Det är svårt att finna en mera förtalad filosof än Friedrich
Nietzsche.
Hans sällsamma biografi –elitstudent med kallelse till full
professur i tjugoårsåldern,tidig sjukdom, ett liv präglat av förlorade dagar
och nätter i envisa, svårförklarliga migränattacker, med sviktande syn,
och trots det en mäktig bokproduktion
och så småningom ett avslocknande in i en obotlig hjärnskada – har inte bara
lett till rena fantasier utan en systematisk mytbildning.
Till och med den annars så hederlige Thomas Mann
förefaller tro på den i katolska kretsar
särskilt populära legenden om att den ateistiske filosofens hjärnskada skulle ha varit av syfilitisk
natur, vållad vid ett bordellbesök.
I själva verket handlar det olikhet med stor sannolikhet om
en sjukhusinfektion, en dysenteri ådragen under några fruktansvärda dygn som
sjukvårdare i tyskfranska kriget 1870.Nietzsche
hade ensam ansvaret för döende och döda soldater i två överfulla järnvägsvagnar ett par dygn
och han glömde inte upplevelsen. Den sjukhusinfektion han i denna
penicillinfria värld ådrog sig ändrade hans liv för alltid.
Sen är det detta
med antisemitismen och Hitlers besök i det av systern ledda Nietzschearkivet i
Weimar. Nietzsche var på intet sätt antisemit. En antisemitisk pamflett som han
mottar på 1870-talet skickar han han
tillbaka till avsändaren med en mycket bestämd anhållan att slippa denna andliga ohyra i fortsättningen: ”…dessa
ständiga absurda förfalskningar och tillrättalägganden av de vaga
begreppen ’germansk’, ’semitisk’,’arisk’,kristlig’,’tysk’
– allt detta skulle i längden på allvar kunna uppväcka min vrede…”
Med Nietzsches
filosofi är det inte mycket bättre. Fundamentala begrepp som ”Übermensch” och
”Wille ” har felöversatts och avsevärt
vulgariserats.
I själva verket
finner man inte särskilt många åsikter hos
Nietzsche.Han ställer frågor,radikala frågor,ibland alldeles nya,.Med
övermänniskan,eller snarare bortommänniskan
är det så att Nietzsche faktiskt ställer den djärva men inte orimliga frågan om
människan,så som vi känner henne,möjligen inte är den sista länken i evolutionens långa
historia.Att ett svar faktiskt skulle börja skymta en bit inne i det nya
årtusendet - den artificiella intelligensen,den
biocybernetiska människan – är ju inte rimligt att han skulle förutse.
Jag läser
Nietzsches brev i Peter Handbergs utmärkt översatta,utvalda och kommenterade
två volymer i Brutus Östlings heroiska utgåva av de samlade skrifterna.Och tycker
mig ha funnit en vän.Det är inte bara den överkänslige,musikaliske och
livsfrämmande elitstudenten,som alldeles för tidigt blir professor och utsätts
för enorma krav och förväntningar. Köp dessa fascinerande två volymer.De kommer
aldrig att bli bästsäljare och man kommer alltid att söka efter dem i
antikvariaten.
Läsningen av breven ,även i urval,för Niettzsche så mycket
närmre oss,gör honom så mycket begripligare.Dessutom är de väldigt ofta roliga.
Den flitige ynglingen som till och med anstränger sig i
militärtjänsten och får högsta betygg i skvadronens ridkurs är en typ som man
tycker sig ha sett.Breven hem,som inte sällan handlar om pengar har en
vardaglig charm.
Och sedan kriget,uppbrottet från professuren med schweizarnas generösa pension och livet
som egentlig alltid enslig sjukling.Det är är något oerhört patetiskt hela denna märkliga livskamp i en situation
där de flesta andra skulle ha gett upp. Dag och dygn förgår i outhärdliga
migränattacker,synen sviker honom,hans existens är ett desperat sökande efter
det klimat som skall lindra.Och genom dessa strapatser tillkommer bok efter
bok.De är sällsamma.Den stora uppgörelsen,den första grundläggande
formuleringen av ett århundrades trauma.Gud är död ! Det är det rykte som
sprider sig i allt vidare cirklar i Nietzsches verk. I själva verket blir han
den som formulerar ett århundrades centrala trauma och den som öppnar för den
europeiska existentialismen.
Filosofer som Holbach,Voltaire,eller för den delen Ingemar
Hedenius,finner orimligheter och självmotsägelser i de teologiska lärorna.
At påstå att Gud inte existerar är en sak.Men Nietzsches ”Gud
är död” är något annat och mera. Det öppnar Det Stora Tomrummet ,existensens
djupa meningsfulla paradox.Vi är här och vi har ingen aning om varför.
Nietzsche kanske mer
än Kierkegaard aspirerar på titeln som den förste existentialisten.
Det fundamentala är naturligtvis den fråga som Schopenhauer
ställde och som Nietzsche redan från Tragediens
födelse försöker besvara:
Har livet någon som helst mening,eller är det bara ett grymt
spel där våra passioner och falska förhoppningar för oss från den ena
besvikelsen till den andra ?
Schopenhauer vet vad han anser om detta.Nietzsches svar är
komplicerat.Han vill vända på frågan: Hur ger
vi livet mening ?
Den grekiska tragedien med dess mörka,skräckfyllda
berättelser förefaller ge honom en utgångspunkt.Grekerna vågade,de kunde hämta
en paradoxal glädje ur sin tragiska insikt.Tanken varieras sedan genom
Nietzsches hela verk.Ibland dominerar Schopenhauers pessimism,ibland något
annat.Ett paradoxalt trots,en vägran,en värdenihilism.
(Men inte i Uppsalaskolans inskränkta mening.)
Brutus Östlings
förlag och dess vänner och medarbetare har fattat ett klokt beslut.
Nietzsches frågor har egentligen efter två världskrig och
ohyggliga brottmålshistorier bara tilltagit i aktualitet.
De har blivit våra
frågor.
