SEASON´S GREETINGS

Warm Greetings from a cold country.

Vykort från Ramnäs

  

Ramnäs stationssamhälle sett från norr

Ingen vet vilket år det är

Kanske är det ett år som aldrig har funnits

Landsvägen genom stationssamhället

från norr till söder har följande innehåll:

Uno Hedlunds Cykelreparationer

där man också kan få låna telefon

Posten med olycklig dam som

naturligtvis inte försiktigt ångar upp

stationsinspektorens kärleksbrev

och läser dem med milda vemodiga ögon

Povinsialläkaren inbunden och grubblande

över de medeltida pesternas gåtor

i sitt vita palats däruppe på höjden

Konsum där de gula bussarna vänder

och där även fotogen finns att köpa

viktigt för filosofiska studier

Det är därför Fichte och Hegel fortfarande

har en svag lukt av lampfotogen

Järnvägsstationen med Clark Gable som stins

( ”i det här yrket, skall jag säga er,

står man ständigt med ena benet på Långholmen”)

Och den underbara telegrafen av mässing:

Tåg ut

Apoteket har senare brunnit

damen där var sur. Att komma dit

och behöva något var en förolämpning

som hon aldrig förlät. Egentligen.

Därpå en bro över Kilbäcken

en bro som inte mycket betydde

Salholms Lifvsmedel,det privata alternativet,

där fläsket i skåpet alltid var grönt

och ostarna svettades som torvgrävarna

som grävde på Mossen därute i öster

I Handlare Salholms täta och yviga skägg

satt alltid, medan han betjänade

de egentligen fåtaliga, kunderna,

en brinnande cigarrcigarett av märket Tärnan

Dock tog han aldrig eld

Här slutade Ramnäs stationssamhälle

Om Kyrkbyn berättar vi en annan gång.

Tio år kvar

Vi har, med avdrag för mindre sannolikhetsvariationer,tio år kvar, säger Hans-Joachim Schellnhuber . Matematikern och fysikern, Professor  Schellnhuber är inte vem som helst. Han är, kunde man säga – Mister 2 Degrees. Det vill säga en av de forskare som  inför FN:s klimatmöten i Kyoto,Köpenhamn och nu inom kort i Qatar,stadfäste målet för varje framtida klimatöverenskommelse :en medeltemperaturhöjning på mer än två grader får det inte bli.

           Ungefär samma dag som författaren till dessa rader  fick tillfälle diskutera de filosofiska – d.v.s. etiska – aspekterna med Potsdaminstitutets grundare vid ett till sista stol utsålt evenemang i Deutsches Theater i Berlin,kom världsbanken med en ny jobspost:om ingenting görs – och i praktiken har hittills Kyoto och Köpenhamn inte åstadkommit mycket mer än tom retorik – står vi inför en direkt hotfull situation.

           Ett badkar som strax kommer att rinna över. Eller  en pistol med sex kammare och en skarp patron i en av dem, i rysk roulett riktad mot spelarnas tinning ? Vilken bild skall vi göra oss av dilemmat ?

           Både och - säger Potsdaminstitutets grundare. En okontrollerad temperaturhöjning till fyragradersnivån kan framkalla helt överraskande effekter – i stånd att göra betydligt större delar av planeten obeboeliga – än de som redan är det.

           Institutet som är en del av det som numera kallas Forschungspark Albert Einstein, är inhyst i en fascinerande historisk miljö. Här grundades världens första astrofysikaliska observatorium år 1874,det första ställe där den  nya vetenskapen spektografi gjorde det möjligt att undersöka ,inte bara stjärnornas avstånd och lägen,utan också deras fysikaliska och kemiska egenskaper.Här i en skog av mäktiga refraktorkupoler ,finns än idag det instrument där den interstellära materien uptäcktes.I källaren till det som numera kallas Michelson Building,utförde den polskfödde fysikern  Albert Michelson det interferensexperiment som slutgiltigt bevisade att ljushastigheten är oberoende av rörelseriktningen.Den sinnrika apparaten, interferometern,ett fantasieggande mästerstycke av speglar,prismer,mässingstuber och optik finns att beskåda i källaren. Det är första steget,taget år 1881, på den väg som ledde till relativitetsteorin.

           En brant trappa upp finns det arbetsrum där Albert Einstein några politskt oroliga tjugotalsår var en motvillig direktör och på väggen hänger inramad Karl Schwarzschilds eleganta lösning av den allmänna relativitetsteorins ekvationer. Då var det redan 1916 och de flesta potsdamare hade annat att oroa sig för.. Schwarzschield var en legendarisk,men alltför tidigt bortgången direkt.r

           Nu är det inte de oerhörda distanserna i rum och tid  som är i centrum av uppmärksamheten här uppe på kullen.De stora refraktorerna – de som inte bortfördes av de ryska ockupanterna i slutet av fyrtiotalet är dock delvis igång när höstdimmorna från traktens alla sjöar lättar.

           De 300 medarbetarna i PIK som nu tillsammans med en jättelik underjordisk computer arbetar med detta: att varna för det värsta,är inte bara fysiker.Att klimatproblemet,som ju i sista hand är en fråga om de levandes ansvar inför de ännu inte födda, också är en social,en politisk och kanske framförallt en etisk, fråga har inte undgått forskarna i Potsdam. Här skapar  professor Jobst Heitzig spelteoretiska modeller för möjliga koalitioner och allianser,som ligger en bra bit framför de gamla vanliga; Fångarnas Dilemma och allt vad de heter,dessa spel där kortsiktig vinst kan bli långsiktig förlust.

           - Systemteori är intressant,säger jag.Mycket intressant för den som har gåvan.

 Men hur skall det nu gå med dessa påkostade FN-konferenser som alltid slutar i fiasko och tom retorik ? Skall Qatar bli som Kyoto och Köpenhamn.

           _ Det beror, säger forskarna i Potsdam, på hur länge värdländerna till dessa konferenser tänker fortsätta att kräva consensus. I stället för det enda realistiska: majoritetsbeslut. Som dock kräver en delvis annan syn på de hundratals deltagande  nationernas  suveränitet. Tio år kvar.Tio år kvar till de stora livsmedelskriserna,de stora folkvandringarna,de nya krigen. Erfarenheterna från sjuttio års fredsmäklande i Mellersta Östern är ju inte direkt uppmuntrande.

           - Dock.Det kalla kriget kom till ett lyckligt slut.Det blev ingen kärnvapenkatastrof. men det var knappast FN:s förtjänst.

           Vad bevisar det ?

          

          

             Det finns ett grundläggande problem i all diktkonst från Odyssén till Paul Andersson.Och längre än så. Dikten måste göras uthållig mot sin egen längd.Detta problem,som tilltar ju längre dikten är,kan hanteras med olika arkitektoniska principer, det som vi vanligen kallar versformer. Rim och alliterationer,från Rökstenen till de nyaste sonettdiktarna ,återkommande hela rader som i  komplicerade system som sestinen och villanellen bildar ett slags rotationsgrupper, fasthåller tiden och organiserar därigenom diktupplevelsen. Det hot som alla dessa anordningar är till för att avvärja är kaos,upplevelsen av en snabbt förbiflytande ström där läsaren eller lyssnaren inte längre riktigt kan orientera sig. Riktningar går förlorade, viktigt och oviktigt får samma tyngd: vi får något som liknar den alltid lika kaotiska ström som är vårt eget medvetande. ”Inre monolog” är litteraturvetarnas namn .

             ”Kaos är granne med Gud” är en rad från Stagnelius som måste ha betytt mycket för Lars Norén.Och efter den principen har han också skrivit sin nya bok ”Filosofins natt” (Bonniers). Jag vet inte om det är nödvändigt att kalla denna text en dikt.Lars Norén låter sig säkert inte låsa in i någon poetik.Det har han ofta visat.Kanske är det synd.Kanske skulle han finna att där är något att vinna.

”Filosofins natt”  är mycket vacker,mycket formlös,mycket imponerande som språklig prestation med sin långa aldrig avslutade meditation kring föräldrarna och deras frånvaro,dödens oundviklighet och den hela tiden återkommande känsla som Ekelöf en gång uttryckte så bra med den magiska formeln ” I verklighet är du ingen”. Ur detta kaos dyker det upp sällsamma, ofta skrämmande personakter:

             ”…alla dessa

             ting som vi har gjort hemlösa,vad är det vi  har   gjort hemlöst,krafter och kreatur av en

             naturlig värld. Hennes mor har inte lämnat

             lägenheten på sju år,sedan hon började skolan.

             Hon är inte hemma så ofta,bara vid de tillfällen när

             hon längtar efter att ta ett långt bad i det lilla

             badrummet utan ventilationsfläkt,(…) ”

            

Lars Norén intresserar sig för hur människorna har det –.Det är naturligtvis det som har gjort honom till en av vår tids intressantaste dramatiker.Men det är inte bara ett intresse för sociala villkor,och öden utanför huvudstråken som gör honom så intressant.Han tar på sig vad han ser omkring sig.Detaljen med ventilationsfläkten är typisk.Här finns och har funnits ett slags sinnlig överkänslighet – som inte sällan balanserar på äcklets gräns – som jag känner igen redan från hans tidiga lyrik.

             I den långa dödsmeditation, nästan i en svensk tradition från stormaktstidens poesi, som ”Filosofins natt” utgör, dyker det här och var upp detaljer,fragment av en hisnande dyster skönhet:

             ”(…) Det är ju absurt att tro det, en fjäril i

             december, ett litet ljus i det större ljuset, som

             en liten obetydlig smärta bara i den riktigt stora smärtan,den har inte heller något namn,det är

             en oförtröttlig vandrare till oupplysta      platser,skosnöret

             till den högra skon har gått sönder (…)

             Jag måste erkänna att denna märkliga text gör mig litet ställd, - jag har ingen riktig verktygslåda för den - men jag är glad att Lars Norén har skapat den. Det enda den egentligen påminner mig om, är de förtvivlans dokument som inleder Gunnar Ekelöfs författarskap i ”Sent på jorden” I den svenska samtidslitteraturen måste något sådant också finnas.

Svar till kommentatorer:Jag har aldrig begripit hur man svarar på kommentarer till min blog så jag gör det i denna form:

Tack för två älskvärda synpunkter.

1.Det är fullständigt oförutsägbart vilken grad man får på sina texter.Jag beklagar om den här Norénartikeln blev delvis oläslig på grund av idiotisk typografi.Här inunder gör jag ett nytt försök.

2.Jag menade nog "måste få finnas".Men skulle som alla andra vara glad om litet mera av Noréns sort funnes på en svensk parnass som i något slags desperation håller på att förväxla kvantitet med kvalitet. lg

Lars Norén - en nutida barockpoet

             Det finns ett grundläggande problem i all diktkonst från Odyssén till Paul Andersson.Och längre än så. Dikten måste göras uthållig mot sin egen längd.Detta problem,som tilltar ju längre dikten är,kan hanteras med olika arkitektoniska principer, det som vi vanligen kallar versformer. Rim och alliterationer,från Rökstenen till de nyaste sonettdiktarna ,återkommande hela rader som i  komplicerade system som sestinen och villanellen bildar ett slags rotationsgrupper, fasthåller tiden och organiserar därigenom diktupplevelsen. Det hot som alla dessa anordningar är till för att avvärja är kaos,upplevelsen av en snabbt förbiflytande ström där läsaren eller lyssnaren inte längre riktigt kan orientera sig. Riktningar går förlorade, viktigt och oviktigt får samma tyngd: vi får något som liknar den alltid lika kaotiska ström som är vårt eget medvetande. ”Inre monolog” är litteraturvetarnas namn .

             ”Kaos är granne med Gud” är en rad från Stagnelius som måste ha betytt mycket för Lars Norén.Och efter den principen har han också skrivit sin nya bok ”Filosofins natt” (Bonniers). Jag vet inte om det är nödvändigt att kalla denna text en dikt.Lars Norén låter sig säkert inte låsa in i någon poetik.Det har han ofta visat.Kanske är det synd.Kanske skulle han finna att där är något att vinna.

”Filosofins natt”  är mycket vacker,mycket formlös,mycket imponerande som språklig prestation med sin långa aldrig avslutade meditation kring föräldrarna och deras frånvaro,dödens oundviklighet och den hela tiden återkommande känsla som Ekelöf en gång uttryckte så bra med den magiska formeln ” I verklighet är du ingen”. Ur detta kaos dyker det upp sällsamma, ofta skrämmande personakter:

             ”…alla dessa

             ting som vi har gjort hemlösa,vad är det vi  har   gjort hemlöst,krafter och kreatur av en

             naturlig värld. Hennes mor har inte lämnat

             lägenheten på sju år,sedan hon började skolan.

             Hon är inte hemma så ofta,bara vid de tillfällen när

             hon längtar efter att ta ett långt bad i det lilla

             badrummet utan ventilationsfläkt,(…) ”

            

Lars Norén intresserar sig för hur människorna har det –.Det är naturligtvis det som har gjort honom till en av vår tids intressantaste dramatiker.Men det är inte bara ett intresse för sociala villkor,och öden utanför huvudstråken som gör honom så intressant.Han tar på sig vad han ser omkring sig.Detaljen med ventilationsfläkten är typisk.Här finns och har funnits ett slags sinnlig överkänslighet – som inte sällan balanserar på äcklets gräns – som jag känner igen redan från hans tidiga lyrik.

             I den långa dödsmeditation, nästan i en svensk tradition från stormaktstidens poesi, som ”Filosofins natt” utgör, dyker det här och var upp detaljer,fragment av en hisnande dyster skönhet:

             ”(…) Det är ju absurt att tro det, en fjäril i

             december, ett litet ljus i det större ljuset, som

             en liten obetydlig smärta bara i den riktigt stora smärtan,den har inte heller något namn,det är

             en oförtröttlig vandrare till oupplysta      platser,skosnöret

             till den högra skon har gått sönder (…)

             Jag måste erkänna att denna märkliga text gör mig litet ställd, - jag har ingen riktig verktygslåda för den - men jag är glad att Lars Norén har skapat den. Det enda den egentligen påminner mig om, är de förtvivlans dokument som inleder Gunnar Ekelöfs författarskap i ”Sent på jorden” I den svenska samtidslitteraturen måste något sådant också finnas.

MALMJAKTENS HEMLIGHET

                      
Flera nyblivna ägare och läsare av min roman "Mannen på den blå cykeln" har frågat mig litet grann om den typ av malmjakt,"Malmchasen" den högriggade tvåmastare som var i trafik på Strömsholms kanal ända in på trettio

talet och av vilken ett exemplar i romanen hamnar i det oändliga djupet i Åmänningens djuphål, Bo Gryta.Salig Björn Nilsson skänkte som votivgåva till Väster Våla Kyrka en vacker modell gjort av någon mästare i Stockholm,vars namn jag tyvärr har glömt.Men så  ser den ut i sitt kyrkfönster. 

Mannen vid masten,ett slags Odysseus,centralfigur i min roman är på Einar Gustafssons fotografi från 1924 en autentisk kanalskepppare ombord på sin chas.

 

 

 

Sediment.Ett lysande miljöreportage

Jag föreställer mig att Elfriede Jelinek , i vars knepiga dramer sjöarna i Vorarlberg och annorstädes,alltid är förpestade och stinkande kemikalieträsk, skulle kunna hämta  inspiration till ytterligare några skräckdramer ur ett mycket anmärkningsvärt miljöreportage av Trygve Bång.Boken, ”Modersuggan och det osynliga lort-Sverige” ( Frivolt 2012 ) Boken,som är försedd med ett lärorikt förord av limnologiprofessorn Sven Björk,är något av det ruskigaste jag har läst på rätt länge.

                Den handlar om hur en pappersmasseindustri , Böksholm, ägd av i tur och ordning två ägarkonsortier,under 79 år tilläts att i all stillhet och utan minsta påföljder,förpesta ett helt småländskt sjösystem.Det handlar om Mörrumsån  hela vägen från intaget av rent vatten i Örken och hela sjökedjan ner till Östersjön.

                Böksholm,Klippankoncernen,Södra Skogsägarna – alla fortsatte de att deponera enorma mängder som bildade djupa sediment. Fiske, sjösystem och framförallt vattentäkter förgiftades i decennier med de giftiga avfallsprodukterna från pappersmasseproduktion. När till sist den internationella konjunkturen gjorde fortsatt verksamhet olönsam, sprängdes hela den centrala delen av böksholmfabriken,efterlämnande ruiner där inte bara sulfitkokarnas rester utan också enorma mängder av asbest hamnar i rasmassorna,diskret gömda bakom taggtrådar och inträdesförbud.

                Detta handlar om ansvarslöst ägande i storormat.Men det är också en historia om kommuner och länsstyrelser som tillåter en delvis irreparabel naturförstörelse till förmån för illa uppfattade samhällsintressen i form av snabba cash som jag berättade om i min expressenartikel den 10.8.

                Sverige har ,liksom Ryssland ,ytterst stränga miljölagar.Och liksom i ryska federationen beivras inte miljöbrott.Länsstyrelsen i Växjö satte under nittiotalet in många arbetstimmar på att ”kartlägga” miljöförstörelsen i Mörrumsåns vattensystem.Men,som Trygve Bång påpekar i sin mycket välskrivna bok;man gjorde absolut ingenting åt den.Intrycket av diskreta överenskommelser mellan skål och vägg är inte helt möjligt att avvisa.

                En av bokens många lysande anekdoter är den om de trettioaborrarna. Eftersom aborrar anses stationära till sina vanor ville man fånga några stycken uppströms den nedlagda sulfitfabriken och några nedströms för att jämföra deras hälsotillstånd.Gott och väl; när länsstyrelsens expertuppbåd skall ta sig an den nersmutsade Drevsjön finner de att det tyvärr inte går att ro en eka där.Medelvattenståndet på en halv meter har minskat under det segelbara.Vad gör man ?

                Enkelt,min käre Watson,man öppnar dammluckorna från den som ren betraktade sjön Örken,uppströms.Och se,strax går det inte bara att ro utan också att fånga förträffliga aborrar i den stackars förtalade Örken.Inget fel på den sjön,inte !

                Denna historia skulle vara underbart komisk om den inte vore tragisk.

                  Bångs briljanta reportage visar än en gång hur brådskande det är att Sverige får en ny,aktiv,verklighetsorienterad,gärna militant miljörörelse.Inte en som förlorar sig i lika orealistiska som rituella symbolförslag om förödande bensinskattehöjningar och ekonomiskt omöjliggjord flygtrafik, utan en som tar sig ner till markytan med dess koloniala skogsskövlingar och till industriella avstjälpningsplatser förvandlade sjöar. Det är här den behövs.