Ett provstycke ur romanen: “Fru Sorgedahls vackra vita armar”

ORGELN I HARAKERS KYRKA


Vad min mamma hade att säga om Haraker och dess orgel var,om jag nu kan minnas det rätt,ungefär så här:
De rika översvämningsslätterna kring Svartåns övre lopp frambragte välstånd och kyrkobyggnader som ,exempelvis i Västerfärnebo,närmar sig det pompösa.Jämfört med vad som byggdes i de skogsnära byarna som Sör-Ål och Åhl, kunde Västerfärnebo och Haraker framstå som små katedraler.
I Haraker gick det dock med tiden neråt och då,när min mamma bodde hos prosten och diskade och städade och bäddade sängar och rensade grönsaksland där, hade den vackra kyrkan hunnit bli litet sliten,Och kyrkorgeln värst.Den var egentligen ett mäktigt instrument,byggd av instrumentbyggaren Samuel Christian Zwittenhoff från Lübeck år 1810,samma år som slaget vid Leipzig och Hegels Phenomenologie des Geistes,märkvärdigt nog.Orgelfasaden var då,när min mama först såg den,stilig nog.Hon tyckte att den såg ut som en skog.Eller kanske en skog av ofantligt förvuxna sälgpipor.
Och sälgpipor fanns det naturligtvis bland den orgelns många register,salcional,som det kallas.Men där fanns också alla de andra stämmorna,via bourdun och chalumeau ända ner till trettiotvå fots basar ,mäktiga rör ,fullt istånd att ta sig ner till vad som i symfoniorkestern motsvaras av kontrafagotter och wagnertubor,ja djupare,mycket djupare än vad dessa orkesterinstrument någonsin vågat sig,ner till de djup där tonen förvandlas till en vibration,fullt kännbar I kyrkobänkarna och där varje enskild förtätning av det som är en ljudvåg blir förnimbar.Där är vi nära den djupa ton som går genom universum och som är vår egen ,högst kortvariga och tvivelaktiga existens.
Nog av;från den dagen när Harakers mäktiga gamla orgel storknade av regnvatten från ett otillständigt läckande tak och fyllnades och kvävdes – något som skedde med ett sällsamt ljud,någonting mellan en mycket djup mänsklig suck och ett stilla gnisslande,var denna stackars lantliga församling i inte mindre än tre decennier tvungen att betjäna sig av en stor ful koffert till kammarorgel som kyrkorådet hade tvingats inköpa från en konkursdrabbad friförsamling I Engelsberg.Det var inte roligt.Den mäktiga triumfanta teocentriska statskyrkotonen i preludier och fugor ,lämpad för fria bönders gudstjänst i ett fritt och vackert landskap ersattes nu av småfolkets eländiga gnölande klagan till en käre jesus som inte kunde göra mycket för dem när deras hypotek förföll och haglet tog det lilla som fanns i deras magra fruktträdgårdar..Verkningarna var,som alla kan begripa,djupa.
Den nya orgeln såg snarast ut som en mäktig flyttlår – i varje fall från baksidan sedd, - och med sitt gälla gnällande lät den verkligen just så som man kan vänta sig av en frimickelorgel.En statskyrkoorgel,vare sig stor eller liten ,har två egenskaper:självförtroende och auktoritet.Liten eller stor,välvårdad eller länge eftersatt och vanvårdad som den i Haraker astmatisk och mager som en underbetald bruksbokhållare eller välnärd och fet som och med öronbedövande svällare som den stora orgeln i Västerås ,de har alla detsamma auktoritet.De befaller.De vädjar inte.
En sådan där kammarorgel vill så gärna.Men bönar och ber som en piga som moran vill kasta ut därför at thon väntar ett barn,ett alltför ovälkommet barn.
Man frågar sig;vilken inverkan kan det nu ha,på en ganska rik och myndig landsförsamling i Norra Västmanlands östligaste delar,
just där Svartåns översvämningsängar skapar rika ,ja överrika skördar att stoppa i ängsladorna, att plötsligt utsättas för en kyrkomusik – om man över huvud taget kan beskriva eländet så – som är ägnad att skjuta självförtroendet i sank till och med hos en Domprost.Om nu en sådan skulle ha vägarna förbi.
Ja,man frågar sig.
Svaret är lätt:olika verkan på olika människor,naturligtvis.
Några blev mindre,några växte till sig, särskilt småfolket från de skogsnära byarna.De hade egentligen aldrig känt sig riktigt väl tillmods med mäktiga toccator utspydda ur blyhorn och barduner.Gnölet från missionsorgeln var liksom litet närmare till dem.Några,som kyrkoherde Tim blev i stället alltmer melankoliska.Det har sagts att det var i den vevan som Prosten började supa.Orsaken var har det sagts,att denna pipiga frimickelorgeln helt enkelt alltför mycket påminde honom om honom själv.Han kunde inte höra detta gnäll utan att påminnas om vilken klåpare,vilken ignorant,och - framförallt vilken usel förkunnare - han var.Denna piporgel,detta i brunt gammalt trä skickligt inkapslade heliga dragspel kunde inte framgnälla ett enkelt förminskat septimaackord,denna den harmoniska mångtydighetens drottning,utan att påminna honom om att han regelmässigt stal sina predikningar,antingen ur Johan Axel Arndts kargt gammallutheranska “Sanna själatröst” eller Hugo Ferdinand Lefflers praktiskt taget bloddrypande pietistiska “Andelig Duvoröst”. Båda pålitliga gamla tyska predikosamlingar som man verkligen kunde hoppas att ingen församlingsbo någonsin skulle komma att öppna.Han hade en gång i tiden inhandlat dem från Prostens i Tillberga,Odlanders, dödsbo antikvariatsbokhandlare Börje Leander på Stora Gatan i Västerås,en trevlig ung man som visat betydande diskretion och uppenbart glatt sig högeligen over de fyra kronor och femtio öre han fått för hela bunten.Som då också innehöll Prosten Sieverts “Kristna trösteord” och två franska romaner “Mademoiselle G…” och “La Contesse C. dans son boudoir ou une assistance non prevue.”
Ur dessa källor hade Prosten i Haraker flitigt öst.
Pipandet och kvidandet från denna orgel kom emellertid denne Ordets tjänare att ifrågasätta,inte bara sig själv,utan också det ord han tjänade. Fanns det egentligen ett enda ställe i dessa evangelier som man kunde lita på ?Hur många tusen klåpare,närsynta munkar,giriga och grymma homousianer och antignostiker,arianer och enkla fyllbultar och sektpolitiker hade rumsterat o mi dessa handskrifter innan de blev vad de blev ? Och det långt fore Hieronymous och hans utslätade och inställsamma Vulgata. Kort sagt:Om detta var Ordet – hur visste man att det var det sanna ordet ? Och denna Kristna Moral som han så högtidligt förkunnade i söndagarnas högmässopredikningar .Vad skulle den egentligen bestå av ? Allt vad I viljen ….ja det lät ju bra.Men där stod ju inte alls vad man skulle vilja ? Hur var det egentligen med masochister ? Var denna berömda princip i grunden annat än en tom,och dessutom ganska orealistisk fördelningsprincip.I det ena århundradet hade den kristna moralen föreskrivit häxbränning och i ett annat Helvetets alla fasor för masturberande ynglingar.
Ibland när Kyrkoherde Tim i Haraker kunde det faktiskt kännas som om han hade kommit ut på en livsfarligt tunn,gungande våris, som när som helst kunde brista inunder honom och placera honom…ja var ? I det glödande Gehenna förstås –eller vad som värre vore i Gnosticismens kalla men stärkande vinterbad.Denne skapargud var inte vår Gud,denne Kristus som blev så illa mottagen var inte hans son utan ett sändebud från en annan och helt annorlunda värld ,en budbärare som hade försökt att berätta att i denna den skapade Naturens grymma järnbur hör vi inte alls hemma.
Vad den mest av allt liknade var tigerhajens grymma livmoder där de embryonala djuren efter bösta förmåga slukade varandra .
Nej.Hur mycket Prosten Tim än grubblade,fick han inte det hela att gå ihop.
En gud skapar en värld som i sin grymhet,sin totala onaturlighet, totalt artificiell i hela sin löjliga,vulgärt retoriska stil från verkningskvanta till roterande galaxer , en värld som med sitt elastiska rum och sin elastiska tid ter sig mera lik ett mycket elakt barns dumma leksak,denne gud förvandlar sig behändigt till människa , tar bestämt avstånd från sig egen skapelse – meddelar att “Mitt rike är inte av denna världen” – och låter sig sen i extremt smärtsamma former avlivas.För vad ? För att försona förstås.Men vem skulle egentligen försonas med vem ?Måste Gud verkligen försona sig med sig själv ?Eller människorna med Gud ? Varför det ? För att de hade behandlat honom illa ? Men var det inte snarare Gud som hade behandlat människorna illa ? Kunde man tänka sig en grymmare,en mer cynisk värld än denna som hade skapat.Med dessa insekter som förgiftar varandra efter kärleksakten ,äter upp varandra,eller med sinaspikbesatta penisar river upp honans vagina för att inga främmande gener någonsin skall kunna tränga in i hennes helgade domäner .
Prosten kunde i sådana ögonblick känna att han måste ta ett mycket fast tag om sitt förstånd.Inte Fan var det människorna som hade behandlat Gud illa inte! Och när allt kommer omkring: någon som är allsmäktig kan man väl inte behandla, vare sig på det ena eller det andra sättet.
Eller kanske det var där skon klämde;Gud kände sig kanske oälskad,inte tillräckligt uppskattad.Efter allt vad han hade gjort för oss.
Dett var precis det slags tanke som gnällorgeln med lätthet kunde väcka i prostens bröst .Men om Gud nu så gärna ville bli älskad fanns det ju onekeligen ett och annat som han sedan länge hade bort kunna göra åt den saken. Vill man verkligen bli älskad är det väl knappast något dummare man kan göra än att helt högmodigt sitta där och vänta på att någon skall komma och älska en !

Hunnen så långt i sina alltmer förströdda förberedelser till Trefaldighetssöndagens predikan såg Prosten Tim i Haraker upp från sitt tunga,av århundradens bläckfläckar brunmarmorerade skrivbord i sakristian till Harakers kyrka,förresten ett av de få ställen där man slapp se den eländiga kammarorgeln, reste sig för att hämta en sak ur väggskåpet,en tennflaska som han hoppades ännu skulle innehålla något litet av den hostmedicin som han vid den här tiden på dagen brukade behöva,reste sig alltså,kastade en blick genom sakristians fönster,det enda i hela kyrkan som inte var färgat, och såg något som genast fångade hans uppmärksamhet.Vitsippor prydde ännu backen,ty detta var en i sanning kall och sen vår, björkarnas ljusgröna,egendomligt jungfrueliga lyster föreföll inbjuda till hemlighetsfulla riter,obekanta men djupt upphetsande njutningar,
Höll prosten Tim i Haraker på att bli galen ? frågade denne sig med en rysning. Frimickelorgeln frame i koret hade börjat ljuda.Det var kantor Norberg som uppenbarligen höll på att leta sig fram i högsta registret till en uthärdlig kombination av oktavkoppel som tydligen skulle användas till det ena eller det andra i samband med morgondagens gudstjänst.Gnället gick genom märg och ben.
Han urskilde nu tydligt ett koralförspel till Pretorius uråldriga hymn “Kom Helge Ande”
Våren därute,kammarorgelns gnäll i B-moll,de hemska kätterska,ja mer än kätterska,- demoniska - tankar som likt en storm just gått genom prostens bröst - allt detta kom nu på ett märkvärdigt sätt tillsamman.
Det var ett egendomligt ögonblick,ett av dessa ögonblick i livet när allting svävar.
Vitsipporna därute vände sina vita små ansikten ,ansikten som varken föreföll grymma eller välvilliga utan enbart frågande,emot honom,björkarna lovade med allt intensivare förförelse någon lust som han visste aldrig skulle bli hans.
Prosten Tim kände att han inte skulle kunna utstå ens ett ögonblick i detta slutna rum,bakom metertjocka murar av sextonhundratalets sten.Tog den breda prosthatten,svart vårrock med uppslagen krage och slag av svart sammet,spatserkäpp med gulnad,lätt sprucken elfenbenskrycka och gick med snabba steg nedför kyrkoallén.Efter sakristians orgelpip var intrycket av fågelsången därute oerhört starkt ,en storm av hungriga,lyckliga stämmor som alla bara ville en enda sak;att finnas till. Ett ögonblick kände prosten Tim en stor lättnad;även han fanns faktiskt till.Han gick med snabba steg genom kyrkogårdsallén,en allé lik så många andra här i världen och hade i detta egendomligt svävande tillstånd en känsla av att vara unik. Men nere i slutet av allén ,än så länge bara synlig som en siluett i motljuset,tycktes någon komma gående emot honom.Kommen något längre och med solen plötsligt försvunnen bakom ett hjälpsamt sommarmoln,såg prosten förvånad vem det var.
Eller snarare;han hade ingen aning om vem det var.
Flickan var snarare kortvuxen än stor,snarare ung än gammal,hennes klänning var grå,sliten och fransad nere vid vaderna.Hon hade ett kastanjebrunt hår som varken var långt eller kort.Över den slitna klänningen bar hon en kofta av brunt ylle och över högra axeln en juesäck som inte kunde vara alldeles tom – den var snarare full än tom och dess kantiga konturer antydde att hårda föremål,kanske verktyg, dolde sig därinne.Och det var knappast vad man kunde vänta sig att en ung tiggarflicka,om det nu var en tiggarflicka,kunde förväntas bära med sig i en jutesäck,vårdslöst slängd över axeln.Hon var kanske starkare än hon såg ut,den lilla ? Det var litet egendomligt,eftersom det för varje steg hon tog skramlade så tungt och metalliskt i säcken som om hon hade förvarat en hel uppsättning stämjärn och hyvlar där. Hon var mager,kortvuxen men ändå tydligen gjord av ett segt virke.Det mörkt kastanjebruna hår som min mamma redan har nämnt,föll vackert kring ett allvarligt ansikte,där två lätt antydda vertikala rynkor mellan ögonbrynen möjligen kunde tyda på en viss närsynthet. Var detta det slags inte alldeles ovanliga unga kvinna som läser många böcker, eller hade något slags hantverk kanske tvingat henne att anstränga sina ögon långt utöver det vanliga ?
- Goddag min goda,jag tror inte att vi har setts förut.
Sade prosten i en plötslig välvilja.
- Vad kan ha fört Mamsell till denna avlägsna församling ?
Den unga neg i sin slitna kjol,neg nästan ända ner till den punkt där hennes ,förmodligen magra,knäskålar lätt hade kommit i beröring med jorden och sade,stillsamt men samtidigt mycket bestämt:
- Jo.Jag söker herr prosten i Haraker.
- Då har ni kommit till rätt person,unga fru.Men vad kan jag göra för er ?
(Prosten ,som egentligen hade en djupt ingrodd avsky mot tiggare,kanske därför att det fanns situationer där denne prelat faktiskt uppfattade sig själv som en sådan,tänkte att denna tiggerska dock hade något sympatiskt uppriktigt och bestämt över sig,som gjorde att man lugnt kunde ta sig an henne och tala med henne.Hon var inte den sorten som gnällde. Men – å andra sidan – om en tiggerska såg så bra ut som denna tiggerska kund man möjlign misstänka at thon inte var en tiggerska utan kanske möjligen något ännu värre.)
- Ja,egentligen är det inte herr prosten jag söker.
Jag söker faktiskt en orgel.
- En orgel ? Ni skämtar med mig ,min unga trasfröken.Och jag måste säga att ert skämt har träffat mig på en särskilt känslig punkt,ett sådant där ställe,ni vet,där det gör ont om man petar.En orgel ! Fröken menar inte att ni vandrar omkring och tittar på orglar här i trakterna.Då måste jag saga att fröken verkligen har kommit fel.Just i den här församlingen har vi tyvärr ingen orgel.Vi hade en gång en orgel,en mycket fin sådan till och med.Men det är redan aderton år sedan den gick förlorad. Det är så länge sen att ingen riktigt minns hur det var att ha en riktig orgel här i kyrkan.
Den är hoprostad skall jag säga fröken.Astmatisk.Värdelös sitter den där som en annan ödeskog uppe på orgelläktaren.En värdelös tingest har den blivit.Och ingenting annat.
Ett litet gnälligt kräk där frame i koret ,det är vad vi har.Hon kan själv gå in och övertyga sig.Om hon tvivlar.
Det skall jag saga lilla fröken att det bästa hon kan göra är nog att ta sig bort härifrån så fort som möjligt.Varför går hon inte till Skultuna ? Det är inte långt härifrån.Eller varför inte till Romfartuna.Dom har minsann kyrkorglar så att det dånar vitt och brett omkring dem.Eller varför inte gå bort dit varifrån hon kom,det må vara Åhlsvärta eller Ännora eller den avlägsna och hemlighetsfulla Orsa Finnskog,ja varthelst hon vill.Men här finns inte något att lyssna på.det skall jag säga fröken,att här blir vi bara ledsna.
- Förlåt,hur då ledsna ?
- Om man alltså kommer och säger att man vill lyssna på våran orgel.Då blir vi alltså ledsna.
- Men inte har jag väl sagt att jag har kommit för att lyssna på orgeln i Harakers kyrka..
Prostens förvåning kom honom i detta ögonblick att rodna ända upp till hårfästet.Han tog tveksamt av sig den stora tunga prosthatten och stråk ett par tag med näsduken över ett tydligt glesnat hårfäste.

-Men hur då ?
-Jag har inte kommit för att lyssna på orgeln.Jag har kommit för att laga den.jag är orgelbyggare.Det har jag lärt utav min pappa .Jag lagar orglar.
- Kära fröken.Det må vara så.Men gör mi gnu en tjäsnt.Gå nu snällt ut på de vårliga vägarna oh njut av den friska vårliga grönskan och stör inte mera denna hart provide församling och dess sorgsne herde med dessa vilda infall.
Ty den orgeln skall jag säga fröken ,kan nog ingen råda bot på.
Den har stått alltför länge.
Den är helt enkelt hoprostad. Den är ett museiföremål.Det är vad den är; ett museiföremål,en spillra från en lyckligare tid,vår stora tid här i församlingen när Boethius var präst i Mora och Muncktell i Irsta , - när mäktiga förkunnare förkunnade från vita predikstolar,ingen jävla upplysningsfilosofi ännu hade besmittat en enkelt troende allmoge med sina grymma tvivel ,ingen Darwinism hade öppnat portarna till det systematiskt genomtänkta helvete vi kallar den biologiska naturen, och inga frimicklar hade sprit om Kyrkans rätt till lag och nådemedel, - kort sagt före den förbannade moderniteten unga fröken får förlåta mitt ordval,men det är åtminstone uppriktigt menat ö då var denna orgel verkligen en orgel.Hur triumferande var inte dess trumpetstämmor i påskdagsmorgonens jubelbudskap, hur brummade inte bordunerna i Bachs mäktiga D-molltoccata och fuga efter gudstjänsten i första söndagen efter Trefaldighet ! Hur löftesrikt utlovade inte den kalla och klara salcionalen (eller om Fröken föredrar det;videstämman) en annan,en högre värld bortom detta materiens och naturens dystra järnfängelse,en evig värld till vilken vi blivit födda och till vilken vi för alltid längtar tillbaka. När Kunskapen nått oss.
Ja det var andra tider,denna Orgelns välsignade tid.Det var före allt eländet;ståndsriksdagens upplösning och husbehovsbränningens avskaffande.Det var kort sagt den starka och oskuldsfulla och gudsnära tid som föregick allt det som jag brukar sammanfatta under beteckningen Dufvenbergs tid.
- Prosten syftar på adjunkten Dufvenberg i Ål ,sade flickan helt överraskande.
Men Prosten föreföll inte lyssna. Han hade plötsligt blivit mycket tyst.

Och i detta ögonblick tänkte Prosten naturligtvis på sig själv.Han var allvarligt förbryllad av denna unga flicka med de gröna ögonen och det mjuka mörka håret som stod framför honom ,lugn och säker,med sina två rynkor i pannan och sin verktygssäck slängd över den ena axeln,med en sådan lätthet som om den egentligen inte vägde någonting alls.Flickan såg ledsen ut,men gjorde som Prosten hade sagt.Hon försvann längs kyrkogårdsallén och snart var hon försvunnen.
Men nästa dag satt hon i valvet intill kyrkporten.Och verktygssäcken hade hon liggande i knät. Hade hon suttit där herla morgonen ?
Prosten var denna dag åter mycket nedslagen och hemfallen till de mest onämnbara tvivel och kätterska tankar.Han var sedan tidigt på morgonen livligt upptagen av idén att denna värld kanske inte ens var produkten av en utan av flera illvilliga skapargudar.Och hela det fysikaliska eländet med att återföra de fyra naturkrafterna,den svaga och den starka attraktionen i atomkärnan, de elektromagnetiska vågorna och gravitationen ,var kanske i grund och botten hur enkelt som helst att förklara.De hade i själva verket ingenting med varandra att göra ! Dessa olika skapargudar var kanske inte ens medvetna om varandra . Varför skulle de vara det – lika litet som konkurrerande virusar i en dödligt inflammerad gammal kropp hade den minsta kännedom om varandra.
Den enkla sanningen var nog den att prosten i Haraker inte bara var ett inre slagfält för kätterska tankar;det verkade nästan som om han hade börjat utveckla en talang till att bli ärkekättare.Det hade väl alltid funnits ett litet diskret utrymme för gnosticism i kristen förkunnelse – Jesus står på Din sida;mot Vem egentligen ? – men när en vanlig prost i Svenska Kyrkan började allvarligt fråga sig vad det egentligen var för fel på polyteismen,då kunde man med skäl börja undra vad det egentligen var som var på gång .
Så mottagandet var snävt:
- Fröken här igen ? För att reparera orgeln förstår jag .
Låt mig bara säga fröken att det här är ett litet för enkelt tricks för att vi i Harakers församling skulle gå på det.Har jag inte sagt att den där orgeln inte går att reparera.Den är död,fullständigt död.Gå nu hon och ta sina verktyg med sig,Och kom ihåg att det faktiskt finns en lösdrivarelag som handlar om hur sådana som hon skall omhändertas.
Långsamt,man kunde säga,inte utan en viss värdighet, snörde flickan sina slitna skor,lade säcken på ryggen och försvann nerför allén.Ingen,och allraminst prosten hade väl väntat sig att hon skulle visa sig igen.
Men det gjorde hon faktiskt.Nästa dag nämligen.Där satt hon på stentrappan intill porten igen.
Prosten ,som vi redan har hört,en i grunden osäker man ,utrustad med ett diminutivt självförtroende och skakad intill hjärterötterna av den storm av kätterska tankar som sedan ett antal år härjade hans själ, började nu av någon anledning se denna egendomliga unga kvinna som ett personligt hot.Kanske därför att han förknippade henne med kammarorgelns kvävande närvaro och kyrkorgelns mäktiga frånvaro.
- Lilla fröken har möjligen redan glömt vad jag påpekade igår om lösdrivarlagens bestämmelser om fritt kringströvande kvinnfolk,inledde han,inte särskilt gallant får man väl säga,denna förmiddags konversation.
- Oh ja,svarade hon frimodigt.Visst vet jag det.
Och jag vet ju annat också.Till exempel om orgelreparationer.
- Från vem skulle hon ha lärt sig det ?
- Från min far naturligtvis,Herr Ladegast i Lübeck.Han är väl ändå bekant ? Herr Ladegast som byggde Lübecksorgeln .Den som har tre manualer med femtifyra toner,en pedal med 27 toner 5 pneumatiska maskiner ,13 koppel jämte svällare,18 väderlådor ,12 kubbälgar ,7 regulatorer samt 50 stämmor .
Hon är inte så litet raffinerad denna flicka ,tänkte prosten,mera än vad man hade kunnat vänta sig.Hon har lärt in hela vokabulären ! “Väderlådor” har man ju hört talas om, och “manualer”.Men detta med “kubbälgar” “pneumatiska maskiner” och framförallt “svällare” det går väl ändå litet för långt. “Pneumatisk” har man ju hört talas om.I min hebreiskprofessors,H.S.Nyberg,ungdom fanns det ju fortfarande hos höglärda teologiska fakulteten i Uppsala en professur i “Pneumatologi”. “Pneumatologi” det är ju som alla lärda människor vet,läran om Den Helige Ande,eller pneuman,Guds andedräkt.Och är det inte därför som Aposteln Paulus så löftesrikt talar om den kropp som vi skall erhålla efter uppståndelsen,att den skall vara en soma pneumatikos .Eller är det kanske något annat ? Hur kan förresten en kropp vara andlig ? Är det inte en liten smula självmotsägande ? Kanske ?
Men vad handlar egentligen den pneumatologiska vetenskapen om ? Hur skulle det vara att inneha en professur i pneumatologi ? Vad skulle man egentligen ha att tala om i en sådan lärostol ? Skulle man kunna fylla mer än femton minuter med de bibelställen där Den Helige Ande faktiskt förekommer ? Såvitt Prosten kunde erinra sig var Den Helige Ande väsentligen ett påhitt av ett kyrkomöte,som vanligt utformat efter en mycket intelligentare judisk id é,nämligen den om Guds kvinnliga sida Sechina.
I detta ögonblick insåg prosten att han återigen hade hamnat i en av dessa förfärliga tvivel- och kätteriattacker som under den gångna vintern hade plågat honom alltmer, ett slags avskyvärda själsliga tillstånd där hela den trygga verkligheten tycktes förvandlas till ett ondskefullt gungfly där man för varje ögonblick bara kunde sjunka djupare i dyn.Ett tillstånd som han vissa dagar tillskrev sin avsevärda alkoholkonsumtion,andra dagar åter,ett slags tillvarons – och särskilt den mänskliga existensens – fundamentala hotfullhet.Sådana de yttrade sig; i ensamhet,vetskapen om dödens närhet och den sexuella lustan,ett slags, i vårt eget väsen inbyggd gravitation, som med demonisk förutsägbarhet kunde föras oss mot vilket sällsamt objeKt som helst som den för tillfället utvalt. Pigor med runda skuldror,söta småpojkar i konfirmandklasser,vackra smala björkar i avlägset liggande björkhagar,inställsamma stora huskatter…
Och plötsligt blev prosten medveten om att flickan fortfarande stod där,uppenbart väntande på svar. Han hade den obehagliga känslan av att på något subtilt sätt ha blivit ertappad utan att riktigt kunna förklara hur.
Flickan vred litet grann på sina smala skuldror och detta kom verktygssäcken på hennes rygg att klirra till,som om den ville tala om hur många nyttiga ting som rymdes i den. Moln höll ,för första gången på flera dagar,att dra upp över den västra himmelshalvan,en oväntat kall vind satte alléträden i rörelse och prosten kände at than på något sätt måste försvara sig,utan att riktigt begripa mot vem eller för vad.
- Hur mycket skall du ha då ?,frågade han helt vulgärt och utan att fråga sig varifrån han fick detta – för situationen – alldeles för förtroliga “du”.
Men flickan var – som väntat – inte blyg.
- Det beror på reparationens omfattning.Det kan bli dyrt om jag måste byta ut väderlådorna och slipa om driven till oktavkopplen.Om det bara är intaget i väderlådorna som har rostat ihop kan det nog bli litet billigare.
- Hur mycket ungefär,talar vi om ?,sade prosten Tim med en plötslig hjälplöshet i rösten.
Flickan svarade inte.Prosten insåg att på något plan,i något av själens många tysta,outgrundliga landskap,hade denna drabbning redan avgjorts.Med en gest,som han hoppades inte skulle missförstås,stack han handen innanför byxlinningen,där den överstora kyrknyckeln förvarades och öppnade för flickan.Han hoppades uppriktigt at than inte skulle tvingas stå till ansvar inför kyrkorådet,eller än värre,domkapitlet i det avlägsna Västerås ,för vad han nu gjorde.
Resten av historien,sade min mamma,med sin egendomligt hesa,släpiga röst,är naturligtvis lätt att gissa sig till.Flickan försvann uppför trappan till orgelläktaren,kastade verktygssäcken i golvet så att det skramlade långt ut på kyrkogården,hittade rätt skruvmejsel på ögonblicket och öppnade den nästan fastvuxna gamla trälucka som ledde rakt in ni orgelmaskineriets gåtfulla inre.
Därifrån hörde man snart alla slags ljud av det slag som verksamma hantverkare förmår frambringa;hyvlande,filande,raspande,skruvande,hamrande,
Stämmande.Ja sådant var bullret däruppifrån att prosten Tim till sist såg sig föranlåten att berätta för Kyrkovaktmästare Andersson
Att han faktiskt hade släppt in en hantverkare – att det rörde sig om en flicka vågade han faktiskt inte berätta – i orgelns inre – bara för att helt preliminärt undersöka vad som skulle behövas för en reparation.Vaktmästare Andersson tedde sig klentrogen men vågade inte riktigt säga vad han tänkte,nämligen att nu hade prosten slutgiltigt förlorat förståndet.
Naturligtvis spred sig budskapet snabbt till de mest närboende medlemmarna av det notoriskt bondsnåla kyrkorådet.Det var nog inget tvivel o matt den storartade skandal var under uppsegling som äntligen skulle innebära att den djupt alkoholiserade prostens prostdagar skulle vara räknade,ett perspektiv som de snåla bönderna från Svartåns översvämningsängar hälsade med den djupaste entusiasm.
Detta var före telefonernas tid,eller snarare vid en tidpunkt när bara landsfiskalen i Färnebo och handlare Tunberg i Sevalla hade tillgång till dessa gåtfulla och under alla förhållanden svårhanterliga moderna maskiner,och därför hann inte kyrkorådet samlas till ett planerat urtima möte innan något mycket märkligt inträffade.
Det var i den stilla junikvällen,mycket sent,i den obefintliga skymning som sådana kvällar kan övergå i ett egendomligt neutralt porslinsljus ,ett ljus av det slag som likaväl kunde härska på en mycket avlägsen planet i ett mycket avlägset planetsystem,Prosten som satt vid sin predikan för Första Söndagen i Trefaldighet,d.v.s. medan all slags förfärande ,snarast demoniska,tankar, svävade runt i hans bultande huvud försökte han att skriva ner den ur den slitna tredje volym av Sieverts’ “Sanna Själaskatt” som låg framför honom på bordet i prästgårdens anspråkslösa arbetsrum,såg plötsligt upp med något som liknade fasa i blicken.Eller var det extas ?
Vad han hörde var,som alla har förstått,det låga,djupa,triumferande ljudet av en 32-fots bourdun.Han trodde sig ett ögonblick ha hallucinerat.Men nu var det där igen.Och starkare nu,ja – svällande,som om en svällare dragits an.Nu borde det höras över hela trakten,trodde prosten i sitt starkt medtagna tillstånd.
Och nu fogade sig en blyg salcional till den dova bordunen.Det kunde inte längre var en hallucination,inte ett raskt insättande skov av det delirium tremens efter vars första olycksbådande tecken prosten hade spanat hela den gångna vintern.Denna bourdun,32-fotad och mäktig ,omslingrades med oändlig ömhet av den blyga sälgpipan vars kyska boning var i första registret medan bourdunen hade sitt tillhåll i det källarlika fjärde.Och likafullt kunde de tu finna varandra.Tonen var rund och fast,tonträffningen lika perfekt som hos en regementstrumpetare.
Nej,detta var verklighet.Stämma efter stämma vaknade till liv , och plötsligt var det där,hela det triumferande koralförspelet till Praetorius uråldriga hymn “Kom Helge Ande med Din tröst”.
Kyrkoherden rusade mot kyrkan och fann flickan på utgående .Hans första intryck var att hon var förskräckligt dammig.Med en vit underarm strök hon träfilspån ur ögonvrån.Hennes redan förut fransiga klänning såg nu ut som om den använts till att damma ur orgelvinden. Men det triumferande uttrycket i hennes lätt grönaktiga ögon skulle prosten Tim aldrig glömma.
- Huru underbart ! Men hur mycket är vi skyldiga dig,unga dam ? undrade prosten Tim ,inte utan ett viss oro i rösten.
Flickan såg snarast förvånad ut.

- Hur då skyldiga ?
- Hur mycket pengar skall vi betala Dig för ditt arbete ?
- Oh,sade flickan.Sånt här går inte att betala med pengar.Men nu är det tid för mig att gå min väg.Jag har mycket att göra.


Man sökte över hela länet,påpekade min mamma, - ja ända upp i Orsa Finnskog efter denna sällsamma unga kvinna.Ty det fanns ju fler kyrkor med mer eller mindre sönderrostande och förfallande orglar.Man hade verkligen behövt henne.Men ingenstans fanns hon att finna .Några menade att hon var sänd av överjordiska,andra åter, av underjordiska, krafter.
Ja någon menade att det faktiskt var Den Helige Ande ,denna av kyrkokristendomen så radikalt missförstådda väninna och förespråkerska, ,den kvinnliga andekraft som envisas med att alltid stå på vår sida ,som hade kommit Prosten Tim till undsättning .
Han tillfrisknade så småningom helt från sin iråkade depression och hade han inte i berusat tillstånd råkat falla från predikstolen i samma kyrka under en biskopsvisitation år 1904 på förvåren,under värsta förkylningstiden,hade han förmodligen nått de högsta kyrkliga ämbeten.
Berättade min mamma.