ηεμμα
Om jag hade fötts som kines…
Om jag hade fötts som kines hade jag med största sannolikhet
inte skrivit denna text. Jag hade som barn omkommit i någon av de ohyggliga
hungerkatastrofer som drabbade landet decennierna efter min födelse.
Men anta att jag
hade haft tur! Då hade jag alltså vuxit in i ett annat skriftsystem, med helt
andra anspråk och andra regler. I stället för tjugoåtta tecken plus det tomma tecknet ,- som
inte skall underskattas – hade jag fått lära mig tusentals ideogram.(En av de
vanligaste ordböckerna har 10 000) Ibland tänker jag på detta västerländska fonetiska
alfabet som blev mitt och hur jag har använt otaliga timmar av mitt liv med att
blanda, kupera och placera ut dessa tecken. I mardrömmar kan jag se den långa strängen ,den otäcka sträng av bokstäver
som skulle slingra sig fram över åkrar ,myrar, blockmarker från mitt arbetsbord om man drog ut texten ur de
rätt många böcker jag har publicerat, till en enda rad.
Bokstäverna kom i
småskolans första klass i en läsebok, som mina klasskamrater ilsket förhånade
för att min mamma hade försett den med ett skyddsomslag av gammal vaxduk med
blå och vita cirklar. Medan alla andra hade mer eller mindre snygga
pappersomslag.
Detta skapade hos mig ett slags motstånd, en motvilja mot ”bokstävlarna”
,som jag aldrig riktigt har övervunnit.Lustigt nog känner jag alltid en egendomlig
lättnad när jag sätts att stava mig fram
genom en gammalgrekisk, en cyrillisk , ja till och med en hebreisk text.
Bakom dessa
förnäma uråldriga alfabet gömmer sig ingen obehaglig kolerisk småskollärarinnalärarinna.
De är, liksom den underbart innehållsrika notskriften, som skall läsas horisontalt och
vertikalt på samma gång, obefläckade .De har ingenting fientligt över sig. Ur
djupet av deras former stiger uråldriga bilder fram: det hus som hebreiska Beth
bygger,skeppet Shin som seglar med tre master,ormen som slingrar i Lahmed. För
att inte tala om de grekiska bokstäverna,där Phi,Pi och den stolta tjuren Alef
alltid har varit mina favoriter.För att nu inte tala om stora Omega, denna
muntra mätarlarv på väg mot en oändlighet, som hon dock aldrig når.
Dessa ursprungliga
småskolans bokstäver hade färger. Jag minns naturligtvis inte längre om det var
läsebokens färger eller min egen intuitiva uppfattning; Ö är självklart grön, E
är ljusröd, I är djupröd,och A är gul. Det smittade av sig till ljuden.Det
mörka U (som i västmanländska ”djuren”) är mörkgrön på gränsen till
novemberskymning, medan det något ljusare U (som i ”uppställning” ) är ljusgrönt.
X är en kråka som kraxar och som bokstav är den följaktligen alldeles svart.
Det räcker inte
med att kunna läsa. Skriva måste man ju också kunna. Så sent som för ett par år
sedan pågick en livlig debatt i Tyskland om hur barnen skall lära sig skriva.
De traditionellt mera konservativa sydliga förbundsstaterna höll fast vid den
traditionella metod som jag mötte i skolan och som nu är avskaffad både i
Sverige och USA; att lära sig en skrivstil med sammanbundna bokstäver som
förväntas utvecklas till en personlig handstil. Alternativet i Tyskland norra
förbundsstater, USA och i det moderna Sverige -
– att lära barnen skriva med mer eller mindre förenklade tryckbokstäver
från början, förväntades möjligen också leda till en personlig handstil. Det
gör den inte, kan jag fastställa efter att ha följt fyra barn i deras
utveckling.
Hellre det än det
avskyvärda välskrivandet i min egen skoltid. Finmotorik har författaren till
dessa rader aldrig kunnat skryta över. Bläckplumparna, som utlöste förutsägbara
raseriutbrott från lärarinnan, de skarpa stålpennorna som under timmens gång
skar allt djupare in i höger pekfinger – allt formade sig till en raffinerad
tortyr. Särskilt hatade jag skrivbokstäverna stora F och lilla S,som var
alltför lätt att vända bakfram.Den senare framkallar fortfarande ett slags
vikarierande panik när jag skall skriva upp det numera så flitigt använda
@-tecknet. Pennan måste rotera minst tre varv innan jag vågar mig in i det inre
av detta tecken.
Vilken oerhörd
lättnad när jag fick min första skrivmaskin !Hade jag varit ådömd att skriva
allt för hand i hela mitt liv hade jag med säkerhet aldrig blivit författare.
Skrivmaskinen, denna mänsklighetens vän och befriare (Minst åttio volymer har jag skrivit med två pekfingrar och höger tumme) visade sig bara vara ett första steg på en
befrielsens bana. Underbara elektroniska skrivprogram ! Friheten att gå in med
prompten varhelst man vill i en text, som alltså i princip är friheten att skriva
i början i mitten och på slutet i samma arbetspass har alltid kommit mig att
tänka på fångarnas kör i Beethovens opera Fidelio, när de stiger upp i
dagsljuset ur sitt underjordiska fängelse.
* Lästips: Artiklarna Alfabet och Hebreiska alfabetet på Wikipedia
No comments:
Post a Comment