Bokförläggare
Eva Bonnier,en hederskvinna i likhet med sin far Gerard Bonnier,som var en
hedersman,har alltså beslutat sig och förlaget att dra in hela upplagan av
Herman Lindqvists memoarbok ”Mitt i allt”. Skälet , - som alla intresserade väl
känner till vid det här laget - är att boken utpekar Karl-Gustaf Hildebrand,en
stillsam äldre lärd som jag minns från Carolinas trappa i
femtiotalets Uppsala, som en av anstiftarna av den så kallade Bollhuseden,ett
reaktionärt och klart antisemitiskt beslut att hålla flyende tyska medicinare
utanför det svenska universitetet från det onda trettitalet.
Så
var det inte.Hildebrand var bevisligen en av de få som motsatte sig den skamliga
resolutionen,det var inte hans studentförening utan Kåren i dess helhet som
hade sammankallat mötet och det finns inget vettigt skäl att vanära denne
melankoliker och stillsamt existentialistiske poet:
”-
Ingen säger det.
bara
de fränt uppriktiga kajorna
far
utan väg eller sångröst
i
moln omkring tornet och knarrar sin
eviga liksång:
Vi
vet det,vi vet det,vi vet det.
Alldeles
meningslöst.
Ingenting.Ingenstans.Aldrig.”
(Uppsala)
Om
detta bör det nu vara färdigtjatat.Men vad jag tänker på efter att ha tillbragt
en el av min ungdom i Branschen är vad ett sådant hedrande beslut som det Eva
Bonier har fattat,egentligen innebär. Det låter så lätt och elegant ;”dra in
upplagan”. Som att slänga en computerfil i papperskorgen.Jag kan visualisera de
många lastpallar med plastpaketerade jättepaket av bundna böcker – många ton i
realiteten - som nu skall matas in i de alltuggande makuleringsmaskinerna och
föras tilllbaka till papperspulp.Och kanske till ett nytt försök ? Som
omslagspapper ? Hur usel en bok än må vara ,har makuleringsmaskinens
obeveklighet något hemskt över sig.
Sven-Olov
Karlsson, författare till två förstklassiga glesbygdsromaner ,medarbetare på
denna sida,fann att det hade uppstått en rest på hans roman ”Amerikahuset” och
tog hem alltsammans.Det visade sig vara ett par prydligt paketerade ton,som nu
räddats från dödens käftar.Sven-Olov som bland annat är bonde och alltså van att
hantera mycket tunga föremål .t.ex. de moderna halmbalarna,vek inte undan där
andra skulle ha sprungit sin väg.Han tog fram gaffeltrucken och spred boken i
alla traktens speceriaffärer där man fortfarande finner den diskret placerad på
disken. Fråga nästa gång ni besöker Västerfärnebo Livs !
Computerfil. Computer. Aldrig dator? Inte 1977 och inte nu.
ReplyDelete