EN FARLIG MAN
Året var 1974.Den 11 april recenserade Dagens Nyheters chefredaktör, kritikern Olof Lagercrantz , Jan Myrdals och min "Den onödiga samtiden".Recensionen - starkt tillrättavisande - avslutades med orden: "Jag uppfattar samtiden som både nödvändig och verklig.
Fast decennier har gått återvänder jag ofta till detta gåtfulla uttalande.
Den grundläggande tanken,kanske den enda som Myrdal och jag var totalt ense om i denna bok, var att de skrämmande inslagen i vår samtid,folkmorden,de stora krigen,de nukleära hoten,underutvecklingen, i princip hade kunnat undvikas.
Om hur de kunnat undvikas hade vi,marxisten och liberalen,olika åsikter.Jag har svårt att se att detta var särskilt kontroversiellt.
Så vad kan Olof Lagercrantz ha menat ?
Antingen uttryckte han en tanke.
Och den tanken var i så fall ,som Jan Myrdal skrev i ett efterord till andra upplagan av boken,"demonisk". Var de nazistiska massmorden verkligen nödvändiga ? Var det eventuella kommande nukleära kriget nödvändigt ? Auschwitz och svältkatastrofen i Ukraina var förvisso verkliga.Men var de också nödvändiga ? Nödvändiga för vem ?
Eller också han inte alls någon tanke.Vi hade att göra med en nonsensutsaga.Ett slag med ordförandeklubban i bordet för att avföra besvärande frågor från dagordningen.
Olof Lagercrantz var ingen intellektuell. Slutsatser,motsägelser,hypoteser tillhörde inte hans tankevärld.Han var e
n extremt känslig retoriker med maktambitioner.Han smickrade de verkligt mäktiga och liknade statsministern vid en ädel häst.Och mot dem som han uppfattade som mindre betydande kunde han uppvisa en gammaldags brukspatrons översittarfasoner.
Han var en aldrig fullt utvecklad poet som under andra omständigheter kanske hade kunnat bli något mer än så .Hans bästa dikt kan läsas som ett självporträtt:död fågel fastfrusen i isen. Själv fastfrusen i en redan bedagad herrgårds- och kyrkogårdspoesi, oförmögen att komma vidare,sökte han sig i fascinerad avund till de viktiga diktarna i sin tid,inte sällan påträngande ,smickrande, fascinerad av kreativitetens gåta.
Och han svek dem alltid förr eller senare. Det spelade ingen roll om det handlade om en intellektuell som Herbert Tingsten eller en poet som Harry Martinson. De riktigt unga, nybörjarna, band han till sig genom orimligt uppskattande recensioner för att sedan ha dem under sin kontroll.Skulle nästa recension bli lika bra ?
Det dagboksurval som utkom förra året ( "Vid sidan av. Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal. "Utg. Richard Lagercrantz".Wahlström & Widstrand ) bekräftar på ett nästan otäckt sätt intrycket av instängdhet i en trång litterär provins. Vid läsningen av Lagercrantz diktarmöten tycker man sig se ett dynamiskt system med bara två attraktorer:alkoholen och Svenska Akademin.Dessa båda sätter systemet i kontinuerlig pendling. Diktarna drunknar i alkoholism eller i grämelsen över uteblivna akademifåtöljer eller i något enstaka fall som Lindegrens och Ekelöfs - i både fåtöljen och flaskan.
Vad som inte finns här är ens antydan till ett intellektuellt samtal . Tidens stora idéer,Einstein,Wittgenstein,Foucault,Levi Strauss och Marcel Mauss existerar lika litet som strukturantropologins viktiga landvinningar på denna egendomligt autistiska parnass.
Misstar jag mig ? Det fanns Stig Dagermans dagsverser och Harry Martinsons och Werner Aspenströms vakna naturintresse.
Sommaren 1961 utkämpade jag en veritabel kamp för att få rätt lång intervju intervju med en nyupptäckt - R.R.Tolkien och han saga om Ringen - intagen i tidningen.Den kom efter en fruktansvärd brevväxling till sist in - i avsevärt förkortat skick.Ty redaktör Lagercrantz ansåg inte att Tolkien var något för DN.Det här var ju ingen riktig litteratur.
Samtidigt som Lagercrantz rimligtvis måste ha arbetat på sin bok om Dantes komedi,visade han sig alltså totalt oförstående inför vad som skulle bli min generations motsvarighet ,portalen till en helt ny mytologi . Lagercrantz valde de säkra ,de etablerade, ämnena för sina längre studier,vilket idag ger dem ett egendomligt antikverat intryck. Såg han aldrig Borges ? Vad visste han om Carpentier ? Hade han öppnat en diktsamling av Enzensberger ?
Den ena lagercrantzstudien efter den andra kommer nu ut. Det kan tyckas rätt onödigt.Svensk kritikhistoria har ännu ingen riktig studie över Bengt Holmqvist,mycket litet (Carina Burman över Clara Johanson över Knut Jaensson Göran Lundstedt). Men om Lagercrantz skrivs det.Utöver den nu publicerade dagboken är det hittills ingenting som har tillfört något nytt.Det mesta är märkvärdigt okritiskt.
Okritisk är dock inte Urban Hagmans "Illusionisten Olof Lagercrantz.Samtiden och litteraturen" (Bokförlaget Mormor 2011) Däremot kan man fråga sig om den är vetenskap eller en krönika över författarens fortgående,storögda upptäckt av olika böcker.Hagman har valt ett ganska olyckligt grepp.Han har skrivit ett slags dagbok. Detta mycket självupptagna perspektiv leder till en väldig massa ovidkommande prat och en del avsnitt som inte verkar bättre än rent skvaller.
Av någon obegriplig anledning hackas det förfärligt mycket på P O Enquist i denna bok . Och vad har hedersmannen P O och hans olyckliga ,men dock bara okunniga,uttalande om Kambodja vid Vietnamkrigets slut, med Lagercrantz att göra ? Det fanns ju offentliga personer som hade ett betydligt intimare förhållande till folkmördaren.
Hagman,som uppriktigt sagt verkar vara mera besatt av Lagercrantz än som är nyttigt eller nödvändigt, - boken ger ett lätt adhesivt intryck, - har två teser som vore värda att diskutera.
Den ena är att bakom Lagercrantz alla lidelsefulla politiska utspel,från förespråkare av svenskt kärnvapen på femtiotalet till varm beundrare av Mao på sjuttiotalet,gömmer sig ett aristokratiskt förakt för demokratin,så som den historiskt representeras av en ekonomiskt emanciperad borgarklass.
Den andra är att bakom de våldsamma svängningarna mellan panegyrik och halshuggning i Lagercrantz omdömen om en och samma författare,- Harry Martinssons olyckliga öde -, gömmer sig ett slags härskarteknik.Som knarkhandlaren som successivt höjer priset på varan när han väl har fått kunden på kroken.
Min egen uppfattning är nog den att Olof Lagercrantz hade ett tragiskt öde . Nu,vid mogen ålder,ser jag ju hur synd det var om honom.Mannen levde i en kronisk panik.Han försökte leva upp till roller som han omöjligt kunde behärska och resultatet blev ett tomrum där i princip vad som helst kunde strömma in och fylla platsen..
Paracelsus varnar oss i ett sammanhang för att sjunka ned i melankoli.Demonerna,alltid vaksamma,och inväntande sitt ögonblick, kan ta över melankolikerns för tillfället evakuerade och obevakade själ och göra den till sin.
"Jag får ständigt bilden av en person,som synes närma sig med ett älskvärt leende men när han kommer riktigt nära befinns ha munnen öppen till bett.Det är en vidrig upplevelse." (Herbert Tingsten)
Jag menar att det finns nog skäl att ta Paracelsus varning på allvar.
Tuesday, June 14, 2011
En farlig man - Olof Lagercrantz
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Jaha, och hur var boken?
ReplyDeleteAv en händelse läste jag på 1980-talet först Sven Stolpes bok om Olof Lagercrantz, strax därefter Bernard Foys tredje rockad. Den där Elizabeth Verolyg verkade bekant, trots den skickliga förklädnaden.
ReplyDeleteNär facit publiceras ter sig de flesta misstag förargligt onödiga.
ReplyDeleteEller om vi säger så här: De flesta katastrofer och tragedier hade naturligtvis gått att undvika. Det är bara att hålla med herrarna Myrdal och Gustafsson: historien kunde ha skötts bättre.
ReplyDeletePeter Harold om Lars Gustafsson om Olof Lagercrantz: http://peterharold.wordpress.com/2011/07/01/lars-gustafsson-om-olof-lagercrantz/
ReplyDelete