In Norberg, early on a May morning
the scent of lime blossom and elderflower
from old trees close to old houses can
float weightlessly on the scent of new-baked bread
There is iron beneath us, much iron
immense bodies of ore,
an incalculable number of sleeping grains
that silently twist the compass out of joint
The world goes out as soon as night is over
And undergoes silent transformations
But someone has to be there at sunrise
To knead soft dough between strong hands.
And the wave of heat that surges out
when the oven door is opened
is the youngest sibling of the white exhalation
of long-since mouldered blast-furnace eruptions
The world undergoes sombre transformations
Iron can become swords or sledgehammers
Many swords Many sledgehammers
Many dead Much bread
English translation by John Irons
Vide also SR.tv Babel
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Inför risken att inte synas skriver jag i ditt senaste inlägg, men är ett bidrag till vad du skrev i http://larsgustafssonblog.blogspot.com/2011/03/varfor-leva.html
ReplyDeleteVad menas med att leva?
Formulerat på annat, mer konventionellt korrekt sätt, blir frågan genast ganska sörjig, till och med sorglig. Att förutsätta en mening, ett syfte för människans varande är till och med bombastiskt, för att inte säga megalomaniskt; i synnerhet kring våra breddgrader där hävdandet av ens egenvärde ses med ganska oblida, jantiska ögon.
Har NÅGOT skapat människan, så har NÅGOT skapat grisen, således även igelkotten, och icke minst; myran. Men inte far väl igelkottar fram som kung jehu och revolutionerar eller detronisierar synen på livets mening? Har då VI någon större rätt eller skyldighet att peka pinne, nysta upp?
Jag tycker att frågan blir så mycket mer avdramatiserad om den formuleras på så vis: Vad menas med att leva? Däri finns inga inbyggda tveksamheter, formulerandet av rätt, eller fel svar blir så mycket lättare. Det krävs inget universiellt, allmängiltigt svar, applicerbart på hela mänskligheten.
Vad menas med att leva? För mig? Tja, att få ett stycken gratis leende per dag från en annan människa. Att skratta, åtminstone oftare än att gråta. Att äta god mat när börsen så tillåter. Att älska. Att få utlösning (nåja, det finns flera sätt att lösa detta...).
Vad det nu menas med att leva, kan tilldelas samma värde som lidandet, eller smärtan. För smärtan lever sitt eget lilla liv, och mellan blå som gräsrot kan inga gränser eller mervärden sättas. Smärtan är personlig; det jag förlorar i ansiktet när jag tappar köttfärs i golvet på Ica, kan kännas lika illa som för den bipolära som våndas över allt. Men jämförelsen är viktig, "Sluta fjompa dig över golvtapp, se på Didrik som kemiskt sjuk är".
Liknelsen kan rädda liv. Ett liv menat att levas.