Vill man ha en riktigt härlig promenad mitt i Berlin, kan man gå av S-bahn vid Bellevue, ta sig den korta sträckan till Akademie der Künste, betrakta denna modernistiska och vackra femtiotalsbyggnad och sedan slinka in i den vidsträckta Tiergarten, Berlins största park. Om hösten är parken särskilt vacker med sina höga träd och blad i brända färger, sina fortfarande gröna gräsmattor, delvis täckta av blad från olika lövträd som sakta singlar ner mot marken och stillsamt lägger sig tillrätta. Varje blad vet exakt när dess tid är inne inför den stora vilan.
Det finns många små och stora stigar och bänkar, där man kan slå sig ner ett slag, kanske invid någon av de små stilla dammarna, och där begrunda tillvaron. Även om man hela tiden hör ett jämnt buller från den täta biltrafiken på de gator som i stjärnformation strålar ut från den jättelika rondellen med Siegessäule i mitten, det höga segermonumentet som är synligt nästan över hela Berlin, en kolonn till minne av krigen mot Danmark 1864, Österrike 1866 och Frankrike 1871 med dess gyllene segerfigur allra högst upp, så känns parken fridfull och lugnande, evig. Efter 1945 fanns inte mycket kvar av träden i denna park, området hade dels bombats och dels tjänat som virkesförråd åt frysande berlinare under krigets vedervärdigheter. Så man planterade helt enkelt in nya träd – bara en del tycks med tanke på sina omfattande stammar vara kvar från tiden före andra världskriget. Kärlekspar har under många år ristat in namnen på varandra i den ljusgrå barken på bokträden men det tycks inte ha skadat dem.
Om man går över gatan från parkens ena del, alldeles vid Siegessäule, kan man bara några meter in från trottoaren finna ett rävgryt - spår av tassar utanför det diskret belägna boet vittnar om att det är bebott. Och vid den lilla sjön alldeles intill kan räven säkert finna sitt morgonskrovmål – där simmar intet ont anande snattrande änder och andra sjöfåglar omkring.
Om man håller sig kvar i parken på den sida vi utgått ifrån kan man mitt emot segerkolonnen se en jättelik staty rest till den förste tyske kanslern Otto von Bismarcks ära. Jag kom på min promenad fram alldeles bakom den väldige Bismarck där han står iförd sin pickelhuva på ett högt fundament omgiven av fyra figurer. Det är nu man blir litet konfunderad. Jag blir nästan chockerad, vad menas? Jag ser ett lejon i stelnad rörelse beslutsamt och med svansen i vädret, krypa in under kjolarna på en kvinnofigur som trots detta åtminstone bakifrån ser helt oberörd ut. Jag går runt statygruppen och ser då att den mytologiska kvinnogestalten, som förkroppsligar segern över någon stackars fiende, trampar på lejonets stora huvud, stelnat i ett väldigt vrål, och som alltså syns på damens andra sida, där det sticker upp under den långa kjolen, nej manteln. Det är ju en gudinnas, klädsel det handlar om och denna gudinna är förstås allas vår Germania. Som av en händelse visas också ett blottat, mycket välformat, bröst. Men hon verkar inte alls särskilt upphetsad över situationen utan ser outgrundlig ut. På gudinnors vis.
Jag inser att det nog är meningen att besökaren skall se statyn från framsidan. De övriga figurerna är också rätt iögonenfallande; en sibylla, historiens gudinna naturligtvis, sitter parkerad på en sfinx med armbågen nonchalant vilande på dess huvud medan hon läser i Historiens stora bok. Även hennes ansikte saknar uttryck.
Den tredje figuren, en stackars sammanbitet lidande man, Atlas alltså, kämpar under tyngden av jordklotet som han bär på sina muskulösa axlar – den sexuella undertonen är även här märkbar - medan den fjärde figuren, Siegfrid, en man med ohyggligt stora nakna fötter, energiskt håller på med att hamra på ett svärd. Han står för den militära överlägsenheten baserad på vapenteknologi kan man förstå.
Man undrar vilka ideal denna egentligen rätt anskrämliga men samtidigt imponerande skickligt gjorda skulpturgrupp, gjord av Reinhold Begas (1831-1911) ger uttryck för. Eller man förstår det kanske pinsamt väl.
Tilläggas kan att statyn förr stod framför riksdagshuset men 1938 flyttades till dess nuvarande plats av Hitler. Han ansåg att den störde hans storstilade planer på att göra Berlin till världshuvudstaden Germania. Hade den stått kvar hade den med all säkerhet förstörts helt, nu blev den bara litet skadad. Detta område bombades som vi vet sönder och samman under Andra världskriget.
Men att några timmar gå omkring i denna park, kanske ända fram till Potsdamer Platz eller till Filharmonien kan varmt rekommenderas.
Berlin 14.11 2011 Agneta Blomqvist
Agneta Blomqvist är författare och konstnär.Har bland annat medverkat i "Herr Gustafssons familjebok" (Atlantis) och "Fru Blomqvists kokbok"
No comments:
Post a Comment