Blätter aus der Bleibtreustraße 4, Kleidung: informal

Irgendwo zwischen Bellevue und Savignyplatz steigen die Ticketinspektöre an Bord.Meine Brittische Kollegin ,die zusammen mit mir ihrer Prüfung mit einem schneeweissem Gewissen und korrekte Dokumenten bestanden hat,macht eine Bemerkung: In London gibt es auch jetzt solche Inspektöre in der Underground.Aber die würden nie in Jeans herumspatsieren sondern in Uniform. Ich habe tatsächlich nie daran gedacht,aber im heutigen Deutschland gibt es einen deutlichen Gegenwillen gegen alles was Uniformierung ,ja sogar formale Kleidung .Ministern werden eingeschworen in Strickjacken und eine große Kanzlerin lenkt die Geschichte gekleidet als wäre sie auf dem Weg zum Laden.

Ich versuche meine Mitreisende dies zu erklären als eine wahrscheinliche Reaktion auf die Katastrophen der Deutschen Vergangenheit. In der hochinteressanten Hitlerausstellung im Museum für Deutsche Geschichte war das auffallend:das manische Bedürfnis die ganze Bevölkerung,ohne Ausnahme,von den armen Gefangenen in den Lagern bis zu den Generälen zu uniformieren.Wobei alle sozusagen mit Rang und Institutionsgehörigkeit klassifizierbar wurden.

Natürlich will mann das nicht gerne in einem demokratischen Rechtstaat sehen. Der Schrecken vor der Vergangenheit geht tief und als Besucher in diesem Lande ist es klug es nie zu unterschätzen. Warum tragen die Deutschen es vor dass die Verbrechen in langweiligen Kriminalromanen aus Schweden stattfinden ?

Doch setzt auch hier die Natur Grenzen.Bankers und Universitätspräsidenten brauchen dunkle Anzüge.Alles andere könnte die Glaubwürdigkit untergraben.Unter den Läden hier gegenüber ,die bei jedem Berlinbesuch teurer und eleganter werden,gibt es jetzt ein eleganter Laden der italienische Anzüge anbietet - Armani und Brioni - für ziemlich imponierende Preisen. In meinem Leben sind dunkle Anzüge etwas was mann bei Begräbnisse,Preisverleihungen in feinen Akademien und Sitzungen in Universitätskuratorium Uppsalas,verbindet.Und ich stelle auf meiner Facebookseite ein Bischen frivol,die Frage ob es irgendeine andere Eigenschaft gibt als der Preis,die die Armani- Anzüge von anderen dunklen Anzügen unterscheidet ? Hatte vielleicht der alte Marx von den Pariser Manuskripten recht wenn er behauptete daß die Tauschwerten den materiellen Gegenständen mit phantasmagorischen Eigenschaften ausrüsten,solche die ihnen gar nicht in der Wirklichkeit zukommen? Man denkt natürlich and die Kunstmarkt,wo nicht selten der Preis fast die einzige Eigenschaft ist die Bilder überhaupt haben.

Typisches Nonsens von Intellektuellen die sich über solches äussern worüber sie nichts wissen,antwortet ein aufgebrachter Facebook-Teilnehmer,der offenbar etwas weiss wovon er redet.Armani-Anzüge sind hochklassige Hantwerksprodukte, gebaut und genäht in sehr vielen Arbeitsmomenten auf guten Nähmaschinen von den wenigen Hantwerkern die die Kunst noch verstehen.Die unterscheiden sich sehr von in die in Asiatischen Ländern unter skandalösen Umständen von H und M zusammengeklebten Dingen. Vereinfachte Imitationen vonn Anzügen.

So - was soll man glauben.Ich gehe mit neuem Interesse die Ladenfenster von Bleibtreu entlang.

Bildt by Association

Jag har tagit del av Herr Lagercrantz inlägg på Expressens kultursida den 27.10.Det är inte bra.Det handlar inte om ämnet.Det är en yvig katalogaria utan intellektuell substans.Inte ens min kinabok från 1977 har han orkat öppna.

Hans inlägg är inte argument utan bludder.Såvitt jag kan begripa det är det en uppvisning i något slags yvig retorik som går ut på att ifrågasätta min karaktär.

För min karaktär ansvarar jag.Den är vad den är,men den har inte att göra med frågan om Carl Bildt har varit med om "att finansiera ett folkmord".

Jag har demonstrerat att det inte finns någon intellektuell substans i den pågående kampanjen mot Carl Bildt eftersom den inte innehåller annat än en serie lösa förmodanden,staplade på varandra och kombinerade i det skojartrick som brukar kallas "guilt by association". Jag kan inte se någonting i denna aria som motsäger mina slutsatser.

Litet bättre på fötterna vill vi nog se.

En alltför porös kampanj

Det är inte utan att man kan bli en aning fundersam när man tar del av den kampanj som för närvarande pågår mot Carl Bildt. Är det möjligen den socialdemokratiska propagandaavdelningen,på Sveavägen som försöker sig på klassisk skogsbrandsstrategi ? Skall uppståndelsen kring herr Juholts bidragsfusk drunkna i en ny uppståndelse kring Herr Bildts forna styrelseledamotskap ? Eller är det möjligen frukterna av en bristande gymnasieundervisning i argumentationskritik som vi bevittnar ?

Herr Juholt har fuskat med ett bidrag.Detta är ett dokumenterat faktum.Han har själv medgett det och reser nu land och rike runt och ber om ursäkt för saken.Detta är - i ett samhällssystem där bidrag och transfereringar är en självklar del av vardagen - småpotatis.Naturligtvis blir ensamstående vårdbiträden på halvtid med mindre än någon femtedel av Herr Juholts månadslön och barn som klagar att de inte har samma grejer som klasskamraterna, oerhört förbannade. Det skulle jag också bli.

Jämfört med t.ex. Herr Palmes lögner i Geijeraffären talar vi dock om småsaker.

Principiellt är det något annat detta handlar om. Den väsentliga insikten är den att vi steg för steg har fått en politisk klass med egna privilegier.Detta är vad diskussionen borde handla om,inte Herr Juholts personlighet.Som förblir rätt outforskad.Och det är kanske bäst så. För mitt resonemang är det dock viktigt att inse att Herr Juholts felsteg eller möjligen avsiktliga misstag är ett bevisat faktum .

Nu till Herr Bildt. Om honom skriver en herr Leo Lagercrantz på denna kultursida följande osande dumheter:

"Carl Bildt är mannen som gång på gång hyllar ett företag som gjort sina pengar i apartheid-Sydafrika. Som enligt FN har rånat Kongos folk. Som anklagas för medhjälp till mord på tusentals människor i Södra Sudan och som tveklöst hjälpt till att finansiera folkmordet i Darfur."

Vad är detta för argument avsett att bevisa ? Vi vet att Carl Bildt för sju år sedan lämnade en styrelse för ett företag som anklagas (av en Human Rights grupp ) för att ha bidragit till den avskyvärda diktaturen i Sudan och dess mord och våld mot folkgrupper. Som tveklöst hjälpt till att finansiera folkmordet i Darfur.

Vad menar skribenten med tveklöst ? Att Lundin Oil inte tvekade när de beslöt att finansiera ett folkmord ? Eller att det är utan tvivel bevisat att det var så. Detta är faktiskt bara ett par exempel på den totala semantiska och logiska porositeten i denna dumma text.

Som är uppenbart avsedd att ta heder och ära av den man som har betytt mer än någon annan svensk för de baltiska folkens frihetskamp i Sovjetimperiets upplösningsfas.Var var Human Rightsgrupperna när Sovjet skickade in sina mördarkompanier av Spetznasoldater i Vilnius ? Eller när serberna besköt brödköerna i Sarajevo med artilleri från kullarna kring staden ? Det vete Fan. Men för Carl Bildt var detta verklighet. Och han handlade.

Vilka slutsatser som skall dras av fallet med stackars Juholt som fångades med fingrarna i syltburken kan diskuteras. Men själva saken är klar.

C B var troligen med i en styrelse som troligen vid en tidpunkt fattade ett beslut som möjligen ledde till ett folkmord. Är det ett konklusivt argument när det gäller en man som bidrog till Baltikums befrielse och eldupphör i Bosnien ?

Kampanjen mot Carl Bildt är naturligtvis helt olik det, i mina ögon rätt omänskliga, drevet mot Juholt. Här pågår något annat.Det är ett läroboksexempel på det argumentationstrick som brukar kallas Guilt by Association,och som alltid i mina näsborrar bär en lätt men tydlig kloakodör ur det forna DDR:s kampanjer.

Ett annat exempel för de intresserade:Tyska Rikets diktator och kansler Adolf Hitler, var en bestämd motståndare till tobaksrökning i sådana lokaler dit allmänheten var tvungen att gå, t.ex. folkbokföringskontor.Han införde då ett totalt rökförbud. Är alltså alla som vill införa rökförbud nazister ?

Berliner Tagebuch 3.Schweigende Instrumenten

Das Museum für Musikinstrumenten im Philharmonieviertel,Eingang von der Ben Gurionstraße - viele betrügerische Schilder Deuten anderes an - wollte ich lange besuchen.Und endlich war ich Vorgestern da.

Wer sich für kuriose Dingen interessiert und sich fascinieren läßt von der bodenlosen Reichtum der Kreativität soll es nicht versäumen.Es fehlen,glaub ich die Ostasiatischen und die merkwürdige afrikanische Musikinstrumente die mann z. B. in Dakars Museum in Westafrika ansehen kann.Aber hier ist Europa wirklich genug. Natürlich gibt es Gitarren,Harpen,Mandolinen,Violi da Gamba, Klaviere ,in jeder Menge,sogar ein nettes und merkwürdiges "Nähklavier" aus der Biedermeierzeit:also eine kleine Klaviatur und darunter allerlei Nähgeräte.Der Gedanke muß also sein daß die sonst unreichend beschäftigte feine Dame soll umwechselnd nähen,vielleich Brodüre machen und einen kleinen Walzer spielen?

Noch spannender sind natürlich die Eklusivitäten,die Merkwürdigkeiten die die musikhistorische Epochen hervorbringen und wieder verlassen liegen lassen. Ranketten,Krumhorne,Pommern,Serpenten;

unzählige sind offenbar die Arten und Weisen in denen mann einer kleinen Holz Klangfabe erzeugen kann.Un wie wichtig sind nicht diese Unterschiede ? Mann kommt leicht auf Roman Jakobsens Linguistik;der Sinne einer Sprache besteht in den Differenzen zwischen die Phonemen.Besteht vielleicht der Sinn der Musik in den Verschiedenheieten der Klangfarbe mehr als Tonhöhe und Rythmus ? Alle drei natürlich.In Ähnlichkweit mit einem Gedicht hat natürlich eine romantische Symphnie - viel mehr Dimensionen als die ärmlichen vier Zeit-und-Raum- Dimensionen in denen Kafétassen und Lokomotive ihren kurzdauernden Existenz verbringen.

Nach einer Stundein diesem wunderbaren Museum wird die Stille aufdrfingend.Natürlich,es gibt Schulgruppen,es gibt Touristen die zum Personal Fragen Stellen und höfliche Antworte bekommen.Aber die grosse auffallende Stille ist eine andere,die der Instrumenten.Ranketten und Kontrafagotten,silberne Flöten und oboe d Amore alle liegen sie da in den Glasschranken und warten auf das Menschliche atmen.

Und jene die sie einmal geblasen haben in Kneipen und bei fürstlichen Taffeln,sind sei lange ausser Stande heranzublasen.

Wie eigentümlich frei und einsahm werden nicht die Dingen ohne die Menschen !

23.10.2011

Blätter aus der Bleibtreustraße 2.Schreibweisen

Hier sitze ich wieder und schreibe.Das ist keine Uberraschung es ist mein Beruf.Und trotzdem jedesmal ein Wagnis.Ein Bischen von Erik Gustav Geijers Neujahrsgedicht,ein Klassiker in der Schwedischen Literatur:

"Einsahm wagt sich der Siegler auf weites Meer"

Ich habe jetzt mehr als fünfzig Jahren Bücher geschrieben und publiziert.Also seit ungefähr 1959.Hat sich die Schreibprozesse viel verändert?

Im Grunde nicht.Die alte klappernde Schreibmaschinen die Halda und die Underwood und wie sie alle hiessen, wurden mit den Jahren elektrifiziert.Und hiessen Olivetti und ähnliches.Und also weniger Rückenschmerz nach einem soliden Pensum von zehr Seiten.

Mit dem elektronischen Schreibprogrammen,das erste was ich damit gemacht habe war "Bernard Foys Dritte Rochade" geschrieben in Austin bei der UT in 2082 kam eine Revolution.Man konnte aufeinmal - fast einmal, auf Anfang und Ende arbeiten. Das kleine Schiffchen konnte überall eingeschoben werden und mehr liefern.Die Erzählung konnte wechsen so wie eine Plante wechst :von allen Richtungen auf einmal.

Den Nachteil spüre ich auch hier in Hotel Bleibtreu;die freche Impertinenz des Schreibprograms,was sich zu einem veritablen Störsender entwickeln kann.

Wer braucht idiotische Höflichkeitsphrasen die automatisch aus der Maschine kommen? Und noch schlimmer diese eigenwillige Veränderungen von Marginalen,merkwürdige kleine Boxen vor jeder Zeile,die,einmal hereingekommen nicht mehr zu ausrotten sind und also zu dem Editor in Verlag mitgeschleppt werden müssen ? Word und ähnliche Programme haben etwas ähnliches mit diesen ekelhaften Kirchen der Spätbarock wo man kein Bild kein Form geniessen kann weil sie alle über einandern taumeln.

Wie wäre es wenn jemand ein Schreibprogramm mit den Eigenschaften von der Alten Schreibmaschine: Marginalen Links und Rechs,Zwischenraum und Zeilenwende.Nichts mehr.Alles übriges entwickelt sich zu einem demonischen Störsender der sich in den freien Lauf der Phantasie uneingeladen einmischt.

19.10.2011

Berliner Blätter:1.Der Störsender

Sonntag den 16.10.2011,mein erster richtiger Spätherbsttag in Berlin fängt im alten RIAS-Gebäude an

mit Live-Aufnahme von dem Zwischentöne fürs Deutschlandfunk.Gespräch mit der klugen und liebenswürdigen Frau Sabine Küchler.Es handelt von Leben und Tod,Literatur,Philosophie,meinem Freund Tranströmer der zuletzt den Nobelpreis für Literatur bekommen hat,einen ungewöhnlich wohlverdienten Preis.Und von meinem neuen kleinen philosophischen Schrift "Gegen Null" neulich bei Sezession Verlag in Berlin erschienen.

Die Zeit vergeht überraschend schnell wenn mann zweiundeinhalbe Stunde in Direktsendung sitzt.Eigentlich:Seit dem Alter von Zwei Jahren liebe ich diese Situation:Ich darf reden und die Andere müssen zuhören. Diese Kommunikationsmodelle ,die dabei steht von einer anderen abgelöst zu werden - alle reden mit allen - broadcasting - hat hier im Hause bei dem Hans Rosenthal-Platz vor dem Schöneberger Volkspark - eine ehrenvolle Geschichte.Von hier worden von dem Vorgänger von Deutschlandsfunk,RIAS,die Nachrichten der freien Welt ausgestrahlt. Und viel - zu großen Risikos in der DDR - abgehört.

Und in der Vorhalle des Gebäudes steht ein merkwürdiges Relikt aus der DDR - Diktatur; ein Störsendee gemacht und benützt nur darum die RIAS-sendungen mit seinem sehr hohen Pfeifton zu stören.Diese infernalische Maschine soll bis zum Jahre in 1975 in Gebrauch gewesen sein.

Wie immer bei totalitären Gesellschaften mischt sich das Schreckliche mit dem Komischen. - Wenn Deine Informationen mir nicht gefallen ,pfeiffe ich so laut daß mann Dich nicht hören kann!

.Jetzt steht das absurde Ding wie ein Jägertrofé in der Vorhalle seines Gegners.

Natürlich war es erklärbar und in Ordnung daß die Deutsche Piratenpartei so viele Stimmen in den Berlin Wahlen bekam.Ins Staub mit allen jenen die Netzfreiheit abschaffen wollen !Und wie mit dem antedeluvianischen Störgerät - es wird sich zeigen daß mit Technik kann mann im Laufe die Meinungsfreihet nicht weckwischen.Gegen jede Technik erhebt sich eine überlegene Technik.

Dialektisch hätte Dr Friedrich Wilhelm Hegel,ordinarius bei der hiesigen Universität, gesagt.

*

Irgendeine Wirkung hatte offenbar dieses langes Funkgespräch auf mein sogenanntes Unbewußtes. In der Nacht habe ich geträumt daß ich für Fagerstaposten,eine kleine aber gute Schwedische Provinszetung einen leicht empörten Leserbrief geschrieben habe,wo ich mich darüber beklage daß das Leben keinen Sinn hat,aber trotzdem einzelne Entscheidungen mehr oder weniger sinnvoll sein können.

Wie hängt das zusammen?Darüber habe ich geschrieben in meinem neuen Buch:"Gegen Null.Sezession Verlag.Berlin 2011.

Ich fühle schon;es war sinnvoll hierher zu kommen.

17.10.2011

Ett nödrop från Bohusläns inland

Guest Columnist of the Month: MS Agneta Blomqvist

Förespråkarna för det industriella skogsbruket måste förstå och ta på allvar att många människor faktiskt är förtvivlade och känner sig vanmäktiga över hur skogen i Sverige behandlas och avverkas numera. Det går inte att från detta håll envist hävda att kalhygget med de i raka rader planterade granplantorna är ”en barnkammare.”.

Jag är helt enkelt rasande över hur man har behandlat den skog som jag nu i över trettio år älskat och följt. Jag besökte den igen häromdagen och ser hur fallna träd med rotvältor bara lämnats i kanten på detta cirka fem hektar stora hygge, hur djupa spår av skogsmaskinen gjorts i marken och hur exakt lika små granplantor planterats (tätt) på led.

Borta är träd som kunde mäta 65 cm i diameter. Det ser ut som om ett krig gått fram över platsen. Alla dessa planterade granar kommer att bli exakt lika stora och skogen helt monoton. I stort sett all skog i Bohuslän är visserligen planterad (märkligt att se på kort från tidigt 1900-tal hur få träd det fanns) men på ett mer naturligt och mindre brutalt sätt än nu. Granen kom ju till Sverige så sent som på 1600-talet och egentligen borde det förutom gran och tall vara ek, bok, björk och andra lövträd som växte här – de är dessutom ”lönsamma” – men nu är det granen som gäller.

En del skogar som planterats för cirka 30 år sedan innehåller granar som står på räta led, som soldater, och det finns knappast någon undervegetation alls. Den vanliga skogsvandraren som älskar skogens skönhet och finner rekreation där är troligen inte så intresserad av att någon ovanlig växt eller skalbagge bevaras (”biologisk mångfald”) utan älskar skogens skönhet och ro och finner både rekreation under sina strövtåg samt nyttigheter som bär och svamp. Det är en fara i att människor som hävdar skogens stora skönhets- och rekreationsvärden betraktas som bakåtsträvare, trädkramare eller töntar i största allmänhet.

Det finns skonsamma metoder att avverka skog, t.ex. genom ”blädning”, då man tar ut träden vartefter de är mogna för avverkning och det finns en metod att förnya skogen som jag tycker är sympatisk och det är att skogen efter ”slutavverkning” och markberedning frösår sig själv. Bra sådana exempel har jag sett i Bergslagen. Där kommer en mer naturlig och omväxlande skog än den trista granplantagen att så småningom växa till sig.

Idag finns det inga sjumilaskogar kvar i Sverige, knappast ens enmilaskogar. Det är nästan aldrig mer än 300 meter mellan skogsvägarna. Det är chockerande att i Norrlands inland se dessa enormt stora kalhyggen. Många av hyggena är dessutom olagliga, Skogsstyrelsen har inte gett tillstånd, eller inte hunnit med alla ärenden.

Svensk skog avverkas i rasande takt. Det ena jättelika sågverket efter den andra anläggs. Det underliga är att vår svenska skog inte kommer att räcka till. Naturligtvis är det pengarna som styr - och det svenska landskapet utarmas.

Men det går att kombinera ekonomisk lönsamhet med ett sunt skogsbruk. Man undrar: Vad anser landsbygdsminister Eskil Erlandsson om den pågående skogsskövlingen?

MS Agneta Blomqvist is a Swedish writer and artist and an experienced amateur mycologist, who has followed her favorite landscapes,upper Bohuslän and northern Västmanland,for decades.Among her books "Fru Blomqvists matbok" (Atlantis 2008) "Alles was mann braucht"(Hanser,Munich 2010.Mit Lars Gustafsson)

Äntligen !

Det var ett efterlängtat pris,det till Tomas Tranströmer.Ett pris till Södermalm, de många poeternas stadsdel.Ett pris till den postmodernistiska enkelheten.Ett pris till svenska språket ,när det är som bäst hanterat.

.Klarhet och rörlighet som blir till magi.Dikter som praktiskt taget alla människor kan förstå och som ändå har ett filosofiskt djup.

Och,det bör tilläggas – ett pris till en ovanligt sympatisk person,min gamle vän sedan femtiotalet,osviklig följeslagare genom Bachs svåra flöjtsonater,outtröttlig vän och kritiker under långa promenader över Roxtunas sumpängar och reskamrat genom Petrarcaprisets många italienska landskap. En anspråkslös man,egentligen lika fångad i sin djupa musikalitet som i sin poetiska talang.Om hans poesi och hur den kan tänkas fungera har jag redan skrivit fyra olika essäer i olika sammanhang,så idag får det bli litet mera personligt.

Fyrtiotalets stora svenska poeter,en Ekelöf,en Lindegren lade sig gärna till med furstliga manér,något mellan prinsar och schamaner. De behövde det.

,får man förmoda.Bakom lejonmaskerna gömde sig skygga personligheter.

Inte så Tomas.Han har aldrig stigit ut ur sin vänliga persona;en hygglig söderkille som kan lyssna till andra nästan mer än till sig själv.En villig och osjälvisk hjälpare – så länge han orkade tog han sig an manuskript – amatörers och troligen också andras, och gav kloka råd.Jag fruktade ibland till och med att denna samaritverksamhet tog alltför mycket tid från hans egen lyriska .

Tomas verk,som är betydande och kommer att läsas förmodligen när det språk på vilket det är skrivet räknas till de de döda, är tillkommet praktiskt taget i pauserna under hans aktiva år som yrkespsykolog.I Västerås, i det smala radhuset på Infanterigatan 11 hade han länge en särskild trappavsats uppe under taket där han höll till när han ville skriva.Den mäktiga flygeln tog större delen av vardagsrummet.

Det är något väldigt tilltalande med den yttre begränsningen i detta författarskap.Det får rum i en volym.Debutboken ”Sjutton dikter” imponerade på mig i vår ungdom på samma sätt som dessa beundransvärda matematiska doktorsavhandlingar som kunde bestå av fyra sidor formler och en litteraturförteckning på tio. Och meddela ett resultat av bestående värde.

För en gångs skull har vi en nobelpristagare som känns som en gammal polare.Inte bara för oss som har känt homnom länge – utan också för otaliga läsare i de tjogtals språk dit han är översatt. Kombinationen av bilderna, ofta i raffinerade förvandlingar,

en glasklar syntax och en ekonomisk användning av orden. har gjort honom till något av en översättarnas älskling.Och översatt har han verkligen blivit.Jag vet inte hur många engelskspråkiga versioner det finns,från Robert Bly till Hanna Bankier.Tranströmers poesi har sedan länge blivit en egen kontinent i det svenska.

Man kunde kanske säga att hans styrka ligger i hans brist på exklusivitet. Här finns inga hallucinationer – på sin höjd mardrömmar – inga sällsamma rus.Viktig är drömmarnas värld .I den märkliga dikten ”Drömseminarium” förvånas han av detta sällsamma, att vi allesamman,barn och åldingar,kvinnor och män varje natt producerar denna oerhörda ström av berättelser och bilder som suddas ut vid uppvaknandet.

Denna underjordiska flod är hela tiden närvarande i hans poesi och gör honom till en vän,en vägvisare – en broder.

Den sköra tråden

I mitten av juni detta år hade Wall Street Journal och Le Monde med bara två dagars mellanrum ytterst oroande analyser av tillståndet i det land som på senare år har blivit något av tillväxtanalytikernas och framtidsspekulanternas drömrike:Folkrepubliken Kina.

Det handlade inte bara om godtyckliga massarresteringar av intellektuella med konstnären Ai Weiwei som mest celebra offer, utan om strejker och veritabla gatustrider mellan säkerhetsstyrkor och olika djupt missnöjda folkgrupper. . Ett år efter strejken vid Honda och självmordsvågen hos Foxcons arbetare utbröt uppenbart mycket brutala sammanstötningar i provinsen Guandong,centrum för en av Kinas stora exportframgångar - sammansättningsindustrin. Polisförband och s.k."svarta" fängelser, där den utan vidare ceremonier kan försvinna som uppfattas som störande för den allmänna harmonin, har framgångsrikt kunnat användas mot enskilda missnöjesrörelser;småbönder som brutalt berövas sin mark etniska minoriteter som ugurer och tibetaner. Men när det industriproletariat som till väsentlig del ligger bakom den väldiga kinesiska expansionen börjat röra på sig,blir situationen strax mycket allvarligare.

Den bild den typiske samtida gör sig av Kina ,imponerad av de enorma motorvägsknutarna i Shanghai och Peking ,skyskraporna,mannekänguppvisningarna, och företagsuppköpen som sträcker sig till Volvo och turistanläggningar i Sverige,är inte hela bilden.Borta är stormfloden av cyklister genom biltomma stalinistiska alléer i gryningen.Borta de runda gamla herrarna i svarta ylleuniformer som brukade interfoliera sina föredrag i marxistisk värdeteori med djupa harklingar med åtföljande eruptioner i spottkoppar av blått porslin. Borta den långsträckta limousinen med vithandskad chaufför , vilt signalerande till två män ,intensivt upptagna av att balansera en ofantlig timmerstock över styrena till två handledda cyklar.Det postmaoistiska Kina jag skrev om i "Kinesisk höst" år 1977 förefaller idag lika avlägset som Bellmans Stockholm.

Det nya är dock inte bara skyskrapor och enormt framgångsrik sammansättningsindustri.

Kontrasterna mellan kustområdenas kokande ekonomiska aktivitet och inlandets patetiska fattigdom ärenorma.Ett vedertaget vetenskapligt mått på inkomstskillnader visar att de i dagens Kina är betydligt större än i Västeuropa och avsevärt större än i USA.Det gäller inte bara mellan individer utan också mellan regioner.

"Kina är världens verkstad" ,säger ekonomen och områdesexperten Klas Eklund i sin mycket innehållsrika och välinformerade bok " Kina.Den nygamla supermakten" SNS 2011 .

Hur blev det så ? De ekonomiska frizoner som blev spelöppningen "kombinerade ett industrilands infrastruktur med ett utvecklingslands lönekostnad". Den nya ekonomiska stormakten bygger i hög grad på ett kringflytande, hemlöst industriproletariat som lever under miserabla omständigheter.Hemmet är en säng i en kasern,anställningstryggheten obefintlig.Det är när detta proletariat börjar bli medvetet om sin situation som något nytt kommer in i bilden.

Meningsyttringar som i demokratier med flerpartisystem tillhör det normala livet,som demonstrationer för högre löner,behandlas av Kinas allsmäktiga kommunistiska parti som kriminella störningar av samhällslugnet.Så sent som i dagarna har KKP följaktligen övertagit hela det redaktionella ansvaret för landets två viktigaste engelskspråkiga tidningar.

Klas Eklunds förtjänster är hans noggrannhet med siffror och fakta och hans objektivitet.Han döljer inte framstegen men inte heller de mörka sidorna;social misär,tyranni,miljöförstöring.Hans syn på Kinas framtid är dock i grunden optimistisk.Det är inte alldeles lätt att dela den.Det senaste halvårets utveckling har något av annalkande åskväder över sig.

Som redan Hegel påpekade - med en massa följder - finns det tendenser som innehåller sin egen undergång.Om Morbror Knutte det senaste halvåret har konstaterats fördubbla sin wiskykonsumtion ,- är detta inte ett argument för att om ett halvår är konsumtionen uppe i en swimmingpool.Tvärtom: hur det än slutar,kan det inte sluta så.

Kina har regionala motsättningar,växande klassmotsättningar,etniska konflikter och en enpartistat som uppfattar politisk opposition som ett abnormtillstånd.

Men samtidigt växer en välutbildad intellektuell elit som hela tiden måste ha den obehagliga känslan av att förstå vad som går fel och ändå inte kan få händerna på styrorganen.Kombinationen ? Som en tändsticka i en ovädrad verkstad med luften full av lacknafta.

Einar Gustafsson ,Photographer(1907-1992)

Einar Gustafsson s photo of the harbor of Västerås a summer day in the early twenties
has,like so many of his images a peaceful,solemn character, which makes his early work unusual and challenging.I have often considered whether it would be possible to write a story based on these pictures,made on a box camera by a very young man.

For essay and more pictures,organised by Benjamin Gustafsson,contemporary New York based photographer,see:

http://einargustafsson.tumblr.com/