En gud ut ur skuggorna

             

       

          

           Det är ju tydligt att de biologiska vetenskaperna har gjort snabbare framsteg än fysiken. En del teoretiska fysiker, till exempel Ulf Danielsson i Uppsala, har gissat att det kan ha någonting att göra med livsåskådningar. Det envetna och möjligen hämmande ,sökandet efter en enhetsformel för de fyra naturkrafterna skulle kunna ha något att göra med inflytandet från de abrahamitiska religionerna. Från de äldsta hebreiska skrifterna till Anselm.Talmud och och  till de stora sufiska mystikerna råder det en total enighet: allt som vi upplever har ett gemensamt upphov och detta upphov är ett slags triumf över kaosmakterna. Någonting håller världen på plats.

           Kan det möjligen vara så att rumstiden är axiomatisk och inte har någon ytterligare förklaring ? Kan det vara så att gravitation och elektromagnetism inte har och aldrig har haft något med varandra att göra ?

            Polyteistiska religioner fungerar så. Hos grekerna är det Nike vi skall be om seger och Poseidon om säker överfart över haven. Skillnaden mellan monoteism och polyteism blir väldigt tydlig om man testar med negationen. Att förneka Gud är inte alls detsamma som att förneka gudarna. Lucretius,den romerske epikurén och materialisten uppmanar oss att göra det. Vad hindrar oss från att vara lyckliga,frågar han i De rerum natura – och svarar:fruktan för gudarna. Men vad skulle det innebära att förneka Poseidon och tro på Nike ? Faller inte hela systemet ihop ?  Det finns en logisk skillnad här.Monoteismen är inte ett svar på polyteismen – den är något helt annat.

           I den hebreiska bibelns äldsta delar och i de uråldriga texter som otydligt skymtar i deras förhistoria kan man urskilja något sådant som en karriär. En urgud  frambringar världen men det är resultatet av en kamp.Urguden besegrar kaosmakterna – en världsöversvämning eller en ondskefullt slingrande kosmisk orm – Leviathan. Och sedan inrättar sig urguden triumferande på traktens högsta berg,varifrån överblick råder och lagens tavlor kan dikteras.

           I Ola Wikanders nya bok – «Gud är ett verb.Tankar om Gamla Testamentet och dess idéhistoria» berättar han hur en kilskrift från staden Ugarith  - 1300-talet före vår tidräkning kan läsas så att överguden Baal «dödade Leviatan den undflyende ormen».Och hos Jesaja läser vi att Jahve med sitt skarpa svärd skall döda Leviathan,drake i havet,undflyende orm.

           Ämnet – den hebreiska bibeln, kan möjligen hos en och annan kultursidesläsare ge associationer till mycket dammiga  postillor eller till sömniga synagogor.

           Men så är det inte här.Wikander, författare till en rad  briljanta böcker om döda och levande språk , överträffar nästan sig själv i detta självlysande stycke populärvetenskap. Han undervisar i Lund och nog skulle man gärna sitta in hos honom . Jag har sällan  läst en författare som till den grad förenar lärdom med lättillgänglighet.

           Gamla Testamentet , eller GT som det kallas i många svenska sammanhang,skrevs inte på svenska.

           Detta kan se ut som en självklarhet men är det inte.Wikanders essäer förvandlar den gamla svarta boken till en färglysande, litterärt oerhört kraftfull, men framförallt ytterst främmande skriftsamling.

           Den monoteistiska guden och de texter där dess bild växer fram är en – lindrigt sagt – komplicerad historia. Steget från  «Er Baal  är inte vår Jahve » till «det finnas inga andra Gudar än Jahve» tas inte snabbt eller steglöst.  Monoteismens protogudar eller kanske man skall säga gudakandidater , en El, en Jahve, en  Baal, rör sig från norr till söder och från söder till norr i ett mönster som styrs av historiens strömmar och motströmmar. Arons gyllene kalv och Moses häsobringande orm som fortfarande slingrar sig kring staven på medicinarnas emblem ,envisas med att finnas där.I den hebreiska bibeln syns spåren från akkadiska textfragment och ugaritiska kilskrifter ungefär som «tordön» och «Odensvi» och «Virsbo» bor kvar i svenskan långt efter det att de trosföreställningar de bär på  är döda.Den tyska bibelkritiken på 1800-talet urskiljde fyra olika källor till den hebreiska bibeln.Nya fynd har lagt mycket till denna kunskap och visat att det är änu mer komplicerat.Skikt och avlagringar,politiskt motiverade  redigeringar och omskrivningar gömmer sig bakom vad i som idag ser ut som en helig skrift.

           Wikanders bok är uppdelad i essäer kring centrala temata och återger monoteismens   bok dess ursprungliga liv.Här finns mycket intressant. Ett par exempel:«Människosonen» , ben adam, ett ord som blir så kontroversiellt i kristen teologi ,  betyder helt enkelt «människa» i kontrast till de avkomlingar tefillin, mellan människa och gudamakter som helt överraskande dyker upp i olika arkaiska sammanhang. «Manfolk» heter det i Bibelkommissionens förnäma formulering av vad Vasabibeln med sedvanlig uppriktighet och mycket bokstavstrognare översätter med. «then som på weggena pissar». Mera poetiskt

är onekeligen det berömda ställe i Första Kungaboken, som kanske utgör den i vår kulturkrets äldsta skildringen av en mystisk erfarenhet. Efter åskans raseri och jordbävningens dån hör Profeten Elias Guds röst som «ljudet av en finkrossad tystnad». Bibelkommissionen,ängslig som alltid, tonar ner detta till «ett stilla sus».

           Wikanders essäer fördjupar,nyanserar och förklarar så mycket i den inflytelserikaste bok vi har  . Denna bok är ett viktigt bidrag till allmänbildningen i en tid där de bibliska syftningarna i vår egen poesi börjar bli svårbegripliga. De enda som inte har så mycket att hämta där är dogmatiker och bokstavstroende.

           Vad vi andra kan lära är något som stod klart också för Friedrich Nietzsche: «Det som har en historia låter sig inte definieras.»