Äntligen !

Det var ett efterlängtat pris,det till Tomas Tranströmer.Ett pris till Södermalm, de många poeternas stadsdel.Ett pris till den postmodernistiska enkelheten.Ett pris till svenska språket ,när det är som bäst hanterat.

.Klarhet och rörlighet som blir till magi.Dikter som praktiskt taget alla människor kan förstå och som ändå har ett filosofiskt djup.

Och,det bör tilläggas – ett pris till en ovanligt sympatisk person,min gamle vän sedan femtiotalet,osviklig följeslagare genom Bachs svåra flöjtsonater,outtröttlig vän och kritiker under långa promenader över Roxtunas sumpängar och reskamrat genom Petrarcaprisets många italienska landskap. En anspråkslös man,egentligen lika fångad i sin djupa musikalitet som i sin poetiska talang.Om hans poesi och hur den kan tänkas fungera har jag redan skrivit fyra olika essäer i olika sammanhang,så idag får det bli litet mera personligt.

Fyrtiotalets stora svenska poeter,en Ekelöf,en Lindegren lade sig gärna till med furstliga manér,något mellan prinsar och schamaner. De behövde det.

,får man förmoda.Bakom lejonmaskerna gömde sig skygga personligheter.

Inte så Tomas.Han har aldrig stigit ut ur sin vänliga persona;en hygglig söderkille som kan lyssna till andra nästan mer än till sig själv.En villig och osjälvisk hjälpare – så länge han orkade tog han sig an manuskript – amatörers och troligen också andras, och gav kloka råd.Jag fruktade ibland till och med att denna samaritverksamhet tog alltför mycket tid från hans egen lyriska .

Tomas verk,som är betydande och kommer att läsas förmodligen när det språk på vilket det är skrivet räknas till de de döda, är tillkommet praktiskt taget i pauserna under hans aktiva år som yrkespsykolog.I Västerås, i det smala radhuset på Infanterigatan 11 hade han länge en särskild trappavsats uppe under taket där han höll till när han ville skriva.Den mäktiga flygeln tog större delen av vardagsrummet.

Det är något väldigt tilltalande med den yttre begränsningen i detta författarskap.Det får rum i en volym.Debutboken ”Sjutton dikter” imponerade på mig i vår ungdom på samma sätt som dessa beundransvärda matematiska doktorsavhandlingar som kunde bestå av fyra sidor formler och en litteraturförteckning på tio. Och meddela ett resultat av bestående värde.

För en gångs skull har vi en nobelpristagare som känns som en gammal polare.Inte bara för oss som har känt homnom länge – utan också för otaliga läsare i de tjogtals språk dit han är översatt. Kombinationen av bilderna, ofta i raffinerade förvandlingar,

en glasklar syntax och en ekonomisk användning av orden. har gjort honom till något av en översättarnas älskling.Och översatt har han verkligen blivit.Jag vet inte hur många engelskspråkiga versioner det finns,från Robert Bly till Hanna Bankier.Tranströmers poesi har sedan länge blivit en egen kontinent i det svenska.

Man kunde kanske säga att hans styrka ligger i hans brist på exklusivitet. Här finns inga hallucinationer – på sin höjd mardrömmar – inga sällsamma rus.Viktig är drömmarnas värld .I den märkliga dikten ”Drömseminarium” förvånas han av detta sällsamma, att vi allesamman,barn och åldingar,kvinnor och män varje natt producerar denna oerhörda ström av berättelser och bilder som suddas ut vid uppvaknandet.

Denna underjordiska flod är hela tiden närvarande i hans poesi och gör honom till en vän,en vägvisare – en broder.