En utbrytarkungs memoarer
Bland de kringresande varietéartister som ännu vid femtiotalets slut brukade slå
upp sina tält på Fiskartorget i Västerås, fanns det hypnotisörer, en gentleman
som kunde göra sig osynlig,en annan som lät sig skjutas över torget som
artilleriprojektil, en stark man som kunde riva telefonkatalogen i två delar
med ett raskt grepp.Och där fanns en utbrytarkung,en man som omsorgsfullt
lindades in i rejäla kedjor som låstes ihop med solida hänglås där en i
publiken fick förvalta nyckeln. Ljuset släcktes i salongen.Och när det åter
tändes stod mannen där frisk och fri och upprest från sin stol.
Vid läsningen
av Mats Furbergs lysande intellektuella sjävbiografi – ”Jesu barndom.En väg
till filosofin.” Thales 2013 – har jag gång på gång återkommit till detta
minne.Efter sju decenniers umgänge med böcker och deras författare har jag
naturligtvis också mött alla de andra artisterna och deras konster.Men med
utbrytarkungen är det ändå något speciellt.
I en
generation där praktiskt taget varje innehavare av ett skrivprogram ger ut sin
självbiografi och där det som regel lönar sig att hoppa över ett par hundra
sidor av namedropping, totalt
bortglömda kommittéuppdrag och ointessanta utlandsvistelser, har Furberg
åstadkommit något mycket sällsynt ,nästan ett litet underverk;en skildring av
ett liv och en intellektuell utveckling bestående av 142 kvartosidor glasklar, utsökt
vårdad, prosa.
Furberg är en av Sveriges mycket få filosofer, skolad hos stora män som Ivar
Segelberg i Göteborg och den alldeles för tidigt bortgångne J L Austin i Oxford,språkaktsemantikens
ledare. Vi har många filosofiprofessorer och de är viktiga och mycket samhällsnyttiga.Vi
kunde gott ha fler. Men filosofer är inte riktigt detsamma. Några av dem – som
Furberg och hans lärare – är professorer. Men det har inte mycket med saken att
göra. Jag misstänker att andra filosofer sover på tunnelbanors
ventilationsgaller och dör tidigt som Austin.För att bli filosof i ordets
strikta mening fordras en viss förmåga att just – ta sig ut.
Jag blir ofta
förvånad när jag läser generationskamraters minnen – Enquist, Furberg – vilket enormt kvävande inflytande en kristen
uppfostran tycks ha haft över dem. Hos Enquist med hans milda temperament tar
det sig uttryck i ett grubblande som inte vill ta slut. Hos den mycket piggare
Furberg i öppet hat mot denne Jesus och hans obehagliga förbannelser i
Matteusevangeliet,hans groteska anspråk och framförallt vad Furberg kallar ”det kyrkliga”. Som,heter det; ”
kletade,kallt och slemmigt,liksom den gud som inte fanns”. ( Jag undrar ibland
hur jag själv komplett undgick; jag tror att det var den tidiga kontakten med
Nathan Söderbloms ”Främmande religionsurkunder”. Den religiösa erfarenheten
- en realitet - var något helt annat än
inskränkta trosläror.)
Från
frikyrkligheten hamnade många i nya dogmer. I Uppsala och Lund, , där vi lät oss vägledas av Hedenius ”Tro
och vetande” och Ayers ”Language,Truth and Logic” mötte nya konstigheter att ta
sig ur . Nya dogmer att betvivla:Russells teori för bestämda beskrivningar och
sinnesdatateorin i alla dess varianter.
Kaffekoppar är logiska konstruktioner
av sinnesdata och ingenting annat. (Det var värst : Logiska kontruktioner kan tydligen gå sönder om man tappar dem.) Värdeomdömen är ateoretiska känslouttryck. (Jaha
– så det är en smaksak om man bör
bränna sin grannes ännu obetalda bil eller inte ?) Påståenden om fiktiva objekt är alltid
falska. (Jaha. Så det är inte sant att Clark Kent är Stålmannen ! Och
Madame Bovary är en mustaschprydd herre ?)
Oxfordfilosoferna
satte både Furberg och en del andra av
oss på nya spår. Jag misstänker att det
var lättare för dem som hade suttit vid Segelbergs fötter i Göteborg,.Vi
förstod att Sartre och Albert Camus kanske inte heller var så dumma och att
antagandet att det finns ett etiskt rum där alla människor befinner sig, kan
berika filosofin. Om detta rum handlar en stor del av Furbergs djupa, envisa
tänkande, dokumenterat i band efter band på Sveriges vitalaste filosofprosa..
Den här ”Jesu
barnbarn” är som en lösning som har stått så länge att alla sediment har fallit
till botten. Och vad som återstår är en kristalliskt klarnad vätska. Denna bok
är född klassiker.
Lite off topic... Men tack i alla fall för ett bra författarskap. Samlingen "Världens tystnad före Bach" har jag alltid gillat. Och många texter i "Ur bild i bild". Samt de tre romanerna "Tennisspelarna", "Sigismund" och "Herr Gustafsson själv". Att göra sig själv till romanperson är svårt men här funkar det briljant. Osökt, så att säga.
ReplyDeleteJag har en fråga: om man som författare ger ut en s.k klippbok (kanske av typen som din "Stunder vid ett trädgårdsbord"), allt texter som redan publicerats i tidningar, måste man då be tidningarna om lov för att få göra denna bokpublicering? Eller är det bara att köra, är det hela bara en sak mellan mig och förlaget? Eftersom man själv har den ideella rätten till texterna, oavsett tidningspublicering?
Jag har på känn att man inte behöver be aktuella tidningar om lov men jag frågar för att vara säker. Och om du har lust att svara blir jag glad, även om jag förstår att frågor i kommentarsfältet på din blogg inte har så hög prio.