Biermann LITEN SÅNG

-->

Wolf Biermann

Liten sång om de värden som blir kvar

Nyskriven för en sedan veckor slutsåld minneskonsert i Berlin som poeten ger tillsammans med sångerskan Pamela Biermann, den 8e november 2014,till tjugofemårsminnet av Murens fall.

Det är omöjligt att tänka sig en mera värdig representant för märkesdagen och dess innebörd. Genom sin geniala balladkonst, i traditionen från de stora, en Francois Villon, en Georges Brassens, och genom sin aldrig sviktande trohet mot en ursprunglig socialistisk tradition blev han en tagg i den östtyska  privilegie-  och myndighetsstatens inflammerade kropp  som varken förtalskampanjerna  

 eller fängelsehoten  kunde rycka  ut. Sångerna – en av dem har till och med ( i P O Enquists vackra tolkning) letat sig in i Svenska Kyrkans utvidgade sångbok - var starkare än  minfälten, de underminerade till sist en tyranniets långa  mur.

Svensk tolkning av Lars Gustafsson på  uttryckligt uppdrag av poeten och med hans hälsning till svenska läsare.

I

De stora lögnarna, säg då –

Vad blev det kvar av dem ?

     Att vi har trott på deras ord

De stora hycklarna, säg då –  

Vad blev det kvar av dem ?

    Att vi såg genom dem, till slut.

           

II

De stora ledarna, säg då –

Vad blev det kvar av dem ?

     Att de störtades, helt enkelt

Och deras evigt stora riken, säg då –

Vad blev det kvar av dem ?

            Att de blev tämligen förkortade              

III

Man stoppar käften till på sanningen med bröd

Vad blir det kvar av brödet ?

            Att det blev ätet upp

Och denna söndersjungna sång, säg då –

            Vad blir det kvar av sången ?

                  Vad blev det kvar av den,till slut ?  ?

                          Att den blev glömd, till slut.

TANKAR I KLIMATFRÅGAN

           Den vanligaste orsaken till att människor finner det så svårt att sluta röka är sannolikt att de inte vill sluta. Sluta röka är obehagligt; det skapar oro, koncentrationssvårigheter, minskar produktiviteten ett par snäpp och kan framkalla en övergående depression. Dessa är de kortsiktiga förlusterna. Den långsiktiga vinsten är en avsevärt förlängd livsförväntan och en ökad chans att undgå några verkligt obehagliga sjukdomar som cancer och lungenfysem. De gamla människor,utrustade med syrgasutrustning av alpinistmodell

  som man kunde möta i amerikanska speceriaffärer ännu på nittiotalet var ingen uppbygglig syn. Offer för femtiotalets glamorisering av cigarettrökning.

           Kort sagt; människor styrs i allmänhet så mycket mer av sina kortsiktiga intressen än av de långsiktiga även när de långsiktiga är mycket viktigare, ja – livsavgörande..

           Det ligger väldigt nära till att se parallellen mellan detta dilemma och klimatpolitiken. Det är inte mycket de olika internationella konferenserna har åstadkommit: Rio de Janeiro 1992 – fromma förhoppningar och högstämd retorik, Kyoto 1997 – bindande avtal om konsumtionsbegränsning men utan USA, Kina och ett antal nya industriländer  av det slag som öppnar ett par nya kolkraftverk i månaden.Köpenhamn 1909;totalt fiasko,Doha 2012;allmän enighet om behovet att komma till allmän enighet …

           Professor John Schellnhuber  på institutet i Potsdam, ibland kallad Mr 2 Degrees  på grund av sitt gränsvärde för en uthärdlig ökning i medeltemperaturen ,brukar säga att gränsen mellan 2 och 4 grader är vår civilisation som vi känner den. Extrema klimathändelser borde ge tillräckligt med argument – översvämmade källar eoch gator,den oerhörda förstörelsen av norra Västmanlands skogar sommaren 2014, en skräckinjagande händelse som kommer att påverka generationers liv i detta fridfulla landskap. Inte orsakad av klimatförändringen,men möjliggjord enbart av den.

            ( Brandorsaken,däremot, får sökas i skogsindustrins hänsynslösa praktiker.Och där förefaller man för tillfället frenetiskt syssellsatt med att leta upp en lämplig syndabock med lagom begränsad betalningsförmåga.)

           Varför händer egentligen ingenting i klimatfrågan ? Salig Max Frisch inledde en av sina dagböcker med en självrannsakande enkät där den första frågan lydde ungefär så här:” Skulle,när alla era personliga kontakter,släktingar och efterkommande är borta,mänsklighetens utdöende bekymra er ?” Max hade talangen att ställa de branta frågorna. Flera moralfilosofer har under de gångna två decennierna skrivit om klimatfrågan som moralproblem och har velat säga att det faktiskt föreligger något sådant som de nu levandes moraliska förpliktelser till de ofödda,alltså till de ,inte existerande men möjliga, rättssubjekt som utgörs av de ännu ofödda.

           Det verkar svårt att klara sig utan ett sådant axiom.Eller vi kan naturligtvis diskutera vad vi menar med ”existera” .För ett fysikaliskt tidsbegrepp – där tiden är en frusen flod -  existerar naturligtvis dessa namnlösa. Om de får en chans.

           I det nya numret av London Review of Books.(20/23 oktober 2014) har Paul Kingsworth en väldigt genomtänkt och bra recension av en del nyare böcker om klimatfrågan. Där har han flera mycket viktiga reflektioner. Han är ense med så många andra om att både väljarna i demokratier och diktaturernas maktlösa, förefaller fundamentalt ovilliga att ge upp en tum av den mödosamt erövrade egna bekvämligheten för abstrakta värden.Men ännu intressantare är hans påpekande att klimatfrågan,som egentligen inte alls borde vara klasskiljande, har politiserats,inte minst i USA, till en höger-vänsterfråga.Där det uppfattas om ”vänster” att vilja värna om jordatmosfären och ”höger” att nonchalera hoten från de enorma koldioxidutsläppen.I själva verket är naturligtvis inte klimatfrågan en politisk,utan en låt oss säga,parapolitisk fråga.

           Därför att den handlar till sist inte om politiska program utan om förutsättningarna att politik över huvud taget skall kunna bedrivas.