Agneta Blomqvist Jonas Thente sprider julstämning

-->

Gästskribent idag Agneta Blomqvist

Vem är vem i svensk litteratur, Herr Gustafssons familjebok, Fru Blomqvists matbok, Alles was mann Braucht, Das Lächeln der Mittsommernacht. Work in progress:Till Berlin.

Är det inte pinsamt att DN med sina intellektuella traditioner anser sig behöva Jonas Thentes  (jag gillar annars mannen) lättköpta och populistiska raljerier med Jesusgestalten? Dessutom blir läsningen av ”Jag och min far. Ett julevangelium i 24 delar” allt tråkigare och tråkigare ju närmre läsaren kommer den 24:de december. Och tråkighet borde vara en dödssynd. Idén håller helt enkelt inte, även om tanken att analysera Jesus förhållande till sin far är rätt kul. Far- och son-genren är ju aktuell just nu med många intressanta resultat.

Visst bör man ha rätt att häda, Lars Vilks blev utsatt för mordhot av fanatiska islamister, vilket är mycket allvarligt, men hans avsikt med sin rondellhund var enbart att provocera. Voltaire skrev sin pjäs Mahomet för att komma till rätta med fanatism i största allmänhet. Han hade en intellektuell substans, vilket inte Vilks hade, ej heller Thente. Ingemar Hedenius och Herbert Tingsten skrev kristendomsfientligt och kyrkofientligt i DN, men utan den populism och slapphet som kommer till uttryck hos Thente. De blev inte utsatta för mordhot och Thente kommer heller inte att utsättas. Han riskerar ingenting, han vill bara ha skrattarna på sin sida. Får han ens det? Nu väntar världen bara på något riktigt skojigt om hinduismens tanke på återfödsel. Andra tips finns.

När jag läser vad Thente den 13 december skriver om Johannesevangeliet med raderna ”Jag är världens ljus”, det gåtfullaste och mest fascinerande av de fyra evangelierna, kan jag nästan förstå den känsla som kan besjäla den muslim som nås av ryktet om i elden kastade Koranen.

Om man har ambitionen att på ett tolerant sätt förstå andra kulturer är det kanske inte orimligt att också något försöka förstå den egna?

Jag är inte någon kristen, däremot entusiastisk konsument, men måste faktiskt ställa frågan: Det måste väl ändå finnas något med den religion som inspirerar Bach till Juloratoriet, Händel till Messias, Leonardi da Vinci till nattvarden, Michelangelo till Pieta och arkitekterna till de stora katedralerna?

En stilla undran, varför inte ett pip från kyrkan? Finns ingen intellektuell humanist där längre som vill gå i något slags svaromål? Nathan Söderblom, var är du? Det kunde väl bli en livlig debatt! Anser man sig inte ha något att säga? Det vore i så fall än mer pinsamt.