Bara för något decennium sedan fanns det, i Frankrike,
och säkert också i andra länder, en motbjudande sport med småväxta
människor som kastredskap som helt cyniskt brukade kallas
"dvärgkastning" på de markander där den förekom. Inför jublande
åskådare. Och nöjet hos den jublande hopen består naturligtvis i just
detta, att en människa förvandlas till ett viljelöst redskap.
De personer som, hjälpligt madrasserade och försedda med skyddshjälm och bärhandtag, ställde sig till förfogande för en uppgift som man normalt brukar anförtro döda ting, protesterade när en fransk domstol ville förbjuda denna förnedrande hantering.
Conseil d'état hade förbjudit praktiken och FN:s människorättskommitté avvisade ett överklagande.
Hur konstigt det än kan förefalla protesterade nämligen de kortvuxnas fackförbund med motiveringen att förbudet innebar ett övergrepp på deras fria yrkesval. Båda domstolarna avvisade protesten. De berörda personernas - alla människors - värdighet var viktigare att försvara än de berördas fria yrkesval. Även om det gällde personer som av fysiska skäl har svårt att hävda sig i en rad vanliga yrken.
Om detta begrepp - värdighet - har filosofen Peter Bieri - som romanförfattare upphovsman till bland annat succén "Nattåg till Lissabon", nu skrivit en djuplodande, grundlig och mycket läsvärd bok som heter "Eine Art zu leben. Über die Vielfalt menschlicher Würde".
Utgångspunkten hittar Bieri hos Kant. Denne geniale moralfilosof formulerar en grundprincip som ser ut så här: En människa, till skillnad från en kastboll eller en slägga, är ett subjekt. Var och en av oss skapar en värld som är vår unika värld. Om man behandlar människor uteslutande som verktyg, medel, redskap, har man förbrutit sig mot den andras värdighet.
Någon invänder kanske att vi använder medmänniskor instrumentellt hela tiden. Är kanske inte tandläkaren ett dyrbart men nödvändigt redskap för att bli av med rotinflammationen, är inte invasionen i Normandie ett storskaligt instrumentellt utnyttjande av levande subjekt för att uppnå ett förmodat överordnat mål?
Uppenbart finns här en gränszon som är svår att fastställa. Men lika uppenbart är det att det finns klara fall av kränkning av människors fundamentala värdighet: Kanske kan man hålla människor fångna i sibiriska straffläger, sysselsatta med gruvdrift och kanalgrävande, och ändå se dem bevara något av sin värdighet. Men vad händer om man i stället för spadar ger dem tandborstar att sopa gatan utanför den egna butiken med?
Det finns oftast, men inte alltid, ett element av underkastelse hos de förnedrade. Horden av tiggare i Europas storstäder som utan att göra våldsamt uppror låter sig förvandlas till ett slags parkeringsautomater för de förbigåendes lätttsövda sociala samvete är ett exempel.
Peter Bieri har inte haft tillgång till berättelsen om före detta "seriemördaren" Thomas Quick, av makthavande psykiatriska kvacksalvare förvandlad till ett mekaniserat drogberoende försöksdjur, kringsläpad på förmodade brottsplatser, uppmuntrad med lämpligt insatta doser av narkotika. Här har vi ett idealtypiskt fall av vad Kant talar om: den totala förnedring av en människa som inte lämnar något utrymme för hennes värdighet.
Och uppenbart finns det precis som hos de kortvuxna och tiggarna ett element av medverkan hos den stackars Quick. Vilket några veritabla råskinn i pressen omedelbart har tolkat så att alltsammans var hans eget fel och att det inte var mer än rätt att han fick tillbringa tjugosju år av sitt liv som försöksdjur.
Bieris bok handlar sällan om så dramatiska missbruk av människovärdet. Hans analyser av alla de subtila uttryck som bristande hänsyn till människors värdighet kan ta sig är subtila.
Han ser förnedringens spår i vardagslivet. Han diskuterar förhållandet mellan chefer och underordnade, mellan psykoaterapeut och patient. Och hur den rike kan såra den fattige vännen genom en okänslig, mekaniserad generositet. Ta för dig bara! Sånt här får du inte varje dag!
Jag vet inte om det är en tillfällighet, men två utmärkta tyskspråkiga filosofer har nu på kort tid visat hur behövlig den gamle Immanuel Kant faktiskt är. Jürgen Habermaas när han skriver om Europeiska unionens legitimitet, Peter Bieri om det kränkta människovärdet. Två temata som har mer med varandra att göra än vad man först skulle kunna tro.
Filosoferna är som taxibilarna, skrev en gång den ryslige Paul Nizan: det vimlar av dem när de inte behövs och när de verkligen behövs ser man inte till en enda.
Men riktigt så illa är det ju inte. Kant finns där när han behövs.
De personer som, hjälpligt madrasserade och försedda med skyddshjälm och bärhandtag, ställde sig till förfogande för en uppgift som man normalt brukar anförtro döda ting, protesterade när en fransk domstol ville förbjuda denna förnedrande hantering.
Conseil d'état hade förbjudit praktiken och FN:s människorättskommitté avvisade ett överklagande.
Hur konstigt det än kan förefalla protesterade nämligen de kortvuxnas fackförbund med motiveringen att förbudet innebar ett övergrepp på deras fria yrkesval. Båda domstolarna avvisade protesten. De berörda personernas - alla människors - värdighet var viktigare att försvara än de berördas fria yrkesval. Även om det gällde personer som av fysiska skäl har svårt att hävda sig i en rad vanliga yrken.
Om detta begrepp - värdighet - har filosofen Peter Bieri - som romanförfattare upphovsman till bland annat succén "Nattåg till Lissabon", nu skrivit en djuplodande, grundlig och mycket läsvärd bok som heter "Eine Art zu leben. Über die Vielfalt menschlicher Würde".
Utgångspunkten hittar Bieri hos Kant. Denne geniale moralfilosof formulerar en grundprincip som ser ut så här: En människa, till skillnad från en kastboll eller en slägga, är ett subjekt. Var och en av oss skapar en värld som är vår unika värld. Om man behandlar människor uteslutande som verktyg, medel, redskap, har man förbrutit sig mot den andras värdighet.
Någon invänder kanske att vi använder medmänniskor instrumentellt hela tiden. Är kanske inte tandläkaren ett dyrbart men nödvändigt redskap för att bli av med rotinflammationen, är inte invasionen i Normandie ett storskaligt instrumentellt utnyttjande av levande subjekt för att uppnå ett förmodat överordnat mål?
Uppenbart finns här en gränszon som är svår att fastställa. Men lika uppenbart är det att det finns klara fall av kränkning av människors fundamentala värdighet: Kanske kan man hålla människor fångna i sibiriska straffläger, sysselsatta med gruvdrift och kanalgrävande, och ändå se dem bevara något av sin värdighet. Men vad händer om man i stället för spadar ger dem tandborstar att sopa gatan utanför den egna butiken med?
Det finns oftast, men inte alltid, ett element av underkastelse hos de förnedrade. Horden av tiggare i Europas storstäder som utan att göra våldsamt uppror låter sig förvandlas till ett slags parkeringsautomater för de förbigåendes lätttsövda sociala samvete är ett exempel.
Peter Bieri har inte haft tillgång till berättelsen om före detta "seriemördaren" Thomas Quick, av makthavande psykiatriska kvacksalvare förvandlad till ett mekaniserat drogberoende försöksdjur, kringsläpad på förmodade brottsplatser, uppmuntrad med lämpligt insatta doser av narkotika. Här har vi ett idealtypiskt fall av vad Kant talar om: den totala förnedring av en människa som inte lämnar något utrymme för hennes värdighet.
Och uppenbart finns det precis som hos de kortvuxna och tiggarna ett element av medverkan hos den stackars Quick. Vilket några veritabla råskinn i pressen omedelbart har tolkat så att alltsammans var hans eget fel och att det inte var mer än rätt att han fick tillbringa tjugosju år av sitt liv som försöksdjur.
Bieris bok handlar sällan om så dramatiska missbruk av människovärdet. Hans analyser av alla de subtila uttryck som bristande hänsyn till människors värdighet kan ta sig är subtila.
Han ser förnedringens spår i vardagslivet. Han diskuterar förhållandet mellan chefer och underordnade, mellan psykoaterapeut och patient. Och hur den rike kan såra den fattige vännen genom en okänslig, mekaniserad generositet. Ta för dig bara! Sånt här får du inte varje dag!
Jag vet inte om det är en tillfällighet, men två utmärkta tyskspråkiga filosofer har nu på kort tid visat hur behövlig den gamle Immanuel Kant faktiskt är. Jürgen Habermaas när han skriver om Europeiska unionens legitimitet, Peter Bieri om det kränkta människovärdet. Två temata som har mer med varandra att göra än vad man först skulle kunna tro.
Filosoferna är som taxibilarna, skrev en gång den ryslige Paul Nizan: det vimlar av dem när de inte behövs och när de verkligen behövs ser man inte till en enda.
Men riktigt så illa är det ju inte. Kant finns där när han behövs.
No comments:
Post a Comment