Det finns ett grundläggande problem
i all diktkonst från Odyssén till Paul Andersson.Och längre än så. Dikten måste
göras uthållig mot sin egen längd.Detta problem,som tilltar ju längre dikten
är,kan hanteras med olika arkitektoniska principer, det som vi vanligen kallar
versformer. Rim och alliterationer,från Rökstenen till de nyaste sonettdiktarna
,återkommande hela rader som i komplicerade
system som sestinen och villanellen bildar ett slags rotationsgrupper,
fasthåller tiden och organiserar därigenom diktupplevelsen. Det hot som alla
dessa anordningar är till för att avvärja är kaos,upplevelsen av en snabbt
förbiflytande ström där läsaren eller lyssnaren inte längre riktigt kan
orientera sig. Riktningar går förlorade, viktigt och oviktigt får samma tyngd: vi
får något som liknar den alltid lika kaotiska ström som är vårt eget
medvetande. ”Inre monolog” är litteraturvetarnas namn .
”Kaos är
granne med Gud” är en rad från Stagnelius som måste ha betytt mycket för Lars
Norén.Och efter den principen har han också skrivit sin nya bok ”Filosofins
natt” (Bonniers). Jag vet inte om det är nödvändigt att kalla denna text en
dikt.Lars Norén låter sig säkert inte låsa in i någon poetik.Det har han ofta
visat.Kanske är det synd.Kanske skulle han finna att där är något att vinna.
”Filosofins natt” är
mycket vacker,mycket formlös,mycket imponerande som språklig prestation med sin
långa aldrig avslutade meditation kring föräldrarna och deras frånvaro,dödens
oundviklighet och den hela tiden återkommande känsla som Ekelöf en gång
uttryckte så bra med den magiska formeln ” I verklighet är du ingen”. Ur detta
kaos dyker det upp sällsamma, ofta skrämmande personakter:
”…alla
dessa
ting
som vi har gjort hemlösa,vad är det vi
har gjort hemlöst,krafter och
kreatur av en
naturlig
värld. Hennes mor har inte lämnat
lägenheten
på sju år,sedan hon började skolan.
Hon
är inte hemma så ofta,bara vid de tillfällen när
hon
längtar efter att ta ett långt bad i det lilla
badrummet
utan ventilationsfläkt,(…) ”
Lars Norén intresserar sig för hur
människorna har det –.Det är naturligtvis det som har gjort honom till en av
vår tids intressantaste dramatiker.Men det är inte bara ett intresse för
sociala villkor,och öden utanför huvudstråken som gör honom så intressant.Han tar på sig vad han ser omkring sig.Detaljen
med ventilationsfläkten är typisk.Här finns och har funnits ett slags sinnlig
överkänslighet – som inte sällan balanserar på äcklets gräns – som jag känner
igen redan från hans tidiga lyrik.
I
den långa dödsmeditation, nästan i en svensk tradition från stormaktstidens
poesi, som ”Filosofins natt” utgör, dyker det här och var upp detaljer,fragment
av en hisnande dyster skönhet:
”(…)
Det är ju absurt att tro det, en fjäril i
december,
ett litet ljus i det större ljuset, som
en
liten obetydlig smärta bara i den riktigt stora smärtan,den har inte heller något namn,det är
en
oförtröttlig vandrare till oupplysta platser,skosnöret
till
den högra skon har gått sönder (…)
Jag måste
erkänna att denna märkliga text gör mig litet ställd, - jag har ingen riktig
verktygslåda för den - men jag är glad att Lars Norén har skapat den. Det enda
den egentligen påminner mig om, är de förtvivlans dokument som inleder Gunnar
Ekelöfs författarskap i ”Sent på jorden” I den svenska samtidslitteraturen
måste något sådant också finnas.
Svar till kommentatorer:Jag har aldrig begripit hur man svarar på kommentarer till min blog så jag gör det i denna form:Tack för två älskvärda synpunkter.
1.Det är fullständigt oförutsägbart vilken grad man får på sina texter.Jag beklagar om den här Norénartikeln blev delvis oläslig på grund av idiotisk typografi.Här inunder gör jag ett nytt försök.
2.Jag menade nog "måste få finnas".Men skulle som alla andra vara glad om litet mera av Noréns sort funnes på en svensk parnass som i något slags desperation håller på att förväxla kvantitet med kvalitet. lg
No comments:
Post a Comment