Enzensberger:briljant livsfilosofi

Livsfilosofi

- Min livsfilosofi…

   Ja Herregud, - det är lätt att säga !

Under det förra årtusendets snabba förlopp lät filosofin

splittra sig i vad som kanske skall  beskrivas som olika grenar. Det finns språkfilosofi och politisk filosofi; vad menas med mening ? hur etablerar man rättfärdighet i ett samhälle ? Det finns matematikens filosofi – vad är egentligen ett tal ? och det finns naturfilosofi; vad  är egentligen tidens natur ? De stora frågorna spinner nät omkring sig som spindlar. Och näten växer och det är lätt att fastna i dem.

Men skall man tro att det kan finnas något sådant som livsfilosofi ? Jag måste erkänna att hela begreppet gör mig misstänksam. Naturlifgtvis vet jag att de antika skolorna – stoiker och epikuréer i första rummet – trodde att något sådant var möjligt.Och naturligtvis är Aristotles Nichomachiska etik – så mycket rikare och framförallt mycket mer verklighetsnära än evangeliernas torftiga principer – ett slags livsfilosofi.

             Men ändå ? Är inte livet,detta bisarra skuggspel,i stånd att producera mer idiotiska situationer,mer hopplösa dilemmata än vad någon filosof är i stånd att ta sig an?

Hans Magnus Enzensberger,Tyskland störste poet i min generation och i största allmänhet ett utomordentligt exempel på vad som menas med en offentlig intellektuell,har nu skrivit en fin liten bok,som faktiskt är ett försök i genren.”Z” heter den,med undertiteln ”Oder Brosamen,die er fallein liess,aufgelesen von seinen Zuhörern” (Suhrkamp  2013) ”Brosamen” är detsamma som brödsmulor.Och det passar i handlingen.Herr Zett är en till det yttre prydlig,anspråkslös gentleman som med ojämna uppehåll underhåller en hel liten publik ifrån en parkbänk.

             Människor i olika åldrar och av olika åsikter dröjer eller slår sig ned för att ta del av herr Zetts utläggningar.Han yttrar sig om det mesta.Och måste man tillägga –i en djupt odogmatisk anda. En del av hans åsikter skulle förmodligen ha svårt att passera den infantila kultursidesdebattens nålsöga.

             Om sådana begrepp som ”vänster” och ”höger” påpekar Herr Zett att för det mesta bortser man från sig själv .Ty annars skulle man ju snart se att man själv hämningslöst blandar vänster och höger i sina övertygelser.Och varför klarar sig de flestas imaginära kartbild med bara två färger ? ”Ni glömmer de excentriska färgklickarna,de vita prickarna, de tomma ställen som okunnigheten lämnar. Framförallt förbiser ni likgiltighetens grå regioner.”

             Denna bok tar alltså rundhetens parti mot fyrkantigheten, toleransens mot korrekthetens.Den är mycket underhållande.Och jag är säker på att det inte finns en enda läsare som inte gläder sig åt något och förargar sig över något i den.