En privatman med förhinder

 

Det är svårt att finna en mera förtalad filosof än Friedrich Nietzsche.

Hans sällsamma biografi –elitstudent med kallelse till full professur i tjugoårsåldern,tidig sjukdom, ett liv präglat av förlorade dagar och nätter i envisa, svårförklarliga migränattacker, med sviktande syn, och  trots det en mäktig bokproduktion och så småningom ett avslocknande in i en obotlig hjärnskada – har inte bara lett till rena fantasier utan en systematisk mytbildning.

Till och med den annars så hederlige Thomas Mann förefaller  tro på den i katolska kretsar särskilt populära legenden om att den ateistiske filosofens  hjärnskada skulle ha varit av syfilitisk natur, vållad vid ett bordellbesök.

I själva verket handlar det olikhet med stor sannolikhet om en sjukhusinfektion, en dysenteri ådragen under några fruktansvärda dygn som sjukvårdare i  tyskfranska kriget 1870.Nietzsche hade ensam ansvaret för döende och döda soldater  i två överfulla järnvägsvagnar ett par dygn och han glömde inte upplevelsen. Den sjukhusinfektion han i denna penicillinfria värld ådrog sig ändrade hans liv för alltid.

      Sen är det detta med antisemitismen och Hitlers besök i det av systern ledda Nietzschearkivet i Weimar. Nietzsche var på intet sätt antisemit. En antisemitisk pamflett som han mottar på 1870-talet skickar han  han tillbaka till avsändaren med en mycket bestämd anhållan att slippa denna  andliga ohyra i fortsättningen: ”…dessa ständiga absurda förfalskningar och tillrättalägganden av de vaga begreppen  ’germansk’, ’semitisk’,’arisk’,kristlig’,’tysk’ – allt detta skulle i längden på allvar kunna uppväcka min vrede…”

      Med Nietzsches filosofi är det inte mycket bättre. Fundamentala begrepp som ”Übermensch” och ”Wille  ” har felöversatts och avsevärt vulgariserats.

      I själva verket finner man inte särskilt många åsikter hos Nietzsche.Han ställer frågor,radikala frågor,ibland alldeles nya,.Med övermänniskan,eller snarare bortommänniskan är det så att Nietzsche faktiskt ställer den djärva men inte orimliga frågan om människan,så som vi känner henne,möjligen inte är  den sista länken i evolutionens långa historia.Att ett svar faktiskt skulle börja skymta en bit inne i det nya årtusendet  - den artificiella intelligensen,den biocybernetiska människan   – är ju inte rimligt att han skulle förutse.

      Jag läser Nietzsches brev i Peter Handbergs utmärkt översatta,utvalda och kommenterade två volymer i Brutus Östlings heroiska utgåva av de samlade skrifterna.Och tycker mig ha funnit en vän.Det är inte bara den överkänslige,musikaliske och livsfrämmande elitstudenten,som alldeles för tidigt blir professor och utsätts för enorma krav och förväntningar. Köp dessa fascinerande två volymer.De kommer aldrig att bli bästsäljare och man kommer alltid att söka efter dem i antikvariaten.

Läsningen av breven ,även i urval,för Niettzsche så mycket närmre oss,gör honom så mycket begripligare.Dessutom är de väldigt ofta roliga.

Den flitige ynglingen som till och med anstränger sig i militärtjänsten och får högsta betygg i skvadronens ridkurs är en typ som man tycker sig ha sett.Breven hem,som inte sällan handlar om pengar har en vardaglig charm.

Och sedan kriget,uppbrottet från professuren  med schweizarnas generösa pension och livet som egentlig alltid enslig sjukling.Det är är något oerhört patetiskt  hela denna märkliga livskamp i en situation där de flesta andra skulle ha gett upp. Dag och dygn förgår i outhärdliga migränattacker,synen sviker honom,hans existens är ett desperat sökande efter det klimat som skall lindra.Och genom dessa strapatser tillkommer bok efter bok.De är sällsamma.Den stora uppgörelsen,den första grundläggande formuleringen av ett århundrades trauma.Gud är död ! Det är det rykte som sprider sig i allt vidare cirklar i Nietzsches verk. I själva verket blir han den som formulerar ett århundrades centrala trauma och den som öppnar för den europeiska existentialismen.

Filosofer som Holbach,Voltaire,eller för den delen Ingemar Hedenius,finner orimligheter och självmotsägelser i de teologiska lärorna.

At påstå att Gud inte existerar är en sak.Men Nietzsches ”Gud är död” är något annat och mera. Det öppnar Det Stora Tomrummet ,existensens djupa meningsfulla paradox.Vi är här och vi har ingen aning om varför.

  Nietzsche kanske mer än Kierkegaard aspirerar på titeln som den förste existentialisten.

Det fundamentala är naturligtvis den fråga som Schopenhauer ställde och som Nietzsche redan från Tragediens födelse försöker besvara:

Har livet någon som helst mening,eller är det bara ett grymt spel där våra passioner och falska förhoppningar för oss från den ena besvikelsen till den andra ?

Schopenhauer vet vad han anser om detta.Nietzsches svar är komplicerat.Han vill vända på frågan: Hur ger vi livet mening ?

Den grekiska tragedien med dess mörka,skräckfyllda berättelser förefaller ge honom en utgångspunkt.Grekerna vågade,de kunde hämta en paradoxal glädje ur sin tragiska insikt.Tanken varieras sedan genom Nietzsches hela verk.Ibland dominerar Schopenhauers pessimism,ibland något annat.Ett paradoxalt trots,en vägran,en värdenihilism. (Men inte i Uppsalaskolans inskränkta mening.)

      Brutus Östlings förlag och dess vänner och medarbetare har fattat ett klokt beslut.

Nietzsches frågor har egentligen efter två världskrig och ohyggliga brottmålshistorier bara tilltagit i aktualitet.

      De har blivit våra frågor.