I PAUL CELANS LABYRINT

 

Hos några samtida – poeter och översättare – kan jag urskilja en tydlig dragning till det svårtolkade, det kryptiska,det långt ifrån självklara.Dit hör Aris Fioretis heroiska arbete med de hölderlinska fragmenten, de många fina tolkningarna av den store portugisiske hermetikern Ferdnando Pessoa som har följt slag i slag och inte minst det intresse som en rad förtjänta översättare har ägnat Paul Celan.Dit hör Göran Sonnevi,Lars-Inge Nilsson  och inte minst Anders Olsson som tillsammans med Håkan Rehnberg gav ut den viktiga lilla volymen Lila luft år 1990. Och nu kommer alltså den outtröttlige Anders Olsson med Celans längsta samling ”Andningsvändning”. (Lublin Press 2014).Säkerligen har till exempel Lars Norén ända från debuten präglats starkt av dessa intryck.

             Jag finner denna motström i samtida svensk poesi djupt sympatisk. I en tid när så mycket av den nya poesin präglas av trivialisering och har så svårt att hålla gränsen mot  kolumnisteras egendomligt uniforma husrapporter, behöver vi påminnas om Paul Valerys ord,som Olsson citerar i sitt efterord ”dikten är språket i dess födelsetillstånd”.   

      Paul Celan, judisk poet,född 1920 i Czernowitz och död för egen hand i Paris i April 1970,är ett absolut unikum i sin tids litteraturhistoria. Hans ursprungliga familj helt utplånad i Förintelsen, hans språk ,tyskan, på en gång djupt främmande och helt förtrogen,hans poetik en mycket speciell som utesluter sångbarhet men inte precision gör hans dikter till sällsamma fynd.Man kunde kanske likna dem vid dessa oberäkneliga kosmiska partiklar som gång efter annan uppfångas i astrofysikernas detektorer och oftast måste avfärdas som mätfel eftersom de inte alls stämmer med teorierna:

      ”ETT DÅN: det är

      sanningen själv

      som trätt ut

      bland människorna

      mitt i

      metaforyran.”

     

            Anders Olsson har ,som det förefaller mig , varit på en gång oförvägen och mycket noggrann i sitt arbete.Svenskan är – jämfört med engelskan – ett språk som ligger bra till för översättning från tyska.Men denna Celans tyska är mycket speciell.Den har drag av det schizofrena språket och dess nybildningar,den kan vitsa och förvränga vad som uppfattas som standardspråket. Anders Olsson tar sig fram.Där han måste drar han sig inte för nybildningar. En riktig granskning av detta imponerande arbete skulle kräva månader. Vid min  läsning har jag svårt att se hur saker hade kunnat göras annorlunda. Låt oss stanna upp inför den sista dikten:

                  ”EN GÅNG

                    då tvättade han världen,

                      osedd,natten lång,

                      verklig.

                             

                    En och oändlig,

                    Förgörelse,jaggörelse.

                   Ljus var.Räddning.”