DÖDEN - VÅR EGEN OCH ANDRAS

”Är ni säker på att bibehållandet av människosläktet ,när ni och alla era bekanta inte längre finns till ,verkligen intresserar er ? ”

Max Frisch, en  schweizisk mästare med   ovanlig förmåga att ställa frågor, de branta och de skarpa, inleder sin Tagebuch 1966-1971 med en enkät där den första frågan lyder så..  

Det är en fråga, som intressant nog, numera debatteras allt flitigare av filosoferna. Särskilt av dem som i John Rawls efterföljd har dramatiska moraliska tankeexperiment på programmet. Science Fictionförfattarna, som nästan alltid ligger ett steg före filosoferna, har för länge sedan observerat dilemmat. P.D.James roman ”The children of Men”, flera gånger filmad med litet olika variationer av temat, handlar om en mänsklighet där plötsligt och överraskande, alla graviditeter upphör. Ingenting annat är förändrat än just detta; de ännu levande är de sista. Ingen stor komet, inget nukleärt världskrig. Bara slut på fertiliteten. Men det räcker: kommer det inte att förändra allt ?  

           Tankeexperimentet med utebliven fruktbarhet (något som möjligen skulle kunna åstadkommas genom någon oförutsägbar koncentrerad skur av kosmisk strålning ur de yttre rymderna) har fördelar framför kometkollisioner i den stora skalan och liknande domdagsscenarier. Det på ytan odramatiska förloppet och utsträckningen över tid renodlar problemets etiska aspekter .

           Vi vet med säkerhet att av alla de människor som nu lever kommer alla, inklusive det barn som föddes i morse, vara döda inom ett ändligt tidsintervall.Skall vi säga 110 år? Det intressanta är att vi alla förefaller – möjligen med undantag av någon excentriker - acceptera  detta med totalt saktmod. Det sammankallas inga FN-konferenser för att se vad som möjligen kan göras åt saken, det skrivs inga upprörda ledarartiklar om detta. Döden är ett universellt accepterat faktum.  Av några människor för att de fasthåller vid den irrationella föreställningen att det finns något slags tillgång till ett liv efter detta. Av de rationella som inte tror på något sådant, eftersom de inser att det är bäst så. Ett evigt, alltså över oändlig tid utsträckt liv skulle beröva den mänskliga individuella existensen varje rimligt spår av värdighet och mening. Över oändlig tid konvergerar paradis och inferno .Hur det är att vara död, d.v.s. att inte existera, vet vi ju alla vid eftertanke mycket väl. Det är det tillstånd hos världen som rådde  före vår tillblivelse;vi ingick inte i dess sammanhang.

           Men det etiska tankeexperimentet med en värld utan efterlevande ställer fundamentala frågor.Om mänskligheten hade en överblickbar slutpunkt skulle uppenbart  en rad aktiviteter ,t.ex. cancerforskning och sunamivarningssystem, bli meningslösa,påpekar New Yorkfilosofen Samuel Scheffler i en intressant men knappast okontroversiell samling föreläsningar ”Death & the Afterlife” (Oxford 2013. Boken innehåller också en rad utförliga kommentarer och motargument) .

           Ur ett konsekvensetiskt perspektiv är det hela långt ifrån  glasklart.  Nyheten om mänsklighetens snara upphörande skulle förutsäga väldiga intellektuella, sensuella och  konstnärliga förluster. Eftersom vi knappast kan förälska oss i de ofödda som vi aldrig får en chans att möta ter sig de personliga förlusterna kanske mindre hotfulla. I varje fall i den odramatiska versionen.Men – å andra sidan – vilka  oändliga mängder av utsikter till psykisk och fysisk smärta,fattigdom,förnedring och lidande, skulle vi inte kunna avskriva från balanskontot!  Vad Arthur Schopenhauer skulle säga verkar ganska klart. Barnarbetet i en asiatisk textilfabrik är ,säger han,ett alltför högt pris för privilegiet att få andas.

           Något slags metafyisk eller fysisk världhärskare med konekvensetiska böjelser,skulle kanske finna att övervägande argument talar för att det är tid att avbryta den smärtsamma och oftast ytterst ovärdiga process som är mänsklighetens historia ?

           Den instinktiva ovilja vi känner inför ett sådant utilitaristiskt resonemang säger oss kanske något om utilitarismens oförmåga som moralteori.

           Det är också Schefflers uppfattning. Om efterlevandet har ett slut inom överskådlig tid men  personlig saknad – skulle detta beröva livet all mening ?

           I flera frågor är han inte är särskilt klar. De efterlevandes försvinnande skulle beröva vår egen existens dess mening ,tänker han sig? Hur mycket av dess mening ? Vad är skillnaden mellan upplevelsen av meningsfullhet och objektiv meningsfullhet ? Och är meningsfulllhet ett slags absolut egenskap,eller behöver vi så att säga en relativitetsteori för meningsfullhet.Om jag vill göra upp eld i ett övergivet hus kan det vara en meningsfull handling för att överleva.Men om denna verksamhet ingår i ett meningslöst militärt företag säg Napoleons ryska fälttåg, blir då handlingen meningslös ? Eller är meningsfullheten begränsad till ett slutet sammanhang?  Jämför med Monopolspelet ! En transaktion som ter sig meningsfull inom spelet är knappast meningsfull utanför det.

Man kunde naturligtvis invända – i det sammanhanget – att ur att astronomiskt tidsperspektiv är det fullständigt uppenbart för alla att det finns en bortre gräns för efterlevandet. Om vi alltså kräver något slags universell meningsfullhet    för den mänskliga historien blir vi nog hänvisade till något slags skojarfilosofi i  Hegels maner.

           Inom rimligare tidsramar har uppenbart Scheffler en intressant poäng: vi upplever ett moraliskt ansvar gentemot de ofödda, alltså gentemot rättssubjekt som är möjliga men ännu inte förverkligade.I ljuset av en universell överlevnadskatastrof skulle rimligtvis detta ansvar upphöra.Och efterlämna, gissar jag, en oändlig tomhetsupplvelse.

           Filosofernas förnyade intresse för hela det litet ruskiga problemet med efterlevandet står uppenbart i klimatkrisens långa skugga.