Den
vanligaste orsaken till att människor finner det så svårt att sluta röka är
sannolikt att de inte vill sluta.
Sluta röka är obehagligt; det skapar oro, koncentrationssvårigheter, minskar
produktiviteten ett par snäpp och kan framkalla en övergående depression. Dessa
är de kortsiktiga förlusterna. Den långsiktiga vinsten är en avsevärt förlängd
livsförväntan och en ökad chans att undgå några verkligt obehagliga sjukdomar
som cancer och lungenfysem. De gamla människor,utrustade med syrgasutrustning
av alpinistmodell
som man kunde möta i
amerikanska speceriaffärer ännu på nittiotalet var ingen uppbygglig syn. Offer
för femtiotalets glamorisering av cigarettrökning.
Kort sagt;
människor styrs i allmänhet så mycket mer av sina kortsiktiga intressen än av
de långsiktiga även när de långsiktiga är mycket viktigare, ja – livsavgörande..
Det ligger
väldigt nära till att se parallellen mellan detta dilemma och klimatpolitiken.
Det är inte mycket de olika internationella konferenserna har åstadkommit: Rio
de Janeiro 1992 – fromma förhoppningar och högstämd retorik, Kyoto 1997 –
bindande avtal om konsumtionsbegränsning men utan USA, Kina och ett antal nya
industriländer av det slag som öppnar
ett par nya kolkraftverk i månaden.Köpenhamn 1909;totalt fiasko,Doha
2012;allmän enighet om behovet att komma till allmän enighet …
Professor John
Schellnhuber på institutet i Potsdam,
ibland kallad Mr 2 Degrees på grund av
sitt gränsvärde för en uthärdlig ökning i medeltemperaturen ,brukar säga att
gränsen mellan 2 och 4 grader är vår civilisation som vi känner den. Extrema
klimathändelser borde ge tillräckligt med argument – översvämmade källar eoch
gator,den oerhörda förstörelsen av norra Västmanlands skogar sommaren 2014, en
skräckinjagande händelse som kommer att påverka generationers liv i detta
fridfulla landskap. Inte orsakad av
klimatförändringen,men möjliggjord enbart
av den.
( Brandorsaken,däremot,
får sökas i skogsindustrins hänsynslösa praktiker.Och där förefaller man för
tillfället frenetiskt syssellsatt med att leta upp en lämplig syndabock med lagom
begränsad betalningsförmåga.)
Varför händer
egentligen ingenting i klimatfrågan ? Salig Max Frisch inledde en av sina
dagböcker med en självrannsakande enkät där den första frågan lydde ungefär så
här:” Skulle,när alla era personliga kontakter,släktingar och efterkommande är
borta,mänsklighetens utdöende bekymra er ?” Max hade talangen att ställa de
branta frågorna. Flera moralfilosofer har under de gångna två decennierna
skrivit om klimatfrågan som moralproblem och har velat säga att det faktiskt
föreligger något sådant som de nu levandes moraliska förpliktelser till de
ofödda,alltså till de ,inte existerande men möjliga, rättssubjekt som utgörs av
de ännu ofödda.
Det verkar
svårt att klara sig utan ett sådant axiom.Eller vi kan naturligtvis diskutera
vad vi menar med ”existera” .För ett fysikaliskt tidsbegrepp – där tiden är en
frusen flod - existerar naturligtvis
dessa namnlösa. Om de får en chans.
I det nya
numret av London Review of Books.(20/23
oktober 2014) har Paul Kingsworth en väldigt genomtänkt och bra recension av en
del nyare böcker om klimatfrågan. Där har han flera mycket viktiga
reflektioner. Han är ense med så många andra om att både väljarna i demokratier
och diktaturernas maktlösa, förefaller fundamentalt ovilliga att ge upp en tum
av den mödosamt erövrade egna bekvämligheten för abstrakta värden.Men ännu
intressantare är hans påpekande att klimatfrågan,som egentligen inte alls borde
vara klasskiljande, har politiserats,inte minst i USA, till en höger-vänsterfråga.Där
det uppfattas om ”vänster” att vilja värna om jordatmosfären och ”höger” att
nonchalera hoten från de enorma koldioxidutsläppen.I själva verket är
naturligtvis inte klimatfrågan en politisk,utan en låt oss säga,parapolitisk fråga.
Därför att
den handlar till sist inte om politiska program utan om förutsättningarna att
politik över huvud taget skall kunna bedrivas.
No comments:
Post a Comment