En gud ut ur skuggorna

             

       

          

           Det är ju tydligt att de biologiska vetenskaperna har gjort snabbare framsteg än fysiken. En del teoretiska fysiker, till exempel Ulf Danielsson i Uppsala, har gissat att det kan ha någonting att göra med livsåskådningar. Det envetna och möjligen hämmande ,sökandet efter en enhetsformel för de fyra naturkrafterna skulle kunna ha något att göra med inflytandet från de abrahamitiska religionerna. Från de äldsta hebreiska skrifterna till Anselm.Talmud och och  till de stora sufiska mystikerna råder det en total enighet: allt som vi upplever har ett gemensamt upphov och detta upphov är ett slags triumf över kaosmakterna. Någonting håller världen på plats.

           Kan det möjligen vara så att rumstiden är axiomatisk och inte har någon ytterligare förklaring ? Kan det vara så att gravitation och elektromagnetism inte har och aldrig har haft något med varandra att göra ?

            Polyteistiska religioner fungerar så. Hos grekerna är det Nike vi skall be om seger och Poseidon om säker överfart över haven. Skillnaden mellan monoteism och polyteism blir väldigt tydlig om man testar med negationen. Att förneka Gud är inte alls detsamma som att förneka gudarna. Lucretius,den romerske epikurén och materialisten uppmanar oss att göra det. Vad hindrar oss från att vara lyckliga,frågar han i De rerum natura – och svarar:fruktan för gudarna. Men vad skulle det innebära att förneka Poseidon och tro på Nike ? Faller inte hela systemet ihop ?  Det finns en logisk skillnad här.Monoteismen är inte ett svar på polyteismen – den är något helt annat.

           I den hebreiska bibelns äldsta delar och i de uråldriga texter som otydligt skymtar i deras förhistoria kan man urskilja något sådant som en karriär. En urgud  frambringar världen men det är resultatet av en kamp.Urguden besegrar kaosmakterna – en världsöversvämning eller en ondskefullt slingrande kosmisk orm – Leviathan. Och sedan inrättar sig urguden triumferande på traktens högsta berg,varifrån överblick råder och lagens tavlor kan dikteras.

           I Ola Wikanders nya bok – «Gud är ett verb.Tankar om Gamla Testamentet och dess idéhistoria» berättar han hur en kilskrift från staden Ugarith  - 1300-talet före vår tidräkning kan läsas så att överguden Baal «dödade Leviatan den undflyende ormen».Och hos Jesaja läser vi att Jahve med sitt skarpa svärd skall döda Leviathan,drake i havet,undflyende orm.

           Ämnet – den hebreiska bibeln, kan möjligen hos en och annan kultursidesläsare ge associationer till mycket dammiga  postillor eller till sömniga synagogor.

           Men så är det inte här.Wikander, författare till en rad  briljanta böcker om döda och levande språk , överträffar nästan sig själv i detta självlysande stycke populärvetenskap. Han undervisar i Lund och nog skulle man gärna sitta in hos honom . Jag har sällan  läst en författare som till den grad förenar lärdom med lättillgänglighet.

           Gamla Testamentet , eller GT som det kallas i många svenska sammanhang,skrevs inte på svenska.

           Detta kan se ut som en självklarhet men är det inte.Wikanders essäer förvandlar den gamla svarta boken till en färglysande, litterärt oerhört kraftfull, men framförallt ytterst främmande skriftsamling.

           Den monoteistiska guden och de texter där dess bild växer fram är en – lindrigt sagt – komplicerad historia. Steget från  «Er Baal  är inte vår Jahve » till «det finnas inga andra Gudar än Jahve» tas inte snabbt eller steglöst.  Monoteismens protogudar eller kanske man skall säga gudakandidater , en El, en Jahve, en  Baal, rör sig från norr till söder och från söder till norr i ett mönster som styrs av historiens strömmar och motströmmar. Arons gyllene kalv och Moses häsobringande orm som fortfarande slingrar sig kring staven på medicinarnas emblem ,envisas med att finnas där.I den hebreiska bibeln syns spåren från akkadiska textfragment och ugaritiska kilskrifter ungefär som «tordön» och «Odensvi» och «Virsbo» bor kvar i svenskan långt efter det att de trosföreställningar de bär på  är döda.Den tyska bibelkritiken på 1800-talet urskiljde fyra olika källor till den hebreiska bibeln.Nya fynd har lagt mycket till denna kunskap och visat att det är änu mer komplicerat.Skikt och avlagringar,politiskt motiverade  redigeringar och omskrivningar gömmer sig bakom vad i som idag ser ut som en helig skrift.

           Wikanders bok är uppdelad i essäer kring centrala temata och återger monoteismens   bok dess ursprungliga liv.Här finns mycket intressant. Ett par exempel:«Människosonen» , ben adam, ett ord som blir så kontroversiellt i kristen teologi ,  betyder helt enkelt «människa» i kontrast till de avkomlingar tefillin, mellan människa och gudamakter som helt överraskande dyker upp i olika arkaiska sammanhang. «Manfolk» heter det i Bibelkommissionens förnäma formulering av vad Vasabibeln med sedvanlig uppriktighet och mycket bokstavstrognare översätter med. «then som på weggena pissar». Mera poetiskt

är onekeligen det berömda ställe i Första Kungaboken, som kanske utgör den i vår kulturkrets äldsta skildringen av en mystisk erfarenhet. Efter åskans raseri och jordbävningens dån hör Profeten Elias Guds röst som «ljudet av en finkrossad tystnad». Bibelkommissionen,ängslig som alltid, tonar ner detta till «ett stilla sus».

           Wikanders essäer fördjupar,nyanserar och förklarar så mycket i den inflytelserikaste bok vi har  . Denna bok är ett viktigt bidrag till allmänbildningen i en tid där de bibliska syftningarna i vår egen poesi börjar bli svårbegripliga. De enda som inte har så mycket att hämta där är dogmatiker och bokstavstroende.

           Vad vi andra kan lära är något som stod klart också för Friedrich Nietzsche: «Det som har en historia låter sig inte definieras.»

            

          

MÄSTER BROCOTS TRÄD Ur en kommande roman

 Mäster Brocots träd

Berättelse under arbete

     

       ”Fredegesius, även kallad Fredegesius av Tours, var den filosof från Karl den Stores frankiska renässans på 700-talet ,som i sin skrift  ”De Nihilo et Tenebris” ägnade det svåraste av alla begrepp,intigheten, ett fördjupat studium.Det är denne tänkare som  tillskrivs det märkliga yttrandet ”Videtur mihi nihil aliquid esse.” Sedermera elegant turnerat med Alquins:”Nomen est, Res non est”.Hur som helst;denne lärde  kom att långt senare att låna sitt namn till ett brödraskap av invigda som hade svurit att hålla stånd mot en tidsålder av instundande barbari och vidskepligt mörker – de så kallade Fredegesiusbröderna.

      Detta sällskap, ett förbund mellan sekler, kanske till och med mellan världar, dyker upp för att åter försvinna vid flera tidpunkter i historien. Möjligen existerar det i någon form ännu i vår egen tid. Det bär det ytterst egendomliga namnet Societas Sancti Fredegeseii, anmärkningsvärt eftersom det knappast kan återfinnas något helgon med detta namn i Legendus Aureus.

      I de Ordovitiska Annalerna omnämns ett sällskap av dunkelt ursprung,Fredegesinerna ,som påstås ha påtagit sig uppgiften att  för all framtid utöva vakthållning över ett märkligt föremål. Detta föremål, fallet i orätta händer, skulle nämligen kunna leda till oöverblickbara katastrofer och ofantliga ,icke önskvärda,omvälvningar.”

      Han tittade upp ur boken ett ögonblick, lyfte på lornjetten och anmärkte stillsamt:

      - Icke önskvärda för vem ?

      ”Av de många traditioner som tillskriver detta ting magiska egenskaper är de flesta orimliga. Ett flertal tillskriver det exempelvis förmågan att till ofattbara gränser förstärka  den mänskliga intelligensen och försätta den i ett sådant genomskådande tillstånd att naturhemligheter som aldrig uppdagats blir åtkomliga. Med många olika konsekvenser som följd.

      En tradition vill helt överraskande identifiera ”Tinget” med ett ytterst egendomligt föremål som  en Magister BjörnPaulsen dansk filosof, en vinterkväll på nittonhundrasextiotalet sägs ha inhandlat i en rivningsplanerad antikhandel i Stockholm .Magister Paulsen skall under praktiskt taget ett helt dygn ha varit i besittning av  och i sina egna sinnen ha upplevt dess monstruösa egenskaper,innan det på obekant sätt försvann ur hans verksamhetsfält.

      Det farliga med Tinget förefaller vara att det,om det skulle komma till användning vid en historiskt olämplig tidpunkt – för tidigt eller för sent låter vi vara -  eller kanske snarare,om det faller i orätta händer,skulle kunna leda till en inte närmare beskriven katastrof.

      Denna episod i den svenska huvudstaden en vinterkväll i december 1960,är den den senaste tidpunkt där Tinget observerats. Den danske lärde skall för en billig penning inköpt det i ett kuriosamagasin på randen till den allt uppslukande och vandaliserande byggplats som ivånarna i detta uråldriga baltiska sjörövarnäste då, år 1960, kallade ”hötorgsgropen”.

       Lyckligt omedveten om dess enorma maktmöjligheter , lät han det gå ifrån sig. Och det var kanske bäst så.”

      - Intressant.Mycket intressant.Och hur skulle denna intelligensförstärkare se ut ?

      - Som en slags huvudband.Eller järnkrona.Eller som en lamphållare. Olika källor har beskrivit den så.

      - Och vad kommer er att tro att något sådant över huvud taget skulle existera ?

      - En tradition.

      - Och vad kommer er att tro att jag skulle veta något om det här ?

      - Era tabeller över de olika talsystemen,elegant uttryckta i maximalt avkortade bråk ?

      - Prat,om uttrycket tillåts.Ni ser alla kugghjulen här ? Hur skulle man kunna få ordning på alla olika skeppskronometrar om man inte hade ett komplett system av alla möjliga utväxlingar mellan kugghjul? Tror ni verkligen att man måste ha speciella hjälpmedel för att åstadkomma något så enkelt ?

      - Arbetet förefaller rätt stort. Redan primtalens serie..

      - Jag har en hel del annat av den sorten om ni är intresserad.

      Mäster Brocot harklade sig med låtsad likgiltighet:

       - Det är lustigt att ni för det här på tal.Här har faktiskt funnits ett föremål som stämde litet grann med er beskrivning: lampkrona, järnkrona med ett egendomligt ålderdomligt utseende. Bland allt annat skrot som lassas i och ur skeppen.Ni har ingen aning om hur många konstigheter som båtsmännen drar hem från sina resor .Och där amiralitetsvakten lägger beslag på det mesta.

      - Den har funnits här ?

      - Kan möjligen ha funnits här. Jag har ett vagt minne av något sådant.

      - Men om jag tolkar er rätt,finns den alltså inte kvar ?

       - Nej

     

      - Vem ?

      - Jag kunde möjligen upplysa om det.Men jag gör det inte.

      - Varför ?

      - Det finns som ni vet, former av tortyr som är mer raffinerade än blotta fysiska smärtan. Därför finns det hemligheter som man helst inte vill anförtro de människor som man inte vill utsätta för något sådant. 

PANOPTIKON OCH MÄNNISKANS VÄRDIGHET

Ur den tyska filmen "De andras liv"

Vid sextiotalets slut hade jag anledning att tala rätt ofta i telefon med Jan Myrdal. Det knastrade då rätt mycket i telefonen. Det var andra tider. Vi hade mycket att tala om, framförallt hösten 73, när det ännu ett tag fanns hopp om att det skulle tillsättas en parlamentarisk undersökningskommission i IB-skandalen. Som bekant blev det ju fängelsedomar mot journalister i stället.

             Det knastrade. Om jag ringde till Tomas Tranströmer för att höra om vi skulle ses och spela Bach eller till resebyrån för att beställa biljetter, knastrade det inte. Hade  skriftställare Myrdal en glappkontakt i sin apparat därute på landet? Jag trodde inte det. Den som i sin ungdom har haft förmånen av  en militär signalutbildning vet ju att ett vanligt skäl till knastrande är en illa utförd inkoppling på telenätet.Det var ganska lätt för till exempel Vietnamrörelsen att fastställa att den var noga avlyssnad. Det var ju bara att göra upp med någon om en demonstration som aldrig blev av och kolla om de vanliga fotograferna på angränsande balkonger och tak hade infunnit sig med sina teleobjektiv.

           Så kunde det se ut på sextiotalet.

I sin  memoarbok –”Jag är den jag är ” berättar Maud Olofsson i närmast triumferande tonfall om hur den regeringskoalition där hon ingick  lyckades trakassera  och pressa  riksdagsledamöter med liberala föreställningar att i slutomgången vika sig och acceptera den minst sagt problematiska  FRA-lagen. Och detta skildras utan minsta hämning. Det är nästan så att man undrar om hon verkligen förstår vad det är som hon berättar.

           Det finns flera aspekter på detta, samtliga obehagliga. Dels är det mycket svårt att förstå varför det var så viktigt med denna FRA-lag att man måste på lång sikt förstöra förtroendet hos mycket stora väljargrupper, inte minst de unga, med en uppenbar integritetskränkning. Efter Edward Snowdens avslöjande har det naturligtvis tillkommit en misstanke att denna lag möjligen inte helt och hållet var av svenskt fabrikat.

           Dels är det den chockerande upptäkten att en verksam liberalism inte har någon verklig förankring i Sveriges nuvarande regering och riksdag. Det är ett mycket obehagligt faktum. Kan någon inbilla sig att den unge Winston Churchill, före sin övergång till Tories skulle ha låtit sig låsas in för en övertalningssession  ? I det parlament som formade honom tog man helt enkelt steget över mittgången och slog sig ner på oppositionsbänkarna i en sådan situation. Det är folket, inte partistyrelser som väljer riksdagsmän. Riksdagsmän som låter sig hunsas till att rösta mot sin övertygelse har inte riktigt fattat vad som är meningen med en parlamentarisk demokrati. Och var dess styrka ligger - gentemot totalitära och auktoritära styrelseskick.

           Panoptikonprincipen – förtjänstfullt historiskt analyserad av Michel Foucault – inträdde i brittisk fängelsepraktik på 1800-talet. Principen är den att hålla sina klienter helt genomlysta. Inget avsnitt av deras liv får undgå övervakning.

           Avlyssnandet av svenska författares telefoner var egenligen ingen riktig nyhet . Om jag minns rätt var alla toaletterna i den ganska grisiga avträdesavdelningen på Västerås Högre Allmänna Läroverk dörrlösa. Man vet ju inte vad ungdomar kan ta sig för.

           Vad är det som är så djupt motbjudande med panoptikonprincipen ? Varför måste varje normalt funtad människa känna ett djupt inre obehag t.ex. när man ser den utmärkta tyska filmen ”De andras liv” som handlar om den östtyska avlyssnarstaten ?

           Normala centrallyriker, hårfrisörer eller svetsare har knappast någon anledning att frukta att avslöjas med planerade sprängdåd och annat fult. Det gamla totalitära argumentet att den oskyldige har inget att frukta missar den moraliska poängen.

           Den handlar inte om risken att mörka brott och statsfientliga intriger skall avslöjas. Den handlar om värdighet . I den mening Peter Bieri använder ordet i den bok som jag anmälde häromdagen.

           Dörrlösa toalettbås och avlyssnade telefoner är egentligen uttryck för samma utsaga:

du skall inte tro att du är någon

vilket värde du har bestämmer vi

och vem du är är det vi som vet

ja vem du är är det vi som bestämmer

Avlyssning är i grunden alltid en förbrytelse mot den avlyssnades människovärde.