Att Prygla Älvens Stigande Vatten: Om Nätets Frihet och Integritet.

Storkonungen av Persien skall,enligt en antik källa,ha låtit prygla havets vågor för att stormen hindrade honom att föra trupper över havet.
Det var dumt av honom.Idag hade han kanske försökt med Stockholms Rådhusrätt ? Efter ett rådgivande samtal med domaren ?

Det är egendomligt,hur starkt situationen våren 2009 - på medborgarrättens område – påminner om den franska tryckfrihetens öden under de decennier som föregick franska revolutionen.
En ny idévärld växer fram och den skulle inte ha kunnat göra det utan att bäras av en allt snabbare utvecklad teknologi.
Razzior i hemliga tryckerier, beslagtagna tryckalster och - än mer - beslagtagen tryckeriutrusting.Arresteringsbrev och äventyrliga nattliga transporter mellan preussiska enklaven Neuchâtel - där inte bara en stor del av delarna i Encyklopedin kom till,utan också åtskillig djärv pornografi mellan de ateistiska pamfletterna – och Paris.
Mellan cirka 1730 och 1780-talet fyrdubblades antalet statliga censorer i Frankrike och beslagen mot illegala tryckerier växte i ungefär samma tempo.Som vi vet nu ,hjälpte det inte.Snarare verkade censurens och tryckerirazzians tillväxt stimulerande på de nya idéerna och satte ordentlig fart på deras utbredning.
Nu gäller det Nätets fortsatta existens som idéforum och som medborgarrättslig institution,skyddad mot identitetskränkande ingrepp och skyddad mot mäktiga enskilda intressen.
Att ett fransk-tyskt dårförslag just har fallit i Europaparlamentet innebär inte att nätfrihet och integritet på något sätt är tryggade.
Hur reella är egentligen dessa hot ? Låt oss tänka oss Dalälven i vårflodstider.Ett verkligt kritiskt år ,där vattnet tar sig in 100 meter,200 meter in på villatomter och strandängar.Hjälper det att ringa efter ludvikapolisen ?
Hittills – det visar det mesta av den historiska erfarenheten – har lagstiftning aldrig kunnat stoppa teknologisk utveckling.
Walter Benjamin skrev en inflytelserik essä vars titel brukar översättas som ”Konstverket i reproduktionsåldern” där han drar en rad intressanta slutsatser om den radikala förändring som hans tids relativt anspråkslösa reproducerbarhet innebar. Den digitala revolutionen har medfört en reproducerbarhet som Walter Benjamin knappast kan ha drömt om.Man skulle kunna tala om den maximala reproducerbarheten.Google håller på att bygga ett bibliotek,som,om det får växa,kommer att göra det mesta av de materiella biblioteken obsoleta eller i varje fall antikverade.Biografen och papperstidningen är sedan rätt länge indragna i denna nya immaterialitet.
Filmer,romaner,tidskrifter låter sig reproduceras.Inte nog med det; även tredimensionella föremål, till exempel produkter från programstyrda svarvar låter sig reproduceras .Trådlöst och snabbt.Denna immaterialisering innebär naturligtvis ett hot mot den materiella upphovsrätten. Och vi talar då inte bara om det uppenbara hotet mot herrar Guillous och de andra dussinförfattarnas möjligheter att att lägga sig till med nya herrgårdar,ett socialt problem som jag uppriktigt sagt ger en god dag.
Materiell upphovsrätt har mycket allvarligare sidor än så:vad har de stora läkemedelsfirmornas upphovsrätt till AIDS—formler betytt för Tredje Världen ? Eller vad sägs om Santos anspråk på den materiella upphovsrätten till grödor och grisar ?

Allt samhällsliv kräver en avvägning mellan olika intressen och alla hycklande försök att dribbla bort detta är nonsens.En fungerande försvarsmakt är faktiskt viktigare än ishockeyplaner och cykelbanor.Förmodligen innebär nätet ett hot mot den materiella upphovsrätten.
And so what ?

Intellektuell och personlig integritet för medborgarna ,kort sagt ett internet som inte har förvandlats till en myndighetskanal av lobbypreparerade domstolar och EU-politiker i halskoppel,är rimligtvis viktigare än behoven hos en i huvudsak industriell litteratur- eller musikscen som snabbt förvittrar till makulatur redan i upphovsmännens egen livstid. Behovet av att bli läst,att påverka,att formulera sin samtid behöver inte men kan råka i konflikt med önskan att sälja många exemplar.När det blir konflikt mellan båda måste det industriella intresset vika och konstens stora intellektuella sfär försvaras emot allt som hotar den.
Det väsentliga intresset för konstnärer och författare som tar sin verksamhet på intellektuellt och moraliskt allvar måste naturligtvis vara att bli lästa,att göra sig hörda i sin generation.Hur man blir läst,d.v.s. hur man når läsarna,är i detta perspektiv sekundärt.
Det växande försvar av nätets utvidgade yttrandefrihet ,alltså av de immateriella medborgarrätterna som vi nu ser
i land efter land,är början till ,en precis som förra gången på sjuttonhundratalet,teknikburen, och därför befriad ,liberalism.
Jag kommer att rösta på Piratpartiet i 2009 års europaval.

Watercolors in Abrahamsgården,Norberg,25/4 - 12/5 2009

"Fine Lady is Surprised by a Snowfall"

The Hailstorm and a Difficult Line in Aristotle's Poetics

Lars Gustafsson


On the Hail storm of 88 and on a difficult line in Aristotle’s Poetics

On July 13th 1788 a series of extreme hailstorms killed people and livestock and devastated the entire crops over the entire Ile de France.

There is hardly any any work in poetics or in literary criticism which has had such a wide and profound influence as Aristotle’s Poetics.Make no mistake>it still exerts an influence on contemporary film and drama.
The Poetics contains a number of concepts and inventions of great importance to later work,specially in the French Classic drama,but also to dramaturgy in general.There is the doctrine of the unity of time,space and action.There is the difficult concept of catharsis or purification,obtained through the performance of tragic events,where it remains an open question whether Aristotle meant a mental purification of the onlooker,or something much more radical;tragic drama as a purification of the community as a whole.
Of special philosophical interest is another influential concept, the peripety or change of events.If you have access to a school edition of Racines “Phedre” where the lines are conveniently numbered and look up the very middle line of the drma,you will realize the extent to which the great French Dramatists of the Gold Age took Aristotle seriously.You will find that the central line is the one where it becomes clear to Phedra that her Housband ,supposed to be dead,has returned and her forbidden love to Hippolytos will be revealed:
“Madam,le roi qu’on a cru mort,va paraitre a vous yeux”

The concept of the peripety,or surprising change of events – if you prefer the word might be threshold – is of much wider interest than the purely dramaturgic one.Threshold events play an important role in political history,in ecology and in physics as well.
In a core passage of his book , found in Chapter XXV,(1461) Aristotle is approaching the question,still actual in modern criticism,to what extent the writer – an imitator of reality – is constrained by possibility and probability of the facts and the caracters he is dealing with:
With
respect to the requirements of art, a probable impossibility is to be preferred to a thing improbable and yet possible. Again, it may
be impossible that there should be men such as Zeuxis painted. 'Yes,'we say, 'but the impossible is the higher thing; for the ideal type
must surpass the realty.' To justify the irrational, we appeal towhat is commonly said to be. In addition to which, we urge that the irrational sometimes does not violate reason; just as 'it is probable
that a thing may happen contrary to probability.' “

It might seem that he is either stating a contradictory claim – the improbable is probable—or a triviality—that low probability events are possible. The line is a quotation from the minor tragedian Agathon ,well known from Platos dialogues and known for his elaborately entangled plots.There is no reason to assume that Aristotle is not supporting his claim .

Aristotle in general has a tendency to see the accidental,that which happens by mere chance, as beyond rational explanation.
”…the explanatory factors in events that occur by chance are indeterminate;and therefore chance is obscure to human calculation and is an accidental factor – but this
is,in the strict sense,an explanation of nothing. ”

(Metaphysics Kappa 1065b)

This is one of the central places where Aristotle differs from the modern.Probability theory is very much a product of the 17th and 18th centuries. Historically,Aristotles attempt to handle such concepts as possible,impossible,probable and improbable are in many respects admirable What is obviously lacking in the passage of the Metaphysics that I quoted is the view that probability, rationally treated, is about distributions of numbers of events,not a property of individual events.

From Pascal and onwards the unexpected has been a subject of controverse. There is the frequency view ,shared by Carnap and other philosophers, that probability expresses a relation between a least two variables,say the number of eyes on the dice and the number of throwings,and Ramseys view that probability of an individual ecent should be possible – given the apporopriate axiomatics – to be given a sense.
This is not the place to go deeper into that philosophical question,which in a way,constitutes sort of an ontological crack in the tradition of probability.( But let us keep in mind that if Carnap and his school is right – probability is exclusively about frequenciy we all,seen as individuals, lack probability.)
One great turning point is the invention of Gauss normal distribution, the curve resulting from Gauss density function. I remember the awe I felt when I first met this beautiful bellshaped curve. How could Nature know how to organise phenomena in such an elegant shape ? How come that the middle value between two extremes is the most frequent one ? From body weight in Stockholm to precipitation in Chicago ?
The beginner, like me in my early teens,looks with admiration at the big bell. Which is however not applicable to all of nature.The mathematically interested might be as interested in the fact that we are dealing with a partially convergent function. Which means that the flattening outskirts ,the areas beyond 99.73 % ,are infinitely convergent,or in other words,never reach zero.

”it is probable that a thing may happen contrary to probability”

Is it perhaps,something like this that Aristotle is talking about ? Of course ,the rare events in the flattening outskirts of the normal distribution,even when they are very rare,still must have a possibility. Otherwise they could not be part of a distribution whatsoever.But what would it mean,to say,like Aristotle,that it is probable that they occur?
If he had written;”it is possible” – we would have had no difficulty whatsoever.In fact – interpreted that way,the claim is trivial.But he seems to insist on ”probable”. Can there be probable improbabilities ?
Is it in the infinitely extended wastelands of the convergent parts of the function where his probable improbabilities have to be looked for ? Is it the two-headed calf and the 107 years old man Aristotle is looking for which sooner or later will appear if you lift the long veil of the Gauss distribution ? In what sense are they supposed to be probable ?

Very improbable events can happen. The big meteor or the mountain of gold are improbable but possible over time. The circular triangle is not possible and therefore cannot enter the discussion of the probable.
It might seem that either Aristotle means “possible” when he says “probable” or he makes a claim which is utter nonsense. As lack of consequence is not anything that Aristotle is frequently accused of ,we prefer to try an alternative interpretation.

In Book XV, ‘of the Poetics, there is an interesting passage which might provide a clue:

“ As in the structure of the plot, so too in the portraiture of character, the poet should always aim either at the necessary or the probable.
Thus a person of a given character should speak or act in a given way, by the rule either of necessity or of probability; just as this
event should follow that by necessary or probable sequence. It is therefore evident that the unraveling of the plot, no less than the
complication, must arise out of the plot itself, it must not be brought about by the Deus ex Machina- as in the Medea, or in the return of
the Greeks in the Iliad. The Deus ex Machina should be employed only for events external to the drama- for antecedent or subsequent events,
which lie beyond the range of human knowledge, and which require to be reported or foretold; for to the gods we ascribe the power of seeing
all things. Within the action there must be nothing irrational. If the irrational cannot be excluded, it should be outside the scope of the tragedy. Such is the irrational element in the Oedipus of Sophocles.”

In this passage two new concepts are entering the discourse;the necessary and the rational with their respective counterparts the irrational and that which cannot be unravelled by necessary or probable sequence.The fundamental idea – it seems – is that the plot of the tragedy should be derived from its own elements and not from divine interference.
Sofokles Oidipus Rex is brought forward as an example of nothing irrational being essential to the developement of the tragedy.
The example is very well chosen. It has often been observed by different readers that the sequence of events which leads the unhappy king to commit the two most serious crimes known to classic Greek conscience,to murder his father and to marry his mother,is by no means a mechanic trajectory,the end of which can be effectively calculated from the initial conditions.
King Oidipus is not a missile.He is an agent.He makes choices.And for each choice he makes,he takes another step closer to catastrophy.His tragedy is self-made.

Operating inside the repertory of possibilities which the scope of the drama contains,Oidipus seals his own destiny.The Gods knew it .Because the Gods ,who observe ,as it where the frozen space time of physics,knew all the choices he would make.
But it is Oidipus who made the choices.This is not the type of determinism which is incompatible with free choice.It is a theory which includes the choices as a part of – as Aristotle puts it – “its scope”.

The surprise is that a situation the make-up of which seemingly contains only probable elements is able to produce out of them the improbable,the surprising,the catastrophic.
So where is the element of surprise ? Where is the heart of our discussion ?

“Planning for uncertainty” is a sort of password often heard in the confronting the contingencies of the modern world.
The “futurology” discussions of the 1960’ s often seemed to get stuck in the intricacies of trend extrapolation. If my excentric uncle seems to have doubled his wisky intake every week the last winter it seems inevitable that there will come a week when he is consuming a bathtube of wisky.Or is it not ? Does the trend contain its own disproof – “das Andere von sich selbst” Hegel perhaps would have put it.
It is quite surprising to see to what a large extent the primitivities of trend extrapolation are still dominating the discussions of global warming and climate change.
To plan for uncertainty,or to predict the improbable ,we obviously need something more refined,something like the board of chess and the chessmen. Which contains all the possible surprises of the game.What are we doing when we play chess ?

The hailstorms ofJuly 1788 was a major economic catastrophee which,at a time when a third of an artisan income was needed to obtin bread,led to a surge in bread p[rices imposible to hande.The storms deprived the Minister of Finance M.Neckar of any hope to be able to handle an already precaiou econom situation.
Did a set of hailstorms trigger the French Revolution ? I do not know.Nobody knows.
The elements of surprise – like in the Aristotelian tragedy -
are all derivable from inside the rules and the operations of the game. There is the syntactically impossible, which the beginner soon learns to master and there is the strategically impossible.
The similarity to language – vocabulary,grammar,syntax – is obvious. And there is a similarity to games, e.g. chess,where the activity consists in looking for the possible and the threat is in the impossible.
There are other possible analogies.E.g. - are we able to surprise ourselves ? This is the point of assuming ,like Leibniz or Sigmund Freud that there are constituents of mental life of which we are not immediately aware.
So a reasonable interpretation of Aristotles
'it is probable
that a thing may happen contrary to probability.'
might be that any situation which has the sufficient amount of complexity might produce the completely unexpected.
An event or a developement can hardly be described as “unexpected” if there is not an expectation of a different outcome.

A certain historical bias has brought us to believe that events like The French Revolution where necessary parts of an historical scenario.This might to some extent be due to a misunderstood evolutionary scheme,such as we find it in Hegels philosophy,as developed in in “Phenomenologie des Geistes”. And certainly,the intensionalism of an older religiously inspired historicism lures in the background.
In the retrospective,the French Revolution took place because it had to be. But does that have to be the case ? Are we under the influence of the narrative,which makes us neglect all the other possibilities of a situation ? It seems fairly clear that to contemprary witnesses most of it came as a surprise or a series of surprises. The view of the French Revolution as a necessary step towards some future historical state is of course a metaphysical idea.
A stochastic view of historical phenomena ,like for that part biological phenomena, may be even the physical facts about the universe as whole,seems in a profound way to break with our metaphysical preconceptions.As Ulf Danielsson has observed in a recent Swedish publication ,it might seem that the comparatively greater progress in modern biological disciplines, compared to the situation in physics ,might have to do with a greater liberation from the idea of a preconceived scenario.
What would it mean to say :“It could have taken another direction” ?

The philosophical analysis needs some care.There is a logical trap here which should be avoided:
There is the well-known puzzle with counterfactuals:If Cleopatras nose had been an inch longer or if Louis XVI had been an intelligent monarch surrounded by intelligent advisers , world history would have taken another course so and so.The First World War might have been avoided if the Ems Telegram had never been sent,and by consequence the Second World War had not taken place either.The genre is well-known.And has of course led to philosophical controverse.
A view to which I tend to lean is that counterfactuals are nonsense.And the reason is that the antecedent in a proposition of the form
If P had not been the case,so non-Q
where the negation,non-P,as an historical fact is false.And from a false proposition any proposition follows.So the counterfactual can prove any proposition which means that it can prove no proposition at all.
Counterfactual conclusions are no conclusions at all.Logically,they are nonsense.
However,there is more to it.
Propositions like “It could have taken another direction” or “it could have been otherwise” ,”are nonsense. They are not counterfactual;they simply say something about the facts and its inherent possibilities.It is the expression of a stochastic or probability-oriented approach to an event.The situation in France in the summer of 1789 contained elements which made the French revolution possible.And it took place. But only the hegelian has to claim this as a historical necessity. A different outcome was statistically possible.
At the heart of Leibniz’ philosophy is a concept of mutually compatible facts,or in his own language;compatibilia.
The fact that the cat is on the carpet is compatible with the dog being in the kitchen – at least it might seem so. But the cat being on the carpet is not compatible with the cat being in the garden.
It is not quite clear whether Leibniz meant that facts could contradict each other in their own right,or that descriptions of possible facts can be contradictory.It is of less importance in this context – so I shall set that question aside, and by compatibles simply mean states of affairs,the descriptions of which are not contradictory.
Leibniz world – the existing world - is the juxtaposition of the greatest possible number of compatibilia. Why he believes that the universe needs the highest possible amount of factual density has never become quite obvious to me.
But the concept of compatibilia is obviously useful in probability .A particular outcome of two dices,does not logically exclude another outcome as long as it belongs to the fundamental repertory of the game.
Or in other words, the existence of a post-facto narration, exerts a profoundly misleading influenceit lures us into the illusory beleif that there was an ante-factum narratives.There were many ,and they were logically interchangable.
The situation inJuly 1789 contained a probably very big number of elements which ,where compatible – of course with what actually happened – the fast development from monarchy to republic from republic to the Jacobine horror and from Jacobine horor rule to military dictatorship - but also with another outcome; say ,constitutional monarchy.
Assume that this really had taken place instead of the succession of dramatic events which is called the French Revolution –would we be able to see that the situation also contained that possibility ? I am not certain at all.Would we have observed the inherent possibilities of a Great and devastating war in August 1914 if the war had never taken place.I am not certain at all.


Seminar on Surprises arrangedby The Royal Swedish Academy of Science Abisko Institute of Polar Research May 2009

Portraits

My son Benjamin has been kind enough to shoot a series of portraits during my visit to Austin. I share them below.










For reproduction rights, please contact him at Bgustafsson86@hotmail.com

Sällsamma kretslopp och radikala veck

Topologins ord för veckbilningar är involutioner; operationer där en avbildning eller mapping, mångfaldigt avbildas in i sig själv.Som den gamla ,högst fascinerande,reklametiketten på min barndoms burkar med skurmedlet Tomteskur.Etiketten föreställde en tomte som höll en exakt likadan burk Tomteskur i handen. O.s.v. in i en förminskning som ögat inte längre kunde uppfatta.

Talsystemet kan avbildas in i sig självt på många olika sätt.Till exempel så att varje heltal tillordnas det efterföljande. Detta kan upprepas oändligt många gånger om varje avbildning börjar ett steg (ett heltal) efter det där den föregående avbildningen började:
1 2 3 4 5 6….
1 2 3 4 5 6…
1 2 3 4 5 6….
Heltalsserien rymmer hur många avbildningar som helst av sig själv .Och detta är just Cantors definition av en transfinit mängd. Den är ekvivalent med alla sina äkta delmängder.


”He’s dreaming now,”said Tweedledee:and what do you think he’s dreaming about ?”
Alice said ”Nobody can guess that.”
”Why,about you !” Tweedledee exclaimed,clapping his hands triumphantly.
”And if he left off dreaming about you ,where do you suppose you’d be?”
”Where I am now,of course,”said Alice.
”Not you!” Tweedledee retorted contemptuosly.”You’d be nowhere.Why,you’re only a sort of things in his dream!”
”If that there King was to wake,added Tweedledum,”you’d go out –bang!-just like a candle!”




Det börjar redan hos Cervantes.I tredje kapitlet av andra delen av Don Quijote dyker det upp en pratsam och entusiastisk herre,ungkarlen Sanson Carrasco,som skattar sig lycklig att ha träffat hjältarna i en så berömd roman.
”Don Qijote bad honom åter resa sig ’ Är det verkligen sant,frågade han sedan ,’att det finns en bok om mig och att någon morisk lärd skrev den ?’
’För att visa dig hur sant det är,svarade Sanson ,kan jag säga dig att det är min uppfattning att det föreligger idag mer än tolv tusen exemplar av den berättelsen. ’
Och för en alltmer häpnande Don Quijote fortsätter ungkarlen att utlägga romanens förtjänster och framgångar.Vad som sker är med andra ord att en roman avbildas in i en roman. Hjältarna möter sig själva men denna gång som sina egna litterära avbildningar.Omedvetna om att de också själva är avbildningar.
Nästa station är hos Lewis Carroll,Alices möte med den sovande röde kungen i ”Through the Looking-Glass”.Bröderna Tweedledee och Tweedledum varnar henne mycket allvarligt för att väcka den snarkande kungen som ligger utsträckt i gräset.Som den ordentliga flicka hon är oroar hon sig nämligen för att kungen kanske kan förkyla sig.
’Han drömmer nu’sade Tweedledee:’och kan du tro vad han drömmer om ?’
Alice sade ’Det kan ingen gissa.’
’Jo just om dig’ ropade Tweddledee’ och slog ihop händerna i triumf.’Och ifall han skulle sluta drömma om dig,kan du tänka dig var du skulle hamna då ?”
’Där jag är nu,naturligtvis ’sade Alice.
’Inte du’ genmälde Tweedledee spydigt.’Du skulle inte vara någonstans.Du är bara något slags nånting i hans dröm’
Denna underbara nonsensdialog når en höjdpunkt när Alice påpekar att, om hon är en beståndsdel i den röde Kungens dröm,kan hon knappast heller väcka honom.
Om vi uppfattar de båda delarna av Don Quijote som en enda berättelse, har vi alltså att göra med en berättelse som viks in i sig själv.Vilket skapar osäkerhet om vad som är representationen och vad som är det representerade .I fallet med den sovande röde kungen är det,än mer raffinerat,en dröm som har vikts in i sig själv.
Den tredje klassiker som hängivet ägnar sig åt detta slags konst är Jorge Luis Borges.”Den cirkelformade ruinen” är bara en av de ”Ficciones” där han utforskar detta slags världar som mynnar ut i sig själva.
Vikningar och veckbildningar är i själva verket ytterst intressanta operationer.
Möbiusbandet med dess sällsamma slinga bildar bara en enda yta,Kleins flaska,inte fullt realiserbar i det tredimensionella rummet, har en insida som är dess utsida och vice versa;den påminner med andra ord om vår jordiska existens;vi är inneslutna i ett rum som vi inte kan lämna. Ett argument mot dödsskräck.
Kurt Gödel bevisar att Principia Mathematica och liknande system måste innehålla inom systemet formellt oavgörbara satser.Och sättet att visa detta är med så kallade Gödelnumren.Gödel avbildar matematiken i dess helhet på ett hörn av matematiken genom att ge varje tecken som kan förekomma i en välbildad formel dess unika signum i form av ett tal. Därmed kan hela beviset ges en matematisk behandling.
Denna geniala veckbildning för oss till Douglas Hofstaedters fascinerande böcker, ”Gödel,Escher, Bach” från 1979 och ”I am a strange loop” 2007.Hofstaedter tolkar ett klassiskt filosofiskt problem ,självmedvetandet,som resultatet av en vikning eller en ”strange loop”. Mitt medvetande är en mer eller mindre bristfällig avbildning av världen.Men i denna avbildning finns också avbildningen av mig själv. Eller som den amerikanska flickan säger i ”Den amerikanska flickans söndagar” :

Hur kan vi tala till oss själva
och lyssna som vore det en annan?

Är vi kanske,nogra räknat,mer än en ?
Hur många av oss bor i samma magra kropp ?

Och detta sällsamma som spegeln säger,
att allt det som är jag hör till

en yttre värld som frågar föga efter mig.
Och samtidigt är hela denna yttervärld

det enda som min innervärld består av .
Världen,sinnrikt vikt in i sig själv.

Det är vad spegeln säger.Men kan
då delen vara helheten som i sin tur

är delen ?Någonting är konstigt här.
Jag tror inte alls att vi har fattat världen.

Ett provstycke ur romanen: “Fru Sorgedahls vackra vita armar”

ORGELN I HARAKERS KYRKA


Vad min mamma hade att säga om Haraker och dess orgel var,om jag nu kan minnas det rätt,ungefär så här:
De rika översvämningsslätterna kring Svartåns övre lopp frambragte välstånd och kyrkobyggnader som ,exempelvis i Västerfärnebo,närmar sig det pompösa.Jämfört med vad som byggdes i de skogsnära byarna som Sör-Ål och Åhl, kunde Västerfärnebo och Haraker framstå som små katedraler.
I Haraker gick det dock med tiden neråt och då,när min mamma bodde hos prosten och diskade och städade och bäddade sängar och rensade grönsaksland där, hade den vackra kyrkan hunnit bli litet sliten,Och kyrkorgeln värst.Den var egentligen ett mäktigt instrument,byggd av instrumentbyggaren Samuel Christian Zwittenhoff från Lübeck år 1810,samma år som slaget vid Leipzig och Hegels Phenomenologie des Geistes,märkvärdigt nog.Orgelfasaden var då,när min mama först såg den,stilig nog.Hon tyckte att den såg ut som en skog.Eller kanske en skog av ofantligt förvuxna sälgpipor.
Och sälgpipor fanns det naturligtvis bland den orgelns många register,salcional,som det kallas.Men där fanns också alla de andra stämmorna,via bourdun och chalumeau ända ner till trettiotvå fots basar ,mäktiga rör ,fullt istånd att ta sig ner till vad som i symfoniorkestern motsvaras av kontrafagotter och wagnertubor,ja djupare,mycket djupare än vad dessa orkesterinstrument någonsin vågat sig,ner till de djup där tonen förvandlas till en vibration,fullt kännbar I kyrkobänkarna och där varje enskild förtätning av det som är en ljudvåg blir förnimbar.Där är vi nära den djupa ton som går genom universum och som är vår egen ,högst kortvariga och tvivelaktiga existens.
Nog av;från den dagen när Harakers mäktiga gamla orgel storknade av regnvatten från ett otillständigt läckande tak och fyllnades och kvävdes – något som skedde med ett sällsamt ljud,någonting mellan en mycket djup mänsklig suck och ett stilla gnisslande,var denna stackars lantliga församling i inte mindre än tre decennier tvungen att betjäna sig av en stor ful koffert till kammarorgel som kyrkorådet hade tvingats inköpa från en konkursdrabbad friförsamling I Engelsberg.Det var inte roligt.Den mäktiga triumfanta teocentriska statskyrkotonen i preludier och fugor ,lämpad för fria bönders gudstjänst i ett fritt och vackert landskap ersattes nu av småfolkets eländiga gnölande klagan till en käre jesus som inte kunde göra mycket för dem när deras hypotek förföll och haglet tog det lilla som fanns i deras magra fruktträdgårdar..Verkningarna var,som alla kan begripa,djupa.
Den nya orgeln såg snarast ut som en mäktig flyttlår – i varje fall från baksidan sedd, - och med sitt gälla gnällande lät den verkligen just så som man kan vänta sig av en frimickelorgel.En statskyrkoorgel,vare sig stor eller liten ,har två egenskaper:självförtroende och auktoritet.Liten eller stor,välvårdad eller länge eftersatt och vanvårdad som den i Haraker astmatisk och mager som en underbetald bruksbokhållare eller välnärd och fet som och med öronbedövande svällare som den stora orgeln i Västerås ,de har alla detsamma auktoritet.De befaller.De vädjar inte.
En sådan där kammarorgel vill så gärna.Men bönar och ber som en piga som moran vill kasta ut därför at thon väntar ett barn,ett alltför ovälkommet barn.
Man frågar sig;vilken inverkan kan det nu ha,på en ganska rik och myndig landsförsamling i Norra Västmanlands östligaste delar,
just där Svartåns översvämningsängar skapar rika ,ja överrika skördar att stoppa i ängsladorna, att plötsligt utsättas för en kyrkomusik – om man över huvud taget kan beskriva eländet så – som är ägnad att skjuta självförtroendet i sank till och med hos en Domprost.Om nu en sådan skulle ha vägarna förbi.
Ja,man frågar sig.
Svaret är lätt:olika verkan på olika människor,naturligtvis.
Några blev mindre,några växte till sig, särskilt småfolket från de skogsnära byarna.De hade egentligen aldrig känt sig riktigt väl tillmods med mäktiga toccator utspydda ur blyhorn och barduner.Gnölet från missionsorgeln var liksom litet närmare till dem.Några,som kyrkoherde Tim blev i stället alltmer melankoliska.Det har sagts att det var i den vevan som Prosten började supa.Orsaken var har det sagts,att denna pipiga frimickelorgeln helt enkelt alltför mycket påminde honom om honom själv.Han kunde inte höra detta gnäll utan att påminnas om vilken klåpare,vilken ignorant,och - framförallt vilken usel förkunnare - han var.Denna piporgel,detta i brunt gammalt trä skickligt inkapslade heliga dragspel kunde inte framgnälla ett enkelt förminskat septimaackord,denna den harmoniska mångtydighetens drottning,utan att påminna honom om att han regelmässigt stal sina predikningar,antingen ur Johan Axel Arndts kargt gammallutheranska “Sanna själatröst” eller Hugo Ferdinand Lefflers praktiskt taget bloddrypande pietistiska “Andelig Duvoröst”. Båda pålitliga gamla tyska predikosamlingar som man verkligen kunde hoppas att ingen församlingsbo någonsin skulle komma att öppna.Han hade en gång i tiden inhandlat dem från Prostens i Tillberga,Odlanders, dödsbo antikvariatsbokhandlare Börje Leander på Stora Gatan i Västerås,en trevlig ung man som visat betydande diskretion och uppenbart glatt sig högeligen over de fyra kronor och femtio öre han fått för hela bunten.Som då också innehöll Prosten Sieverts “Kristna trösteord” och två franska romaner “Mademoiselle G…” och “La Contesse C. dans son boudoir ou une assistance non prevue.”
Ur dessa källor hade Prosten i Haraker flitigt öst.
Pipandet och kvidandet från denna orgel kom emellertid denne Ordets tjänare att ifrågasätta,inte bara sig själv,utan också det ord han tjänade. Fanns det egentligen ett enda ställe i dessa evangelier som man kunde lita på ?Hur många tusen klåpare,närsynta munkar,giriga och grymma homousianer och antignostiker,arianer och enkla fyllbultar och sektpolitiker hade rumsterat o mi dessa handskrifter innan de blev vad de blev ? Och det långt fore Hieronymous och hans utslätade och inställsamma Vulgata. Kort sagt:Om detta var Ordet – hur visste man att det var det sanna ordet ? Och denna Kristna Moral som han så högtidligt förkunnade i söndagarnas högmässopredikningar .Vad skulle den egentligen bestå av ? Allt vad I viljen ….ja det lät ju bra.Men där stod ju inte alls vad man skulle vilja ? Hur var det egentligen med masochister ? Var denna berömda princip i grunden annat än en tom,och dessutom ganska orealistisk fördelningsprincip.I det ena århundradet hade den kristna moralen föreskrivit häxbränning och i ett annat Helvetets alla fasor för masturberande ynglingar.
Ibland när Kyrkoherde Tim i Haraker kunde det faktiskt kännas som om han hade kommit ut på en livsfarligt tunn,gungande våris, som när som helst kunde brista inunder honom och placera honom…ja var ? I det glödande Gehenna förstås –eller vad som värre vore i Gnosticismens kalla men stärkande vinterbad.Denne skapargud var inte vår Gud,denne Kristus som blev så illa mottagen var inte hans son utan ett sändebud från en annan och helt annorlunda värld ,en budbärare som hade försökt att berätta att i denna den skapade Naturens grymma järnbur hör vi inte alls hemma.
Vad den mest av allt liknade var tigerhajens grymma livmoder där de embryonala djuren efter bösta förmåga slukade varandra .
Nej.Hur mycket Prosten Tim än grubblade,fick han inte det hela att gå ihop.
En gud skapar en värld som i sin grymhet,sin totala onaturlighet, totalt artificiell i hela sin löjliga,vulgärt retoriska stil från verkningskvanta till roterande galaxer , en värld som med sitt elastiska rum och sin elastiska tid ter sig mera lik ett mycket elakt barns dumma leksak,denne gud förvandlar sig behändigt till människa , tar bestämt avstånd från sig egen skapelse – meddelar att “Mitt rike är inte av denna världen” – och låter sig sen i extremt smärtsamma former avlivas.För vad ? För att försona förstås.Men vem skulle egentligen försonas med vem ?Måste Gud verkligen försona sig med sig själv ?Eller människorna med Gud ? Varför det ? För att de hade behandlat honom illa ? Men var det inte snarare Gud som hade behandlat människorna illa ? Kunde man tänka sig en grymmare,en mer cynisk värld än denna som hade skapat.Med dessa insekter som förgiftar varandra efter kärleksakten ,äter upp varandra,eller med sinaspikbesatta penisar river upp honans vagina för att inga främmande gener någonsin skall kunna tränga in i hennes helgade domäner .
Prosten kunde i sådana ögonblick känna att han måste ta ett mycket fast tag om sitt förstånd.Inte Fan var det människorna som hade behandlat Gud illa inte! Och när allt kommer omkring: någon som är allsmäktig kan man väl inte behandla, vare sig på det ena eller det andra sättet.
Eller kanske det var där skon klämde;Gud kände sig kanske oälskad,inte tillräckligt uppskattad.Efter allt vad han hade gjort för oss.
Dett var precis det slags tanke som gnällorgeln med lätthet kunde väcka i prostens bröst .Men om Gud nu så gärna ville bli älskad fanns det ju onekeligen ett och annat som han sedan länge hade bort kunna göra åt den saken. Vill man verkligen bli älskad är det väl knappast något dummare man kan göra än att helt högmodigt sitta där och vänta på att någon skall komma och älska en !

Hunnen så långt i sina alltmer förströdda förberedelser till Trefaldighetssöndagens predikan såg Prosten Tim i Haraker upp från sitt tunga,av århundradens bläckfläckar brunmarmorerade skrivbord i sakristian till Harakers kyrka,förresten ett av de få ställen där man slapp se den eländiga kammarorgeln, reste sig för att hämta en sak ur väggskåpet,en tennflaska som han hoppades ännu skulle innehålla något litet av den hostmedicin som han vid den här tiden på dagen brukade behöva,reste sig alltså,kastade en blick genom sakristians fönster,det enda i hela kyrkan som inte var färgat, och såg något som genast fångade hans uppmärksamhet.Vitsippor prydde ännu backen,ty detta var en i sanning kall och sen vår, björkarnas ljusgröna,egendomligt jungfrueliga lyster föreföll inbjuda till hemlighetsfulla riter,obekanta men djupt upphetsande njutningar,
Höll prosten Tim i Haraker på att bli galen ? frågade denne sig med en rysning. Frimickelorgeln frame i koret hade börjat ljuda.Det var kantor Norberg som uppenbarligen höll på att leta sig fram i högsta registret till en uthärdlig kombination av oktavkoppel som tydligen skulle användas till det ena eller det andra i samband med morgondagens gudstjänst.Gnället gick genom märg och ben.
Han urskilde nu tydligt ett koralförspel till Pretorius uråldriga hymn “Kom Helge Ande”
Våren därute,kammarorgelns gnäll i B-moll,de hemska kätterska,ja mer än kätterska,- demoniska - tankar som likt en storm just gått genom prostens bröst - allt detta kom nu på ett märkvärdigt sätt tillsamman.
Det var ett egendomligt ögonblick,ett av dessa ögonblick i livet när allting svävar.
Vitsipporna därute vände sina vita små ansikten ,ansikten som varken föreföll grymma eller välvilliga utan enbart frågande,emot honom,björkarna lovade med allt intensivare förförelse någon lust som han visste aldrig skulle bli hans.
Prosten Tim kände att han inte skulle kunna utstå ens ett ögonblick i detta slutna rum,bakom metertjocka murar av sextonhundratalets sten.Tog den breda prosthatten,svart vårrock med uppslagen krage och slag av svart sammet,spatserkäpp med gulnad,lätt sprucken elfenbenskrycka och gick med snabba steg nedför kyrkoallén.Efter sakristians orgelpip var intrycket av fågelsången därute oerhört starkt ,en storm av hungriga,lyckliga stämmor som alla bara ville en enda sak;att finnas till. Ett ögonblick kände prosten Tim en stor lättnad;även han fanns faktiskt till.Han gick med snabba steg genom kyrkogårdsallén,en allé lik så många andra här i världen och hade i detta egendomligt svävande tillstånd en känsla av att vara unik. Men nere i slutet av allén ,än så länge bara synlig som en siluett i motljuset,tycktes någon komma gående emot honom.Kommen något längre och med solen plötsligt försvunnen bakom ett hjälpsamt sommarmoln,såg prosten förvånad vem det var.
Eller snarare;han hade ingen aning om vem det var.
Flickan var snarare kortvuxen än stor,snarare ung än gammal,hennes klänning var grå,sliten och fransad nere vid vaderna.Hon hade ett kastanjebrunt hår som varken var långt eller kort.Över den slitna klänningen bar hon en kofta av brunt ylle och över högra axeln en juesäck som inte kunde vara alldeles tom – den var snarare full än tom och dess kantiga konturer antydde att hårda föremål,kanske verktyg, dolde sig därinne.Och det var knappast vad man kunde vänta sig att en ung tiggarflicka,om det nu var en tiggarflicka,kunde förväntas bära med sig i en jutesäck,vårdslöst slängd över axeln.Hon var kanske starkare än hon såg ut,den lilla ? Det var litet egendomligt,eftersom det för varje steg hon tog skramlade så tungt och metalliskt i säcken som om hon hade förvarat en hel uppsättning stämjärn och hyvlar där. Hon var mager,kortvuxen men ändå tydligen gjord av ett segt virke.Det mörkt kastanjebruna hår som min mamma redan har nämnt,föll vackert kring ett allvarligt ansikte,där två lätt antydda vertikala rynkor mellan ögonbrynen möjligen kunde tyda på en viss närsynthet. Var detta det slags inte alldeles ovanliga unga kvinna som läser många böcker, eller hade något slags hantverk kanske tvingat henne att anstränga sina ögon långt utöver det vanliga ?
- Goddag min goda,jag tror inte att vi har setts förut.
Sade prosten i en plötslig välvilja.
- Vad kan ha fört Mamsell till denna avlägsna församling ?
Den unga neg i sin slitna kjol,neg nästan ända ner till den punkt där hennes ,förmodligen magra,knäskålar lätt hade kommit i beröring med jorden och sade,stillsamt men samtidigt mycket bestämt:
- Jo.Jag söker herr prosten i Haraker.
- Då har ni kommit till rätt person,unga fru.Men vad kan jag göra för er ?
(Prosten ,som egentligen hade en djupt ingrodd avsky mot tiggare,kanske därför att det fanns situationer där denne prelat faktiskt uppfattade sig själv som en sådan,tänkte att denna tiggerska dock hade något sympatiskt uppriktigt och bestämt över sig,som gjorde att man lugnt kunde ta sig an henne och tala med henne.Hon var inte den sorten som gnällde. Men – å andra sidan – om en tiggerska såg så bra ut som denna tiggerska kund man möjlign misstänka at thon inte var en tiggerska utan kanske möjligen något ännu värre.)
- Ja,egentligen är det inte herr prosten jag söker.
Jag söker faktiskt en orgel.
- En orgel ? Ni skämtar med mig ,min unga trasfröken.Och jag måste säga att ert skämt har träffat mig på en särskilt känslig punkt,ett sådant där ställe,ni vet,där det gör ont om man petar.En orgel ! Fröken menar inte att ni vandrar omkring och tittar på orglar här i trakterna.Då måste jag saga att fröken verkligen har kommit fel.Just i den här församlingen har vi tyvärr ingen orgel.Vi hade en gång en orgel,en mycket fin sådan till och med.Men det är redan aderton år sedan den gick förlorad. Det är så länge sen att ingen riktigt minns hur det var att ha en riktig orgel här i kyrkan.
Den är hoprostad skall jag säga fröken.Astmatisk.Värdelös sitter den där som en annan ödeskog uppe på orgelläktaren.En värdelös tingest har den blivit.Och ingenting annat.
Ett litet gnälligt kräk där frame i koret ,det är vad vi har.Hon kan själv gå in och övertyga sig.Om hon tvivlar.
Det skall jag saga lilla fröken att det bästa hon kan göra är nog att ta sig bort härifrån så fort som möjligt.Varför går hon inte till Skultuna ? Det är inte långt härifrån.Eller varför inte till Romfartuna.Dom har minsann kyrkorglar så att det dånar vitt och brett omkring dem.Eller varför inte gå bort dit varifrån hon kom,det må vara Åhlsvärta eller Ännora eller den avlägsna och hemlighetsfulla Orsa Finnskog,ja varthelst hon vill.Men här finns inte något att lyssna på.det skall jag säga fröken,att här blir vi bara ledsna.
- Förlåt,hur då ledsna ?
- Om man alltså kommer och säger att man vill lyssna på våran orgel.Då blir vi alltså ledsna.
- Men inte har jag väl sagt att jag har kommit för att lyssna på orgeln i Harakers kyrka..
Prostens förvåning kom honom i detta ögonblick att rodna ända upp till hårfästet.Han tog tveksamt av sig den stora tunga prosthatten och stråk ett par tag med näsduken över ett tydligt glesnat hårfäste.

-Men hur då ?
-Jag har inte kommit för att lyssna på orgeln.Jag har kommit för att laga den.jag är orgelbyggare.Det har jag lärt utav min pappa .Jag lagar orglar.
- Kära fröken.Det må vara så.Men gör mi gnu en tjäsnt.Gå nu snällt ut på de vårliga vägarna oh njut av den friska vårliga grönskan och stör inte mera denna hart provide församling och dess sorgsne herde med dessa vilda infall.
Ty den orgeln skall jag säga fröken ,kan nog ingen råda bot på.
Den har stått alltför länge.
Den är helt enkelt hoprostad. Den är ett museiföremål.Det är vad den är; ett museiföremål,en spillra från en lyckligare tid,vår stora tid här i församlingen när Boethius var präst i Mora och Muncktell i Irsta , - när mäktiga förkunnare förkunnade från vita predikstolar,ingen jävla upplysningsfilosofi ännu hade besmittat en enkelt troende allmoge med sina grymma tvivel ,ingen Darwinism hade öppnat portarna till det systematiskt genomtänkta helvete vi kallar den biologiska naturen, och inga frimicklar hade sprit om Kyrkans rätt till lag och nådemedel, - kort sagt före den förbannade moderniteten unga fröken får förlåta mitt ordval,men det är åtminstone uppriktigt menat ö då var denna orgel verkligen en orgel.Hur triumferande var inte dess trumpetstämmor i påskdagsmorgonens jubelbudskap, hur brummade inte bordunerna i Bachs mäktiga D-molltoccata och fuga efter gudstjänsten i första söndagen efter Trefaldighet ! Hur löftesrikt utlovade inte den kalla och klara salcionalen (eller om Fröken föredrar det;videstämman) en annan,en högre värld bortom detta materiens och naturens dystra järnfängelse,en evig värld till vilken vi blivit födda och till vilken vi för alltid längtar tillbaka. När Kunskapen nått oss.
Ja det var andra tider,denna Orgelns välsignade tid.Det var före allt eländet;ståndsriksdagens upplösning och husbehovsbränningens avskaffande.Det var kort sagt den starka och oskuldsfulla och gudsnära tid som föregick allt det som jag brukar sammanfatta under beteckningen Dufvenbergs tid.
- Prosten syftar på adjunkten Dufvenberg i Ål ,sade flickan helt överraskande.
Men Prosten föreföll inte lyssna. Han hade plötsligt blivit mycket tyst.

Och i detta ögonblick tänkte Prosten naturligtvis på sig själv.Han var allvarligt förbryllad av denna unga flicka med de gröna ögonen och det mjuka mörka håret som stod framför honom ,lugn och säker,med sina två rynkor i pannan och sin verktygssäck slängd över den ena axeln,med en sådan lätthet som om den egentligen inte vägde någonting alls.Flickan såg ledsen ut,men gjorde som Prosten hade sagt.Hon försvann längs kyrkogårdsallén och snart var hon försvunnen.
Men nästa dag satt hon i valvet intill kyrkporten.Och verktygssäcken hade hon liggande i knät. Hade hon suttit där herla morgonen ?
Prosten var denna dag åter mycket nedslagen och hemfallen till de mest onämnbara tvivel och kätterska tankar.Han var sedan tidigt på morgonen livligt upptagen av idén att denna värld kanske inte ens var produkten av en utan av flera illvilliga skapargudar.Och hela det fysikaliska eländet med att återföra de fyra naturkrafterna,den svaga och den starka attraktionen i atomkärnan, de elektromagnetiska vågorna och gravitationen ,var kanske i grund och botten hur enkelt som helst att förklara.De hade i själva verket ingenting med varandra att göra ! Dessa olika skapargudar var kanske inte ens medvetna om varandra . Varför skulle de vara det – lika litet som konkurrerande virusar i en dödligt inflammerad gammal kropp hade den minsta kännedom om varandra.
Den enkla sanningen var nog den att prosten i Haraker inte bara var ett inre slagfält för kätterska tankar;det verkade nästan som om han hade börjat utveckla en talang till att bli ärkekättare.Det hade väl alltid funnits ett litet diskret utrymme för gnosticism i kristen förkunnelse – Jesus står på Din sida;mot Vem egentligen ? – men när en vanlig prost i Svenska Kyrkan började allvarligt fråga sig vad det egentligen var för fel på polyteismen,då kunde man med skäl börja undra vad det egentligen var som var på gång .
Så mottagandet var snävt:
- Fröken här igen ? För att reparera orgeln förstår jag .
Låt mig bara säga fröken att det här är ett litet för enkelt tricks för att vi i Harakers församling skulle gå på det.Har jag inte sagt att den där orgeln inte går att reparera.Den är död,fullständigt död.Gå nu hon och ta sina verktyg med sig,Och kom ihåg att det faktiskt finns en lösdrivarelag som handlar om hur sådana som hon skall omhändertas.
Långsamt,man kunde säga,inte utan en viss värdighet, snörde flickan sina slitna skor,lade säcken på ryggen och försvann nerför allén.Ingen,och allraminst prosten hade väl väntat sig att hon skulle visa sig igen.
Men det gjorde hon faktiskt.Nästa dag nämligen.Där satt hon på stentrappan intill porten igen.
Prosten ,som vi redan har hört,en i grunden osäker man ,utrustad med ett diminutivt självförtroende och skakad intill hjärterötterna av den storm av kätterska tankar som sedan ett antal år härjade hans själ, började nu av någon anledning se denna egendomliga unga kvinna som ett personligt hot.Kanske därför att han förknippade henne med kammarorgelns kvävande närvaro och kyrkorgelns mäktiga frånvaro.
- Lilla fröken har möjligen redan glömt vad jag påpekade igår om lösdrivarlagens bestämmelser om fritt kringströvande kvinnfolk,inledde han,inte särskilt gallant får man väl säga,denna förmiddags konversation.
- Oh ja,svarade hon frimodigt.Visst vet jag det.
Och jag vet ju annat också.Till exempel om orgelreparationer.
- Från vem skulle hon ha lärt sig det ?
- Från min far naturligtvis,Herr Ladegast i Lübeck.Han är väl ändå bekant ? Herr Ladegast som byggde Lübecksorgeln .Den som har tre manualer med femtifyra toner,en pedal med 27 toner 5 pneumatiska maskiner ,13 koppel jämte svällare,18 väderlådor ,12 kubbälgar ,7 regulatorer samt 50 stämmor .
Hon är inte så litet raffinerad denna flicka ,tänkte prosten,mera än vad man hade kunnat vänta sig.Hon har lärt in hela vokabulären ! “Väderlådor” har man ju hört talas om, och “manualer”.Men detta med “kubbälgar” “pneumatiska maskiner” och framförallt “svällare” det går väl ändå litet för långt. “Pneumatisk” har man ju hört talas om.I min hebreiskprofessors,H.S.Nyberg,ungdom fanns det ju fortfarande hos höglärda teologiska fakulteten i Uppsala en professur i “Pneumatologi”. “Pneumatologi” det är ju som alla lärda människor vet,läran om Den Helige Ande,eller pneuman,Guds andedräkt.Och är det inte därför som Aposteln Paulus så löftesrikt talar om den kropp som vi skall erhålla efter uppståndelsen,att den skall vara en soma pneumatikos .Eller är det kanske något annat ? Hur kan förresten en kropp vara andlig ? Är det inte en liten smula självmotsägande ? Kanske ?
Men vad handlar egentligen den pneumatologiska vetenskapen om ? Hur skulle det vara att inneha en professur i pneumatologi ? Vad skulle man egentligen ha att tala om i en sådan lärostol ? Skulle man kunna fylla mer än femton minuter med de bibelställen där Den Helige Ande faktiskt förekommer ? Såvitt Prosten kunde erinra sig var Den Helige Ande väsentligen ett påhitt av ett kyrkomöte,som vanligt utformat efter en mycket intelligentare judisk id é,nämligen den om Guds kvinnliga sida Sechina.
I detta ögonblick insåg prosten att han återigen hade hamnat i en av dessa förfärliga tvivel- och kätteriattacker som under den gångna vintern hade plågat honom alltmer, ett slags avskyvärda själsliga tillstånd där hela den trygga verkligheten tycktes förvandlas till ett ondskefullt gungfly där man för varje ögonblick bara kunde sjunka djupare i dyn.Ett tillstånd som han vissa dagar tillskrev sin avsevärda alkoholkonsumtion,andra dagar åter,ett slags tillvarons – och särskilt den mänskliga existensens – fundamentala hotfullhet.Sådana de yttrade sig; i ensamhet,vetskapen om dödens närhet och den sexuella lustan,ett slags, i vårt eget väsen inbyggd gravitation, som med demonisk förutsägbarhet kunde föras oss mot vilket sällsamt objeKt som helst som den för tillfället utvalt. Pigor med runda skuldror,söta småpojkar i konfirmandklasser,vackra smala björkar i avlägset liggande björkhagar,inställsamma stora huskatter…
Och plötsligt blev prosten medveten om att flickan fortfarande stod där,uppenbart väntande på svar. Han hade den obehagliga känslan av att på något subtilt sätt ha blivit ertappad utan att riktigt kunna förklara hur.
Flickan vred litet grann på sina smala skuldror och detta kom verktygssäcken på hennes rygg att klirra till,som om den ville tala om hur många nyttiga ting som rymdes i den. Moln höll ,för första gången på flera dagar,att dra upp över den västra himmelshalvan,en oväntat kall vind satte alléträden i rörelse och prosten kände at than på något sätt måste försvara sig,utan att riktigt begripa mot vem eller för vad.
- Hur mycket skall du ha då ?,frågade han helt vulgärt och utan att fråga sig varifrån han fick detta – för situationen – alldeles för förtroliga “du”.
Men flickan var – som väntat – inte blyg.
- Det beror på reparationens omfattning.Det kan bli dyrt om jag måste byta ut väderlådorna och slipa om driven till oktavkopplen.Om det bara är intaget i väderlådorna som har rostat ihop kan det nog bli litet billigare.
- Hur mycket ungefär,talar vi om ?,sade prosten Tim med en plötslig hjälplöshet i rösten.
Flickan svarade inte.Prosten insåg att på något plan,i något av själens många tysta,outgrundliga landskap,hade denna drabbning redan avgjorts.Med en gest,som han hoppades inte skulle missförstås,stack han handen innanför byxlinningen,där den överstora kyrknyckeln förvarades och öppnade för flickan.Han hoppades uppriktigt at than inte skulle tvingas stå till ansvar inför kyrkorådet,eller än värre,domkapitlet i det avlägsna Västerås ,för vad han nu gjorde.
Resten av historien,sade min mamma,med sin egendomligt hesa,släpiga röst,är naturligtvis lätt att gissa sig till.Flickan försvann uppför trappan till orgelläktaren,kastade verktygssäcken i golvet så att det skramlade långt ut på kyrkogården,hittade rätt skruvmejsel på ögonblicket och öppnade den nästan fastvuxna gamla trälucka som ledde rakt in ni orgelmaskineriets gåtfulla inre.
Därifrån hörde man snart alla slags ljud av det slag som verksamma hantverkare förmår frambringa;hyvlande,filande,raspande,skruvande,hamrande,
Stämmande.Ja sådant var bullret däruppifrån att prosten Tim till sist såg sig föranlåten att berätta för Kyrkovaktmästare Andersson
Att han faktiskt hade släppt in en hantverkare – att det rörde sig om en flicka vågade han faktiskt inte berätta – i orgelns inre – bara för att helt preliminärt undersöka vad som skulle behövas för en reparation.Vaktmästare Andersson tedde sig klentrogen men vågade inte riktigt säga vad han tänkte,nämligen att nu hade prosten slutgiltigt förlorat förståndet.
Naturligtvis spred sig budskapet snabbt till de mest närboende medlemmarna av det notoriskt bondsnåla kyrkorådet.Det var nog inget tvivel o matt den storartade skandal var under uppsegling som äntligen skulle innebära att den djupt alkoholiserade prostens prostdagar skulle vara räknade,ett perspektiv som de snåla bönderna från Svartåns översvämningsängar hälsade med den djupaste entusiasm.
Detta var före telefonernas tid,eller snarare vid en tidpunkt när bara landsfiskalen i Färnebo och handlare Tunberg i Sevalla hade tillgång till dessa gåtfulla och under alla förhållanden svårhanterliga moderna maskiner,och därför hann inte kyrkorådet samlas till ett planerat urtima möte innan något mycket märkligt inträffade.
Det var i den stilla junikvällen,mycket sent,i den obefintliga skymning som sådana kvällar kan övergå i ett egendomligt neutralt porslinsljus ,ett ljus av det slag som likaväl kunde härska på en mycket avlägsen planet i ett mycket avlägset planetsystem,Prosten som satt vid sin predikan för Första Söndagen i Trefaldighet,d.v.s. medan all slags förfärande ,snarast demoniska,tankar, svävade runt i hans bultande huvud försökte han att skriva ner den ur den slitna tredje volym av Sieverts’ “Sanna Själaskatt” som låg framför honom på bordet i prästgårdens anspråkslösa arbetsrum,såg plötsligt upp med något som liknade fasa i blicken.Eller var det extas ?
Vad han hörde var,som alla har förstått,det låga,djupa,triumferande ljudet av en 32-fots bourdun.Han trodde sig ett ögonblick ha hallucinerat.Men nu var det där igen.Och starkare nu,ja – svällande,som om en svällare dragits an.Nu borde det höras över hela trakten,trodde prosten i sitt starkt medtagna tillstånd.
Och nu fogade sig en blyg salcional till den dova bordunen.Det kunde inte längre var en hallucination,inte ett raskt insättande skov av det delirium tremens efter vars första olycksbådande tecken prosten hade spanat hela den gångna vintern.Denna bourdun,32-fotad och mäktig ,omslingrades med oändlig ömhet av den blyga sälgpipan vars kyska boning var i första registret medan bourdunen hade sitt tillhåll i det källarlika fjärde.Och likafullt kunde de tu finna varandra.Tonen var rund och fast,tonträffningen lika perfekt som hos en regementstrumpetare.
Nej,detta var verklighet.Stämma efter stämma vaknade till liv , och plötsligt var det där,hela det triumferande koralförspelet till Praetorius uråldriga hymn “Kom Helge Ande med Din tröst”.
Kyrkoherden rusade mot kyrkan och fann flickan på utgående .Hans första intryck var att hon var förskräckligt dammig.Med en vit underarm strök hon träfilspån ur ögonvrån.Hennes redan förut fransiga klänning såg nu ut som om den använts till att damma ur orgelvinden. Men det triumferande uttrycket i hennes lätt grönaktiga ögon skulle prosten Tim aldrig glömma.
- Huru underbart ! Men hur mycket är vi skyldiga dig,unga dam ? undrade prosten Tim ,inte utan ett viss oro i rösten.
Flickan såg snarast förvånad ut.

- Hur då skyldiga ?
- Hur mycket pengar skall vi betala Dig för ditt arbete ?
- Oh,sade flickan.Sånt här går inte att betala med pengar.Men nu är det tid för mig att gå min väg.Jag har mycket att göra.


Man sökte över hela länet,påpekade min mamma, - ja ända upp i Orsa Finnskog efter denna sällsamma unga kvinna.Ty det fanns ju fler kyrkor med mer eller mindre sönderrostande och förfallande orglar.Man hade verkligen behövt henne.Men ingenstans fanns hon att finna .Några menade att hon var sänd av överjordiska,andra åter, av underjordiska, krafter.
Ja någon menade att det faktiskt var Den Helige Ande ,denna av kyrkokristendomen så radikalt missförstådda väninna och förespråkerska, ,den kvinnliga andekraft som envisas med att alltid stå på vår sida ,som hade kommit Prosten Tim till undsättning .
Han tillfrisknade så småningom helt från sin iråkade depression och hade han inte i berusat tillstånd råkat falla från predikstolen i samma kyrka under en biskopsvisitation år 1904 på förvåren,under värsta förkylningstiden,hade han förmodligen nått de högsta kyrkliga ämbeten.
Berättade min mamma.

On Connectedness, Or: How do Things remember ?

Stanislaw Lem,the great Polish Science Fiction writer,has written a highly readable book on his childhood,which is called "The High Castle" or in Polish "Wysoki Zamek" - a book full of the most remarkable observations and unusual experiences.One passage which has caught my attention ,goes something like this in my English rendering;
"I believed,without confiding the secret to anybody,that dead objects like man might suffer from shortcomings and inadequacies,and even that they might be forgetful.If one had enough patience ,one might be able to force them to multiply by taking them by surprise.Thus,if one assumed that a pocket-knife ,which hade been left in a drawer ,did forget where it was supposed to be ,one might later find it in a completely different place,e.g.among the books in a shelf.As it would lack possibilities to get out of the drawer,in this impossible situation it would simply duplicate itself and become two.Thus in my view ,the things were suubject to a certain logic,they had to obey some rules,and for someone who knew them well,it might be possible to force the dead matter to some desirable results."

What Lem describes in a negative way,is what it means to live in a well ordered world. Of course things as we know them in everyday lifte are not like Lem expected.They are flawless.They do not forget and we can never force them to multiply by surprise.The things are so clever;they remember where they are,even when we have forgotten where we put them. How do the things remember ?


And is not this flawless memory of things an important part
of what we mean when we say that a certain segment of our experience was "real" as opposed to "unreal" ?

Two objections of course immediately present themselves to this way of reasoning.
The first is that this form of order is a local phenomenon.The physical world contains much more than "things" and it is of course
unsatisfactory to limit the realm of reality to that relatively limited sector of the physical world or what we take to be the physical world which contains "things" organised in a wellordered pattern of time and space coordinates.The realm of things extends from somewhere close to our body and outwards to a limit which might be quite difficult to define exactly.The biscuit which I take with my afternoon coffee definitely stops to be a thing when it disappears into my mouth and not unlike a musical tone dissolves into a,hopefully pleasant sensation.At the other end there are e.g. galaxies.It seems very weird to say that galaxies are things as the different stars and clouds of heated matter which make them up are not all present at the same time.
In a plasma there is hardly any well memorized order of the sort we expect from a campus building or from the drawers where we keep our underwear.On the subatomic level memory really seems to start to fail in different ways depending on what interpretation we want to give to subatomic phenomena..So the flawless memory of
things cannot reasonably be extended to the material world in its entirety. The sort of order which can be expressed by saying that the things have such a good memory , rules,but not everywhere and on all levels.But it seems to actually rule wherever we are.
So,to identify this sort of memory with reality is obviously to define "reality" in a more narrow way than is ordinarily done. We should not be surprised.It has been shown by many philosophers in many contexts that "unreal" can mean many different things.
I leave it there,for the moment.

The second objection is that things can hardly have any memory at all,because things do not have any minds. Not everybody might agree on that point,but I shall assume that such things as we normally call "dead" do not have any minds. And memory is normally thought of as something which can only exist in the context of a mind.
When I say that the drawer is so clever,because it is able to remember exactly what I put into it,this could pass as a metaphorical way of expression.When I say that the dollar is falling in its relation to Deutsche Mark I do of course not mean it literally,and when I say that the book is very intelligent I do not expect to be misunderstood as an animist either.We actually ascribe qualities to things all the time which are really mental qualities in some way or another related to their internal representations.
Of course,e.g.in Henri Bergson´s philosophy the world itself tends to take on mind-like characteristics,because he introduces a concept "pure memory" or "mémoire pure" by making a rather difficult distinction between what could become the meaning of a memory image ,the raw material of memory as if it were,and the memory as represented in the memory image in an act of actual recollection. A less abstract name for memoire pure might be potential memory.
Potential memory cannot recall itself but it is the sort of subjectmatter which can be recalled.Of course everything does not lend itself with the same ease to become represented in memory.A certain degree of order is a prerequisite.
An example which might help to clarify this point is the sort of organisation which antique writers recommend in the so called
Ars commemorativa .The latin writers of rhetoric manuals e.g. the
anonymous author of the book Ad Herennium (falsely ascribed to Cicero) recommend us to visualize and memorize a building,with archways,colonnades,stairs and big rooms organized in a definite way.Statues and herms help us to identify the places between the different pillars.Everything has to be clearly lighted and to have such an architecture that things do not stand in the way of each other.This is called the locus .In the locus we then place the different representations of what we want to remember.They are called imagi. If ,e.g. we are preparing a political speech where we want to speak,first of naval defense and then of territorial defense,we might place an anchor in one archway and a sword in the next one.
The trick of artifical memory is to map topologically a memory representation on top of another,where the first order representation supports the second order one.It seems to have worked fairly well for the antique rhetors who used it.With natural memory the difference is that the representation is supposed to map something which is not a representation itself.
Parts of the world we know easily lend themself to be represented in memory. Things are connected in particular ways with each other.These connections are not always spatio-temporal,which obviously raises the need for a more generic concept than connected in space and time.For this more generic concept I shall from now on use the word "connectedness".
The following might serve as an illustration:I sometimes teach in a room on the first floor of the Hall.To get from there to my office ,which is on the fourth floor, I have a choice between a few alternative paths,of which some include an elevator,others not.
Whatever path I chose I have to start in a (particular) corridor on the first floor and to end in a (particular) corridor on the fourth floor. Of course we take topological order in the surrounding space for granted.This is always the same.So the lecture hall remembers where it is and the office remembers its place in the order.Furthermore,there is a reversibility.If I go back I expect the rooms to appear in an order which is the mirror image of the first one.
These are topological properties of experienced space which we take for granted .These are the properties of the antique memory palace,the loci on which artificial memory was built.
So far so good.What I have said up to this point does not seem very controversial to me. Let us assume now,,that,having at last arrived in my office on the fourth floor,passing all the rooms of one of the ordinary paths which lead there ,I fall asleep in my office.And in a dream I enter another room which is thus a room of my dream.It might be a Greek Temple Hall,or may be an agora.As we need some name for that room ,let´s call it "the last room".
The last room clearly has different properties than the other ones.It does not relate spatially.It has no place of its own in the topological order of the rest of the rooms.It does not fit topologically.It does not make any sense to say that it is included in the next last room either.There are many things represented in different ways in my office - by pictures and books - which are not spatially included even if the physical vehicles of the representations are included in it.It does not belong to a path in the sense that there is a determinate sequency of passages which leads to it.Like the prompter on the screen of my computer,when it passes from the extreme right margin to the left my attention seemed to get there without any mediation.(It is of course possible to construct an abstract topology which can take care of the prompter,e.g. by representing the screen as the two-dimensional projection of a cylinder;for the case with the last room I am less certain.) I am not certain that the fact that the last room is a room in a dream is relevant either.It is of course a "mental image" in the sense that in some way its vehicle of representation is in my brain.But would we have had a much different problem if the last room had been produced by means of cyberspace and virtual reality ? Clearly in that case too we would have to make a distinction between the room represented and the means of representation.And furthermore,"real"rooms are not less unreal in the sense that they are of course represented to us as well. In the standard case of being in my office I am in the room and the room is in me,in the sense that the vehicle of representation of the office is in my brain and that it represents me as being in the room.
I do not know,for certain,either whether it is right to call the last room the last one."Last" suggests a place in a temporal order but is it the room or its mental representation which takes place in an order ?
So the last room is connected to my total experience but not in quite the same way as the other rooms in the actual sequence.There are differences.One is that it does not have the same excellent memory as the other rooms.It does not recur with the same willingness.If I leave it,I am not certain that I will ever find my way back to it.
So the last room is connected but obviously connected in such a way that it does not recur in the same pattern as the other rooms.It does not,figuratively spoken,have the same excellent memory.
What sort of connectedness is ,then, this one ?
Lacking other glue lets try then,with causal connection !
The problem is of course,that I do not have more reason to believe that the office,or the sequence of rooms which led to the last one, have more to do with the last one,than a suddenly occuring
tooth-ache has to do with the room where I got it.
Temporal and causal connectedness without spatial connectedness seem weird to us.Causes are events . Effects are events.
Causes are supposed always to have precede effects.We often reason as if external events could cause dreams and dreams can cause events.But this is of course a metaphorical way of speaking,like when we say that an antique stone speaks about the battle of Thermopyle.Of course no stone can speak.There is not even any text which can speak.Somebody performs a speech-act by means of an (inscribed) stone and we emulate it through its medium until it reaches us.
By Analogy; to dream is an event,which takes place in time,also in space,I dream in a particular hotel room etc. but the dream room or dream locality are not in space .Can something occupy a place in time without occupying a place in space ? It seems weird,but if we do not want to assign to the dream room a place in time which is not a place in space it seems impossible to claim that it is the sort of entity which can causally connected to the rest of our experience.

So,even if it makes perfect sense to say that I dreamed a certain dream on Monday last week and a second dream two days later,if I may have my way,this does not entitle us to say that the contents of the two dreams display a temporal order.They are simply not related in time,and thus not causally related either. I am aware that this conclusion might cause trouble for some types of psycho-analytical theory of the more mechanistic type,but I am willing to take the consequence.A dream is related to the rest of our life not in the way an effect is related to its cause,but rather in the way an interpretation of a text is related to the text .

*



So what sort of connection is the connection between the last room and the rooms that led up to it ?

One possible answer is of course to say that there is no connection at all.But that does not make any sense.At least no common sense.My dream is mine.It is not yours .It is not nobody`s.In some way it belongs to a complex which we might provisionally call my life experience and my life experience is not yours.And observe,that in order to use the possessive pronomen here,we do not have to dogmatically announce that there is such a thing as a central substance which is me and which is the base of the use of the possessive .Films do not have ego-substances and still it makes sense to say that one sequence belongs to one film and not to another.The last room belongs to this life experience and not to another.
Why ?
After all I arrived there.
The standard answer to the question what makes a dream my dream is of course that it is connected to me as a subject in a unique way. Only I can dream my dreams.But is not this a rather unfounded assumption ? Why should I not be able to dream somebody else´s dream ? Is there really any intrinsic quality of my dreams that make them mine ? (And by intrinsic quality I think I mean what G.E.Moore would have meant with an intrinsic quality;one which could not be detached from it without making it qualitatively different.) Honestly,I do not know.
But if we deny that my dreams have an intrinsic quality which makes them mine,their uniqueness must consist in the unique way they are connected to the rest of a field of experiences.And thus,to try to define the uniqueness that way is to beg the question as we do not know that it is connected but not in what the connectedness consists.

*
At this point it might make sense to say a few words about immaterialism.An important point in immaterialism is that it deprives us of the possibility to sort objects,such as towers; into two distinct categories such which exist outside us as real towers and inside us, represented as being outside us,and such which only exist inside us,represented as being outside us but not really being outside us.For immaterialists everything which exists exists as representations.If we only look at representations it is hard to tell the difference.
So the connection between the representation and other representations becomes the only thing we have to go after. It is very important indeed to Berkeley´s immaterialism that there is no logical tie between the tactile representation of roundness and the visual representation of roundness. Because if there were ,we could compare as if it were from a point outside the world.(This might be what Nicolas Malebranche is out to find in his celebrated seeing in God. )
In the case of dreams it seems to us as if we might be able to compare,because there is the awakening .In the case of virtual reality there might be such criteria as the fact that a certain pattern,after long experience,say the reflections of sunlight in a lake , seem to repeat themselves,or something like that.
Here,actually the illusory shows a better memory than the real (we might think of a sequence of virtual reality which at the end
reveals itself by starting to repeat itself) which shows that repeatability is a fairly shaky test of reality. We see it as the test of the reality of a room that we can reach it again,following one or more established paths.But if we arrive at the same place,whatever path we chose to take, we are not content at all. A labyrint where all roads lead to the center makes an unreal impression.(Jerome K.Jerome made a grandiose joke of it in the passage about the Hampton Court garden labyrint in "Three Men in a Boat") So what we tend to regard as a test of reality is not organisation and connectedness in abstracto but some particular types of organised connections between experiences. They have to be organised in such a way that they give something like a decision procedure.Different operations,like taking one path out of many possible ,has to give a different outcome than taking another one.(It might be the case that future developements in information technology,virtual experiences in a cyberspace might weaken or change our entire system of sensitivities on this point.Already air travel ,as practised in our days,gives us a strong feeling,but alas,illusory of being able to move from a place to another without passing the places in between.)
*

What would it mean to say that the world as a whole is illusory ?
Would it imply immaterialism ?
Or maybe something entirely different ?
In order to maintain that the world as a whole is illusory,do we need something less illusory to compare with ? There seems to be a good point in Gilbert Ryle´s observation that in a country without coinage there can be no counterfeits.

If by "reality" we mean a set of experiences which are orderly connected in the sense described,i.e. that they form a suitable subject matter for memory, obviously our total experience,the "world we found" - to use Wittgenstein´s handy expression - contains real and unreal elements.Of course dreams ,experiences of virtual reality,hallucinations etc. - in other words all sorts of virtual experiences also belong to the world we find.But they are obviously differently connected.
As the dream argument of Descartes seems to show there are local decision procedures but hardly any global one.

What would it mean then to claim that orderly connections are only local phenomena which do not extend over the whole context of experience ? That we cannot trust our senses ? But certainly we trust our senses! Even the most sceptical philosopher turns into a dogmatist when he hits road traffic after hours. He does not expect some of the meeting vehicles to be virtual and others non-virtual.
The local properties of the system do not cause us much trouble.It is when we try to imagine it as indefinitely extended that we run into philosophical problems.
A general problem of orientation,or navigation,if you prefer that,might serve as an illustration.
Assume that we are travelling in a universe which we ,for the sake of simplicity assume to be two dimensional and to be populated by only three sorts of objects ,hyphens,dots and the blanks between them.Like in the Turing-machine then movement is only possible forward or backward.We assume that the hyphens and dots and blanks are randomly distributed but form some recognizable constellations.Travelling from a place in such a system to another another particular place the traveller has to identify the goal by the constellation in which it is inbedded.(He has of course,first to decide whether to go forward or backward and then where to stop.) To identify the area where he wants to go,he can always study it in a more extended context.
If we assume,now,that the universe in which the travel takes place is transfinite ,there is of course no ultimate method to identify the goal area as the unique destination .In other words - in such a system unique orientation is only locally possible.
It is fairly easy to see the relevance of this model to the Dream argument.If the decision of the status - virtual or nonvirtual - of a string of experiences can always be made dependent of a more extended strand of possible experiences the distinction can only be upheld locally.
In his "Reflexions on Science",Diderot has a famous passage where he describes the extension of Science as a vast landscape scattered with places which are in the darkness and other which are in the light. Somebody might want to trade this metafore with the situation in a Swiss cheese.
How are the holes connected to the solid cheese ? One possible answer is of course that they are not connected at all.The wholes are also the cheese,but they are not connected in some special way to the rest.

Absurd Claims

1.The Problem


In the following we shall consider a type of sentences ,which if seriously uttered in the relevant context ,make a claim which can impossibly be true.

“I am not here.”
“I am dead.”
“I do not exist.”

might serve as introductory examples.At a first look they might appear as the type of playful jokes which populate so much of Lewis Carrolls books and logical puzzles.But there is something more to them - as I shall try to demonstrate.They belong to a region of what Sören Hallden called “The Logic of Nonsense” which illuminates some aspects of Meaning in general.
I have already remarked that the claim made in each of my examples is a claim that can “impossibly be true”. But what sort of impossibility are we talking about ?
The claim that I am here,expressed by myself by the sentence “I am here” might seem to be true.But is it a necessary truth ? What makes “I am here” different from “Professor X. is here” or “Professor Y is here”? The truth of such claims, if they are true ,is obviously contingent,and if I reformulate something like “I am here” to “Professor X is here” it becomes obvious that I might as well not have been here.And if we take “I am here” as synonymous with “Professor X is here” (where “X” serves as my proper name) - which seems quite reasonable - ”I am here” should be contingent as well.
There is,however,a strong temptation to answer yes, “I am here” is a necessary truth, because the negation “I am not here” seems to involve some sort of contradiction.And by a valid,even axiomatic, theorem in modal logic:
– ◊(–P ) if and only if N(P)

the negations of the absurd claims in my three examples seem to be necessary truths.Now to claim that with logical necessity I am here,that I do exist and that I am not dead seems to be as absurd claims.”
There is nothing necessary about "Professor Y is present."

2.First Pattern of Analysis; Hintikka s Performatives

A reasonable interpretation of Descarte s “Cogito,ergo sum”which fits well with Gassendis objection “Ambulo,ergo sum” – what is necessary about “ambulo”? – is that rather than intending a logical inference in the Aristotelian sense,Descartes has the apparent absurdity of the claim “I do not exist” in mind.As Jakko Hintikka has observed in a very useful analysis of the Cogito ,there is nothing wrong with the sentence”I am not here” or the sentence “I do not exist”.They are in perfect order and have nothing of the contradictoriness of “A is a circular triangle” nor the obscurity of “It smells like a sphere”.What is contradictory about them,or creates the appearence of contradictoriness is connected not with their sentential structure but with the idea of a speech-act or other performance (thinking them) which would make use of them.
What Dr Hintikka, among other things, observed in his essay on the Cogito is that the first person statements of this type seem to be - or can be analyzed as - performatives, (performative speech-acts in the sense of J.L.Austin and Searle) which ,because of the weird circumstances in which they are attempted,cannot simply be carried out,or performed.,cannot be performed.The radical doubt of the own existence ,expresses as the question “Is it the case that I do not exist.” cannot be expressed (or if you prefer to stick to the Hintikkaa terminology ,performed ) by me,whether it is true or not.Thus,the Cogito. Rather than expressing a logical inference the Cogito,ergo sum describes a situation. That I cannot claim that I do not exist is not a contradictio in adjecto .Of course it could be the case that I do not exist ! After all I am mortal.After all my parents might never have met. The claim is not a contradiction it is a case of absurdity.Some things can simply not be done.We cannot smell the spherical form of a sphere In Lewis Carrolls “Through the Looking-Glass” the White Queen refuses to accept Alice s confession that she cannot believe the unbelievable.The naught Red Queen claims that – after some training - she has been able to believe six unbeleivable things before Breakfeast.You only have to try with both hands.
All these are absurd claims.Things or acts are demanded which simply do not belong within the framework of these acts.Which might be assertive performances.

Is this all that there is about it ?
Not yet.





3.Second Pattern of Analysis;incompleteness

Reformulating a third-person statement like “Professor X is not here” to first-person; ”I am not here” is not the only way to produce absurd claims, and this fact limits the use of Jaakko Hintikkas “performative” pattern of analysis.I shall try to show that we actually need something stronger,a more general pattern of analysis.
Let us consider a new set of examples:
“There is nothing such as red in the world”
“There is nothing such as hot in the world”
“The universe does not exist.”
Let us first have a look at the first example.Its negation is “There is something red.” We shall – in this context- ,surpress the question whether this this something that we have called “red” is external or internal to our mind. The sentence “There is nothing such as red in the world” can of course easily be interpreted as stating that the red we percieve is of a purely perceptual character and that the external world has no colors. Which might be a perfectly reasonable position,taken by many philosophers.But that is not the present interpretation.We mean that there is nothing red whatsoever,denying the possibility of any red or reddish color experience.(I add “reddish” for the case that somebody might wonder whether that which is denied is the lowest possible determinable.The argument is –as we shall see – not sensitive in this respect.)So if the sentence “There is nothing such as red in the world” is true,it means that a color experience,such as red or reddish is not possible.Of course this is not the case.But it could be the case. What is possible in a population where every-body suffers from cerebral color-blindness (achromatopsia) could of course be the state of affairs of mankind or of mammals in general.Did the trilobites see color through their crystal eyes ? They might as well not.The point – which the reader has already got – is that even in the strong interpretation there is nothing nonsensical or fundamentally wrong with the sentence “There is nothing such as red in the world”. Our experience contradicts and rejects it but it could have been the case. So the sentence expresses a contingent false proposition.
But still – what would “There is nothing such as red in the world” mean , said in a world where the sentence expressed a true proposition ? It seems as if , if true the sentence would be senseless.And if it were senseless it could not be true.So if it were true it could not be true, and – by reductio ad absurdum – not true.But not meaningful either.
The reason is that “red” cannot be defined. It is a qualium.If the word “red” shall have any meaning at all it must be based in one way or another on the possibilirty of color experiences , specifically in the “reddish” field.So what would “There is nothing red whatsoever” mean if it were true ? Nothing .The word “red” would lack all sense and by the principle of the dominance of the atheoretical element, if a sentence contains one meaningless constituent,it becomes meaningless as a sentence.
So,again,we have landed in an absurdity.The claim is not contradictory but impossible.So it seems as if we were again in a similar dilemma as with Descartes “I do not exist” – but with the important difference that this time no egocentric particular like the first-persin “I” is involved.
There is nothing (logically) wrong with the statement,but it the proposition it expresses is true ,this truth cannot, be meaningfully expressed .So if it were true,this truth would not be expressible,while its negation does not provide any similar problem.
Clearly,it would be very strange to say that the absurd claim “There is nothing such as red in the world” would be senseless if ,and only if,it were true.Because that is an unacceptable contradiction that so,methng should be senseless and true at the same time.

The performative exit seems of no value in this example.Nothing prevents us from saying something which is obviously false. Personal pronomina do not play any role in these examples.Instead of talking about a paradox it might make sense to speak about a paradoxical situation. If the expressed proposition were true,nobody would be able to express it.But of course it could be true.
So here a language,in this case standard English,is able to produce a string of words which masquerades as expressing something which it cannot meaningfully assert.The second example in this second group.can be treated analogically. If these sentences expressed something which were the case,they would not be able to express it.There is a self-referential element implicit in the absurd claims. Their claims seem to undermine the very conditions for their use. It is a well-known fact that a natural or a formal language can produce more strings than can be realized as meaningful representations.In the language of Chemistry it is possible to combine letters for elements and numbers for valencies which suggest molecules which could never exist,and in the Laban notation it is possible to suggest movements which no dancer could perform in the real world.
One might say that the absurd claims can express more than they can signify,or that their expressivity exceeds their meaningfulness.




4.Absurd Claims and the Anthropic Principle


The implicitly self-referential element becomes more visible ,may be,in our last example,i.e.

“The universe does not exist.”

This example has some relevance for the sometimes rather intense discussion of a cosmological principle which James Wheeler baptized The Anhropological Principle.
Obviously human life,intelligent to the extent to which it is intelligent is only possible in a universe which satisfies some fundamental physical conditions.Exactly which these might be does not have to analyzed here.Let it be enough for the present discussion that a universe in which questions can be asked has to have such an equilibrium between contractive and dissipative forces that galaxies and stars are able to form.
When the child asks "Why is there something rather than nothing ?"
and the helpless parent answers "In order that you shall be able to ask the question" this answer - which clearly applies the anthropological principle - implies that the existence of the world we know is a condition for the question to be asked.Again,there is no self-evident reason to believe that the universe by logical necessity has to be as it it is. It might of course be the case that a universe with - say a weaker gravitational force for some physical reason might not have been able to exist.But what excludes the possibility of such a universe cannot hardly be the fact that I could not have been there to observe it.For such an assumption would make my observation a necessary condition (among other necessary conditions) for the exisatence of the present universe, an asumption which sounds a bit egocentric,especially as all facts bear witness to the fact that the world I found has been here before me.
Like in the earlier discussed cases, we have a sentence which cannot meaningfully express the fact that the world does not exist inside the language where it is formed. If it is the case that the world doe not really exist.
So the generalizable conclusion is that everyday lnguages make possible formation of strings which iff certain facts were the case could not simply be expressed in these languages.The expression we see is a pseudo-expression ,a something which appears in the disguise of a true or false sentence but can be neither because its references are not well established.

The Never-Ending Image: Reflections on Jackson Pollock´s Paintings 1946-1950

Clement Greenberg,the great New York critic, and one of the very first to realize the importance of what Jackson Pollock was doing in the grand period 1946-1950 , obviously saw it as a new pendulum move in an oscillating movement which seems to have gone on in modern painting since the time of Seurat and early Picasso, between representative and non-representative painting. In his essay "American-Type Painting" Greenberg writes "I do not think it exaggerated to say that Pollock's 1946-1950 manner really took up Analytical Cubism from the point at which Picasso and Braque had left it when ,in their collages of 1912 and 1913,they drew back from the utter abstractness for which Analytical Cubism seemed headed."
A lot has been written ,indeed, on the period which is often referred to as the drip-paintings of Pollock,and their importance as a radical turning point in formalist painting has been approached in different was.
The philosophically most satisfactory view seems to me to be the one which is taken by Michael Fried in Artforum 1965 .
In respectful opposition to Greenbergs interpretation - he regards him as a mentor in the field of "formalist" criticism - Fried suggests another approach:
Far from following the path of Analytical Cubism into the increasingly thinner air of abstract imagination, Pollock's drip paintings are restoring a much more concrete ,a more elementary approach to the fundamental conditions of painting.
The distinction between representational (Example: Picasso's Saltimbaques) and non-representational (Examples:Kandinsky,Malevitch,Roethke in their mature work) is sometimes expressed by the abstract expressionists and their critics as a distinction between figurative and non-figurative .This ,says Field,can hardly be right.Wile it is difficult for a representative painting not to be fugurative ,but it is perfectly possible as is the case in Kandinsky and even in other parts of of Pollock's work for a non-representing image to be figurative.
What Pollock does in the canvas-filling drip-paintings from aproximately 46 and for some very important years onwards is to free his painting from both elements.The line ,completely emancipated from its figurative function,which is to define a surface by being its boarder,is set free to form its immensely complicated curve .This Pollock s line is transfinite in the sense that it has no obvious start and no obvious end.In fact,says Field it does not recognize the end of the canvas as its boarder.This mode of painting deserves a new term .It is neither figurative nor non-figurative. It is optic.
The boarder of the canvas - where traditionally a frame is placed,marking as if it were a limes (in the Roman sense) between image and world, is explicitly neglected by Pollock in some of these paintings .He marks it by folding painted canvas surface over the edge of the strainer.The relationship between painting and surface is not any longer an essential ,but only an incidental ,one.The line has to have an abode but this abode is no longer a part of the image.The line could as well - if it were physically possible - (which it might be) hover in a three-dimensional space.

Field's understanding of the drip paintings - as far as I have understood it - is a highly interesting one and certainly gives reason for several reflections.
The first one might be connected with the nature of space and the second one to be dealt with here,with the nature of painting.
As we have seen,if we adopt the Field analysis, that a Pollock painting from the actual period has no real limit,(no logical frame) because the line has no topological beginning nor an end . There is no distinction between "image" and "world" any longer.They have entered each other ,the painting is world (Or shall we say "a world" ?) and the world is the painting.
*

In the second part of "Critic of Pure Reason" we find Kant's arguments against the independent existence of time and space.If we assume an absolute time or,mutatis mutandis,an absolute space ,we arrive, as Kant wants to prove,in unresolvable contradictions.And the conclusion at which Kant arrives is the one that Time and Space are nothing but Vorstellungsformen or in other words "forms of representation" - ways in which Human Reason organizes its empirical content.The paradox of space ,somewhat simplified, consists in the following destructive dilemma:
If we assume that space ,in its entirety , is finite, we have to assume a border area where it begins and another where it ends and as this boarder itself has to be situated in space ,obviously we have not taken into account the totality of space.If , on the other hand we assume that space is infinite,we have not taken into account the whole of space either, as for every part we are considering there always ha to be something more to consider.
The second leg of the dilemma - it should be admitted - is less clear than the rather obvious first one . The second leg becomes a little easier to understand when we come to the time variant.If Time is transfinite and has no beginning and no end ,why has not the present already past ? We assume that Time and Space are endless;"Die Welt hat keinen Anfang,und keine Grenzen im Raume,sondern ist,sowohl in Ansehung der Zeit,als des Raums,unendlich"

An infinite given aggregate of parts which exist at the same time cannot be conceived of.Why ?Because Kant seems to think,we cannot achieve completeness in our understanding of such a space.

Why is this completeness necessary ? One interpretation might be that Kant has a difficulty with a totality which does not change even if we take away a transfinite amount from it.A difficulty which we have dealt with in note 4.
However what we are dealing with is space.

To take the space as infinite is , however ,not to say that transfinite numbers are involved--we do not deal with the number of the numbers,so to speak--or their totality - we are dealing with transfinite geometry .As to transfinite geometry I have the suspicion that there are many alternative treatments a.Clearly nobody forces us to use euclidean definitions - including points - and the geometrics of modern string theory abstains from it.

And space is certainly what Pollock´s endless line is all about. Of course his paintings do not fill the world.They have, whether the painter liked it or not - external boarders .Infinity is in his paintings in the sense that the line has no starting point or no limit or neither.But the best representation of this type of infinity in Number Theory might be a Cantor set of higher order than Aleph,in the simplest case a set 1,2,3,....Ø ,which taken as a set, is an ordinal set of the second order since it contains the limit ordinal of the first ordinal set, a set of the first order (the standard finite ordinals, 1, 2, 3.....).
It has an external boarder but is unlimited inside. The typical opticks seem to come close to such little limitless universes.
Borges would have liked them.



So here we have a sort of analog to Pollock’s line which does not start and cannot end.It is not a hand lifted to throw a shadow on the world. It is world.At least in no weaker sense than the rest of that transfinite ,undecidable labyrinth which we call "world".
Leonardo’s notorious advice as he gave it in his Note Books illustrates a philosophically central point ,the importance of which should not be underestimated.
“Do not despise my opinion,when I remind you that it should not be hard for you to stop sometimes and look into the stains of walls,or ashes of a fire,or clouds,or mud or like places,in which,if you consider them well you may find really marvellous ideas.”
The moment of transition between seeing irregular stains in a wall and seeing mountains and horsemen in battle and whatever Leonardo invites us to see, is of outmost importance here.What is it that forces us to make the non-representational representational ? What causes this transition – I cannot even tell whether it takes place in time or outside time – is obviously very corecive.The perception wants to turn to sign.And seems to invite us,instead of increasing the perception to increase the intensity and density of signs.We call it “imagination” ,which is also the word that Leonardo uses. But what is this “imagination” which Wollheim insisted on calling “seeing in” ? The accidental,nonfigurative is turned figurative. This ,to common sense is the act of painting.So what does it mean to place the painting outside this process ?
So, in producing these remarkable - and very influential - drip paintings, what did Jackson Pollock really do ? Or what did he believe that he was doing ? This questions seems to me to throw some light on painting itself.
There have been many different attempts to explain what Jackson Pollock was doing.From the ritualistic (A ritual dance over the sand-paintings of the Pueblo Indians such as Aby Warburg described it in his very influential essay which became the starting point of iconology in the modern sense.)
Of course Jackson Pollock knew about these ancient rituals, he actually mentions them in an early interview .But first, the Navaho sand paintings were figurative and representative,and second, Jackson Pollock cannot have been that intent on provoking the skies to give rain to the arid desert lands..
Another approach is "act of painting" in approximately the same sense in which philosophers J.L. Austin and Searle talked about "speech-acts"in the fifties. A speech act like promising or affirming something can be successful only if the adequate conditions prevail.E.g. you can only promise to give property to somebody if you own it and you can only affirm a fact if you know something about it.
The act of painting seems more difficult to define.
What would it mean for an act of painting to be successful ?
At the core of the issue seems to be here that we normally expect a painting in one way or another to communicate.The content communicated could be a narrative which is frequently the case in classical painting, it could be a likeness or as in non-representational figurative painting say Kandinsky’s later work,the image is assumed to carry a meaning (or sense) which ,because of being non-representational has to be supposed to convey a meaning of a more intrinsic nature.From the point of view of a commonplace philosophical semantics this intrinsic meaning is hard to define.In Kandinsky's case
the artist himself describes this intrinsic meaning as "the spiritual" in art.
A simple ,may be too simple ,way of defining the meaning in non representational figurative art is of course to say that the message conveyed is the figuration itself.The meaning of Malevitj's White square on a white surface is exactly this and nothing more; a white square on a white surface.
Does this deprive the idea of painting of something important ?
Such as the Human mind works and the Human brain is organized,it is indeed very difficult to produce an image which is completely void of meaning.Our "eye" is reading connotations,humaniora ,into practically everything visible and not completely homogenous (example;the star constellations on the nightly sky) and what Richard Wollheim used to call "the seeing in" - the process by which the mind is able to structure any slightly irregular surface, a wall,a cloud cover , into images which make sense to us.
The problem with defining or describing what Jackson Pollock is doing in the optics seems to be connected with the difficulty to assign a "meaning" to his non-representational,non-figurative optics.
An easy way out , which Clement Greenberg rejects ,is the subterfuge to "retinal pleasure", in other words the idea that the only source of our attention to the optic paintings and the pleasure they obviously give us is founded in the neurology of our own visual system.
This theory,which would reduce what Pollock is doing in these years to a subtler form of tickling obviously overlooks the purely intellectual pleasure which is connected with following the immensely complicated adventures of his line, starting nowhere and ending nowhere . Approaching an optic painting by Jackson Pollock is a time-consuming venture but the intellectual yield it gives is not completely different - it seems to me - from that of reading a witty and dense narrative like Cervantes' "Don Quijote".
As we know,Pollock could not in the long run stay in the very special climate of hi optic painting.In the later years,which are marked by a decreasing productivity, he is in full retreat, not only into figurative painting but into something which must be characterized as representative drawings. You might call it an “an Orphic Retreat”.
This retreat is not quite different from that of Picasso from the analytical cubism at the beginning of the century .And this should hardly be surprising. It might seem to be a deep in ner bond between painting and representation which in the long run makes it impossible to stay in the thinner air of different formalisms.Do not ask me why it is so.

All this said ,these remarkable paintings, the “drip paintings” The Optics, seem to keep their ultimate riddle.May be the ultimate answer should be looked for in Pollock's own assertion;
" I am Nature."

(University of Texas , in November 2003)