Habermaas om den postdemokratiska världen

Politisk makt,säger Immanuel Kant i "Tankar om den eviga freden",urartar alltid till godtycke om den inte styrs
av en moralisk form, ett styrsystem som garanterar likhet inför lag och konsekvens i suveränens handlande. Han följer upp med en för sin tid otroligt framåtblickande tanke:krig mellan verkliga rättsstater bör i princip inte vara möjligt.
Denna logiska koppling mellan rättsstatlighet och överstatlig harmoni,mellan medborgarrätt och suveräna staters rätt och orätt är ,kanske man kan säga,grundstenen i en idéutveckling som har lett fram till den Europeiska unionen.
Jürgen Habermaas,en av de verkligt inflytelserika politiska filosoferna i efterkrigstidens demokratiska Europa måste vara en man med nätrullartalang: Hans bok "Zur Verfassung Europas.Ein Essay." Suhrkamp 2011, en fördjupad och klargörande analys av Europeiska Unionens legitimitet och dess
demokratiska potential,måste ha tagit ett par år av intensiva studier att färdigställa. Hur kunde han veta ? Kanske var det inte så underligt.Habermaas hör till de numera allt sällsyntare offentliga intellektuella som är i stånd att samtidigt hålla två olika tankar i huvudet. Den ena är en som kommer från Immanuel Kant: rättsstatens utveckling kommer över tid att leda till fred och mellanstatligt harmoniskt samarbete.Verkliga rättsstater för inte krig med varandra.
Den andra tanken är den att den demokratiska strukturen hos EU, i dess nuvarande utformning,är fullständigt otillräcklig och inte alls kan hålla stången mot de väldiga ekonomiska krafter, i positiva och i negativa tal,som de internationella marknaderna sätter i rörelse. EU behöver kort sagt,en demokratisk författning för att inte hamna i godtycke.
Om man ser det så är den nuvarande krisen i grunden inte en skuldkris utan en författningskris:

"Den ekonomiska tunnelsynen är desto obegripligare eftersom fackfolket tycks vara helt ense i diagnosen av den nuvarande krisens djupare orsaker.Den europeiska unionen har inte kompetenserna till att harmonisera de nationella ekonomier som i sin olika konkurrenskraft driver ifrån varandra."

Mannen skriver som en kratta,men med litet tålamod kan man begripa vad han har att säga.Och det är viktigt.
För att på allvar kunna möta de kriser som stammar ur de olika suveräna medlemsländernas olika kapacitet och olika kulturer måste man ha medborgarna med sig.Det räcker inte med sexton eller sjutton,i högst demokratisk ordning valda,finans- eller statsministrar som i hemliga förhandlingar king ett bord i Bryssell spelar poker med sina respektive medborgares resurser.
Det behövs en verklig legitimitet,samma som präglar de demokratiska nationalstaterna: öppen debatt och allmänna val,lydnad inför lagen och rätt att kräva en annan.

"Direktval av Europeiska Unionens president,något som han har fört in i spelet sedan rätt länge,skulle inte bli något annat än ett fikonlöv för den teknokratiska självutnämningen av ett kärneuropeiskt råd .Som med sina informella beslut skulle styra förbi avtalen."
Habermaas ,som gärna talar om risken för ett postdemokratiskt tillstånd inom EU är karakteristisk för en tysk demokratisk efterkrigstradition.Han ser Författningen som den avgörande,nästan heliga, akt som håller medborgare och makthavare tillsammans med en bevarad frihet.Hanna Arendt ställde på sin tid i sin amerikanska studie "On Revolution" den centrala frågan:Varför urartade den franska revolutionen inom loppet av bara ett decennium från konstitutionell monarki via totalitärt skräckvälde till militärdiktatur ,medan motsvarande revolution på den amerikanska kontinenten lade grunden till världens fortfarande solidaste demokrati ? Författningen - var hennes svar. Ett svar som blev grundläggande för den unga förbundsrepubliken, och som Jörgen Habermaas nu vill utvidga till unionen. Unionen har en framtid om den kan föras över till en solid författningsmässig grund.Något som betyder insyn och medinflytande inte bara för de suveräna medlemsstaterna utan för alla deras röstberättigade medborgare.
Om hur det skall gå till har Habermaas flera idéer.Alla är inte övertygande.
Av mycket uppenbara historiska skäl har Förbundsrepubliken Tyskland en författningsdebatt som vi i stort sett saknar.Kanske är det de bara långsamt avklingande korporativa dragen i det svenska samhällslivet som skymmer blicken eller kanske är det diset från en totalt opreciserad men uppenbart uttjänad monarki som hindrar det?
Även vi svenskar behöver ställa Habermaas frågor.