteket har senare brunnit

damen där var sur. Att komma dit

och behöva något var en förolämpning

som hon aldrig förlät. Egentligen.

Därpå en bro över Kilbäcken

en bro som inte mycket betydde

Salholms Lifvsmedel,det privata alternativet,

där fläsket i skåpet alltid var grönt

och ostarna svettades som torvgrävarna

som grävde på Mossen därute i öster

I Handlare Salholms täta och yviga skägg

satt alltid, medan han betjänade

de egentligen fåtaliga, kunderna,

en brinnande cigarrcigarett av märket Tärnan

Dock tog han aldrig eld

Här slutade Ramnäs stationssamhälle

Om Kyrkbyn berättar vi en annan gång.

Tio år kvar

Vi har, med avdrag för mindre sannolikhetsvariationer,tio år kvar, säger Hans-Joachim Schellnhuber . Matematikern och fysikern, Professor  Schellnhuber är inte vem som helst. Han är, kunde man säga – Mister 2 Degrees. Det vill säga en av de forskare som  inför FN:s klimatmöten i Kyoto,Köpenhamn och nu inom kort i Qatar,stadfäste målet för varje framtida klimatöverenskommelse :en medeltemperaturhöjning på mer än två grader får det inte bli.

           Ungefär samma dag som författaren till dessa rader  fick tillfälle diskutera de filosofiska – d.v.s. etiska – aspekterna med Potsdaminstitutets grundare vid ett till sista stol utsålt evenemang i Deutsches Theater i Berlin,kom världsbanken med en ny jobspost:om ingenting görs – och i praktiken har hittills Kyoto och Köpenhamn inte åstadkommit mycket mer än tom retorik – står vi inför en direkt hotfull situation.

           Ett badkar som strax kommer att rinna över. Eller  en pistol med sex kammare och en skarp patron i en av dem, i rysk roulett riktad mot spelarnas tinning ? Vilken bild skall vi göra oss av dilemmat ?

           Både och - säger Potsdaminstitutets grundare. En okontrollerad temperaturhöjning till fyragradersnivån kan framkalla helt överraskande effekter – i stånd att göra betydligt större delar av planeten obeboeliga – än de som redan är det.

           Institutet som är en del av det som numera kallas Forschungspark Albert Einstein, är inhyst i en fascinerande historisk miljö. Här grundades världens första astrofysikaliska observatorium år 1874,det första ställe där den  nya vetenskapen spektografi gjorde det möjligt att undersöka ,inte bara stjärnornas avstånd och lägen,utan också deras fysikaliska och kemiska egenskaper.Här i en skog av mäktiga refraktorkupoler ,finns än idag det instrument där den interstellära materien uptäcktes.I källaren till det som numera kallas Michelson Building,utförde den polskfödde fysikern  Albert Michelson det interferensexperiment som slutgiltigt bevisade att ljushastigheten är oberoende av rörelseriktningen.Den sinnrika apparaten, interferometern,ett fantasieggande mästerstycke av speglar,prismer,mässingstuber och optik finns att beskåda i källaren. Det är första steget,taget år 1881, på den väg som ledde till relativitetsteorin.

           En brant trappa upp finns det arbetsrum där Albert Einstein några politskt oroliga tjugotalsår var en motvillig direktör och på väggen hänger inramad Karl Schwarzschilds eleganta lösning av den allmänna relativitetsteorins ekvationer. Då var det redan 1916 och de flesta potsdamare hade annat att oroa sig för.. Schwarzschield var en legendarisk,men alltför tidigt bortgången direkt.r

           Nu är det inte de oerhörda distanserna i rum och tid  som är i centrum av uppmärksamheten här uppe på kullen.De stora refraktorerna – de som inte bortfördes av de ryska ockupanterna i slutet av fyrtiotalet är dock delvis igång när höstdimmorna från traktens alla sjöar lättar.

           De 300 medarbetarna i PIK som nu tillsammans med en jättelik underjordisk computer arbetar med detta: att varna för det värsta,är inte bara fysiker.Att klimatproblemet,som ju i sista hand är en fråga om de levandes ansvar inför de ännu inte födda, också är en social,en politisk och kanske framförallt en etisk, fråga har inte undgått forskarna i Potsdam. Här skapar  professor Jobst Heitzig spelteoretiska modeller för möjliga koalitioner och allianser,som ligger en bra bit framför de gamla vanliga; Fångarnas Dilemma och allt vad de heter,dessa spel där kortsiktig vinst kan bli långsiktig förlust.

           - Systemteori är intressant,säger jag.Mycket intressant för den som har gåvan.

 Men hur skall det nu gå med dessa påkostade FN-konferenser som alltid slutar i fiasko och tom retorik ? Skall Qatar bli som Kyoto och Köpenhamn.

           _ Det beror, säger forskarna i Potsdam, på hur länge värdländerna till dessa konferenser tänker fortsätta att kräva consensus. I stället för det enda realistiska: majoritetsbeslut. Som dock kräver en delvis annan syn på de hundratals deltagande  nationernas  suveränitet. Tio år kvar.Tio år kvar till de stora livsmedelskriserna,de stora folkvandringarna,de nya krigen. Erfarenheterna från sjuttio års fredsmäklande i Mellersta Östern är ju inte direkt uppmuntrande.

           - Dock.Det kalla kriget kom till ett lyckligt slut.Det blev ingen kärnvapenkatastrof. men det var knappast FN:s förtjänst.

           Vad bevisar det ?

          

          

             Det finns ett grundläggande problem i all diktkonst från Odyssén till Paul Andersson.Och längre än så. Dikten måste göras uthållig mot sin egen längd.Detta problem,som tilltar ju längre dikten är,kan hanteras med olika arkitektoniska principer, det som vi vanligen kallar versformer. Rim och alliterationer,från Rökstenen till de nyaste sonettdiktarna ,återkommande hela rader som i  komplicerade system som sestinen och villanellen bildar ett slags rotationsgrupper, fasthåller tiden och organiserar därigenom diktupplevelsen. Det hot som alla dessa anordningar är till för att avvärja är kaos,upplevelsen av en snabbt förbiflytande ström där läsaren eller lyssnaren inte längre riktigt kan orientera sig. Riktningar går förlorade, viktigt och oviktigt får samma tyngd: vi får något som liknar den alltid lika kaotiska ström som är vårt eget medvetande. ”Inre monolog” är litteraturvetarnas namn .

             ”Kaos är granne med Gud” är en rad från Stagnelius som måste ha betytt mycket för Lars Norén.Och efter den principen har han också skrivit sin nya bok ”Filosofins natt” (Bonniers). Jag vet inte om det är nödvändigt att kalla denna text en dikt.Lars Norén låter sig säkert inte låsa in i någon poetik.Det har han ofta visat.Kanske är det synd.Kanske skulle han finna att där är något att vinna.

”Filosofins natt”  är mycket vacker,mycket formlös,mycket imponerande som språklig prestation med sin långa aldrig avslutade meditation kring föräldrarna och deras frånvaro,dödens oundviklighet och den hela tiden återkommande känsla som Ekelöf en gång uttryckte så bra med den magiska formeln ” I verklighet är du ingen”. Ur detta kaos dyker det upp sällsamma, ofta skrämmande personakter:

             ”…alla dessa

             ting som vi har gjort hemlösa,vad är det vi  har   gjort hemlöst,krafter och kreatur av en

             naturlig värld. Hennes mor har inte lämnat

             lägenheten på sju år,sedan hon började skolan.

             Hon är inte hemma så ofta,bara vid de tillfällen när

             hon längtar efter att ta ett långt bad i det lilla

             badrummet utan ventilationsfläkt,(…) ”

            

Lars Norén intresserar sig för hur människorna har det –.Det är naturligtvis det som har gjort honom till en av vår tids intressantaste dramatiker.Men det är inte bara ett intresse för sociala villkor,och öden utanför huvudstråken som gör honom så intressant.Han tar på sig vad han ser omkring sig.Detaljen med ventilationsfläkten är typisk.Här finns och har funnits ett slags sinnlig överkänslighet – som inte sällan balanserar på äcklets gräns – som jag känner igen redan från hans tidiga lyrik.

             I den långa dödsmeditation, nästan i en svensk tradition från stormaktstidens poesi, som ”Filosofins natt” utgör, dyker det här och var upp detaljer,fragment av en hisnande dyster skönhet:

             ”(…) Det är ju absurt att tro det, en fjäril i

             december, ett litet ljus i det större ljuset, som

             en liten obetydlig smärta bara i den riktigt stora smärtan,den har inte heller något namn,det är

             en oförtröttlig vandrare till oupplysta      platser,skosnöret

             till den högra skon har gått sönder (…)

             Jag måste erkänna att denna märkliga text gör mig litet ställd, - jag har ingen riktig verktygslåda för den - men jag är glad att Lars Norén har skapat den. Det enda den egentligen påminner mig om, är de förtvivlans dokument som inleder Gunnar Ekelöfs författarskap i ”Sent på jorden” I den svenska samtidslitteraturen måste något sådant också finnas.

Svar till kommentatorer:Jag har aldrig begripit hur man svarar på kommentarer till min blog så jag gör det i denna form:

Tack för två älskvärda synpunkter.

1.Det är fullständigt oförutsägbart vilken grad man får på sina texter.Jag beklagar om den här Norénartikeln blev delvis oläslig på grund av idiotisk typografi.Här inunder gör jag ett nytt försök.

2.Jag menade nog "måste få finnas".Men skulle som alla andra vara glad om litet mera av Noréns sort funnes på en svensk parnass som i något slags desperation håller på att förväxla kvantitet med kvalitet. lg

Lars Norén - en nutida barockpoet

             Det finns ett grundläggande problem i all diktkonst från Odyssén till Paul Andersson.Och längre än så. Dikten måste göras uthållig mot sin egen längd.Detta problem,som tilltar ju längre dikten är,kan hanteras med olika arkitektoniska principer, det som vi vanligen kallar versformer. Rim och alliterationer,från Rökstenen till de nyaste sonettdiktarna ,återkommande hela rader som i  komplicerade system som sestinen och villanellen bildar ett slags rotationsgrupper, fasthåller tiden och organiserar därigenom diktupplevelsen. Det hot som alla dessa anordningar är till för att avvärja är kaos,upplevelsen av en snabbt förbiflytande ström där läsaren eller lyssnaren inte längre riktigt kan orientera sig. Riktningar går förlorade, viktigt och oviktigt får samma tyngd: vi får något som liknar den alltid lika kaotiska ström som är vårt eget medvetande. ”Inre monolog” är litteraturvetarnas namn .

             ”Kaos är granne med Gud” är en rad från Stagnelius som måste ha betytt mycket för Lars Norén.Och efter den principen har han också skrivit sin nya bok ”Filosofins natt” (Bonniers). Jag vet inte om det är nödvändigt att kalla denna text en dikt.Lars Norén låter sig säkert inte låsa in i någon poetik.Det har han ofta visat.Kanske är det synd.Kanske skulle han finna att där är något att vinna.

”Filosofins natt”  är mycket vacker,mycket formlös,mycket imponerande som språklig prestation med sin långa aldrig avslutade meditation kring föräldrarna och deras frånvaro,dödens oundviklighet och den hela tiden återkommande känsla som Ekelöf en gång uttryckte så bra med den magiska formeln ” I verklighet är du ingen”. Ur detta kaos dyker det upp sällsamma, ofta skrämmande personakter:

             ”…alla dessa

             ting som vi har gjort hemlösa,vad är det vi  har   gjort hemlöst,krafter och kreatur av en

             naturlig värld. Hennes mor har inte lämnat

             lägenheten på sju år,sedan hon började skolan.

             Hon är inte hemma så ofta,bara vid de tillfällen när

             hon längtar efter att ta ett långt bad i det lilla

             badrummet utan ventilationsfläkt,(…) ”

            

Lars Norén intresserar sig för hur människorna har det –.Det är naturligtvis det som har gjort honom till en av vår tids intressantaste dramatiker.Men det är inte bara ett intresse för sociala villkor,och öden utanför huvudstråken som gör honom så intressant.Han tar på sig vad han ser omkring sig.Detaljen med ventilationsfläkten är typisk.Här finns och har funnits ett slags sinnlig överkänslighet – som inte sällan balanserar på äcklets gräns – som jag känner igen redan från hans tidiga lyrik.

             I den långa dödsmeditation, nästan i en svensk tradition från stormaktstidens poesi, som ”Filosofins natt” utgör, dyker det här och var upp detaljer,fragment av en hisnande dyster skönhet:

             ”(…) Det är ju absurt att tro det, en fjäril i

             december, ett litet ljus i det större ljuset, som

             en liten obetydlig smärta bara i den riktigt stora smärtan,den har inte heller något namn,det är

             en oförtröttlig vandrare till oupplysta      platser,skosnöret

             till den högra skon har gått sönder (…)

             Jag måste erkänna att denna märkliga text gör mig litet ställd, - jag har ingen riktig verktygslåda för den - men jag är glad att Lars Norén har skapat den. Det enda den egentligen påminner mig om, är de förtvivlans dokument som inleder Gunnar Ekelöfs författarskap i ”Sent på jorden” I den svenska samtidslitteraturen måste något sådant också finnas.

MALMJAKTENS HEMLIGHET

                      
Flera nyblivna ägare och läsare av min roman "Mannen på den blå cykeln" har frågat mig litet grann om den typ av malmjakt,"Malmchasen" den högriggade tvåmastare som var i trafik på Strömsholms kanal ända in på trettio

talet och av vilken ett exemplar i romanen hamnar i det oändliga djupet i Åmänningens djuphål, Bo Gryta.Salig Björn Nilsson skänkte som votivgåva till Väster Våla Kyrka en vacker modell gjort av någon mästare i Stockholm,vars namn jag tyvärr har glömt.Men så  ser den ut i sitt kyrkfönster. 

Mannen vid masten,ett slags Odysseus,centralfigur i min roman är på Einar Gustafssons fotografi från 1924 en autentisk kanalskepppare ombord på sin chas.

 

 

 

Sediment.Ett lysande miljöreportage

Jag föreställer mig att Elfriede Jelinek , i vars knepiga dramer sjöarna i Vorarlberg och annorstädes,alltid är förpestade och stinkande kemikalieträsk, skulle kunna hämta  inspiration till ytterligare några skräckdramer ur ett mycket anmärkningsvärt miljöreportage av Trygve Bång.Boken, ”Modersuggan och det osynliga lort-Sverige” ( Frivolt 2012 ) Boken,som är försedd med ett lärorikt förord av limnologiprofessorn Sven Björk,är något av det ruskigaste jag har läst på rätt länge.

                Den handlar om hur en pappersmasseindustri , Böksholm, ägd av i tur och ordning två ägarkonsortier,under 79 år tilläts att i all stillhet och utan minsta påföljder,förpesta ett helt småländskt sjösystem.Det handlar om Mörrumsån  hela vägen från intaget av rent vatten i Örken och hela sjökedjan ner till Östersjön.

                Böksholm,Klippankoncernen,Södra Skogsägarna – alla fortsatte de att deponera enorma mängder som bildade djupa sediment. Fiske, sjösystem och framförallt vattentäkter förgiftades i decennier med de giftiga avfallsprodukterna från pappersmasseproduktion. När till sist den internationella konjunkturen gjorde fortsatt verksamhet olönsam, sprängdes hela den centrala delen av böksholmfabriken,efterlämnande ruiner där inte bara sulfitkokarnas rester utan också enorma mängder av asbest hamnar i rasmassorna,diskret gömda bakom taggtrådar och inträdesförbud.

                Detta handlar om ansvarslöst ägande i storormat.Men det är också en historia om kommuner och länsstyrelser som tillåter en delvis irreparabel naturförstörelse till förmån för illa uppfattade samhällsintressen i form av snabba cash som jag berättade om i min expressenartikel den 10.8.

                Sverige har ,liksom Ryssland ,ytterst stränga miljölagar.Och liksom i ryska federationen beivras inte miljöbrott.Länsstyrelsen i Växjö satte under nittiotalet in många arbetstimmar på att ”kartlägga” miljöförstörelsen i Mörrumsåns vattensystem.Men,som Trygve Bång påpekar i sin mycket välskrivna bok;man gjorde absolut ingenting åt den.Intrycket av diskreta överenskommelser mellan skål och vägg är inte helt möjligt att avvisa.

                En av bokens många lysande anekdoter är den om de trettioaborrarna. Eftersom aborrar anses stationära till sina vanor ville man fånga några stycken uppströms den nedlagda sulfitfabriken och några nedströms för att jämföra deras hälsotillstånd.Gott och väl; när länsstyrelsens expertuppbåd skall ta sig an den nersmutsade Drevsjön finner de att det tyvärr inte går att ro en eka där.Medelvattenståndet på en halv meter har minskat under det segelbara.Vad gör man ?

                Enkelt,min käre Watson,man öppnar dammluckorna från den som ren betraktade sjön Örken,uppströms.Och se,strax går det inte bara att ro utan också att fånga förträffliga aborrar i den stackars förtalade Örken.Inget fel på den sjön,inte !

                Denna historia skulle vara underbart komisk om den inte vore tragisk.

                  Bångs briljanta reportage visar än en gång hur brådskande det är att Sverige får en ny,aktiv,verklighetsorienterad,gärna militant miljörörelse.Inte en som förlorar sig i lika orealistiska som rituella symbolförslag om förödande bensinskattehöjningar och ekonomiskt omöjliggjord flygtrafik, utan en som tar sig ner till markytan med dess koloniala skogsskövlingar och till industriella avstjälpningsplatser förvandlade sjöar. Det är här den behövs.

From My Workshop X:Final Call

From my Workshop X:

Final Call  

Imploded old barn, in the proximity of Långsjön,

Northern Bohuslän, southwestern Sweden.

One of the first – and most cited –  ready-mades was Marcel Duchamps Fontaine – a peace from a public urinoir ,brought out of its context,rotated 90 degrees and presented as a work of art 1917.It was preceded by the same artist’s bottledryer of 1914. The invention was followed by a great number of works in the same genre by some of the best artists of the twenties, among them Man Ray and Picasso. Actually,Duchamp’s work opened for an entire new line in the visual arts. Among more recent contributions are by such  artists as Josef Buys and Carl-Fredrik Reuterswärd. The terms ”Readymade” and ”Objet trouvée” are often used as synonyms, which is  the case in this presentation  .However,many artists, e.g. Nina Weitzner, make a distinction between natural objects (objets trouvées) and artifacts,which, taken out of their original context or use ,and brought into another ,take on a completely new significance,(ready-mades).To us,the distinction seems less important.The gist of the process is the fact that an existing object,given a new interpretation is taken out of a context and brought into another. An analogue,is a written sentence,taken out of its original text and brought into another.The operation is able to constitute a new carrier of meaning as effectively as the writing of a new sentence.

             We are dealing with a phenomenon at the very infinitely narrow edge of the semiosis ,the process where a something is enabled to cognitively substitute for something else.

”The moon” is different from the moon. The first is a string of signs and the second is a celestial body.They have absolutely nothing in common,but the referential relationship and nobody should be able to confuse them.

             The signifier could get much closer to the signified; think of a series of numbers 1,2,3,…refering to another part of the number continuum, say 4,5,6…Let s get still closer ! Lets consider a  case of cryptation,where 1,2,3..stands for 1,2,3…Not a very useful device but no doubt a case of cryptation,the zero case.By cryptation we might normally mean an operation where a structure,an ordered something is made to represent another structure.But can a structure encrypt itself ?

             An idea for a detective story would be a situation where some object or person of very great significance is hidden from those who pursue it by being placed in the most open,the possibly most accessible space.A trick which actually seems to have been used during house searches in totalitarian police states.

             In my book ”Gegen Null.Eine Mathemathische phantasie” (Sezession Verlag. 

Zürich und Berlin 2011) I  introduced the idea of a room – e.g. in a museal palace – which  represents itself.It seems that the very act of making the room into a representation of itself  - physically marked e.g. by putting up a rope which divides the museal space from the onlooker´s space – seems to turn the room into another room.

             My object Final Call is present in my workshop only as a (slightly processed) photography. So,in what sense could I claim it as mine ?  ? I  could not, and have no, wish to  bring it from its place.The legal and physical obstacles ,not to speak about the economic ones, would be considerable. The only support for such an inherent claim to include it in the From My Workshop series - just as if it were an object of my own production exposed in my workshop -  seems to be that I have performed the act of committing  the imploded barn in Bohuslän to portray itself. A performative act in the sense of the late J.L.Austin.[1]

             So in this work of art,the last to be described in my net anthology ”From my Workshop” the signified fills the signifyer to the outer rim,and there is nothing in the signified which could be completed.

---

[1] Actually the  present writer and later Richard Wollheim have, independently one of the other, suggested the expansion of Austin’s speach-act model to artistic and poetic acts.See e.g. Lars Gustafsson ”Om analysen av diktade satser” in ”Utopier och andra essäer om ”dikt” och ”liv” .Stockholm 1969. (In German by Carl Hanser 1970 under the title ”Utopien”.)

Mannen på den blå cykeln.Ett läsprov.

Den 17 September utkommer min roman "Mannen på den blå cykeln" hos Atlantis.Här ett läsprov för svenska läsare,tyskt kommer litet senare.Vi börjar från början:

Om cyklisters erfarenheter
i en tidigare generation
Situationen är inte alls bra.
Den är tvärtom på gränsen till det ohållbara. En man trampar
mödosamt fram på en blå cykel av märket Svalan, tillverkad hos Nymans Verkstäder
i Uppsala , och försedd med solida men skäligen blankslitna ballongdäck. Han
cyklar på knastrande grus. På pakethållaren har han en väska ,ordentlig fastsurrad
med många varv av sliten läderrem. Ty här fraktas värdefulla ting. Över
boskapstrampade och tomma fält. I en vind nere från Mälaren som bara ökar och
kan bli till storm långt före natten. Troligen är det redan för sent att hinna till
Kolbäck och hinna kvällståget tillbaka till stan. Som i detta fallet är Västerås.
Denna årstid har landskapet förlorat alla sina charmfulla egenskaper. Till
och med dofterna är andra. Där man ännu i augusti hade nyslaget hö, asparnas
speciella litet bittra doft där de står och dallrar nervöst intill stränderna med sina
känsliga, nej överkänsliga löv, doften av landsvägsgrus. Också grus har sina dofter
,som kan växla ganska mycket. Nyss doftade detta landskap av en bortdragande
sommar. I förskingring och förfall, men ändå med ett minne av sommar.
Nu är alltsammans så mycket naknare. Och uppriktigare. Här finns
ingen nåd. Från åkrarna stiger vittring utav utspridd gödsel och kopiss från de stora
godsens ladugårdar. Från ekdungarna den syrliga doften av ruttnande löv. Från
Mälaren som inte riktigt syns men anas ifrån den slingrande grusvägen helt nya
dofter; ruttnande säv, spillolja från en utanför Alö-Lindö kantrad gammal kanalbåt,
ångaren Färna III. Som på Strömsholms kanal efterträdde den så olyckligt förlista
Färna I. Och som nu knappast tycks vara i bättre skick än I:an,som enligt uppgift
skall ligga på botten av Åmänningens mest outforskade djuphål – Bo Gryta. Trean
har helt enkelt legat därute vid varvet och rostat sönder. Kanske var
ägarförhållandena oklara .Eller kanske det fanns en ägare, men en som inte brydde
sig.Han har sett den andra gånger .Den ligger på sidan.Man kan tänka sig aborre
och mört simmande kring i vad som en gång var kaptenens hytt och manskapets
skans.
Och nu, när vinden ligger in över land från den stora öppna fjärden
känns en lukt av gammal härsknande maskinolja, kanske diesel från tanken och
lukten av ruttnande tågvirke Kan verkligen dieselolja härskna ? Kan hampa ruttna ?
Det finns så många frågor man kan ställa sig.
Och mannen på cykeln ställer dem. Detta landskap passar perfekt till hans
sinnestillstånd. Han är inte sällan melankolisk. Men just idag är det särskilt svårt.
Något hände på morgonen som egentligen berövade honom lusten att komma
tillbaka. Man har sagt honom ,rent ut ,att han är en skäligen oduglig människa.
Oduglig både till det ena och det andra. Oduglig till det mesta.
Och cyklande mellan dessa tomma fält där inte ens en kvarglömd traktor
påminner om att där nyss fanns boskap och människor, kan man börja uppfatta
världen som en skäligen poänglös histora.
Han har ett svagt minne av att det måste ha funnits en tid när han såg världen
annorlunda.
För sent för att cykla med alltför mycket på pakethållarn genom
höstkvällens mörker och regn.Det är den förbaskade demonstrationsväskan till
hushållsmaskinen Electrolux Assistent som tynger och gör cykeln instabil.Här
hjälper inte ballongdäck. Ej heller extra förstärkningar där bak. Fan vet förresten
vad det kan finnas som hjälper.
Det förflutna är en dröm. Västerås Hamn. Tidig höstmorgon 1953.
Länge, hela långa vägen in i oktober, hade han brukat ta vägen genom hamnen
på sin tungt lastade cykel , till järnvägen och rälsbussen som skulle ta honom ut till de
trakter där han möjligen skulle ha en chans. Att kränga en hushållsapparat eller två.
De var rätt tröga att sälja de här bestarna, trögare än vad man kanske hade väntat sig,
däruppe i Stockholm. Det var inte så mycket för att det gick en smula snabbare när
man bodde på Frankegatan och kunde ta Djuphamnsvägen, utan därför att det är så
mycket vackrare än den tråkiga Stora Gatan. Så länge båtarna ligger i.
Nu ,den här morgonen kändes det egentligen alldeles för sent.Men likafullt
hade han tagit den vägen.De flesta båtarna var ännu uppe.Men ångbåtarna fanns där
förstås.Och en och annan segelskuta från Kanalen.
Men det kan vara så mycket vackrare, en morgon i tidig september, när det
börjar flyta afallande löv i vattnet.Det är så tidigt att allt ännu vilar.Vi talar om
småbåtshamnen, Gamla Hamnen,inte den där stora Nya med alla kolhögarna och
allt järnet från norr som skall skeppas ut. Inte den som kallas Djuphamnen. Nej, vi
talar om den stillsamma Gamla Hamnen, med en och annan sillskuta från den
avlägsna västkusten,mest populär den där från Klädesholmarna.Till den brukade det
bli långa köer av sillköpare under det som kallas kristidsåren.Var och en med sin egen
kanna av emaljerad plåt eller sin mjölkhämtare att ta hem de feta sillarna med.Den
hamn där de vita gamla mälarbåtarna går till Mariefred och det avlägsna
Stockholm,och där alla småbåtarna vilar ,kyska som konfIrenender, under sina vita
och grå kapell av gammaldags smärtingväv över spännbågar som skulle hålla regnet
ute.
Mycket länge,en bra bit in i oktober brukade Arne ta cykelvägen genom hamnen till
järnvägen.Nu är det sedan en tid inte lika roligt.
Men det börjar redan glesna vid pirarna.Det är höst. Sen höst.Det flyter inte
längre löv på vattnet.
En av mälarbåtarna har tydligen redan fyr i pannan fast det bara är sex eller
möjligen sju på morgon. En vit rök stiger högtidligt ur skorstenen. Är det verkligen
möjligt att båten skall avgå så tidigt på morgonen så här långt framme i oktober ?
Och i så fall vart ? Är det verkligen rimligt att någon tar båten till Stockholm i
Oktober nu när det finns bekväma elektriskt dragna snälltåg. Och det allra nyaste
:expresståget Mälardalen med sina bekväma röda,strömlinjeformade vagnar står till
förfogande för den som nu nödvändigt vill resa till Stockholm.
Eller är det bara kocken som är uppe så tidigt för att få ordning på
ångbåtsbiffarna som skall serveras nånstans därute på Björkfjärden eller kanske i det
smala gattet nedanför den majestätikt höga branten vid Kungshatt ? Ångbåtsbiffar
som kommer att serveras i den ekboaserade förstaklassalongen tillsammans med stekt
potatis, pilsner från Gamla Bryggeriet och O P Andersson.Ingenting annat går riktigt
för sig.
Men vem i Herrans Namn har tid att resa med ångbåt till Mariefred, Strängnäs
och Stockholm den här tiden på året? Det är ju faktiskt inte så förtvivlat långt kvar
tills att Ångbåtsbolaget ställer in,isarna lägger sig och skridskoseglare, ynglingar från
Högre Allmänna Läroverket på heldagsutflykt strömmar ut ,inte olika september
månads oroliga kajflockar över de stora vita ännu snöfria isarna,,hundratals
skiljetecken över en vit sida, skiljetecken som inte vet vad de skall skilja - ut över de
stora,ännu snöfria fjärdarna.
Det är inte så länge sedan ångbåtsbiffar var en dröm om det förflutna Ja - det
är 1953 och världen är fri,det vill säga den här delen av världen. Inte så långt borta
på andra sidan Östersjön råder något som närmast kan beskrivas som en nyss
glödhet,nu bara långsamt avsvalnande helveteskrets av folkförflyttningar och
förödmjukelser av en art som människorna här har svårt att föreställa sig. Någon gång
drar en brandlukt in över Östersjön. Något brinner, men man vet inte vad. Skogar ?
Byggnader ? Eller ?
Det är inte så länge sedan Mälarens vita ångbåtar under passagerarnas jubel
återinförde ångbåtsbiffen på menyn.För bara ett par år sedan var den ett minne från
ett förlorat paradis som brukade kallas Förkrigstiden.
För inte så länge sen var ångbåtsbiffar en dröm ur det förflutna .Men det var -
noga taget - ångbåtarna också.De förbrukade litet för mycket av den dyrbara
kolen.Och varför skall människorna njuta av livet,ljuset över fjärdarna och
sommarens milda vindar i en ond tid ?
Ersättningen eller som det hette - surrogatet - var rödbetsbiff . Rödbetor, stekta
i något slags mycket tvivelaktigt , fett , som lätt gjorde intryck av att komma från
smörjgropen i någon av de ytterst fåtaliga överlevande bilverkstäderna.
Kort sagt,1953 är vad man kallar efterkrigstid.
Det är egentligen en konstig tid. Naturligtvis kan man fråga sig:är inte varje tid en
efterkrigstid ? Om - vilket Gud förbjude - den inte är en förkrigstid.Så mycket elände
har gått fram över världen och så många människor har , - om de ännu lever - haft
det så mycket svårare än den man i fyrtioårsåldern på en egendomligt tungt nerlastad
blå cykel med hårt nerlastade ballongdäck cyklar förbi småbåtshamnen.Han har
bråttom,ådrorna i hans panna är spända,han vill med både cykel och stora väskan
därbak med den gula rälsbussen 7.40 för att ta sig till Kolbäck.Och sen ut i den
lövskogsrika mälarbygden.Där dock de flesta av löven redan har fallit.Över
boskapstrampade och tomma fält.
 

I makuleringsmaskinens käftar

                

                                            Bokförläggare Eva Bonnier,en hederskvinna i likhet med sin far Gerard Bonnier,som var en hedersman,har alltså beslutat sig och förlaget att dra in hela upplagan av Herman Lindqvists memoarbok ”Mitt i allt”. Skälet , - som alla intresserade väl känner till vid det här laget - är att boken utpekar Karl-Gustaf Hildebrand,en stillsam äldre lärd som jag minns från Carolinas  trappa i femtiotalets Uppsala, som en av anstiftarna av den så kallade Bollhuseden,ett reaktionärt och klart antisemitiskt beslut att hålla flyende tyska medicinare utanför det svenska universitetet från det onda trettitalet.

                Så var det inte.Hildebrand var bevisligen en av de få som motsatte sig den skamliga resolutionen,det var inte hans studentförening utan Kåren i dess helhet som hade sammankallat mötet och det finns inget vettigt skäl att vanära denne melankoliker och stillsamt existentialistiske poet:

                ”- Ingen säger det.

                bara de fränt uppriktiga kajorna

                far utan väg eller sångröst

                i moln omkring tornet  och knarrar sin eviga liksång:

                Vi vet det,vi vet det,vi vet det.

                Alldeles meningslöst.

                Ingenting.Ingenstans.Aldrig.”

 (Uppsala)

               

                Om detta bör det nu vara färdigtjatat.Men vad jag tänker på efter att ha tillbragt en el av min ungdom i Branschen är vad ett sådant hedrande beslut som det Eva Bonier har fattat,egentligen innebär. Det låter så lätt och elegant ;”dra in upplagan”. Som att slänga en computerfil i papperskorgen.Jag kan visualisera de många lastpallar med plastpaketerade jättepaket av bundna böcker – många ton i realiteten - som nu skall matas in i de alltuggande makuleringsmaskinerna och föras tilllbaka till papperspulp.Och kanske till ett nytt försök ? Som omslagspapper ? Hur usel en bok än må vara ,har makuleringsmaskinens obeveklighet något hemskt över sig.

                Sven-Olov Karlsson, författare till två förstklassiga glesbygdsromaner ,medarbetare på denna sida,fann att det hade uppstått en rest på hans roman ”Amerikahuset” och tog hem alltsammans.Det visade sig vara ett par prydligt paketerade ton,som nu räddats från dödens käftar.Sven-Olov som bland annat är bonde och alltså van att hantera mycket tunga föremål .t.ex. de moderna halmbalarna,vek inte undan där andra skulle ha sprungit sin väg.Han tog fram gaffeltrucken och spred boken i alla traktens speceriaffärer där man fortfarande finner den diskret placerad på disken. Fråga nästa gång ni besöker Västerfärnebo Livs !