Gästartikel:Monika Gyllensköld:Det förgyllda bilbatteriet

Ett öppet brev till Roger Mogert


Tack Roger, uppskattar att jag fått ett svar!
Jag har inget emot moderna tillägg i staden. Det viktiga är hur de utformas och var de placeras. Sedan jag var tonåring på femtiotalet har jag älskat Stockholm och engagerat mig i arkitekturfrågor. Har också gått ett år på konstakademiens arkitektutbildning. Redan när jag var sexton år skrev jag protester mot Hjalmar Mehrs förödande inflytande och rasering av Stockholms innerstad. Det är faktiskt ni socialdemokrater och moderater som bidragit till förstörelsen av att ovärderliga byggnader helt i onödan försvunnit ur stadsbilden. Sagerska huset vid Hamngatan, Sergels ateljé med många fler... Det känns som ett hån att man på Sergelgatan, genom en liten staty av Sergel, blir påmind om att här rev man hans ateljé, som kunnat stå kvar omgiven av de nya höghusen. Delar av Klarakvarteren hade kunnat bevarats och förnyats delvis och vi hade fått en stadsmiljö värd att röra sig i.
Köpenhamn kommer att ersätta Stockholm som turistmål, när ni snart även lyckats förstöra de få attraktiva stadsrum som finns kvar att glädja sig åt.
 Ni politiker borde förstå att vackra miljöer stimulerar människor, även om inte alla förstår det förrän det är försent. Människor blir deprimerade av dåliga stadsmiljöer, trista plåtfasader utan gestalt; där ögat halkar vidare utan något intressant att stanna inför. Har du kommit från söder med bil över Centralbron och hamnat nedanför Klara kyrka vid Vattugatan? Man får ångest av att hamna där. Det borde vara kriminellt att skapa sådana stadsmiljöer. Ni borde också förstå vikten av att bevara Stockholms historia. Utan historia tappar vi vår identitet. Varför river ni Kolingsborg, som var en uppskattad mötesplats för unga människor och ritat av en av våra främsta arkitekter, Artur von Schmalensee. Ni bryr er inte om någonting annat än pengar och en kortvarig Sten Nordin "sätta ned foten" politik. Slussen kompromissen är en fullkomlig skandal! Så ofattbart dyrbart och obegåvat beslut!
Hur kan ni i framtiden stå med ansvar för att dra en stor trafikled utmed Skeppsbron där den medeltida staden drunknar i buller och trafik som mynnar i en T-korsning som leder ingenstans. Det har en gång har skapats en världsberömd intressant arkitektonisk lösning på slussenfrågan, som ni i tid kunnat räddat till ett försumbart pris i jämförelse med var ni hamnat i dag. Det är faktiskt väljarnas skattepengar ni bollar med på ett ansvarslöst vis. Mitt förtroende för politiker har med åren sjunkit katastrofalt.
Läser DN i dag och ser att ni nu också lyckats klubba igenom placeringen av Nobelhuset på Blasieholmen så ofattbart dumt, när det finns flera mycket bra alternativ till placering. Vet att detta beslut är emot många stockholmares och väljares vilja. Pengarna och politikerna vinner som vanligt. Vi väntade oss inte något annat. Men man tappar lusten att rösta.
Nästa vansinniga projekt, att bygga en jättelik Apples butik i Kungsträdgården, ett nytt kommersiellt projekt. På vilket sätt skulle det bli positivt? Har vi inte nog med shopping och gallerior i innerstaden? Kungsträdgården är en Park! Gå tillbaka till femtiotalet och titta på det fina provisoriska men mycket vackra glashus "Tre sekler" som stod där en gång. Det borde bli en förebild för ett nytt och attraktivt inneställe för oss som vill ha en levande stad.
Monika Carlheim-Gyllensköld

Återbesöket – Gunnar Ekelöfs ’Färjesång’

I orostider som denna – förkrigstid, folkvandringstid - kan det bli självklart att söka sig till kanon. Den ger en dyrbar hemkänsla i en allt svårbegripligare värld. Med kanon menar jag den litteratur,som en gång skriven, inte kan tänkas bort igen.

      Gunnar Ekelöfs ”Färjesång” utkom i Stockholm 1941.Det välbevarade exemplar av första upplagan som jag hade turen att hitta i Rönnells Antikvariat strax före jul har jag haft svårt att skiljas från sedan dess.Redan dess fysiska gestaltning – något av det bästa i den tidens bokkonst,ger en njutning.

      Bakom det vackra omslaget och Stig Åsbergs ännu vackrare försättsblad gömmer sig några av det svenska nittonhundratalets viktigaste dikter. Och det innanför åttiotre sidor – kanske värt att lägga märke till i en tid när wordprogrammets lockelser frambringar broilers till diktsamlingar på över tusen sidor.

      Här finns mästerverk;”En värld är varje människa”,”Eufori”,”Jag tror på den ensamma människan” och den märkliga och ändlöst tänkvärda dikten ”Du säger ’jag’ och ’det gäller mig’” med det märkliga omkvädet ”I verklighet är du ingen”.

      ”Färjesång” låg alltså färdig 1941. Vad är det egentligen som den försöker säga ? Att vi  bör övervinna världen ?

      ”Jag sjunger om det enda som försonar,

      det enda praktiska, för alla lika:

      Hur sällan mänskan äger makt

      att avstå makt!

      Att avstå jag och talan,

      det enda som ger makt.”

Det är tankar som har djupa rötter i de ostasiatiska kontemplativa traditionerna;Tao och Zen. Du blir fri i det ögonblick du slår dig ner i en själens mörka biograf och lär dig uppfatta dina tankar och lidelser som ett fastlagståg av skuggbilder däruppe på duken.

      Det är ord som lätt kan missuppfattas i en tid när världsläget och moralen tycks mana till handling, och mycket riktigt har Ekelöf lagt in ett varningsord på en av bokens sista sidor. Dikterna heter det, får inte misstolkas som uttryck för defaitism.Utan det handlar om ”en fösvarsattityd mot varje form av totalitär narkos,också mot varje slag av lättköpt säkerhetskänsla och tillförsikt.” Det är tänkvärda ord, också idag.

      Så är det då den ofta antologiserade :

      ”En värld är varje människa,befolkad

      av blinda varelser i dunkelt uppror

      mot jaget konungen som härskar över    dem.”

Idén är inte ny. Den finns hos de gamla arabiska mystikerna,Averroes och Avicenna.Och den finns hos Hippolyte Taine,som tänker sig det undermedvetna som ett slags desorganiserad folkmassa av idéer oh impulser som kan gruppera sig – ungfär som ett politiskt parti – och där majoriteten blir till medvetet tänkande.

      Idén kan påminna om Tomas Tranströmers så ofta citerade ”Romanska bågar” där varje människa ses som en katedral.Men idén är inte riktigt densamma:

     

 ”Skäms inte för att du är människa,var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig,och det är som det skall”

      Tomas Tranströmers väldiga inre människa andas frid, den är ett andaktsrum.(Inspirationen var Domen i Pisa) Dikten har övertagit något av den italienska arkitekturens utopi ,som Albert Magnus dröm om stadsbilden som ett uttryck för ett harmoniskt samhälle. (Så långt från dagens stadsbilder.). Ekelöfs inre rymd liknar snarare en upprörd massdemonstration.De inre människorna,de möjliga, befinner sig i dunkelt uppror.Vad vill de ?

      De vill bli verkliga.

       

     

       

BOKSTÄVERNA

            ηεμμα

 

Om jag hade fötts som kines…

Om jag hade fötts som kines hade jag med största sannolikhet inte skrivit denna text. Jag hade som barn omkommit i någon av de ohyggliga hungerkatastrofer som drabbade landet decennierna efter min födelse.

      Men anta att jag hade haft tur! Då hade jag alltså vuxit in i ett annat skriftsystem, med helt andra anspråk och andra regler. I stället för  tjugoåtta tecken plus det tomma tecknet ,- som inte skall underskattas – hade jag fått lära mig tusentals ideogram.(En av de vanligaste ordböckerna har 10 000) Ibland tänker jag på detta västerländska fonetiska alfabet som blev mitt och hur jag har använt otaliga timmar av mitt liv med att blanda, kupera och placera ut dessa tecken. I mardrömmar kan jag se den långa strängen ,den otäcka sträng av bokstäver som skulle slingra sig fram över åkrar ,myrar, blockmarker från  mitt arbetsbord om man drog ut texten ur de rätt många böcker jag har publicerat, till en enda rad.

      Bokstäverna kom i småskolans första klass i en läsebok, som mina klasskamrater ilsket förhånade för att min mamma hade försett den med ett skyddsomslag av gammal vaxduk med blå och vita cirklar. Medan alla andra hade mer eller mindre snygga pappersomslag.

Detta skapade hos mig ett slags motstånd, en motvilja mot ”bokstävlarna” ,som jag aldrig riktigt har övervunnit.Lustigt nog känner jag alltid en egendomlig lättnad när jag sätts  att stava mig fram genom en gammalgrekisk, en cyrillisk , ja till och med en hebreisk text.

      Bakom dessa förnäma uråldriga alfabet gömmer sig  ingen obehaglig kolerisk småskollärarinnalärarinna. De är, liksom den underbart innehållsrika  notskriften, som skall läsas horisontalt och vertikalt på samma gång, obefläckade .De har ingenting fientligt över sig. Ur djupet av deras former stiger uråldriga bilder fram: det hus som hebreiska Beth bygger,skeppet Shin som seglar med tre master,ormen som slingrar i Lahmed. För att inte tala om de grekiska bokstäverna,där Phi,Pi och den stolta tjuren Alef alltid har varit mina favoriter.För att nu inte tala om stora Omega, denna muntra mätarlarv på väg mot en oändlighet, som hon dock aldrig når.

      Dessa ursprungliga småskolans bokstäver hade färger. Jag minns naturligtvis inte längre om det var läsebokens färger eller min egen intuitiva uppfattning; Ö är självklart grön, E är ljusröd, I är djupröd,och A är gul. Det smittade av sig till ljuden.Det mörka U (som i västmanländska ”djuren”) är mörkgrön på gränsen till novemberskymning, medan det något ljusare U (som i ”uppställning” ) är ljusgrönt. X är en kråka som kraxar och som bokstav är den följaktligen alldeles svart.

      Det räcker inte med att kunna läsa. Skriva måste man ju också kunna. Så sent som för ett par år sedan pågick en livlig debatt i Tyskland om hur barnen skall lära sig skriva. De traditionellt mera konservativa sydliga förbundsstaterna höll fast vid den traditionella metod som jag mötte i skolan och som nu är avskaffad både i Sverige och USA; att lära sig en skrivstil med sammanbundna bokstäver som förväntas utvecklas till en personlig handstil. Alternativet i Tyskland norra förbundsstater, USA och i det moderna Sverige -  – att lära barnen skriva med mer eller mindre förenklade tryckbokstäver från början, förväntades möjligen också leda till en personlig handstil. Det gör den inte, kan jag fastställa efter att ha följt fyra barn i deras utveckling.

      Hellre det än det avskyvärda välskrivandet i min egen skoltid. Finmotorik har författaren till dessa rader aldrig kunnat skryta över. Bläckplumparna, som utlöste förutsägbara raseriutbrott från lärarinnan, de skarpa stålpennorna som under timmens gång skar allt djupare in i höger pekfinger – allt formade sig till en raffinerad tortyr. Särskilt hatade jag skrivbokstäverna stora F och lilla S,som var alltför lätt att vända bakfram.Den senare framkallar fortfarande ett slags vikarierande panik när jag skall skriva upp det numera så flitigt använda @-tecknet. Pennan måste rotera minst tre varv innan jag vågar mig in i det inre av detta tecken.

      Vilken oerhörd lättnad när jag fick min första skrivmaskin !Hade jag varit ådömd att skriva allt för hand i hela mitt liv hade jag med säkerhet aldrig blivit författare.

Skrivmaskinen, denna mänsklighetens vän och befriare  (Minst åttio volymer har jag skrivit  med två pekfingrar och höger tumme)  visade sig bara vara ett första steg på en befrielsens bana. Underbara elektroniska skrivprogram ! Friheten att gå in med prompten varhelst man vill i en text, som alltså i princip är friheten att skriva i början i mitten och på slutet i samma arbetspass har alltid kommit mig att tänka på fångarnas kör i Beethovens opera Fidelio, när de stiger upp i dagsljuset ur sitt underjordiska fängelse.

*  Lästips: Artiklarna Alfabet och Hebreiska alfabetet på Wikipedia

DET VÅRAS FÖR ÖVERMÄNNISKAN

De ängsligaste frågar sig idag: hur ska man bevara människan ?Men Zarathustra vågar som den förste och enda: hur ska man övervinna människan ?”

(Så talade Zarathustra, Övers.Tage Thiel)

      Vad i Herrans namn menade Nietzsche?

Det har diskuterats en hel del i den frågan sedan 1800-talet gick ut.

Reaktionerna på ”övermänniskan” har inte varit nådiga.I en vanlig tolkning är det ett darwinistiskt influerat begrepp,som med lätthet lät sig införlivas  sig även i ideologier som Nietzsche uppenbart föraktade.Men vad menade han ? Kanske var det en fråga?

      Det  paradoxala  är att frågan om människans framtid som art senaste decenniet har fått  en ny aktualitet. Nu är bakgrunden inte en missförstådd darwinism utan  två andra bakgrunder,de ekologiska hoten och informationsteknologins explosiva utveckling.Det senaste decenniet har det vuxit  fram en hel litteratur om människans eventuella efterträdare.Titlarna är många ,men den svenske oxfordprofessorn Nick Bostroms ”Superintelligence.Paths,Dangers,Strategies” ( Oxford 2014) är allmänt ansedd som den utförligaste och mest substantiella  i branschen.

     

      Den varelse som nu förutsägs som ett mer eller mindre oundvikligt resultat av en enormt accelererande ekonomisk och teknologisk utveckling  är inte längre en välvuxen starkman. Som Herr Schwarzenegger ser varelsen bestämt inte ut.Det är tveksamt om övermänniskan ,d.v.s.den framtida uniciteten,superintelligensen,över huvud taget har en kropp.Knappast i vanlig mening. Varför skulle den ha det? Den ser kanske  ut som Bahnhofs  långa underjordiska  korridorer med någon kilometer av ödsligt  blinkande skåp ? (Bilden härovan är hämtad från deras reklamsida med tack för lånet.) Eller möjligen är den helt enkelt ett program,som kan välja att bo varhelst det vill och där det finns tillgång till elektrisk energi.Troligen mycket energi.

       SF-litteraturen är skäligen välutrustad med olika dystopier där intellektuellt överlägsna maskiner mer eller mindre våldsamt tar makten över planeten,ja möjligen ännu större områden, från människan. Professor Bostrom diskuterar rätt ingående hur,med vilken hastighet och på vilket sätt,singulariteten ,den överlägsna intelligensen,kommer att dyka upp. Kanske genom program som organiskt utvecklar sig själva ? Och, om det är ett så kallat maktövertagande som vi kan emotse.Eller något mycket långsammare och mer evolutionärt;en historisk process där den mänskliga arten stegvis byter ut sig mot något effektivare och hållbarare ?

      Uppenbart tvivlar Bostrom ,- och många av hans kolleger – inte på att detta kommer att hända.Han gör sina läsare uppmärksamma på att en artificiell intelligens inte nödvändigt behöver kopiera biologiska intelligenser som människors eller hundars.
 Tänkande kan gå till på helt andra sätt. Den under många årmiljoner långsamt uppbyggda energiförsörjningen hos intelligenta djur kan ersättas med elektrisk energi.Inte heller människors och hundars rika  och snabbt växlande känsloliv  är något som vi måste vänta oss..Och – viktigast – inte deras värderingar och målsättningar.

      Tydligen vill Bostrom och hans kolleger tänka sig något i stil med ett fientligt övertagande,och vill förbereda oss på det.

       .Vad hindrar egentligen övergången från bräcklig människa till hållbarare och intelligentare bärare av den mänskliga traditionen ta en stegvis utveckling,en reformism,kunde man kanske säga ?

      Femotonhundratalets linsslipare,hantverkarna bakom teleskopet och så småningom också mikroskopet, inledde nutveckling som kanske kan beskrivas som seendets amancipation från den egna kroppen.Rätt många är numera de som på hjärtkliniken  har sett sitt eget hjärta slå, färdats in i den egna magsäckens ljusröda grotta,ja till och sett sin egen hjärna i tvärsnitt.Den som går in på Nasas hemsida kan studera enskilda stenar på marsytan och besöka en komet.

      Denna oerhörda förstärkning av ett sinnesorgan, som uppenbart evolutionärt var ”avsett” för mera omedelbara syften ,kan möjligen ge en aning om hur det kan gå till.  

      Men hur vet vi vad en superintelligens kan vilja ? Är det verkligen mänskligetens framtida lycka som den självklart har för ögonen.Intelligens levereras,som vi redan vet,inte alls självklart i samma paket som en hög moral.Som Nick Boström påpekar är det ju rent teoretiskt sett möjligt att en superintelligens ser som sitt högsta mål att ofantligt utöka förekomsten av kontorsgem på denna planet.Det blir inte trevligt,

      En väluppfostrad superintelligens förmodas arbeta för mänsklighetens lycka. Som islamofascismens pinsamma  yttringar rätt tydligt visar,kan man ha rätt olika uppfattningar om denna lycka.Så – hur kan vi förebygga att den världshärskande uniciteten visar sig ha en helt annan uppfattning av vad som är bra för mänskligheten – t.ex. att den radikalt avförs från programmet.Med tanke på de enorma mängder mänskligt lidande som framtida årtusenden  rimligtvis kan föra med sig är detta kanske inte det mest oönskade perspektivet.

      De skräckslagna och fascinerade IT-teoretikerna har möjligen missat en poäng här.

      I Schopenhauers tänkvärda filosofi är allt liv ,från solrosor till justitieråd, yttringar av en blind vilja. En vilja som inte vill något särskilt.

      Men det gäller ju mänskligheten också!

Christopher Middleton,English Poett and Translator,US Professor

Christopher Middleton

Christopher Middleton,dessen tiefes,umfangreiches und ausserordentlich persöhnlich artikuliertes Werk,besonders die Poesie,in suveräner Weise die Erfahrungen einer Generation zu fangen wusste,mit oft genialer Einfachheit,war vielleicht der letzte in der Folge von  Larkin,Simpson und Betjeman.

Ihr die ihr diesen distinguished professor in der University of Texas nie unterrichten gehört habt,weisst sicher nicht welcher wunderbarer Lehrer dieser Professor of Germanic Studies,war.In seinen   Analysen von Rilke,Hölderlin und Goethe wurde er ein Freund und inspirierter Dolmetscher von diesen  Freunden unter den Toten.

Zu denen er auch jetzt gehören soll.

SÄLLSAMMA SAKER HÄNDER IBLAND

 

Sällsamma saker händer ibland.

När Stockholms 19e poesifestival skulle invigas

stod jag ett par minuter i kulissen tillsammans med Operans nya stjärna,sopranen Maja Frydén och den fantastiske saxofonisten Charlie Malmberg. Litet nervöst fingrande över klaffarna som musiker ofta gör inför en viktig entré ,började Charlie plocka fram en sång som vi alla i min generation har i huvudet.Maja plockade upp den  i pianopianissimo och jag instämde blygt,inte riktigt van att samsjunga på den nivån.

      Melodin som kom till oss – ja, den kom faktiskt till oss – var den om om Trollkarlen i Indialand som förvandlade sig själv till ett glas saft som han drack upp

     

I Indialand bak Himalajas rand
där händer det konstiga saker iblan.
Där Bodde en trollkarl han trollade så,
att åtta blev nitton och nitton blev två.

 Det ledde till ett livligt men lågmält samtal om  författaren till denna lysande nonsensdikt.

 Men solen sken het över risfält och älv,
och trollkarln blev törstig och drack opp sig själv.
Det skedde av misstag som ni nog förstår
och det har han ångrat i sjuhundra år.

      Och nästa morgon kunde vi alltså läsa att Lennart Hellsing hade dött. Sällsamma saker händer ibland.Ville han påminna oss ? I så fall lyckades han.

      I dessa tider när det kanske handskas litet vårdslöst med klassikerbegreppet här och var,kan det kanske vara dags att komma med en definition.En klassiker,t.ex. Mozart,Bach , är en,vars existens inte kan tänkas bort ur historien när den väl har inträtt där.

      I svensk lyrik ? Stagnelius,Bellman,Gunnar Ekelöf,Evert Taube (absolut)  .Några klassiker översätts till många språk,t.ex.min döde vän,västeråsaren Tomas Tranströmer.  Andra inte.Det påverkar inte det klassiska.

      Vad skulle det ha inneburit att ha lyckats översätta:

      ” Filip Glad i Filipstad kokte en gryta med       marmelad: Socker, citron och getingbon,  peppar   och salt och en julegalt, fjorton  hinkar med    tjära. ”

Vi har förlorat en klassisk poet.

Men, - har jag inte just sagt att klassiker är den som vi inte kan förlora?

Stämpelur och andra tyranner

Stämpelur och andra tyranner

Vad tid egentligen är, vet  ingen så noga. Augustinus överlät frågan åt Gud, som,om någon,borde veta. Tid och rum är åskådningsformer,sade Immanuel Kant,alltså sätt att åskådliggöra någonting,vars innersta natur inte är åtkomlig för oss .

      Tid är det som klockor mäter, föreskrev Einstein.Definitionen har,som alla vet, en rad konsekvenser. En är att  samtidighet mellan separata händelser  i någon absolut mening inte existerar.Två händelser kan till och med förefalla samtidiga ur den ena händelsens perspektiv men  inte sedda från den andras. En annan konsekvens är att  är tänkbara om vilka vi inte vet om de är kommande eller förflutna.

      Tid görs alltså åskådlig med klockor. Som klockor kan vad som helst begagnas som uppvisar en obruten rad av händelser med lika intervall. Solens dagliga färd över himlavalvet, pendelns majestätiska rörelser i ett  gammalt tornur,snabba vibrationer i en kristall – alla sådana system kallas harmoniska oscillatorer och typiskt är att deras formel kräver tillgång till begreppet tid. Dessa förlopp skapar en mätbar tid. Vad tid egentligen är, förklarar de inte.När vi ser pendeln röra sig i det gamla vägguret är det inte tid vi ser utan händelser.Men tiden själv är inte händelser.Den är ett oundvikligt något där de låter sig ordnas och mätas.

      Hur ser då tid ut om vi tar bort pendlarnas enformiga tickande? Heidegger hade en idé: I den absoluta långtråkigheten,tiden så att säga avklädd sina kalsonger,visar den sin egentliga natur. Den tomhet som inställer sig i den radikala långtråkigheten, är den mänskliga existensens egen tomhet, Kierkegaards frihetsrum med dess svindelkänsla.

      Rüdiger Safranskis, som alltid ,briljanta nya bok heter ”Zeit” (Hanser.München 2015) och är något av en sammanfattning. Perspektivet är vad tiden gör med oss och vad vi gör med tiden.Vad Rüdiger Safranski, fjolårets Thomas Mannpristagare ,författare till utmärkta böcker om Schopenhauer och Nietzsche, vet inte heller han vad tiden är.Men vad den gör med oss, - om det vet han mycket.

      Om klockornas makt. I ett av bokens allra bästa kapitel diskuterar han vad de har betytt för vår civiliisation.Med den framväxande industrialismen och behovet av samarbete mellan människa och maskin blir tiden, generaliserad till tidszoner,den suveräne härskaren. Endast jämförbar i makt och overklighet med den andra stora fiktion som styr våra liv: penningen.

      Med sällsynta undantag infinner sig bussen exakt på minuten vid min lokala hållplats:jag tror inte många grubblar på en precision,som på Cervantes tid skulle ha tett sig magisk.Och vilka lidanden vållar inte denne ansiktslöse furste,punktligheten,varje dag ! Norbert Elias,socialhistorikern,ville på fullt allvar pröva tanken att det inte finns någon kantiansk tid.Hela tidsbegreppet ,menade han,är en social överenskommelse.

      Safranskis analyser,av den, -  liksom en rad andra aspekter av tiden så som den gestaltar sig för oss är djupa och präglade av hans enorma idéhistoriska beläsenhet.Det är underbart att det ännu finns någon som kan skriva popilärvetenskap på denna nivå.