Vid en skådespelerskas grav

           

                      

                      Berenice vid sjuttiotalets slut

                       i Racines  sällsamma drama:

                      Scengolvet är en vidsträckt spegel

                      där hon, behagfullt vilande

                      avnjuter sin egen skönhet

                      De nakna benen pendlar

                      fram och åter.

                      I alexandrinens rytm.

                      Hon ser sitt ansikte

                      blicka upp ur spegelvärlden

                      och det ter sig gåtfullt,

                      som såg hon det

                      för första gången

                     Det är länge sedan nu

                     Full av oklarheter

                     denna tid,

                     men i dess framfart

                     överlevde denna bild

                     och steg ur stenen.

                     Jag såg henne aldrig

                    i någon annan scen

                    än just denna

                    Och min berättelse har inget slut

(Gun Arvidsson 1930-2004.Stenen på katarina kyrkogård,Stockholm)