Habermaas om den postdemokratiska världen

Politisk makt,säger Immanuel Kant i "Tankar om den eviga freden",urartar alltid till godtycke om den inte styrs
av en moralisk form, ett styrsystem som garanterar likhet inför lag och konsekvens i suveränens handlande. Han följer upp med en för sin tid otroligt framåtblickande tanke:krig mellan verkliga rättsstater bör i princip inte vara möjligt.
Denna logiska koppling mellan rättsstatlighet och överstatlig harmoni,mellan medborgarrätt och suveräna staters rätt och orätt är ,kanske man kan säga,grundstenen i en idéutveckling som har lett fram till den Europeiska unionen.
Jürgen Habermaas,en av de verkligt inflytelserika politiska filosoferna i efterkrigstidens demokratiska Europa måste vara en man med nätrullartalang: Hans bok "Zur Verfassung Europas.Ein Essay." Suhrkamp 2011, en fördjupad och klargörande analys av Europeiska Unionens legitimitet och dess
demokratiska potential,måste ha tagit ett par år av intensiva studier att färdigställa. Hur kunde han veta ? Kanske var det inte så underligt.Habermaas hör till de numera allt sällsyntare offentliga intellektuella som är i stånd att samtidigt hålla två olika tankar i huvudet. Den ena är en som kommer från Immanuel Kant: rättsstatens utveckling kommer över tid att leda till fred och mellanstatligt harmoniskt samarbete.Verkliga rättsstater för inte krig med varandra.
Den andra tanken är den att den demokratiska strukturen hos EU, i dess nuvarande utformning,är fullständigt otillräcklig och inte alls kan hålla stången mot de väldiga ekonomiska krafter, i positiva och i negativa tal,som de internationella marknaderna sätter i rörelse. EU behöver kort sagt,en demokratisk författning för att inte hamna i godtycke.
Om man ser det så är den nuvarande krisen i grunden inte en skuldkris utan en författningskris:

"Den ekonomiska tunnelsynen är desto obegripligare eftersom fackfolket tycks vara helt ense i diagnosen av den nuvarande krisens djupare orsaker.Den europeiska unionen har inte kompetenserna till att harmonisera de nationella ekonomier som i sin olika konkurrenskraft driver ifrån varandra."

Mannen skriver som en kratta,men med litet tålamod kan man begripa vad han har att säga.Och det är viktigt.
För att på allvar kunna möta de kriser som stammar ur de olika suveräna medlemsländernas olika kapacitet och olika kulturer måste man ha medborgarna med sig.Det räcker inte med sexton eller sjutton,i högst demokratisk ordning valda,finans- eller statsministrar som i hemliga förhandlingar king ett bord i Bryssell spelar poker med sina respektive medborgares resurser.
Det behövs en verklig legitimitet,samma som präglar de demokratiska nationalstaterna: öppen debatt och allmänna val,lydnad inför lagen och rätt att kräva en annan.

"Direktval av Europeiska Unionens president,något som han har fört in i spelet sedan rätt länge,skulle inte bli något annat än ett fikonlöv för den teknokratiska självutnämningen av ett kärneuropeiskt råd .Som med sina informella beslut skulle styra förbi avtalen."
Habermaas ,som gärna talar om risken för ett postdemokratiskt tillstånd inom EU är karakteristisk för en tysk demokratisk efterkrigstradition.Han ser Författningen som den avgörande,nästan heliga, akt som håller medborgare och makthavare tillsammans med en bevarad frihet.Hanna Arendt ställde på sin tid i sin amerikanska studie "On Revolution" den centrala frågan:Varför urartade den franska revolutionen inom loppet av bara ett decennium från konstitutionell monarki via totalitärt skräckvälde till militärdiktatur ,medan motsvarande revolution på den amerikanska kontinenten lade grunden till världens fortfarande solidaste demokrati ? Författningen - var hennes svar. Ett svar som blev grundläggande för den unga förbundsrepubliken, och som Jörgen Habermaas nu vill utvidga till unionen. Unionen har en framtid om den kan föras över till en solid författningsmässig grund.Något som betyder insyn och medinflytande inte bara för de suveräna medlemsstaterna utan för alla deras röstberättigade medborgare.
Om hur det skall gå till har Habermaas flera idéer.Alla är inte övertygande.
Av mycket uppenbara historiska skäl har Förbundsrepubliken Tyskland en författningsdebatt som vi i stort sett saknar.Kanske är det de bara långsamt avklingande korporativa dragen i det svenska samhällslivet som skymmer blicken eller kanske är det diset från en totalt opreciserad men uppenbart uttjänad monarki som hindrar det?
Även vi svenskar behöver ställa Habermaas frågor.

Blätter aus der Bleibtreustraße 7:Das Unüberblickbare

Was mich hier ein Bischen amusiert, ist der Kontrast zwischen meine Existenz (Heidegger hätte vielleicht Existentialmodus gesagt) im Dorf Nyhyttan im nördlichen Västmanland bis ins Herbst herein und hier im Hotel Bleibtreu seit Mitte Oktober.
Wenn die Sommergäste gefahren sind wird es sehr still in im dem Hörendegegend.Von den kleinen Nuansen im Geräusch der Aushängermotoren kann ich feststellen ohne durch das Fenster zu sehen,wer dabei ist seine Netze zu auslegen, Herr Karjalainen oder Herr Westholm.In der Nacht sehe ich über den See ein einziges Licht , Norrhörende ungefähr sieben kilometer weg auf der anderen Seite der See.Tage gehen in der Tat
im Herbst ohne dass ich einen einzigen Mensch treffe.Was natürlich nicht lebhafte elektronische Kommunikationen mit Leuten in wenigstens zwei Erdteilen ausschliesst.
Im Früstückszimmer in Bleibtreu sehe ich an einem Morgen mehr Menschen als in zwei Wochen in Västmanland,die Rezeption voll von In- und Outcheckers,freie Räume beladen mit Reisegepäck von
Backpacks bis elegante Stücke von eleganten Läden.Ich bewundfere aufrichtig das freundliche und effektive Personal die mit diesem fast unaufhörlichen Menschenfluß effektiv und persöhnlich umgehen kann.Und auf der Reise von Savignyplatz bis ,sagen wir,Hackescher Markt sehe ich mehr Menschen in dem sich schnell vermehrenden Morgenverkehr als in einem Sommer in Västmanland. Offenbar bin ich vollkommen im Stande mich mit zwei so verschiedenen Lebensweisen zu abfinden und ruhig weiterzuschreiben in meiner eigener,dritter ,Welt.
Berlin ist die einzige veritable Großtadt in der nächsten Reichweite von Stockholm.Und kommt also einen ländlichen Besucher wie mir ,immer als faszinierender menschenlabyrint vor. Dies ist ja übrigens eine Favoriterfahrung in Baudelaires Poesie,die anonyme Grosstadtmenge, la foule - so lebhaft analysiert in Walter Benjamins Passagenwerk.
OK.Für mich ist Berlin die mysteriöse und eigentümliche attraktive Großtadt und wird so bleiben.
Aber wie erlebt ein Besucher aus Istanbul oder Shanghai die selbe Stadt ? Als überblickbare - ein Bischen begrenzte - Idylle ? Ich glaube nein.
Ungefähr wie mann bei Gedanken über Galaxien und Lichtjahre allmählich den Anspruch an Verständnis aufgibt ist es sicher mit Zwölfmillionenstädte auch so. Berlin und Istanbul sind von sehr verschiedener Grösse.Aber beide eigentlich unüberblickbar.

Den censurerade krönikan :Gästkrönikör Johannes Ekman

Lars Gustafsson s Blog has the honor - and the moral duty - to present the Chronicle that Dagens Eko,Radio Sweden refused Johannes Ekman ,contributor since decades,to go on air with.The text is as you can see quite modest,but obviously happened to hit some sensitive spot which the deforestation industry and the Dagens Eko seem to have in common.

Berlin Monday 21st. Lars Gustafsson,Webmaster
...............................







( "Jag är en mumie som vilar i skogarnas blåa kista...)



...Nobelpristagaren Tomas Tranströmer ur diktsamlingen För levande och döda.



Skogen - bilden för den nordiska själen enligt Tranströmers diktarkollega Werner Aspenström - håller enligt kritiker på att skövlas på ett sätt som strider mot miljömålen i skogslagen - man kunde tala om Skriet från vildmarken, enligt tidningen Filter. Samtidigt som Dagens Nyheter 25 oktober förkunnar : Urskogarna i Sverige är på väg att försvinna. Med nuvarande avverkningstakt är de sista oskyddade naturskogarna borta om 20 år.



Till DN säger ett språkrör för statliga Skogsstyrelsen att nsätan hälften av landets skogsavverkningar bryter mot miljökraven. Skogsstyrelsen har anslag för att köpa skyddsvärd skog, men får allt mindre resurser för ändamålet.



Från Naturskyddsföreningen berättar man att man ideligen anmäler miljövertramp, men utan resultat. Regeringen har litat på en frivilliglinje när det gäller miljöskyddet av artrik gammelskog, som idag inte utgör mer än bråkdel av skogsarealen.



2009 gick 14 ledande skogsforskare ut i DN och förklarade att man skäms över det sätt på vilken miljöhänsynen offras i skogsbruket, trots att det tydligt ska vara en del av dagens skogspolitik enligt lagen. Forskarna talar om "ensidiga virkesåkrar i direkt strid mot skogsvårdslagen."



Från skogsindustrin hävdar man att miljömålen kan tolkas olika och att det handlar om var gränserna ska gå mellan miljömål och produktionsmål.



Tidningen Filter ironiserar över hur vi i Sverige protesterar mot skövlandet av Amazonas medan de sista gammelskogarna i snabb takt offras i Sverige. Enligt Filters artikel är idag bara 4 procent av skogsarealen skyddad, medan de miljöpolitiska målen skulle kräva minst 10 procent. Avverkningstrycket är idag rekordstort hos de svenska skogsbolagen.



Också i de tidigare orörda fjälllnära skogarna ökar nu avverkningstrycket. Avverkningstekniken är också idag så effektiv att en modern skogsmaskin kan avverka ,kvista och såga upp ett träd i bestämda längder på 30 sekunder.



Naturskyddsföreningen räknar idag 139 skyddsvärda svenska skogar som avverkningshotade. En av de internationellt orienterade skogsbevarargrupperna går under det slagfärdiga namnet Robin Wood.



1993 års skogsvårdslag slog fast att skogens produktionsmål och miljömål skulle väga lika tungt, och opinionen för skogsskydd liksom mediedebatten var då tämligen livlig, men en bit in på 2000-talet har skogspolitiken tydligt svängt mot prioritering av produktionsmålen , medan mediedebatten har tystnat, finner tidningen Filter. Som också noterar att bland andra ryska skogsdelegationer på Sverigebesök förvånats över hur litet svensk skog som naturskyddas..



Skogsindustrin står idag för över hälften av Sveriges nettoexportvärde. Mot den bakgrunden lever förstås miljömålen farligt.

En krympande yttrandefrihet

Jag,och säkert många med mig,är ledsna och även uppbragta att höra att Johannes Ekman Ekots söndagskrönikör upphör efter 19 år.Anledningen ? Vakthavande producenten har förbjudit Johannes att i nästa krönika kritisera skogsbolagens oansvariga och delvis illegala framfart med gammelskogen.
Har Mats Svegfors helt tappat sina liberala ideal ?

Agneta Blomqvist:Vad söker lejonet under damens kjol ?

Vill man ha en riktigt härlig promenad mitt i Berlin, kan man gå av S-bahn vid Bellevue, ta sig den korta sträckan till Akademie der Künste, betrakta denna modernistiska och vackra femtiotalsbyggnad och sedan slinka in i den vidsträckta Tiergarten, Berlins största park. Om hösten är parken särskilt vacker med sina höga träd och blad i brända färger, sina fortfarande gröna gräsmattor, delvis täckta av blad från olika lövträd som sakta singlar ner mot marken och stillsamt lägger sig tillrätta. Varje blad vet exakt när dess tid är inne inför den stora vilan.

Det finns många små och stora stigar och bänkar, där man kan slå sig ner ett slag, kanske invid någon av de små stilla dammarna, och där begrunda tillvaron. Även om man hela tiden hör ett jämnt buller från den täta biltrafiken på de gator som i stjärnformation strålar ut från den jättelika rondellen med Siegessäule i mitten, det höga segermonumentet som är synligt nästan över hela Berlin, en kolonn till minne av krigen mot Danmark 1864, Österrike 1866 och Frankrike 1871 med dess gyllene segerfigur allra högst upp, så känns parken fridfull och lugnande, evig. Efter 1945 fanns inte mycket kvar av träden i denna park, området hade dels bombats och dels tjänat som virkesförråd åt frysande berlinare under krigets vedervärdigheter. Så man planterade helt enkelt in nya träd – bara en del tycks med tanke på sina omfattande stammar vara kvar från tiden före andra världskriget. Kärlekspar har under många år ristat in namnen på varandra i den ljusgrå barken på bokträden men det tycks inte ha skadat dem.

Om man går över gatan från parkens ena del, alldeles vid Siegessäule, kan man bara några meter in från trottoaren finna ett rävgryt - spår av tassar utanför det diskret belägna boet vittnar om att det är bebott. Och vid den lilla sjön alldeles intill kan räven säkert finna sitt morgonskrovmål – där simmar intet ont anande snattrande änder och andra sjöfåglar omkring.

Om man håller sig kvar i parken på den sida vi utgått ifrån kan man mitt emot segerkolonnen se en jättelik staty rest till den förste tyske kanslern Otto von Bismarcks ära. Jag kom på min promenad fram alldeles bakom den väldige Bismarck där han står iförd sin pickelhuva på ett högt fundament omgiven av fyra figurer. Det är nu man blir litet konfunderad. Jag blir nästan chockerad, vad menas? Jag ser ett lejon i stelnad rörelse beslutsamt och med svansen i vädret, krypa in under kjolarna på en kvinnofigur som trots detta åtminstone bakifrån ser helt oberörd ut. Jag går runt statygruppen och ser då att den mytologiska kvinnogestalten, som förkroppsligar segern över någon stackars fiende, trampar på lejonets stora huvud, stelnat i ett väldigt vrål, och som alltså syns på damens andra sida, där det sticker upp under den långa kjolen, nej manteln. Det är ju en gudinnas, klädsel det handlar om och denna gudinna är förstås allas vår Germania. Som av en händelse visas också ett blottat, mycket välformat, bröst. Men hon verkar inte alls särskilt upphetsad över situationen utan ser outgrundlig ut. På gudinnors vis.

Jag inser att det nog är meningen att besökaren skall se statyn från framsidan. De övriga figurerna är också rätt iögonenfallande; en sibylla, historiens gudinna naturligtvis, sitter parkerad på en sfinx med armbågen nonchalant vilande på dess huvud medan hon läser i Historiens stora bok. Även hennes ansikte saknar uttryck.

Den tredje figuren, en stackars sammanbitet lidande man, Atlas alltså, kämpar under tyngden av jordklotet som han bär på sina muskulösa axlar – den sexuella undertonen är även här märkbar - medan den fjärde figuren, Siegfrid, en man med ohyggligt stora nakna fötter, energiskt håller på med att hamra på ett svärd. Han står för den militära överlägsenheten baserad på vapenteknologi kan man förstå.

Man undrar vilka ideal denna egentligen rätt anskrämliga men samtidigt imponerande skickligt gjorda skulpturgrupp, gjord av Reinhold Begas (1831-1911) ger uttryck för. Eller man förstår det kanske pinsamt väl.

Tilläggas kan att statyn förr stod framför riksdagshuset men 1938 flyttades till dess nuvarande plats av Hitler. Han ansåg att den störde hans storstilade planer på att göra Berlin till världshuvudstaden Germania. Hade den stått kvar hade den med all säkerhet förstörts helt, nu blev den bara litet skadad. Detta område bombades som vi vet sönder och samman under Andra världskriget.

Men att några timmar gå omkring i denna park, kanske ända fram till Potsdamer Platz eller till Filharmonien kan varmt rekommenderas.

Berlin 14.11 2011 Agneta Blomqvist

Agneta Blomqvist är författare och konstnär.Har bland annat medverkat i "Herr Gustafssons familjebok" (Atlantis) och "Fru Blomqvists kokbok"

Blätter aus der Bleibtreustraße 6:To the transporter room !

Die wunderbare SF-Reihe StarTrek spielte eine bedeutende Rolle in den 80-er und 90-er Jahren für die astronomische,physikalische und anti-physikalische Erziehung von meinen Kindern.Wir haben selten einen Abschnitt verpasst,weder von der alten Reihe noch von dem neuen mit Captain Picard. Viele Erfindungen im Filme die wir in der Xerox- und Fax-alter sahen, sind später Alltag geworden wie I-Phone . Anti-materia als Treibmittel von Raumschiffen und unmmittelbarer Übergang von Stillstehen zu Lichtgeschwindigkeit schien uns schon damals ein Bischen abenteuerlich.Würden nicht die Reisenden mit ihren Sitzen allzu intimt vereint werden bei einer so hohen Acceleration ? Ein anderes Gerät schien uns besonders problematisch; the transporter. Menschen,Ausserirdischen sowohl wie Gegenstände wurden intakt von einem Ort zu einem anderen Gestrahlt ohne die zwischen den Orten liegenden Punkten im metrischen Raum zu passieren.Mit augenblicklicher Wirkung. Zwei Fragen haben wir nie beantworten können.Erstens :Warum das Original bei der Sendung zerstören ? War das nicht gefährlich im Fall einer gestörten oder ausgebliebenen Empfang ? (Sogar diese verdammte PDF:s sind ja nur zu 20 procent im Laptop öffnungsbar,nicht wahr ? ) Und zweitens:warum nicht den Transporter als Kopiergerät benützen ? Wie leicht könnte nicht aus einem Feldjäger mit der Hilfe von dem Transporter zu einem Heer der langen Kerle in kürzer Zeit gemacht werden ?

Wenn eine wohl organisierte Reihe von Buchstaben - wie diese - über Abstand als Computerfile gesendet werden kann und also unbegrenzt reproduziert werden ist dies selbstverständig auch der Fall mit einem dreidimensionalen Struktur;sagen wir ein Schulterblattsbein oder eine Kaffeetasse. (Wenn etwas für Data in zwei Dimensionen möglich ist,wäre prinzipiell für eine beliebige Zahl von Dimensionen möglich z.B drei plus Zeit,also was wir im Alltag brauchen für sogenannte Wirklichkeit) . Wie sendet mann eine kaffetasse über das Netz ?

Mann brauch einen scanner für drei Dimensionen und einen Printer.

Das 3-D Labor im Institut für Mathematik

bei der Technischen Universität Berlin verfügt über beides.Der Leiter von den 3D-projekten, Joachim Weinhold demonstriert wie überraschend weit mann schon gekommen ist.Keramische Gegenstände können mit der Hilfe von einem Printer der eine sehr exklusive Gipssintermasse benützt mit sehr großen Prezision berfhrt werden.Eine Kaffetasche würde - im gegentheil zu Startreks Augenblicksreisen - ungefähr ein Stunde brauchen.

Das Projekt hat Zusammenarbeit mit sehr vielen verschiedenen Disziplinen. Bei einem komplizierten Skelettschaden kann ein ausgebrochener Teil exakt rekonstruiert werden.Ein paläontologisches Befund kann - sogar ohne aus dem umgebenden Stein loszuwerden (es gibt Tomographie) sozusagen pub liziert werden.

Und;mann kan natürlich Kunst mit diesen Geräten wo die Sinteranordnung nur eine Möglichkeit ist,sogar Kunst machen.Was Joachim Weinhold tatsächlich auch macht.

Teletransportation an ihren Anfänge : Wird es in der Zukunft Fluggesellschaften geben ?

Landet som försvann

Ibland kommer det besökare från mycket avlägsna länder,som Texas eller Kina ,hit till poeternas Södermalm.De låter sig helt korrekt hänföras av skönheten vid en resa med Tvåans buss och utsikten från Stigbergsgatan och imponeras av det kolossala formatet på finlandsbåtarna. Och en mycket vanlig fråga är då: hur kan det komma sig att svenskarna placerade sin huvudstad på en så egendomlig plats ,i landets östra utkant vid ett hav som inte har direkt förbindelse med någon annan kontinent än den egna ?Varför inte Göteborg ? Därifrån kommer man ju till alla världshav? Eller varför inte Östersund som ligger så nära landets mitt och dessutom vid en mycket vacker sjö ?

Svaret är ju lätt för oss som vet det.Stockholm ligger ytterst centralt - nämligen i ett gammalt rike som inte längre finns.

På en klotyta kan man ju lägga centrum var man vill. I Östrom var världens centrum det ställe i Istanbuls Hagia Sofia där de bysantinska kejsarna kröntes.Den store kanslern,Axel Oxenstierna,hade en annan idé.Han utarbetade 1640 - det är på Drottning Kristinas tid - en plan som gick ut på att Sverige skulle ha två huvudstäder med omväxlande säte för regenten;Stockholm och Narva.Stockholm enbart låg enligt planen alldeles för långt västerut för det stora kvadratformade svenska rikets behov.Narva,nära Narvaflodens utlopp i södra Finska Viken, en grushög efter den tyska reträtten ur Estland,en eländig liten ort under sovjetimperiets gränslöst brutala kolonisation med folkförflyttningar och massmord,och än idag en gränsort mellan det riktiga Europa och det stora obegripliga Ryssland.Detta Narva var 1640 en blomstrande stad med stora utvecklingsmöjligheter och ett lämpligt centrum för den svenska mer eller mindre koloniala utvecklingen av Livland och Ingermanland. I århundraden förblev Narva den västerländska civilisationens gäns.Litet grand i stil med Sagan om Ringen - en dyster och allvarlig gränsbefästning mot landet Mordor med dess mörka motborg på andra sidan floden,eller kanske som två torn sommöter varandra på schackbrädet.

Vi sitter ju med facit.Vi vet eller tror oss veta en del - men inte allt - om de baltiska ländernas ohyggliga lidanden. först under tysk och sedan årtionden av sovjetrysk ockupation.Vi vet att Finland hade rönt exakt samma öde om den unga republiken inte hade lyckats samla sig 1939 och tillfoga Röda Armén vad som måste vara ett av världshistoriens största nederlag.Ett Thermopyle som förmodligen varje idag levande svensk har något att tacka för.

Märklig är naturligtvis den egendomliga förträngning,nästan i psykoanalysens mening,som så länge har präglat det svenska offentliga samtalet,när det gäller den baltiska sfären och kanske särskilt svenskarnas liv och öden i området. Det gäller inte bara förre utrikesministern Sten Anderssons otroliga uttalande att Estland,Lettland och Litauen inte var sovjetockuperade.Vad i Herrans namn var de då ? Det gäller en hel omfattande kultur av vilken numera nästan bara det svenska Finland återstår med Åbolands idylliska byar och angenäma sommarstuguverandor som ett slags idealfall.

Naturligtvis: Vännen Tomas Tranströmers skrev "Östersjöar",vilket inte alls var oviktigt trots att det var poesi. Carl Bildt,Per Unckel och många andra betydde mycket med trofasta och envisa Norrmalmstorgsmöten.

Men mitt eget intryck under dessa år var att det var behäftat med något perverst diskursförbud att tala om Balticum.Orsakerna är troligen rätt invecklade.Inte bara sovjetblockets importerade propagandagrammofoner,utan också en subtil skuldkänsla spelade säkert en roll.

Vem vet idag att Sankt Petersburg omkring 1900 hade lika många svenskar som Västerås? Dit hörde till exempel familjen Nobel, Edith Södergrans föräldrar,en hel intellektuell och teknisk elit.

John Crispinsson,journalist,TV-man och historiker ,

har skrivit en innehållsrikt,väl genomforskat om hela detta mäktiga komplex av historia och idéer:

"Den glömda historien.Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år."Norstedts 2011.

Detta är en verkligt innehållsrik bok.Människor och öden bildar en så mäktig procession att man kunde tro sig vara hos Dante.

I denna i sanning överväldigande faktaocean. Jag har bara två små invändningar. Georg Stiernhielm ,hög svensk ämbetsman i Dorpat ,var inte bara poet och kufisk götisk urspråkssvärmare.

Han var en betydande renässanshumanist,som ännu har något att säga.

Och förre estlandslegionären och flygaren Einar Lundborg "räddade" inte alls "en polarexpedition vid Spetsbergen". Ur resterna av den katastrofala Italiaexpeditionen år 1928,flög han ut ledaren, amiralen Umberto Nobile ,som hamnade inför krigsrätt i Rom därför att han övergav sin besättning.Vid andra landningen på isflaket hade Lundborg oturen att välta sitt plan framlänges och blev ytterligare ett problem - för de redan hårt prövade överlevarna. (Han tullade på de fåtaliga återstående morfinampullerna). Som till sist räddades av den unga sovjetrepublikens stolthet,polarisbrytaren Krassin.

Nog av med felfinneri ! Jag har läst boken med nästan andlös uppmärksamhet. Inte bara för allt vad man kan lära sig där om ett märkligt land som försvann och hur de kunde försvinna till och med ur det allmänna medvetandet. Ovanlig är också för författarens utmärkta,levande och nutida prosastil.Ett sällsynt byte i säsongens ovanligt tråkiga fackboksflod

Blätter aus der Bleibtreustrasse 5

Zu den grossen Errungenschaften in Berlin der letzten Jahren gehört dass mann nicht mehr Bahnhof am Zoo besuchen muss wenn mann sich nicht notwentigerweise für touristenverachtende,unverschämte Verkäufer in dem Zeitungsladen und erbärmlichen Straßenmusikanten verschiedener Arten aussetzen will. Ich war aus Versehen am Samstag Morgen da; die Alkoholiker die den Eingangstüren ziemlich effektiv versperren müssen die Enkel von denselben Menschen in den sechziger Jahren sein die da waren als ich meine erste Lesung in LCB in Wannsee hatte. Der junge Herr im Zeitungsladen der sehr aggressiv fordert dass ich wissen soll was eine FAZ kostet,

hat auch etwas wohlbekanntes. Ein Grossenkel von Korpral Himmelstoss ? Was hatte ich da zu tun ? Bahnhof am Zoo kann und ist bei jedem Berlinbesuch zu vermeiden.

Interessante Tagung in der Akademie der Künste,unter anderem mit gemeinsahmes Gespräch Zwischen Filmer und Autoren.Wobei alle sich einigen dass der grosse Geldgeber fuer Filmprojekten in unseren Tagen,nähmlich das Fernsehen, mit seinem überlegenen Äkonomischen Ressourcen die Filmproduktion tief beeinflusst und verwässert. Die Anwesende Klassikern ,darunter Volker Schlöndorff - waren darüber ziemlich einig dass einige von ihren Filmen Heute wahrscheinlich nicht möglich wären

Dagegen aber wurde auch festgestellt dass die moderne Elektronik es tatsächlich möhlich macht ,mit einem Budget von 500 Euro in einen finsteren Wald zu ziehen und mit einem durchaus erfolgreichen Cultfilm herauszukommen.

Wenn man im Filmmuseum am Potsdamer Platz die Ausschnitte von den alten Klassikern - Eisensteins s Potemkin und Fritz Langs Metropolis - sieht glaubt mann sich ja eine ganz andere Kunstart zu sehen,so fern von dem jetzt üblichen kinematografie wie Wassermalerei von Skulptur verschieden ist.

Wie viel ist von dieser ursprünglichen Kunstart geblieben in dem was mann jetzt mit Spielfilm verbindet