Mörten bär sitt namn med tystnad

Ja,

sjön var en lärare som talade lågmält

i en barndoms ändlösa sommarmånad

löjorna dansade inne på grundvattnet

över den varma sanden

laken var en skugga i djupet

allt hade ett sammanhang

men inte för mig

och mörten,rödögd av nattvak,

bar tålmodigt detta sitt namn

och hette således "mört".


De simmande var ett annat ,ett främmande folk

och ändå lika verkliga eller overkliga som jag.

Där dessa kunde leva kunde inte jag

och omvänt,kroken i käken

nätmaskans snitt över ryggfenan

måste ha gjort fruktansvärt ont

och de bar det med tystnad

den tystnad som är denna världen egen.


Mörten bär sitt namn med tystnad

och skall aldrig veta vem han var.

Sulla richessa degli mondi habitati

In alcuni mondi è stata confermata la supposizione di Riemann sui numeri primi In alcuni mondi si ottengono da antichissimi funghi ampie confessioni.In qualche mondo il profondo buio è illuminato da meravigliose pietre parlanti In parecchi mondi l'e...state dura un secolo e chi ha la sfortuna di nascere nel secolo invernale passa la vita in sonno appeso nella parte impellicciata di bozzoli color grigio chiaro In alcuni mondi anche questa poesia è già stata scritta da innumerevoli poeti e refuto.




Lars Gustafsson,tradutto di Daniela Liberti

En farlig man - Olof Lagercrantz

EN FARLIG MAN




Året var 1974.Den 11 april recenserade Dagens Nyheters chefredaktör, kritikern Olof Lagercrantz , Jan Myrdals och min "Den onödiga samtiden".Recensionen - starkt tillrättavisande - avslutades med orden: "Jag uppfattar samtiden som både nödvändig och verklig.
Fast decennier har gått återvänder jag ofta till detta gåtfulla uttalande.
Den grundläggande tanken,kanske den enda som Myrdal och jag var totalt ense om i denna bok, var att de skrämmande inslagen i vår samtid,folkmorden,de stora krigen,de nukleära hoten,underutvecklingen, i princip hade kunnat undvikas.
Om hur de kunnat undvikas hade vi,marxisten och liberalen,olika åsikter.Jag har svårt att se att detta var särskilt kontroversiellt.
Så vad kan Olof Lagercrantz ha menat ?
Antingen uttryckte han en tanke.
Och den tanken var i så fall ,som Jan Myrdal skrev i ett efterord till andra upplagan av boken,"demonisk". Var de nazistiska massmorden verkligen nödvändiga ? Var det eventuella kommande nukleära kriget nödvändigt ? Auschwitz och svältkatastrofen i Ukraina var förvisso verkliga.Men var de också nödvändiga ? Nödvändiga för vem ?
Eller också han inte alls någon tanke.Vi hade att göra med en nonsensutsaga.Ett slag med ordförandeklubban i bordet för att avföra besvärande frågor från dagordningen.
Olof Lagercrantz var ingen intellektuell. Slutsatser,motsägelser,hypoteser tillhörde inte hans tankevärld.Han var e
n extremt känslig retoriker med maktambitioner.Han smickrade de verkligt mäktiga och liknade statsministern vid en ädel häst.Och mot dem som han uppfattade som mindre betydande kunde han uppvisa en gammaldags brukspatrons översittarfasoner.
Han var en aldrig fullt utvecklad poet som under andra omständigheter kanske hade kunnat bli något mer än så .Hans bästa dikt kan läsas som ett självporträtt:död fågel fastfrusen i isen. Själv fastfrusen i en redan bedagad herrgårds- och kyrkogårdspoesi, oförmögen att komma vidare,sökte han sig i fascinerad avund till de viktiga diktarna i sin tid,inte sällan påträngande ,smickrande, fascinerad av kreativitetens gåta.
Och han svek dem alltid förr eller senare. Det spelade ingen roll om det handlade om en intellektuell som Herbert Tingsten eller en poet som Harry Martinson. De riktigt unga, nybörjarna, band han till sig genom orimligt uppskattande recensioner för att sedan ha dem under sin kontroll.Skulle nästa recension bli lika bra ?
Det dagboksurval som utkom förra året ( "Vid sidan av. Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal. "Utg. Richard Lagercrantz".Wahlström & Widstrand ) bekräftar på ett nästan otäckt sätt intrycket av instängdhet i en trång litterär provins. Vid läsningen av Lagercrantz diktarmöten tycker man sig se ett dynamiskt system med bara två attraktorer:alkoholen och Svenska Akademin.Dessa båda sätter systemet i kontinuerlig pendling. Diktarna drunknar i alkoholism eller i grämelsen över uteblivna akademifåtöljer eller i något enstaka fall som Lindegrens och Ekelöfs - i både fåtöljen och flaskan.
Vad som inte finns här är ens antydan till ett intellektuellt samtal . Tidens stora idéer,Einstein,Wittgenstein,Foucault,Levi Strauss och Marcel Mauss existerar lika litet som strukturantropologins viktiga landvinningar på denna egendomligt autistiska parnass.
Misstar jag mig ? Det fanns Stig Dagermans dagsverser och Harry Martinsons och Werner Aspenströms vakna naturintresse.

Sommaren 1961 utkämpade jag en veritabel kamp för att få rätt lång intervju intervju med en nyupptäckt - R.R.Tolkien och han saga om Ringen - intagen i tidningen.Den kom efter en fruktansvärd brevväxling till sist in - i avsevärt förkortat skick.Ty redaktör Lagercrantz ansåg inte att Tolkien var något för DN.Det här var ju ingen riktig litteratur.
Samtidigt som Lagercrantz rimligtvis måste ha arbetat på sin bok om Dantes komedi,visade han sig alltså totalt oförstående inför vad som skulle bli min generations motsvarighet ,portalen till en helt ny mytologi . Lagercrantz valde de säkra ,de etablerade, ämnena för sina längre studier,vilket idag ger dem ett egendomligt antikverat intryck. Såg han aldrig Borges ? Vad visste han om Carpentier ? Hade han öppnat en diktsamling av Enzensberger ?
Den ena lagercrantzstudien efter den andra kommer nu ut. Det kan tyckas rätt onödigt.Svensk kritikhistoria har ännu ingen riktig studie över Bengt Holmqvist,mycket litet (Carina Burman över Clara Johanson över Knut Jaensson Göran Lundstedt). Men om Lagercrantz skrivs det.Utöver den nu publicerade dagboken är det hittills ingenting som har tillfört något nytt.Det mesta är märkvärdigt okritiskt.
Okritisk är dock inte Urban Hagmans "Illusionisten Olof Lagercrantz.Samtiden och litteraturen" (Bokförlaget Mormor 2011) Däremot kan man fråga sig om den är vetenskap eller en krönika över författarens fortgående,storögda upptäckt av olika böcker.Hagman har valt ett ganska olyckligt grepp.Han har skrivit ett slags dagbok. Detta mycket självupptagna perspektiv leder till en väldig massa ovidkommande prat och en del avsnitt som inte verkar bättre än rent skvaller.

Av någon obegriplig anledning hackas det förfärligt mycket på P O Enquist i denna bok . Och vad har hedersmannen P O och hans olyckliga ,men dock bara okunniga,uttalande om Kambodja vid Vietnamkrigets slut, med Lagercrantz att göra ? Det fanns ju offentliga personer som hade ett betydligt intimare förhållande till folkmördaren.
Hagman,som uppriktigt sagt verkar vara mera besatt av Lagercrantz än som är nyttigt eller nödvändigt, - boken ger ett lätt adhesivt intryck, - har två teser som vore värda att diskutera.
Den ena är att bakom Lagercrantz alla lidelsefulla politiska utspel,från förespråkare av svenskt kärnvapen på femtiotalet till varm beundrare av Mao på sjuttiotalet,gömmer sig ett aristokratiskt förakt för demokratin,så som den historiskt representeras av en ekonomiskt emanciperad borgarklass.
Den andra är att bakom de våldsamma svängningarna mellan panegyrik och halshuggning i Lagercrantz omdömen om en och samma författare,- Harry Martinssons olyckliga öde -, gömmer sig ett slags härskarteknik.Som knarkhandlaren som successivt höjer priset på varan när han väl har fått kunden på kroken.

Min egen uppfattning är nog den att Olof Lagercrantz hade ett tragiskt öde . Nu,vid mogen ålder,ser jag ju hur synd det var om honom.Mannen levde i en kronisk panik.Han försökte leva upp till roller som han omöjligt kunde behärska och resultatet blev ett tomrum där i princip vad som helst kunde strömma in och fylla platsen..
Paracelsus varnar oss i ett sammanhang för att sjunka ned i melankoli.Demonerna,alltid vaksamma,och inväntande sitt ögonblick, kan ta över melankolikerns för tillfället evakuerade och obevakade själ och göra den till sin.
"Jag får ständigt bilden av en person,som synes närma sig med ett älskvärt leende men när han kommer riktigt nära befinns ha munnen öppen till bett.Det är en vidrig upplevelse." (Herbert Tingsten)
Jag menar att det finns nog skäl att ta Paracelsus varning på allvar.

At Evelyn’s bakery in Norberg

In Norberg, early on a May morning
the scent of lime blossom and elderflower
from old trees close to old houses can
float weightlessly on the scent of new-baked bread

There is iron beneath us, much iron
immense bodies of ore,
an incalculable number of sleeping grains
that silently twist the compass out of joint

The world goes out as soon as night is over
And undergoes silent transformations
But someone has to be there at sunrise
To knead soft dough between strong hands.

And the wave of heat that surges out
when the oven door is opened
is the youngest sibling of the white exhalation
of long-since mouldered blast-furnace eruptions

The world undergoes sombre transformations
Iron can become swords or sledgehammers
Many swords Many sledgehammers
Many dead Much bread

English translation by John Irons


Vide also SR.tv Babel

From my Workshop V:The Lovers

Water-drenched oak,10 and 12 inches.2005.


Plato,In Symposion (190c-192) tells us,through the voice of Aristophanes how Man and Woman were created by Zeus,through the division of an original human being who was round and had four arms and four legs into two.This is used to explain ,not only the enormous force of physical love in general but lesbian and gay love as well.
Something of this sort happened in my workshop in Nyhyttans Village in the summer of 2005.I had a fine piece of old water-drenched wood and my original intention was to make a rather complicated sculpture - something "topological" containing surfaces of the second and the third degree.
The piece could not quite stand these ambitions and broke into two along a central (vertical) axis.
The remaining pieces ,which are of course now free to be moved around - like chessmen on a board - and to be put into an endless amount of positions in relation to each other.If put very close together they will prove to have parts where one fits into the other.
Thus my sculpture"The lovers" is not only a small sculpture group (10 and 12 inches high) but at the same time a game.Something which permits the expression of different mutual feelings between lovers depending on time of the day,mood and situation.


For further information on my pictorial work,consult :

Ausstellungsraum Celine und Heiner Bastian. Am Kupfergraben 10,Berlin 10117. t : view phone49 (0)30 20 67 38 40. e : info@heinerbastian.de
(The wave and some other of my best works available)

Galerie am Savignyplatz. Nehringstr. 29 14059 Berlin Deutschland 030/ 313 65 64 info@galerie-am-savignyplatz.de (Catalogues and some works available)

Bryssells milda monster

Naturligtvis kan man undra vad som skall bli av den europeiska unionen.
De finländska valen var onekeligen en varningssignal,och Italiens aktuella flyktingpolitik innebär en inskränkning av den fria rörligheten.Här finns ett djupnande missnöje som inte är att missta sig på.Det är inte bara fråga om främlingsfientlighet.Sådan har det funnits i Europa så länge jag kan minnas,och normalt brukar den hålla sig inom gränser.Arbetsmarknaden skapar,om den inte regleras sönder,ett jämviktssystem som i det långa loppet leder till full integration. Vem besväras av att doktorn är bask eller bilförsäljaren kurd ? Bara en med konstlade medel upprätthållen och på förhand dömd "multikulturalism" med egendomliga socialterapeutiska förmyndarambitioner kan försena den processen,men förmodligen inte omöjliggöra den. Det som räknas till sist är om doktorn och bilförsäljaren gör ett hederligt jobb.
EU:s kris handlar om något större.Här finns ett växande missnöje med vad som är globaliseringens synliga ansikte i vår världsdel som det nog är bäst at ta på allvar.
Det omfattande,ja kriminella, fusket med den nationella likviditeten och dess redovisning i länder som Grekland och Portugal förefaller äventyra hela eurosamarbetet.

Medan kommissionärerna ägnar sig åt surströmming och hopar direktiv som uppenbart kommer att visa sig helt verkningslösa i de medlemsländer som med rätta kan betraktas som demokratier - datalagring,byte av glödlampor och beskattning av idrottsföreningar - förefaller systemet EU börja visa sprickor i grundkonstruktionen. Förmodligen har de gyllene dagar som den svenska ekonomin just nu åtnjuter något att göra med utanförskapet. Som delas med ett par av de allra äldsta och solidaste demokratierna i Europa som på olika sätt har valt att ställa sig utanför dsen monetära unionen eller EU i dess helhet: Storbrittanien,Norge,Schweiz.
Hans Magnus Enzensberger börjar en egentligen mycket kritisk just utkommen essä som heter "Sanftes Monster Brüssel oder die Entmündigung Europas" (Ungefär:Mjuka monstret Bryssel och Europas omyndigförklaring" Edition Suhrkamp) med att helt objektivt påpeka hur mycket lättare livet på många sätt har blivit sedan unionen kom till.
För den som är gammal tillräckligt är det ju lätt att minnas hur det var när författarexemplar från tyska förläggare skulle öppnas i tullkammaren ( hos icke särskilt angenäma tullmän som aldrig hade hört talas om författarexemplar och än mindre om utländska utgåvor av svenska romaner) om groteska införselregler för sprit,om förödmjukande diskussioner om Campari är en starkdryck, och den otroliga cirkus med tuberkulosundersökningar och straffrihetsintyg som en svensk forskare behövde genomgå i slutet av sjuttiotalet för att kunna anta en ettårig forskartjänst i Tyskland.
I gengäld har vi,påpekar Enzensberger fått nya idiotier.En outtröttlig inblandning i européernas vardagsliv,som tvingar alla kloka männniskor att hamstra riktiga glödlampor för det närmaste decenniets behov,att skriva ner 31-ställiga IBAN-nummer (Maltas 414 000 invånare kan fortsätta rätt länge att öppna konton) och 11-ställiga BIC-nummer.Standardmått på gurkor och kondomer och hot om avskaffande av fiskerinäringen i Östersjön.
Som alltid vid historiska förändringar finns det vinnare och förlorare.Så länge fördelarna,rörelsefriheten för människor,kapital och idéer,överväger över förmynderiet,förefaller det europeiska projektet ha en framtid.
Det är inte där Enzensberger sätter in sin väsentliga kritik,utan på det författningsmässiga området.Europaparlamentet,denna extremt välbetalda och skatteprivilegierade församling kan förefalla uthärdlig ,överbetald men tämligen maktlös och som sådan ofarlig.Att det som regel är politiker som är alltför idéfattiga eller allmänt inkompetenta för att platsa i medlemsstaternas regeringar som blir kommissionärer - med svindlande skattefria inkomster - är heller inte det stora problemet.Berget av tryckt papper bundet i stiliga volymer är kostsamt,men heller inte det avgörande.
Om vi får tro Enzensberger består haken i att denna kostnadsslukande och expansiva jätteorganisation förefaller representera ett postdemokratiskt tillstånd. Var står dessa burokrater till ansvars ? Hur ansvarar dessa aldrig valda kommissionärer inför medlemsstaternas skattebetalare ? Är EU det första genomförda försöket med ett postdemokratiskt styrelsesätt ? Är det ett slags mandarinvälde som erövrar det ena verksamhetsområdet efter det andra,jordbruk,fiske,datahantering utann att egentligen ha någons mandat? Det hela kan se ut en epidemi i allt snabbare utbredning. Denna utbredning är inte bara funktionell. Vart är de tydliga expansionstendenserna på väg ? När kan en polisstat som Turkiet förväntas bli medlem ? När dess förtryck av den kurdiska minoriteten upphör ? Eller när den inför parlamentarisk demokrati värd namnet ?

Enzensberger blir sällan påstridig.Han behöver inte det.Han är en man som ställer frågor.Men det är påfallande ofta de rätta frågorna han ställer.Den här gången verkar hans frågor minutiöst underbyggda i statistik och i tillgängliga offentliga handlingar.Han har haft Der Spiegels kraftfulla forskningsavdelning till sitt förfogande.
Men en fråga som han inte ställer är: kan vi klara oss utan EU ? Vad skulle det i realiteten innebära att ta de olika europeiska populisternas utträdeskrav på allvar ?
Om alternativet är ett reformerat EU,- hur skall reformerna se ut ? Och hur skall de initieras ?

Lars Gustafsson

Att läsa Gustafsson

En recensent av min "Mot noll".Matematiska fantasier i närheten av det kungliga rummet" har funnit ett skäligen uppenbart korrekturfel (s.26 i svenska utgåvan) så störande att hon uppenbart inte har kunnat ta till sig bokens innehåll.

Denna typ av tunnelseende förekommer.
Därför lägger jag en rättad version här.Den kan kanske också tjäna som läsprov .