Den sköra tråden

I mitten av juni detta år hade Wall Street Journal och Le Monde med bara två dagars mellanrum ytterst oroande analyser av tillståndet i det land som på senare år har blivit något av tillväxtanalytikernas och framtidsspekulanternas drömrike:Folkrepubliken Kina.

Det handlade inte bara om godtyckliga massarresteringar av intellektuella med konstnären Ai Weiwei som mest celebra offer, utan om strejker och veritabla gatustrider mellan säkerhetsstyrkor och olika djupt missnöjda folkgrupper. . Ett år efter strejken vid Honda och självmordsvågen hos Foxcons arbetare utbröt uppenbart mycket brutala sammanstötningar i provinsen Guandong,centrum för en av Kinas stora exportframgångar - sammansättningsindustrin. Polisförband och s.k."svarta" fängelser, där den utan vidare ceremonier kan försvinna som uppfattas som störande för den allmänna harmonin, har framgångsrikt kunnat användas mot enskilda missnöjesrörelser;småbönder som brutalt berövas sin mark etniska minoriteter som ugurer och tibetaner. Men när det industriproletariat som till väsentlig del ligger bakom den väldiga kinesiska expansionen börjat röra på sig,blir situationen strax mycket allvarligare.

Den bild den typiske samtida gör sig av Kina ,imponerad av de enorma motorvägsknutarna i Shanghai och Peking ,skyskraporna,mannekänguppvisningarna, och företagsuppköpen som sträcker sig till Volvo och turistanläggningar i Sverige,är inte hela bilden.Borta är stormfloden av cyklister genom biltomma stalinistiska alléer i gryningen.Borta de runda gamla herrarna i svarta ylleuniformer som brukade interfoliera sina föredrag i marxistisk värdeteori med djupa harklingar med åtföljande eruptioner i spottkoppar av blått porslin. Borta den långsträckta limousinen med vithandskad chaufför , vilt signalerande till två män ,intensivt upptagna av att balansera en ofantlig timmerstock över styrena till två handledda cyklar.Det postmaoistiska Kina jag skrev om i "Kinesisk höst" år 1977 förefaller idag lika avlägset som Bellmans Stockholm.

Det nya är dock inte bara skyskrapor och enormt framgångsrik sammansättningsindustri.

Kontrasterna mellan kustområdenas kokande ekonomiska aktivitet och inlandets patetiska fattigdom ärenorma.Ett vedertaget vetenskapligt mått på inkomstskillnader visar att de i dagens Kina är betydligt större än i Västeuropa och avsevärt större än i USA.Det gäller inte bara mellan individer utan också mellan regioner.

"Kina är världens verkstad" ,säger ekonomen och områdesexperten Klas Eklund i sin mycket innehållsrika och välinformerade bok " Kina.Den nygamla supermakten" SNS 2011 .

Hur blev det så ? De ekonomiska frizoner som blev spelöppningen "kombinerade ett industrilands infrastruktur med ett utvecklingslands lönekostnad". Den nya ekonomiska stormakten bygger i hög grad på ett kringflytande, hemlöst industriproletariat som lever under miserabla omständigheter.Hemmet är en säng i en kasern,anställningstryggheten obefintlig.Det är när detta proletariat börjar bli medvetet om sin situation som något nytt kommer in i bilden.

Meningsyttringar som i demokratier med flerpartisystem tillhör det normala livet,som demonstrationer för högre löner,behandlas av Kinas allsmäktiga kommunistiska parti som kriminella störningar av samhällslugnet.Så sent som i dagarna har KKP följaktligen övertagit hela det redaktionella ansvaret för landets två viktigaste engelskspråkiga tidningar.

Klas Eklunds förtjänster är hans noggrannhet med siffror och fakta och hans objektivitet.Han döljer inte framstegen men inte heller de mörka sidorna;social misär,tyranni,miljöförstöring.Hans syn på Kinas framtid är dock i grunden optimistisk.Det är inte alldeles lätt att dela den.Det senaste halvårets utveckling har något av annalkande åskväder över sig.

Som redan Hegel påpekade - med en massa följder - finns det tendenser som innehåller sin egen undergång.Om Morbror Knutte det senaste halvåret har konstaterats fördubbla sin wiskykonsumtion ,- är detta inte ett argument för att om ett halvår är konsumtionen uppe i en swimmingpool.Tvärtom: hur det än slutar,kan det inte sluta så.

Kina har regionala motsättningar,växande klassmotsättningar,etniska konflikter och en enpartistat som uppfattar politisk opposition som ett abnormtillstånd.

Men samtidigt växer en välutbildad intellektuell elit som hela tiden måste ha den obehagliga känslan av att förstå vad som går fel och ändå inte kan få händerna på styrorganen.Kombinationen ? Som en tändsticka i en ovädrad verkstad med luften full av lacknafta.