I orostider som denna – förkrigstid, folkvandringstid - kan
det bli självklart att söka sig till kanon. Den ger en dyrbar hemkänsla i en
allt svårbegripligare värld. Med kanon menar jag den litteratur,som en gång
skriven, inte kan tänkas bort igen.
Gunnar Ekelöfs
”Färjesång” utkom i Stockholm 1941.Det välbevarade exemplar av första upplagan
som jag hade turen att hitta i Rönnells Antikvariat strax före jul har jag haft
svårt att skiljas från sedan dess.Redan dess fysiska gestaltning – något av det
bästa i den tidens bokkonst,ger en njutning.
Bakom det vackra
omslaget och Stig Åsbergs ännu vackrare försättsblad gömmer sig några av det
svenska nittonhundratalets viktigaste dikter. Och det innanför åttiotre sidor –
kanske värt att lägga märke till i en tid när wordprogrammets lockelser
frambringar broilers till diktsamlingar på över tusen sidor.
Här finns
mästerverk;”En värld är varje människa”,”Eufori”,”Jag tror på den ensamma
människan” och den märkliga och ändlöst tänkvärda dikten ”Du säger ’jag’ och
’det gäller mig’” med det märkliga omkvädet ”I verklighet är du ingen”.
”Färjesång” låg
alltså färdig 1941. Vad är det egentligen som den försöker säga ? Att vi bör övervinna världen ?
”Jag sjunger om
det enda som försonar,
det enda
praktiska, för alla lika:
Hur sällan mänskan
äger makt
att avstå makt!
Att avstå jag och
talan,
det enda som ger
makt.”
Det är tankar som har djupa rötter i de ostasiatiska
kontemplativa traditionerna;Tao och Zen. Du blir fri i det ögonblick du slår
dig ner i en själens mörka biograf och lär dig uppfatta dina tankar och
lidelser som ett fastlagståg av skuggbilder däruppe på duken.
Det är ord som
lätt kan missuppfattas i en tid när världsläget och moralen tycks mana till
handling, och mycket riktigt har Ekelöf lagt in ett varningsord på en av bokens
sista sidor. Dikterna heter det, får inte misstolkas som uttryck för defaitism.Utan
det handlar om ”en fösvarsattityd mot varje form av totalitär narkos,också mot varje
slag av lättköpt säkerhetskänsla och tillförsikt.” Det är tänkvärda ord, också
idag.
Så är det då den
ofta antologiserade :
”En värld är varje
människa,befolkad
av blinda varelser
i dunkelt uppror
mot jaget konungen
som härskar över dem.”
Idén är inte ny. Den finns hos de gamla arabiska
mystikerna,Averroes och Avicenna.Och den finns hos Hippolyte Taine,som tänker
sig det undermedvetna som ett slags desorganiserad folkmassa av idéer oh
impulser som kan gruppera sig – ungfär som ett politiskt parti – och där
majoriteten blir till medvetet tänkande.
Idén kan påminna
om Tomas Tranströmers så ofta citerade ”Romanska bågar” där varje människa ses
som en katedral.Men idén är inte riktigt densamma:
”Skäms inte för att du
är människa,var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig,och det är som det skall”
Tomas Tranströmers
väldiga inre människa andas frid, den är ett andaktsrum.(Inspirationen var Domen
i Pisa) Dikten har övertagit något av den italienska arkitekturens utopi ,som
Albert Magnus dröm om stadsbilden som ett uttryck för ett harmoniskt samhälle.
(Så långt från dagens stadsbilder.). Ekelöfs inre rymd liknar snarare en
upprörd massdemonstration.De inre människorna,de möjliga, befinner sig i
dunkelt uppror.Vad vill de ?
De vill bli
verkliga.
No comments:
Post a Comment