Lars Norén - en nutida barockpoet

             Det finns ett grundläggande problem i all diktkonst från Odyssén till Paul Andersson.Och längre än så. Dikten måste göras uthållig mot sin egen längd.Detta problem,som tilltar ju längre dikten är,kan hanteras med olika arkitektoniska principer, det som vi vanligen kallar versformer. Rim och alliterationer,från Rökstenen till de nyaste sonettdiktarna ,återkommande hela rader som i  komplicerade system som sestinen och villanellen bildar ett slags rotationsgrupper, fasthåller tiden och organiserar därigenom diktupplevelsen. Det hot som alla dessa anordningar är till för att avvärja är kaos,upplevelsen av en snabbt förbiflytande ström där läsaren eller lyssnaren inte längre riktigt kan orientera sig. Riktningar går förlorade, viktigt och oviktigt får samma tyngd: vi får något som liknar den alltid lika kaotiska ström som är vårt eget medvetande. ”Inre monolog” är litteraturvetarnas namn .

             ”Kaos är granne med Gud” är en rad från Stagnelius som måste ha betytt mycket för Lars Norén.Och efter den principen har han också skrivit sin nya bok ”Filosofins natt” (Bonniers). Jag vet inte om det är nödvändigt att kalla denna text en dikt.Lars Norén låter sig säkert inte låsa in i någon poetik.Det har han ofta visat.Kanske är det synd.Kanske skulle han finna att där är något att vinna.

”Filosofins natt”  är mycket vacker,mycket formlös,mycket imponerande som språklig prestation med sin långa aldrig avslutade meditation kring föräldrarna och deras frånvaro,dödens oundviklighet och den hela tiden återkommande känsla som Ekelöf en gång uttryckte så bra med den magiska formeln ” I verklighet är du ingen”. Ur detta kaos dyker det upp sällsamma, ofta skrämmande personakter:

             ”…alla dessa

             ting som vi har gjort hemlösa,vad är det vi  har   gjort hemlöst,krafter och kreatur av en

             naturlig värld. Hennes mor har inte lämnat

             lägenheten på sju år,sedan hon började skolan.

             Hon är inte hemma så ofta,bara vid de tillfällen när

             hon längtar efter att ta ett långt bad i det lilla

             badrummet utan ventilationsfläkt,(…) ”

            

Lars Norén intresserar sig för hur människorna har det –.Det är naturligtvis det som har gjort honom till en av vår tids intressantaste dramatiker.Men det är inte bara ett intresse för sociala villkor,och öden utanför huvudstråken som gör honom så intressant.Han tar på sig vad han ser omkring sig.Detaljen med ventilationsfläkten är typisk.Här finns och har funnits ett slags sinnlig överkänslighet – som inte sällan balanserar på äcklets gräns – som jag känner igen redan från hans tidiga lyrik.

             I den långa dödsmeditation, nästan i en svensk tradition från stormaktstidens poesi, som ”Filosofins natt” utgör, dyker det här och var upp detaljer,fragment av en hisnande dyster skönhet:

             ”(…) Det är ju absurt att tro det, en fjäril i

             december, ett litet ljus i det större ljuset, som

             en liten obetydlig smärta bara i den riktigt stora smärtan,den har inte heller något namn,det är

             en oförtröttlig vandrare till oupplysta      platser,skosnöret

             till den högra skon har gått sönder (…)

             Jag måste erkänna att denna märkliga text gör mig litet ställd, - jag har ingen riktig verktygslåda för den - men jag är glad att Lars Norén har skapat den. Det enda den egentligen påminner mig om, är de förtvivlans dokument som inleder Gunnar Ekelöfs författarskap i ”Sent på jorden” I den svenska samtidslitteraturen måste något sådant också finnas.