Gissningar och knep

 

             

                 Den bisarra och totalt överdrivna roll som så kallade opinionsundersökningar spelar på tidningarnas nyhetssidor – och förmodligen också i politiken – irriterar mig.

                                 Låt oss anta att vi har en enliters glasbehållare som innehåller blå och vita glaskulor, alla i samma storlek.Av det allmänna färgintryck vi får när vi håller upp den mot ljuset dominerar de blå.Men hur stora är egentligen proportionerna ? Det finns ett säkert sätt att avgöra detta och det är att räkna – och möjligen också kontrollräkna – alla kulorna.

                                 Om vi är för lata för det: hur många kulor måste vi ta ut och räkna för att delmängden skall återspegla helheten ? Och hur mycket behöver vi skaka om för att veta att stickprovet är väl uppblandat med helheten ? Om detta finns en omfångsrik litteratur som går ända tillbaka till de stora matematikerna i renässansens Pisa,Cardano och efterföljarna. Det finns flera solar än stolar i universum,men en lokal iakttagare kan lätt få det motsatta intrycket.

                                 Vad politiker, ledarskribenter ,PR-konsulter och inte minst allmänheten hela tiden måste påminnas om är att det är sannolikheter vi talar om.Med andra ord – rationellt baserade gissningar och inget annat.

                                 I ett system som inte är en sluten glasburk,till exempel den politiska verkligheten, blir alla slutsatser från delen till helheten så mycket mer problematiska.

Vid mycket stora tal - så som de förekommer i fysikens värld - är situationen mycket olik den i begränsade stickpov från begränsade populationer.Om vi sätter tekannan på den heta spisen tenderar vattnet att koka upp. Den nedsänkta termometern ger tydliga besked om det. Vi har att göra med ett labilt system med miljarder beståndsdelar. Här börjar sannolikheten bli något att ta på allvar .

                                 Men dålig matematik  - till exempel att presentera slumpartade differenser som meningsfulla - är sämre än ingen matematik alls.Om folkpartiet i två med tre veckors mellanrum företagna opinionsmätningar uppvisar en skillnad på + 0,2 procent – vad bevisar det ?

                                 Att två  opinionsmätningar har företagits.Ingenting annat.En politik som stirrar sig blind på opinionsmätningar som hönan på kritstrecket har egentligen ingenting alls att säga oss. Den är som speglarna i en hotellhiss;de tjatar till leda om sitt anförtrodda innehåll och inget mer.Att skapa opinioner är betydligt intressantare än att låtsas mäta dem.

Snusförnuft

  

Objet Trouvée :Old Giant's Heart.National Museum of Natural History.Stockholm.

 

               Det starkaste argumentet mot bruket av läppsnus är inte det medicinska som vi lugnt kan lämna därhän. Allting, inklusive kranvatten är farligt.Det senare på grund av dess blyhalt.Om vi får tro dem som gärna vill sälja flaskvatten.Utan det erotiska.Läppsnus förhindrar eller försvårar kyssar.Finns det någon anledning för en nikotinfri  svensk centrallyriker och filosof att därutöver intressera sig för snusfrågor ?

               Men naturligtvis.

               I hög grad. Ty EU-kommissionens allt tydligare,allt oförskämdare, maktspråk i frågan om hur det svenska snuset skall se ut och vart det skall få exporteras är en central demokratifråga.Det talas nu till och med om ett hotbrev till svenska regeringen från överkommissionären ,Herr Barossi.Tidigare har det ju figurerat en mycket smutsig korruptionsskandal,ett alltför oblygt försök från en kommissionär att ta ordentligt betalt för sin medverkan till ett exporttillstånd.Över huvud taget frågar sig ju den skeptiske i vilken mån den internationella cigarettindustrin – med sin mycket farligare produkt – ligger bakom kampanjerna om snusets oerhörda farlighet.

               Det är dock inte ens detta argument som är avgörande. Inte heller den intressanta statsfilosofiska frågan om en organisation som är oförmögen att bedriva en konsekvent klimatpolitik inför fyragradershotet bör lägga sig i hur medlemsländernas konsumenter smaksätter sitt snus.

               Nej. Avgörande är något annat: Nu är det tid  att klargöra för Herr Barosso att han ingenting annat är än en betald tjänare.Vår handelsminister,som han uppenbart tror sig ha rätt att nonchalera har till skillnad från honom legitimitet.Hon innehar sin ställning i kraft av ett demokratiskt val och en lagenligt genomförd regeringsbildning.

               Här blir en spricka i väven – eller om ni så vill i muren – synlig. Vem ger Herr Barroso hans legitimitet ?

 "Den ekonomiska tunnelsynen är desto obegripligare eftersom fackfolket tycks vara helt ense i diagnosen av den nuvarande krisens djupare orsaker.Den europeiska unionen har inte kompetenserna till att harmonisera de nationella ekonomier som i sin olika konkurrenskraft driver ifrån varandra."

Jürgen Habermaas´ klargörande analys i ”Zur Verfassung Europas”  från 2011 blir här till

- får vi säga:hudnära – realitet.Om Europeiska Unionen skall ha skuggan av en legitimitet i den oroliga tid som förestår oss under detta decennium måste dess parlamentariska  ställning reformeras i grunden.Annars kan den snabbt reduceras till en penningslukande institution av rent ceremoniellt betydelse och utan varje verklig betydelse för den historiska utvecklingen.

Förenta Nationeras totala hjälplöshet,inför folkmord som den syriske härsklarens eller inför klimatfrågan är ett skrämmande exempel.

               

Agneta Blomqvist Jonas Thente sprider julstämning

-->

Gästskribent idag Agneta Blomqvist

Vem är vem i svensk litteratur, Herr Gustafssons familjebok, Fru Blomqvists matbok, Alles was mann Braucht, Das Lächeln der Mittsommernacht. Work in progress:Till Berlin.

Är det inte pinsamt att DN med sina intellektuella traditioner anser sig behöva Jonas Thentes  (jag gillar annars mannen) lättköpta och populistiska raljerier med Jesusgestalten? Dessutom blir läsningen av ”Jag och min far. Ett julevangelium i 24 delar” allt tråkigare och tråkigare ju närmre läsaren kommer den 24:de december. Och tråkighet borde vara en dödssynd. Idén håller helt enkelt inte, även om tanken att analysera Jesus förhållande till sin far är rätt kul. Far- och son-genren är ju aktuell just nu med många intressanta resultat.

Visst bör man ha rätt att häda, Lars Vilks blev utsatt för mordhot av fanatiska islamister, vilket är mycket allvarligt, men hans avsikt med sin rondellhund var enbart att provocera. Voltaire skrev sin pjäs Mahomet för att komma till rätta med fanatism i största allmänhet. Han hade en intellektuell substans, vilket inte Vilks hade, ej heller Thente. Ingemar Hedenius och Herbert Tingsten skrev kristendomsfientligt och kyrkofientligt i DN, men utan den populism och slapphet som kommer till uttryck hos Thente. De blev inte utsatta för mordhot och Thente kommer heller inte att utsättas. Han riskerar ingenting, han vill bara ha skrattarna på sin sida. Får han ens det? Nu väntar världen bara på något riktigt skojigt om hinduismens tanke på återfödsel. Andra tips finns.

När jag läser vad Thente den 13 december skriver om Johannesevangeliet med raderna ”Jag är världens ljus”, det gåtfullaste och mest fascinerande av de fyra evangelierna, kan jag nästan förstå den känsla som kan besjäla den muslim som nås av ryktet om i elden kastade Koranen.

Om man har ambitionen att på ett tolerant sätt förstå andra kulturer är det kanske inte orimligt att också något försöka förstå den egna?

Jag är inte någon kristen, däremot entusiastisk konsument, men måste faktiskt ställa frågan: Det måste väl ändå finnas något med den religion som inspirerar Bach till Juloratoriet, Händel till Messias, Leonardi da Vinci till nattvarden, Michelangelo till Pieta och arkitekterna till de stora katedralerna?

En stilla undran, varför inte ett pip från kyrkan? Finns ingen intellektuell humanist där längre som vill gå i något slags svaromål? Nathan Söderblom, var är du? Det kunde väl bli en livlig debatt! Anser man sig inte ha något att säga? Det vore i så fall än mer pinsamt.

SEASON´S GREETINGS

Warm Greetings from a cold country.

Vykort från Ramnäs

  

Ramnäs stationssamhälle sett från norr

Ingen vet vilket år det är

Kanske är det ett år som aldrig har funnits

Landsvägen genom stationssamhället

från norr till söder har följande innehåll:

Uno Hedlunds Cykelreparationer

där man också kan få låna telefon

Posten med olycklig dam som

naturligtvis inte försiktigt ångar upp

stationsinspektorens kärleksbrev

och läser dem med milda vemodiga ögon

Povinsialläkaren inbunden och grubblande

över de medeltida pesternas gåtor

i sitt vita palats däruppe på höjden

Konsum där de gula bussarna vänder

och där även fotogen finns att köpa

viktigt för filosofiska studier

Det är därför Fichte och Hegel fortfarande

har en svag lukt av lampfotogen

Järnvägsstationen med Clark Gable som stins

( ”i det här yrket, skall jag säga er,

står man ständigt med ena benet på Långholmen”)

Och den underbara telegrafen av mässing:

Tåg ut

Apoteket har senare brunnit

damen där var sur. Att komma dit

och behöva något var en förolämpning

som hon aldrig förlät. Egentligen.

Därpå en bro över Kilbäcken

en bro som inte mycket betydde

Salholms Lifvsmedel,det privata alternativet,

där fläsket i skåpet alltid var grönt

och ostarna svettades som torvgrävarna

som grävde på Mossen därute i öster

I Handlare Salholms täta och yviga skägg

satt alltid, medan han betjänade

de egentligen fåtaliga, kunderna,

en brinnande cigarrcigarett av märket Tärnan

Dock tog han aldrig eld

Här slutade Ramnäs stationssamhälle

Om Kyrkbyn berättar vi en annan gång.