PANOPTIKON OCH MÄNNISKANS VÄRDIGHET

Ur den tyska filmen "De andras liv"

Vid sextiotalets slut hade jag anledning att tala rätt ofta i telefon med Jan Myrdal. Det knastrade då rätt mycket i telefonen. Det var andra tider. Vi hade mycket att tala om, framförallt hösten 73, när det ännu ett tag fanns hopp om att det skulle tillsättas en parlamentarisk undersökningskommission i IB-skandalen. Som bekant blev det ju fängelsedomar mot journalister i stället.

             Det knastrade. Om jag ringde till Tomas Tranströmer för att höra om vi skulle ses och spela Bach eller till resebyrån för att beställa biljetter, knastrade det inte. Hade  skriftställare Myrdal en glappkontakt i sin apparat därute på landet? Jag trodde inte det. Den som i sin ungdom har haft förmånen av  en militär signalutbildning vet ju att ett vanligt skäl till knastrande är en illa utförd inkoppling på telenätet.Det var ganska lätt för till exempel Vietnamrörelsen att fastställa att den var noga avlyssnad. Det var ju bara att göra upp med någon om en demonstration som aldrig blev av och kolla om de vanliga fotograferna på angränsande balkonger och tak hade infunnit sig med sina teleobjektiv.

           Så kunde det se ut på sextiotalet.

I sin  memoarbok –”Jag är den jag är ” berättar Maud Olofsson i närmast triumferande tonfall om hur den regeringskoalition där hon ingick  lyckades trakassera  och pressa  riksdagsledamöter med liberala föreställningar att i slutomgången vika sig och acceptera den minst sagt problematiska  FRA-lagen. Och detta skildras utan minsta hämning. Det är nästan så att man undrar om hon verkligen förstår vad det är som hon berättar.

           Det finns flera aspekter på detta, samtliga obehagliga. Dels är det mycket svårt att förstå varför det var så viktigt med denna FRA-lag att man måste på lång sikt förstöra förtroendet hos mycket stora väljargrupper, inte minst de unga, med en uppenbar integritetskränkning. Efter Edward Snowdens avslöjande har det naturligtvis tillkommit en misstanke att denna lag möjligen inte helt och hållet var av svenskt fabrikat.

           Dels är det den chockerande upptäkten att en verksam liberalism inte har någon verklig förankring i Sveriges nuvarande regering och riksdag. Det är ett mycket obehagligt faktum. Kan någon inbilla sig att den unge Winston Churchill, före sin övergång till Tories skulle ha låtit sig låsas in för en övertalningssession  ? I det parlament som formade honom tog man helt enkelt steget över mittgången och slog sig ner på oppositionsbänkarna i en sådan situation. Det är folket, inte partistyrelser som väljer riksdagsmän. Riksdagsmän som låter sig hunsas till att rösta mot sin övertygelse har inte riktigt fattat vad som är meningen med en parlamentarisk demokrati. Och var dess styrka ligger - gentemot totalitära och auktoritära styrelseskick.

           Panoptikonprincipen – förtjänstfullt historiskt analyserad av Michel Foucault – inträdde i brittisk fängelsepraktik på 1800-talet. Principen är den att hålla sina klienter helt genomlysta. Inget avsnitt av deras liv får undgå övervakning.

           Avlyssnandet av svenska författares telefoner var egenligen ingen riktig nyhet . Om jag minns rätt var alla toaletterna i den ganska grisiga avträdesavdelningen på Västerås Högre Allmänna Läroverk dörrlösa. Man vet ju inte vad ungdomar kan ta sig för.

           Vad är det som är så djupt motbjudande med panoptikonprincipen ? Varför måste varje normalt funtad människa känna ett djupt inre obehag t.ex. när man ser den utmärkta tyska filmen ”De andras liv” som handlar om den östtyska avlyssnarstaten ?

           Normala centrallyriker, hårfrisörer eller svetsare har knappast någon anledning att frukta att avslöjas med planerade sprängdåd och annat fult. Det gamla totalitära argumentet att den oskyldige har inget att frukta missar den moraliska poängen.

           Den handlar inte om risken att mörka brott och statsfientliga intriger skall avslöjas. Den handlar om värdighet . I den mening Peter Bieri använder ordet i den bok som jag anmälde häromdagen.

           Dörrlösa toalettbås och avlyssnade telefoner är egentligen uttryck för samma utsaga:

du skall inte tro att du är någon

vilket värde du har bestämmer vi

och vem du är är det vi som vet

ja vem du är är det vi som bestämmer

Avlyssning är i grunden alltid en förbrytelse mot den avlyssnades människovärde.