Mannen på den blå cykeln.Ett läsprov.

Den 17 September utkommer min roman "Mannen på den blå cykeln" hos Atlantis.Här ett läsprov för svenska läsare,tyskt kommer litet senare.Vi börjar från början:

Om cyklisters erfarenheter
i en tidigare generation
Situationen är inte alls bra.
Den är tvärtom på gränsen till det ohållbara. En man trampar
mödosamt fram på en blå cykel av märket Svalan, tillverkad hos Nymans Verkstäder
i Uppsala , och försedd med solida men skäligen blankslitna ballongdäck. Han
cyklar på knastrande grus. På pakethållaren har han en väska ,ordentlig fastsurrad
med många varv av sliten läderrem. Ty här fraktas värdefulla ting. Över
boskapstrampade och tomma fält. I en vind nere från Mälaren som bara ökar och
kan bli till storm långt före natten. Troligen är det redan för sent att hinna till
Kolbäck och hinna kvällståget tillbaka till stan. Som i detta fallet är Västerås.
Denna årstid har landskapet förlorat alla sina charmfulla egenskaper. Till
och med dofterna är andra. Där man ännu i augusti hade nyslaget hö, asparnas
speciella litet bittra doft där de står och dallrar nervöst intill stränderna med sina
känsliga, nej överkänsliga löv, doften av landsvägsgrus. Också grus har sina dofter
,som kan växla ganska mycket. Nyss doftade detta landskap av en bortdragande
sommar. I förskingring och förfall, men ändå med ett minne av sommar.
Nu är alltsammans så mycket naknare. Och uppriktigare. Här finns
ingen nåd. Från åkrarna stiger vittring utav utspridd gödsel och kopiss från de stora
godsens ladugårdar. Från ekdungarna den syrliga doften av ruttnande löv. Från
Mälaren som inte riktigt syns men anas ifrån den slingrande grusvägen helt nya
dofter; ruttnande säv, spillolja från en utanför Alö-Lindö kantrad gammal kanalbåt,
ångaren Färna III. Som på Strömsholms kanal efterträdde den så olyckligt förlista
Färna I. Och som nu knappast tycks vara i bättre skick än I:an,som enligt uppgift
skall ligga på botten av Åmänningens mest outforskade djuphål – Bo Gryta. Trean
har helt enkelt legat därute vid varvet och rostat sönder. Kanske var
ägarförhållandena oklara .Eller kanske det fanns en ägare, men en som inte brydde
sig.Han har sett den andra gånger .Den ligger på sidan.Man kan tänka sig aborre
och mört simmande kring i vad som en gång var kaptenens hytt och manskapets
skans.
Och nu, när vinden ligger in över land från den stora öppna fjärden
känns en lukt av gammal härsknande maskinolja, kanske diesel från tanken och
lukten av ruttnande tågvirke Kan verkligen dieselolja härskna ? Kan hampa ruttna ?
Det finns så många frågor man kan ställa sig.
Och mannen på cykeln ställer dem. Detta landskap passar perfekt till hans
sinnestillstånd. Han är inte sällan melankolisk. Men just idag är det särskilt svårt.
Något hände på morgonen som egentligen berövade honom lusten att komma
tillbaka. Man har sagt honom ,rent ut ,att han är en skäligen oduglig människa.
Oduglig både till det ena och det andra. Oduglig till det mesta.
Och cyklande mellan dessa tomma fält där inte ens en kvarglömd traktor
påminner om att där nyss fanns boskap och människor, kan man börja uppfatta
världen som en skäligen poänglös histora.
Han har ett svagt minne av att det måste ha funnits en tid när han såg världen
annorlunda.
För sent för att cykla med alltför mycket på pakethållarn genom
höstkvällens mörker och regn.Det är den förbaskade demonstrationsväskan till
hushållsmaskinen Electrolux Assistent som tynger och gör cykeln instabil.Här
hjälper inte ballongdäck. Ej heller extra förstärkningar där bak. Fan vet förresten
vad det kan finnas som hjälper.
Det förflutna är en dröm. Västerås Hamn. Tidig höstmorgon 1953.
Länge, hela långa vägen in i oktober, hade han brukat ta vägen genom hamnen
på sin tungt lastade cykel , till järnvägen och rälsbussen som skulle ta honom ut till de
trakter där han möjligen skulle ha en chans. Att kränga en hushållsapparat eller två.
De var rätt tröga att sälja de här bestarna, trögare än vad man kanske hade väntat sig,
däruppe i Stockholm. Det var inte så mycket för att det gick en smula snabbare när
man bodde på Frankegatan och kunde ta Djuphamnsvägen, utan därför att det är så
mycket vackrare än den tråkiga Stora Gatan. Så länge båtarna ligger i.
Nu ,den här morgonen kändes det egentligen alldeles för sent.Men likafullt
hade han tagit den vägen.De flesta båtarna var ännu uppe.Men ångbåtarna fanns där
förstås.Och en och annan segelskuta från Kanalen.
Men det kan vara så mycket vackrare, en morgon i tidig september, när det
börjar flyta afallande löv i vattnet.Det är så tidigt att allt ännu vilar.Vi talar om
småbåtshamnen, Gamla Hamnen,inte den där stora Nya med alla kolhögarna och
allt järnet från norr som skall skeppas ut. Inte den som kallas Djuphamnen. Nej, vi
talar om den stillsamma Gamla Hamnen, med en och annan sillskuta från den
avlägsna västkusten,mest populär den där från Klädesholmarna.Till den brukade det
bli långa köer av sillköpare under det som kallas kristidsåren.Var och en med sin egen
kanna av emaljerad plåt eller sin mjölkhämtare att ta hem de feta sillarna med.Den
hamn där de vita gamla mälarbåtarna går till Mariefred och det avlägsna
Stockholm,och där alla småbåtarna vilar ,kyska som konfIrenender, under sina vita
och grå kapell av gammaldags smärtingväv över spännbågar som skulle hålla regnet
ute.
Mycket länge,en bra bit in i oktober brukade Arne ta cykelvägen genom hamnen till
järnvägen.Nu är det sedan en tid inte lika roligt.
Men det börjar redan glesna vid pirarna.Det är höst. Sen höst.Det flyter inte
längre löv på vattnet.
En av mälarbåtarna har tydligen redan fyr i pannan fast det bara är sex eller
möjligen sju på morgon. En vit rök stiger högtidligt ur skorstenen. Är det verkligen
möjligt att båten skall avgå så tidigt på morgonen så här långt framme i oktober ?
Och i så fall vart ? Är det verkligen rimligt att någon tar båten till Stockholm i
Oktober nu när det finns bekväma elektriskt dragna snälltåg. Och det allra nyaste
:expresståget Mälardalen med sina bekväma röda,strömlinjeformade vagnar står till
förfogande för den som nu nödvändigt vill resa till Stockholm.
Eller är det bara kocken som är uppe så tidigt för att få ordning på
ångbåtsbiffarna som skall serveras nånstans därute på Björkfjärden eller kanske i det
smala gattet nedanför den majestätikt höga branten vid Kungshatt ? Ångbåtsbiffar
som kommer att serveras i den ekboaserade förstaklassalongen tillsammans med stekt
potatis, pilsner från Gamla Bryggeriet och O P Andersson.Ingenting annat går riktigt
för sig.
Men vem i Herrans Namn har tid att resa med ångbåt till Mariefred, Strängnäs
och Stockholm den här tiden på året? Det är ju faktiskt inte så förtvivlat långt kvar
tills att Ångbåtsbolaget ställer in,isarna lägger sig och skridskoseglare, ynglingar från
Högre Allmänna Läroverket på heldagsutflykt strömmar ut ,inte olika september
månads oroliga kajflockar över de stora vita ännu snöfria isarna,,hundratals
skiljetecken över en vit sida, skiljetecken som inte vet vad de skall skilja - ut över de
stora,ännu snöfria fjärdarna.
Det är inte så länge sedan ångbåtsbiffar var en dröm om det förflutna Ja - det
är 1953 och världen är fri,det vill säga den här delen av världen. Inte så långt borta
på andra sidan Östersjön råder något som närmast kan beskrivas som en nyss
glödhet,nu bara långsamt avsvalnande helveteskrets av folkförflyttningar och
förödmjukelser av en art som människorna här har svårt att föreställa sig. Någon gång
drar en brandlukt in över Östersjön. Något brinner, men man vet inte vad. Skogar ?
Byggnader ? Eller ?
Det är inte så länge sedan Mälarens vita ångbåtar under passagerarnas jubel
återinförde ångbåtsbiffen på menyn.För bara ett par år sedan var den ett minne från
ett förlorat paradis som brukade kallas Förkrigstiden.
För inte så länge sen var ångbåtsbiffar en dröm ur det förflutna .Men det var -
noga taget - ångbåtarna också.De förbrukade litet för mycket av den dyrbara
kolen.Och varför skall människorna njuta av livet,ljuset över fjärdarna och
sommarens milda vindar i en ond tid ?
Ersättningen eller som det hette - surrogatet - var rödbetsbiff . Rödbetor, stekta
i något slags mycket tvivelaktigt , fett , som lätt gjorde intryck av att komma från
smörjgropen i någon av de ytterst fåtaliga överlevande bilverkstäderna.
Kort sagt,1953 är vad man kallar efterkrigstid.
Det är egentligen en konstig tid. Naturligtvis kan man fråga sig:är inte varje tid en
efterkrigstid ? Om - vilket Gud förbjude - den inte är en förkrigstid.Så mycket elände
har gått fram över världen och så många människor har , - om de ännu lever - haft
det så mycket svårare än den man i fyrtioårsåldern på en egendomligt tungt nerlastad
blå cykel med hårt nerlastade ballongdäck cyklar förbi småbåtshamnen.Han har
bråttom,ådrorna i hans panna är spända,han vill med både cykel och stora väskan
därbak med den gula rälsbussen 7.40 för att ta sig till Kolbäck.Och sen ut i den
lövskogsrika mälarbygden.Där dock de flesta av löven redan har fallit.Över
boskapstrampade och tomma fält.