Hans Magnus Enzensbergers hus , Fregestrasse 19 i Friedenau
vid sextiotalets början: en blandning av seminarium,tidskriftsredaktion,
själasörjarmottagning och jag vet inte allt. Människor kom och gick.Hans Magnus
var mycket stolt över att ha en gammal villa vid en gata som så bildat erinrade
om den store filosofen Gottlob Frege.Ända tills han upptäckte att gatan bar
sitt namn inte alls efter filosofen men efter en känd evangelisk lokal
kyrkoherde Frege från sekelskiftet.Vi diskuterade möjligheten att genomdriva en
av dessa namnändringsceremonier som inte var ovanliga efter 1945. Hermann
Göringstrasse hade ju åter blivit Wilhelmsstrasse. Fregestrasse skulle i så fall
döpas om till Fregestrasse.Ett intressant gränsfall,som säkert skulle ha roat
författaren till Grundlagen der
Arithmetik.
I huset vid
Fregestrasse kunde man träffa intressanta personer. Den utomparlamentariska proteströrelsen ,med
ursprung i Berkeley och Stanford,förmälte sig med tidens utopiska
strömningar. Fåren, dvs de fredliga
förkunnarna av gruppäktenskap och fria universitet och getterna,dvs
förespråkarna av revolutionärt våld, hade ännu inte riktigt hunnit sorteras ut
från varandra. Andreas
Baader – Warenhausbrandstifter,introducerade
sig en herre vid ett tillfälle med många gäster. Han skulle ett par år senare
bli mycket ryktbar som medlem av en terroristisk oganisation,Andreas Baader.
”Hon var
ensam,en nunna utan kloster.Jag tyckte
synd om henne.När hon tog av glasögonen,såg
hon värnlös ut.”
Det är alltså
en ögonblicksbild av Ulrike Meinhof. Periodens våldsbenägna utomparlamentariker,Rote
Arméfraktion,Kommune I och alla avknoppningarna kan vid en jämförelse med
islamofascismens snarast industriellt organiserade terroristarméer te sig
enbart förvirrade.Ofarliga var de dock inte. Allra minst för sig själva; den
dystra efterskörd i form av förstörda liv, fängelser och mentalsjukhus som till
sist återstod ,bör inte glömmas bort.
Hans-Magnus
Enzensberger, nu 85 år gammal,har samlat sina minnen från det märkliga, och
tilldels bisarra, sextiotalet till en bok som vimlar av sådana briljanta
ögonblick av skärpt uppmärksamhet och en poets iakttagelse. Den heter ”Tumult”
och har denna höst kommit ut hos Suhrkamp. Ett fascinerande porträtt av en
egendomlig tid.Skriven av en som envist beskriver sig själv som deltagande observatör.
Men allt
handlar sannerligen inte om berlinliv. Här finns en underbar liten skiss av
Nelly Sachs, ensam och plågad av outhärdliga minnen i sin lilla våning på Bergsunds
Strand ,som i kväsmiter över till en väninna i våningen intill som har TV , för
att avnjuta en landskamp i fotboll.
Här finns
Krustjevs Sovjetunion från öster till väster,inklusive den lantlige lille
diktatorn själv i badbyxor och här finns Castros postrevolutionära Cuba, ett
besvikelsepalats som sätter sina poeter i fängelse.
Det fanns en
tid när Enzensberger,briljant poet,lysande essäist,var det ständigt närvarande
kvicksilvret i alla dessa kulturkonferenser, - i regi av olika sidor i det kalla
kriget. –Det var en tid när så kallade progressiva borgerliga
intellektuella,inklusive J P Sartre och Mme Beauvoir kunde påräkna buntar av
fria flygbiljetter och utmärkta hotell litet här och var i världen. Märk väl;så
länge de kunde betraktas som progressiva borgerliga.Enzensberger lyckades så
småningom stöta sig med alla dessa skattefinansierade resebyråer,allra sist Kuba,där
hans aktion för den fängslade poeten Huberto Padilla blev halmstrået som
knäckte gästfrihetens rygg.
Denna
fascinerande minnesbok berör också en grunden tragisk kärlekshistoria;
upphovsmannens hjälplösa passion för
Maria Alexandrowna Enzensberger,född Makarowa,en ung ryska som aldrig lyckas anpassa sig till de
anspråk som ett liv utanför
Sovjetunionen ställde på henne. Hon tog sitt liv 1991.
Allt
detta berättat i efterklokhetens klara ljus
No comments:
Post a Comment